När man gifter sig när man är sjuk

Min plan var att när vi skulle gifta oss skulle jag vara helt smärtfri igen.
Tablettfri.
Hormonfri.
25 kilo mindre med tjockt hår ner till knäna.

Som ni nog redan insett blev det inte så. Vi kunde inte vänta längre med att bli man och fru, det hade redan gått alldeles för lång tid. Och hade min plan gått i uppfyllelse hade jag sett ut som en anorektisk Chewbacca (inte alls den rustika känslan vi var ute efter till bröllopet).

Så det blev väl ändå lite tur i oturen.

Men det var ändå lite krångligt att planera och utföra ett bröllop då jag fortfarande var sjuk. Kroppen samarbetade inte fullt ut, även då jag mått mycket bättre än tidigare och orkat så mycket mer, så har jag fortfarande dagliga smärtor och kan inte göra allt som jag vill, surt sa räven. (Varför räven sa så det vet jag faktiskt inte.) (Hen kanske åt någonting syrligt. Som en citron eller nåt?) (Fast då är det ju uppenbart att det är surt!) (Dumma räv, vad förväntade du dig?)

I alla fall...

Så vad ska man tänka på när man planerar bröllop medan man är sjuk? Vi försökte ha vissa saker i åtanke och jag tänkte dela med mig av dem till er, ifall ni ska ha någon stor härlig fest eller till och med gifta er.
Eller om ni bara är nyfikna och vill veta mer om vårt bröllis. Så här kommer en liten lista, läs och njut!

1. Undvik stress. 

Det är lätt att man plötsligt står med femtiotolv projekt framför sig som man vill göra till sin fest men konstigt nog räcker inte dygnets alla timmar till och så kommer stressen som ett brev på posten (eller mail i ... mailen?). Stress och Endo brukar inte vara en bra kombo.
Stress och vilken annan sjukdom som helst brukar inte vara en bra kombo.
Ärligt talat... stress i sig själv är en dålig kombo... eller... ja... du förstår.

2. Planera ditt pyssel

Förutsatt att du är som mig så kommer du vilja göra en massa pyssel. Dekorationer och inbjudningskort och Herman och hans moster. Det viktiga är att ge sig själv gott om tid så att man inte sitter dagen innan och klipper, klistrar och gråter i ren panik.
Det ska vara mysigt att fixa inför sitt bröllop/sin fest. Och eftersom jag hade löjligt med gott om tid så gjorde jag väldigt mycket grejer. Men inte en enda gång kände jag mig stressad över att hinna färdigt.

Här är en bild på dekorationer jag gjorde till vår dukning.

Jag gjorde festhäftena, servettringar, namnskyltar (som min otroligt duktiga mamma skrev namnen på), blomsterarrangemangen, dukarna, vaser med spets och jute och sen pappersrosor som inte syns på bilden. Ovanför bordet hängde en rad med vita och blå pompoms som jag också gjorde.

Sen gjorde jag också inbjudningskorten, brudbuketten, mitt smink och min frisyr

3. Gör inte allt själv.

Efter denna långa lista med saker jag gjorde själv så vill jag verkligen understryka hur viktigt det är att ta emot hjälp. Vi hade så härliga människor runt oss som fixade mat och blomsterbåge och massvis med dekoration som gjorde vår dag ännu mer speciell!

För att inte tala om hur vackert de hade gjort våran bröllopssvit men massvis med blommor, en sänghimmel, bilder på oss som barn, vackra sängkläder och mitt i allt stod en GIGANTISK Minion gjord i trä! Helt jäklans underbart!

Sen måste jag skryta om vår tårta. Vi hade den coolaste, vackraste bröllopstårta jag någonsin sett och bara jag ser den blir jag så stolt och glad! Min svägerska Jennifer gjorde den till oss, med Totoros på toppen av den. Den var inte bara ett konstverk att se på den var väldigt god också!

Att gå hjälp av sina nära och kära gör det hela ännu mer speciellt på något vis. För då får man sånt som man aldrig hade kunnat göra själv och det känns så fint, att någon har lagt ner mödan att hjälpa till för vår skull.

