Soffarrest, stalkande dinosaurie och min visa man

Jag har varit i soffarrest igår. Hade nog behövt ha suttit där ett par dagar innan, till och med, men jag är ibland lite trög. Eller kanske för positivt inställd till hur min kropp mår. Med andra ord har jag lyckats ta ut min kropp så fullkomligt att jag haft svårt att sitta, stå och (dejá vu) ens gå till toaletten. Det är inte bara smärtorna som tagit på mig utan också påminnelsen av hur jag haft det, oron för att det ska bli så illa igen.

Som tur var har jag min älskade Christoffer som ihärdigt upprepar anledningen till att jag mår som jag gör. Att det inte bara är mitt fel (fast det säger han bara för att va snäll) (inte ens en stalkande dinosaurie hade kunnat skrämma bort mig från Liseberg) och att jag kommer att må bättre då min kropp får vila. Jag blir liksom rädd att tro på honom, då det är som värst, för tänk om han har fel?

Så klart har han inte fel. Christoffer har aldrig haft fel då det gäller min Endo.

Han är förnuftet mitt i galenskaperna och hormonruscherna. Han ser allt så tydligt även då jag kan se hur han blir skakad av mina kramper, jag vet att han vill kunna laga mig.

Nu har jag i alla fall (motvilligt) lyssnat på honom och har tillbringat gårdagen på soffan. Galen av tristess och besvikelse över att jag än en gång missat Pilatesen. Men jag får mitt pris idag då jag orkat sminka mig och gör mig redo för att möta vår nya Ekonomi tant på Socialen. Det finns betydligt roligare saker att göra än att hänga på soss i mina nya glasögon men ibland får man ha det lite tråkigt.

Känner hur kroppen långsamt får tillbaka sin styrka och jävlar anamma.

Nej, nu får jag göra det som jag egentligen skulle göra här vid skrivbordet... leta räkningar... fast, nej men ser man på... är inte det där ett ofärdigt kort som bör scrappas ... nej... räkningar var det ju...

Fokus kvinna!

1 steg framåt... 2 steg framåt...

Framsteg är fantastiska. Jag har inte skrivit här på ett tag nu för jag har haft fullt upp. Vilket helt klart innebär att jag mår bättre hela tiden. Till min stora glädje orkade jag planera Christoffers överraskningsfest då han fyllde år. Och det gick som smort! Härliga vänner och familj plus ett stort "Grattis" ledde till glädjetårar och gåshud. En kväll som blev mer lyckad än jag någonsin kunnat hoppas på!

Jag har också varit hos sjukgymnasten och träffade en godhjärtad kvinna som vi numer kommer kalla för Guldklimpen. (Hon är helt klart en Legitimerad Guldklimp) (men det namnet rulla inte lika skönt på tungan). Denna kvinna var olik någon annan jag mött inom vården. Hon tog emot mig med öppna armar och uppmuntrade mig att sörja. Jag hade då absolut inte tänkt sörja någonting utan bara gå framåt, fokuserad på vad min kropp nu behöver för att krya på sig fortare. Men likt förbannat satt jag ändå där till sist och fulgrät (snäppet fulare än då vi såg "Apornas Planet: (R)Evolution") (då Christoffer trodde att jag fått ont, så intensivt jag hulkade).

Egentligen säger väl kanske inte mitt gråtande så himla mycket om Guldklimp, då jag är rena vattenspridaren efter denna månadens injektion. Men att hon uppmanade mig att "vara i känslan" var däremot stort. Christoffer och jag har pratat mycket om mina mastodont känslor och att de måste ventileras så att jag inte exploderar, allt Guldklimp sa intygade att vi tänker rätt. Men jag har aldrig dragit parallellen att mina känslostormar eggar igång hungern, och inte tvärtom. Det var väldigt intressant och något jag ska tänka på nästa gång jag bölar över en cashewnöt.

Hon fick mig också att brista ut i gråt över min tendens att skylla allt på mig själv. Att jag har en tendens att anse att smärtorna är mitt fel, hur detta fysiskt fungerar har jag inget svar på. Guldklimp tog mina händer och spärrade fast mina ögon vid hennes och sa:  

"Du ska aldrig skuld lägga dig själv för det här, Elin. Som jag ser det är det sjukvårdens fel att du har varit tvungen att gå igenom detta helvete i tre år. Det är inte ditt fel."

Det låter kanske självklart. Jag har ju inte velat bli sjuk. Ingen har haft det lika tufft som jag själv har, då det gäller denna idiotiska stygga sjukdom. Och allt blir betydligt tuffare om skulden läggs på mig själv. Men sättet hon sa det på, så innerligt och godhjärtat, satte sig som en kanonkula i mitt hormonfyllda hjärta och jag grät så snoret gungade. 

Efter denna emotionella träning kollade hon hur min svank såg ut, om den tagit stryk efter all smärta och brist på motion. Men den var frisk! (Hurra!) Det som däremot antagligen gav mig extra smärtor nu är att jag har väldigt lite muskler i svanken. Vilket inte alls är konstigt då jag legat så mycket som jag har gjort.

Den 5:e Oktober ska jag på mitt livs första Pilates träningspass! En enkel sjukgymnastik försiktigt men väldigt bra version! Jag ser verkligen fram emot att få lära mig något nytt, få använda kroppen under kontrollerade former.

Idag skrev också Doktor Duktig ut fler Enanton sprutor, så behandlingen fortsätter.

Stora tydliga härliga steg framåt, mina vänner. Livet är allt bra fantastiskt!