4.  Börja inte rå-banta. 

Särskilt inte om du är hormonell som en hel babymaking-fabrik (Svengelska here I come!). Det är emotionellt att bara existera och veta att ett bröllop håller på att bli till. Att svälta sig eller träna sönder sig är inte en bra idé.

Jag försökte träna lite, men mest för att må fysiskt bättre och jag drog ner på sockret och vetemjöl. Gick ner några kilon men inte alls något som påverkade om en klänning skulle passa eller inte. Istället försökte jag hitta kläder som gjorde att jag kände mig fin. Utan att rasa i vikt.

Det enda jag kan ångra, på den punkten, är att jag ville ha en bolero eller liknande. Nu struntade jag i det och ingen skada skedd, men jag hade nog känt mig ännu mer bekväm med en spetstopp över klänningen.

Så tänk på det, du ska känna dig bekväm. Det spelar ingen roll hur fin alla andra säger att du är, det ska kännas rätt.

5. Ha en lokal där du har ett rum att ta en paus och vila.

Vi hyrde en herrgård med sängplatser. Så när jag fick ont och mådde dåligt kunde jag lägga mig en stund och återhämta mig. Så himla skönt!

6. Ändra ingenting i din medicinering.

Det kan ju låta självklart men ändra ingenting i dina tabletter eller din behandling innan bröllopet. Du vet aldrig hur din kropp kommer reagera på biverkningar. Detta gäller också att byta tillverkare. För att förtydliga, du vet när du tar ut medicin på apoteket och de frågar om det är okej att byta till ett billigare märke? När de säger att den heter en helt annan sak än den medicinen du fick utskriven men att den innehåller samma grejsimojser och därför kommer funka likadant? SÄG NEJ. Du kanske kommer behöva betala lite mer men tro mig, det är det värt!
Jag talar från erfarenhet!
Jag gjorde det här misstaget precis innan bröllopet, bytte en av mina depo tabletter mot ett annat märke (har aldrig hört talas om de nya tabletterna men tänkte inte på det för jag har aldrig haft problem med ett byte innan). Sen, på bröllopet, började jag må väldigt konstigt. Och som tur var gick det över efter lite vila men när vi skulle på bröllopsresan började jag må väldigt konstigt igen. Och det var väldigt jobbigt eftersom jag inte förstod varför jag plötsligt var yr, kallsvettig och illamående.

När vi väl listade ut att det var tabletterna så var det ju lättare att hantera men det var ju sånt himla onödigt lidande! Och särskilt innan en sån här rolig dag.

7. Ha ett ombyte!

Jag var helt bestämd på att ha på mig brudklänningen hela dagen lång! Jag älskade den vita fluffiga härligheten och då min svägerskas mamma så snällt hade sytt om den till snörning i ryggen så var den SÅ bekväm också. Så jag såg ingen anledning till att ha en extra klänning med mig.

Men min kropp fick fnatt framåt eftermiddagen och plötsligt kunde jag inte ha någonting tajt på mig alls!

Som tur var hade jag packat med en grön ny klänning som jag tycker jätte mycket om. Den passade mina smycken perfekt som som tur var såg det ut som om jag faktiskt hade tänkt till och valt innan att ha detta som ett ombyte. Men det var bara ren skär tur!

Min fluffige klänning.

8. Våga be om hjälp.

Med allt. Vad som helst.

9. Var ute i god tid.  

Försök att planera och få fatt på klänning och liknande så tidigt du kan. Även om du inte köper in allt innan så är det gött att ha det mesta bestämt i förväg.

10. Unna dig Catering.

Om du har råd gör inte som oss och fixa maten själva utan ordna med catering eller liknande. Då kan du helt släppa allt som har med maten att göra och slipper oroliga nätter. Visst funkade det jätte bra för oss, med hjälp så klart, att göra maten själva, men det hade varit ännu roligare om alla kunnat bara umgås och sluppit vara i köket och grejat.
 

11. Tro inte på vad de säger!  

Du kommer visst minnas vad du hade för servis till kaffet eller blommor på borden om det är viktigt för DIG. Se till att det du brinner för prioriteras, hur fånigt det än kan verka. Jag var jätte noga med att vi skulle ha fina koppar till kaffet och jag var så galet nöjd med hur det blev.
Jag hade också en vision av en godisbuffé med färgglatt godis av alla de slag i massor med skålar med små lådor av papp att lägga godiset i med tänger av metall. Jag ville att min brorson skulle komma in i rummet och känna att han kommit till godis-himlen. Och det blev precis så! Och jag minns det med sån glädje (och mättnad) (för vi åt så himla mycket godis efter festen när vi kom hem att vi rullade fram).

12. Tro på det de säger! 

Det viktigaste av allt är att ni gifter er! Allt annat är i grund och botten petitesser!

När man börjar oroa sig för grejer som kan gå fel eller saker man måste fixa inför den stora dagen är det lät att glömma bort vad som är det viktigaste: du ska gifta dig. Det viktigaste av allt är att du har hittat din stora kärlek och att ni ska gifta er!

 

Giganto-äventyr och Enantonen rockar

Idag ska jag ta Enantonspruta (dunderversionen) nummer 3 och kan nu se ett tydligt mönster. Förra månaden mådde jag mycket bättre de sista dagarna, jag orkade åka bil, spela brädspel, nästan gå på bio!
Men så tog jag sprutan och blev sämre igen. Och hormonerna började prata med mig. De sa:

Det var bara en tillfällighet att du mådde bättre.
Den där sprutan funkar ju inte alls, fattar du väl?
Du kommer inte bli bättre, vi föreslår att du gräver ner dig någonstans.
Du är sjuk. Sjuk sjuk sjuk sjuk sjuk och tro inte att det här kommer göra någon skillnad.

Hormonerna kan va riktiga bitchar, säger jag bara.

Så jag kollar på min Smärtapp, och märker att jag inte haft samma smärttoppar denna månaden som sist månad. På en skala från 0-10 (där noll är: ingen smärta alls och 10 är: snälla döda mig) så låg jag förra månaden på max 9, denna månaden har jag som max legat på 7! Det är en tokigt snabb förändring.
Denna Appen är så mycket bättre än jag först trott!

Och för att bli lite extra girig så plötsligt fick jag mina toppen dagar där smärtorna var så mycket bättre. Jag lagade mat flera gånger om dagen, jag städade och plockade i lägenheten, jag gick till affären, åkte rullis till loppis, bjöd på fika och framför allt åkte till Göteborg med Christoffer och svärisarna!
Med rullisen, Tensen, rumpvärme i bilen och underbart sällskap så orkade jag en hel dag full med brädspelsbutiker och konstmuseum! Och (håll i er nu) när jag kom hem lagade jag middagen helt själv!

Jag har aldrig sett så stora framsteg från en månad till en annan, det är inte småsteg utan gigantiska kliv fram. Visst är det inte lockande att bli sämre igen, nu när sprutan ska in i magen, men om jag blir så här mycket bättre efter TVÅ sprutor, hur mycket bättre blir det inte då med TRE?!!

Och, ja, mina fina läsare, jag tog löjligt mycket kort med min nya kamera under resans gång så här ska ni få njuta av lite från vårt giganto fantastiska äventyr!

En finsk konstnär målade denna och jag älskade hennes konst. Så fräck.

Samma finska konstnär, här är hon inspirerad av filmen "Blade Runner".

Hon blev även inspirerad av Christer!

Här vandrar jag lite och styr rullisen själv.

Jaaaahaaaapp....

Gigantisk strippa som faktiskt snurrade runt också.

Världens snyggaste man och han är min!

Anna och en cool tavla.

Dagens tips

Idag använder jag mig av "hänga över soffan"-tekniken. Den bör inte behöva någon beskrivning.

Det är usel teknik så nu tar jag min prickigkorvrumpa till badet. 

Hormonell och på bättringsväg

Det var i söndags kväll jag fick min första riktiga paus ifrån smärtorna. Jag var överlycklig och gjorde det vilken vettig människa som helst gör vid ett sånt tillfälle: jag diskade. Sen fick jag ont igen.

Men det har gått framåt varje dag sedan dess. Varje dag har kramperna blivit färre. Jag har kunnat äta mer mat utan att magen blir helt galen. Jag antar (som en god endovän till mig) att det är tarmarna som irriterar livmodern och gjort att det gjort fruktansvärt ont. Jag har haft en väldigt Emo livmoder. Men jag hade väl också blivit förbannad om någon tryckte in ett stort jäkla T där det inte hör hemma... vänta lite nu... det var ju precis vad som hände... .. ..

De senaste dagarna har varit helt ok! Korta kramper och jag har orkat laga mat, gå till affären en gång och diska och städa lite. Idag har jag till och med äntligen färgat håret, som hade en så lång utväxt att grannarna klagade. (Okej, smärre överdrift).

Det enda som fortfarande är svårt är nätterna. Jag vaknar ofta med smärtor och sover dåligt. De stunder jag inte har ont kan jag vakna med grov ångest. Att ha i sig både Provera och Hormonspiralen samtidigt har gjort mig till en ytterst hormonell varelse igen.

Bevisen är många. Till exempel äter jag nötter som om mitt liv berodde på det (till och med då varje tugga gjorde ont i magen, mama needs her nuts!).
Sen får jag gåshud och blir gråtfärdig så fort minsta lilla sorglig eller rörande sak visas på tv.
Jag kan inte äta bacon igen.
Jag får såna lyckorus att jag nästan skrämmer Christoffer (katterna blir i alla fall förvirrade). Som i förrgår, helt plötsligt kändes det som om någon släppt ner oss mitt i Jul på Liseberg och slängt stjärnvinster på oss. Jag kände den där mysiga härliga glädjen då man går där på kullerstensgatorna och alla ljus som glöder i träden och på husen. Och jag var så lycklig att jag tjöt av glädje. Jag flaxade med armarna som en kolibri (något jag inte är helt säker på varför jag gjorde) samtidigt som jag ylade "Det känns som Liseberg!!!" Christoffer bröt ihop.
En kort stund senare började jag gråta för att något hemskt hade hänt på tv:n.
Så hormonkaoset is back in business!

Men det verkar vara värt det! Jag mår bättre och bättre och idag har jag inte ens använt värmedynan förrän då klockan var halv sex. Det var månader sedan jag gått så länge utan värme som lindring. Och då har jag inte härdat, försökt att vara "duktig" och låtsas vara frisk. Jag helt enkelt glömde bort att en värmedyna behövdes för den behövdes inte.

Jag har de senaste dagarna fått för mig att göra comic-strips över vad som hänt de senaste dagarna. Till exempel har jag gjort en om hur det var att sätta in en spiral. Jag tycker personligen att livmoderns reaktion blev väldigt verklighetstrogen, så det avslutar jag inlägget med.

Roligt med gynekologer och hormoner

Jag har feber medan jag skriver det här, så jag tänkte pigga upp dagens inlägg med lite roliga berättelser från mitt liv. För är det ändå inte så nedrans trist att vara sjuk och så nedrans trist att prata om att vara sjuk? Det är ju inte direkt det roligaste samtalsämnet i världen och jag är ju mer än en sjukling och har varit med om mer saker än sjukligheter. Men det är samtidigt ett viktigt samtalsämne för oss som inte är friska. Men vi börjar med en liten rolighet, för att rycka upp oss!

Mina bröder (nej, alla) retar mig för min längd. Och då är jag egentligen inte särksilt kort, jag är ju inte dvärg (även då min storebror gärna ger mig med en ring och frågar om jag inte ska ta den till Mount Doom). Värst var då jag skulle skaffa nytt pass och gick till polisstationen. När de undra hur lång jag var sa jag 159,5 cm och frågade om han inte kunde runda upp det till 160? (För jag fick ofta höra att "du är ju inte ens 160!"). Då skratta polisgubben och sa: "Nej, det är ju inte trovärdigt."
 
Som sagt. Jag har feber. Det här kan bli lite hur som helst.

Jag har nu i efterhand insett att jag har varit sjuk (förkylningar, influensa och sån skit) mer än innan. Och mina sjukor har varit längre än Christoffers, så jag antar att det också är ett bevis på att Primolut-Nor inte gör sitt jobb som det ska. Jag har blundat så himla hårt att det liksom svider i ögonen av att öppna dem igen, ungefär som då man haft håret uppsatt i en toffs en längre tid och sen släpper ut den och det värker i hårrötterna. Ja, det är väl så att det inte funkar som det ska och jag ringde min gyn och pratade med en härlig sköterska där. Fortsättning följer...

När jag var liten var det vanligt med maskeradkalas då någon fyllde år. Min bästis Sandra skulle ha kalas och när jag kom dit hade hon den vackraste sjöjunfrudräkten jag någonsin sett. De andra tjejerna var prinsessor med stora rosa klänningar. Jag? Jag var en postlåda.

Jag pratade med sköterskan och har nu en tid bokad hos en ny gynekolog nästa måndag. Och det känns ju jätte bra att ta tag i det här. Samtidigt så återkommer den där enträgna rädslan att jag måste träffa en ny person och jag hoppas så innerligt att han ska vara bra! Att han ska vara lika duktig som den andra gynekologen jag har! Sen vet jag ju att jag har en tid bokad hos henne i slutet av november, så jag kan ju använda dem båda två. Men det är så illa att så mycket ångest läggs på att man är rädd för att inte få den vård man förtjänar, att man inte ska bli bra bemött! Den här sjukdomen hade varit förbannat mycket enklare om alla kunde göra sitt jobb och sen fokusera på att hjälpa patienten.Fortsättning följer...

Vi har skaffat en fantastisk liten kissekatt till! London har fått en bror och han heter Poncho! Det är den spinkigaste lille misse med de största öron jag någonsin sett på en katt. De har blivit bästisar och stortrivs ihop.

Poncho och hans stora öron.

Poncho kanske trivs lite väl bra. Han försöker dia från London som förvirrat inte riktigt vet vad han ska göra. Så han tvättar hans öra som tack för magmassagen. 

Nomnomnom. (Sjuka katt)

 Det som är obehagligast med att bli sämre är hur det drar upp gamla minnen. Då jag varit riktigt dålig förut och samtidigt vet jag ju att det inte kan bli lika illa igen. Jag har Enantonen kvar och det är bara att köra in en i maggen och så är jag på gång igen.
Själv tror jag att kombinationen Enanton och Primolut-Nor vore toppen för mig. Den första veckan då jag tog Primolut hade jag Enanton kvar i kroppen och mådde som en hormonell prinsessa. Smärtorna var försvunna. Och jag hade så mycket energi. Får hoppas att det finns en lika bra lösning runt hörnet. Nej, rättelse: Jag vet att det finns en lika bra lösning runt hörnet! Jag ska inte låta som om jag gett upp, för det kommer jag aldrig att göra.

För er som inte hört detta ännu, så råkade jag bryta näsan då jag satte mig ner. Knät råkade liksom smälla in i nosen och så var det sprucket. Ingen läkare trodde mig tills de såg röntgenbilden. Och då tog de in fler personer i undersökningsrummet och bad mig berätta hur det gick till igen...


Jag har fått så otroligt fina kommentarer på mitt förra inlägg. Och till ingens överraskning så bölade jag som Lille Skutt och var så rörd och tacksam för att ni finns. Era ord gör mig starkare!

Jag har också brutit lilltån då jag (ironiskt nog) dansade till låten "I'm a survivor" av Destinys Child.

De stunder som är riktigt tuffa  ser jag på min fantastiska lilla familj. Min underbara fästman som gör mig så lycklig och som jag skulle göra allt för, våra knasiga pälsklingar, och så inser jag att med eller utan Endometrios är jag en otroligt lyckligt lottad människa! Många lever hela friska liv utan att hitta det jag redan hittat.

Hormonell härdsmälta

Jag gick från 10 mg Primolut-Nor (en morgon och en kväll) till 20 mg (två morgon och två kväll). Bara sådär. Ena dagen 10 mg, andra dagen 20 mg.

Har jag berättat för er att jag alltid varit känslig för medicin? Att Tiparol gör mig groggy och knäpp, att jag fick en smärtlindring som heter Orudis som fick mig att kaskad spy, att sömntabletter får mig att sova i flera dygn och lugnande gör mig helt fläng i bollen. Jag och medicin hänger inte alls bra ihop, vi borde inte ens vara bekanta, knappt hälsa på varandra på stan. Jag har aldrig tyckt om att ta tabletter, jag trodde till och med att jag var narkoman då jag var liten då jag tog alvedon (jag hade rätt livlig fantasi) (trodde också att mina föräldrar byttes ut mot Aliens då de hade nattat mig, men det är en helt annan historia).

Så när jag ökade mina hormoner, ja, då blev jag helt kajko i bollen.

En total hormonell härdsmälta.

Och det värsta med hormoner är att man inte fattar att det är hormonerna som ställer till det! Det är som att leva i ett parallellt universum, folk får helt plötsligt en dålig attityd, små saker gör en plötsligt väldigt ledsen, ännu mindre saker (som att min sambo ska skriva en post-it-lapp och sätta den på dörren) är plötsligt lika viktigt som världsfreden och att vår katt London får mat. Apropå London så börjar han också se lite snett på mig, och jag är nästan helt säker på att han älskar Christoffer mer än mig.

En mening kan upprepas exakt likadant tre gånger och den får tre olika betydelser varje gång, för plötsligt ser jag något (en ledsen blick) (som inte finns), en grinig ton (som inte finns) eller en anklagande betoning på vissa ord (som inte finns) (jo, orden finns men inte betoningen).

Och inte förrän jag är så förvirrad och ledsen att jag bryter ihop förstår jag att det är hormonjävlarna som spökar.

Då kommer det dåliga samvetet.
"Har jag varit otrevlig mot Christoffer nu?" 
"Var jag oförskämd mot mamma på telefonen?" 
"Råkade jag knuffa den där ungen när jag var ute på stan?"
"Är jag en fruktansvärd människa att umgås med?"
"Hur jobbig är jag inte att leva med när jag är så här labil hela tiden?"

Det man inte förstår, då man är mitt i skulden och gräver runt, är att det här också är hormonerna som jävlas! Det här är deras smyg strategi! När du tror att du kommit på fötterna och bara ska reda ut det sista, då tyngs du av detta istället. Hormonerna är ena stygga styggingar.

Sen släpper det. Jag har ridit ut den hormonvågen, är mig själv igen och kan skratta åt eländet. Jag ser tydligt att det är svårare att hänga med, för mig, nu när det är nya hormoner jag ska lära mig. Att det alltid är värst i början innan kroppen vänjer sig.

Christoffer säger alltid "Det är inte jobbigt för mig, det är inte jag som är hormonell." då jag frågar om det inte är för mycket för honom, med alla dessa humörsvängningar. Och sen lägger han alltid till:
"Det är klart att jag blir ledsen då du har det tufft, men det är inte jobbigt för mig."
Och då vet jag, att hur mycket hormoner jag än har i kroppen, så kan jag och min underbara kille hantera allt!

Sen hade jag aldrig rört hormoner om det inte var för att de gör mig friskare. De må va stygga, men de är minst lika stygga mot Endometriosen också!

Fint familjefoto!

Familjefotot "gone wrong".

Bye bye Enanton

Jag gick till en ny gynekolog för några månader sedan. Egentligen ville jag inte gå, och hade jag kunnat hade jag inte gjort det heller. Men jag har en pojkvän som bekymrat sig över hur min livmoder mår (inte många killar som ens tänker en sån tanke) och jag ville inte att han skulle oroa sig mer. Så jag bokade ett besök, "Jag gör det här för Christoffer" (tänkte jag om och om igen) och fick skjuts av min pappa till mottagningen som låg flera mil ifrån Uddevalla.

Det som oroat Christoffer (och mig också, om jag ska vara helt ärlig) är att jag tagit Enanton i över 3 år. Jag har alltså varit i klimakteriet i över 3 år. Under hela mitt och Christoffer underbara förhållande har jag varit i klimakteriet mer än hälften av tiden. Och det som oroade oss var att min livmoder nu skrumpnat ihop till ett russin och aldrig skulle återhämta sig igen.

När jag satt och väntade på min gynekolog så ville jag kräkas. Jag avskyr att gå till gynekologer efter allt jag stått ut med och jag bestämde mig (flera veckor innan besöket) att bara göra en kort beskrivning av läget och det enda jag ville var att ha en undersökning, inget annat.

Så möter jag en helt fantastisk kvinna. När hon frågar om min diagnos berättar jag allt. Hon kan också fastställa att jag mycket troligt har Endometrios i tarmen eftersom jag alltid får blödningar via tarmen också. (Kommer göra ett inlägg om detta, för att föra vidare vad hon förklara för mig om hur det här ens är fysiskt möjligt). Sen undersökte hon mig, allt såg tipp topp ut, och sen satte  vi oss ner igen och pratade. Jag berättade att Enantonen var tuff med biverkningarna och att varje månad visste jag inte hur jag skulle må, helt beroende på hur sprutan skulle ta.

"Jag tycker att du ska testa Primolit-Nor, utan uppehåll. Om det inte fungerar går vi tillbaka till Enanton men så får du Östrogen plåster för att lindra dina biverkningar. Hur tycker du att det låter?"

Ja ja ja, jag grät väl som en idiot dårå, efter det här besöket samtidigt som Christoffer utförde "I told you so" sång och dans i telefonen. Pappa klängde jag mig fast på och bölade innan han ens fick veta exakt vad som hänt. En riktigt trevlig dag helt enkelt.

Min första uthämtning av Primolut-Nor (20 paket!)

Primolut-Nor var den hormon som "lagade mig" 2005, som jag testade innan Enanton och som fungerade men inte bra nog. Men nu kändes det som en utmärkt idé att testa dem igen. Så det gjorde jag. Jag bytte ut, mådde piss då Enantonen försvann ur kroppen och sen... mådde jag likadant. Exakt som på Enantonen fast utan alla pissiga biverkningar!
Under ett kort ögonblick, då jag fortfarande hade Enanton i kroppen och tog Primolut-Nor så hade jag helt smärtfria dagar. Smärtfria!

Så jag ringde min fina gynekolog igen och frågade om vi kunde öka Primoluten. Och hon var förvånad att den låga dos jag redan tog inte gav mig blödningar, sa att det inte alls gjorde någonting att öka utan att jag absolut skulle testa det.

Och det är där jag är nu. Jag ökade för mindre än en vecka sen och jag mår bättre. Jag gör verkligen det! Orkar mer, mindre smärta, hormonell som en hel buss full av gravida kvinnor, jag får långsamt lära känna min nya kropp igen, se vad jag orkar och vad jag kan.

Men det här, mina underbara vänner, känns som ett framsteg utan dess like!
Enantonen, som hjälpt mig något otroligt mycket, har också varit en bitch och det glädjer mig om jag kan slippa den för resten av mitt liv.

Tänk vad coolt det vore om det är Primolut-Nor som lagar mig igen, till 100 procent!
Så jäkla coolt!

Jag och Pappa, precis efter mötet hos Gynekologen.

Mina naglar är min besatthet

Jag är besatt av Nail Art just nu. Jag drömmer om hur jag filar mina klor, varje gång jag är i en affär dras blicken till de där fina små flaskorna som fullkomligt ylar köööööööp miiiiiig snääääällaaaaaa! Jag skrev om det i ett tidigare inlägg, och nu är det dags att gå djupare in på hur pass besatt jag är.

September var den månad jag gjorde min första nagelutmaning, en ny design för varje dag. Och vid min stortå vad roligt det var! Man följde en lista, första dagen skulle designen vara röd, andra dagen blå och så vidare. Eftersom detta upptar så mycket av min hjärna ska jag härmed överösa er med bilder från min utmaning och andra designer. Hoppas ni tycker om det, i alla fall några procent lika mycket som jag gör.

Berätta gärna vilken som är just DIN favorit.

Fullkomligt besatt!

Jag har blivit besatt av att göra nailart. Fullkomligt skogstokig (kan vara på grund av alla ångor från nagellacken). Från att ha virkat påskharar så har jag nu gått över till att med kisande ögon och minimala rörelser göra blommor och blad på labbarna.

Jag kan googla och kolla på Youtube i timmar där det visar hur man gör ränder, rosor eller annat kul. Jag är besatt gott folk! Just nu har jag lovat mig själv att inte riva loss mitt senaste "konst"verk utan låta naturen (och disken) råda sin gilla gång. Det tog ändå väldigt lång tid att göra det här mönstret. Men inombords maler redan tankarna över vad jag ska göra härnäst.

Så, istället för scrapbooking, virkade alster, sydda överkast eller galna hårfärger så blir det nu en jävlans massa bilder på mina knubbiga men ack så flinka fingrar.

Varsågod och njut.

Mitt första försök till något spännande.

Efter lite googlande gav jag mig på den här varianten.

Dessa pryder mina naglar i denna stund, inte helt nöjd men övning ger färdighet.

Vad gör man då fingernaglarna är täckte? Man tar av sig sockarna.

Påsk i bild

Vi har haft en härlig påsk! Målat ägg med en spretig pensel så de liknade något Pollock hade kunnat slänga ihop. Umgåtts med Christoffers mamma Anna och hennes man Christer i flera dagar och haft det riktigt mysigt med diverse spel. Denna familjen är galen i sällskapsspel, till min stora förtjusning.

En riktigt rofull men ändå busig påsk med secondhand affärer och en oväntat sovpartner, den lurvigaste lurvige kissekatten Lurrvass. En riktig charmknutte som ena stunden tryckte upp sin röv i ansiktet på mig och sen gnuggade sin nos mot Christoffers kind (hoppas att detta inte är ett tecken på vad han tycker om oss).

Då kameran följde med ut i urskogen så fotades det naturligtvis en hel del också. Efter femton kannor med kaffe, väldigt många skumkaniner (min nyttiga diet överlevde inte helgen) och liter med must så började korten urarta.... till det bättre... (ja, man kan säga så... eh....) Varsågod och njut:

Jag.

Christer.

Anna.

Christoffer.

Eftersom jag får så förbaskat ont i benen av nedtrappningen av Tiparolen har jag testat att linda benen hårt. Hörde någon föreslå detta då det kom till febervärk så jag tänkte ge det ett försök.
Vi hade inga bandage hemma så jag klippte sönder ett par strumpbyxor och snurrade dem runt benen, såg ut som en idiot men det gav faktiskt lite lindring!
När vi vilade efter en omgång Svea Rike satte värken igång igen, Anna och Christer hittade ett bandage och en stödgrejsimojs som jag kunde snurra om vaderna och VIPS var jag snart igång och kunde spela igen. På morgonen berättade Christer att de ville köpa mig stödstrumpor i påskpresent och jag blev så rörd att jag hade svårt att inte börja rörd-gråta. Det låter kanske konstigt för gemene man att bli så rörd av stödstrumpor, men då har inte gemene man haft utsättnings smärtor i benen... eller haft en så go "svär"-familj som vill hjälpa till. I alla fall blev jag rörd och blir ännu rörd när jag ser de fina svarta strumporna. (Trodde de skulle se ut som bandage, av någon anledning, men icke sa Nicke, de är riktigt snygga). Och sitter som ett smäck!

Stickade Äggvärmare till påskmiddagen.

Mitt Påskpyssel innebar att sticka äggvärmare. Kaniner i lite olika färger som går att sätta ovanpå det kokta ägget.

Min brorson fick också en som han direkt döpte till Minni. Minni fick följa med till lekplatsen ... såg ut som om han inte hade någon kompis då han gungade gungbräda med Minni. Han hade också fått läsa från min Glad Påsk hälsning här på bloggen då jag förslog att man skulle bada i must. Varvid han svarade: 

Åh om alla badar i julmust så skulle alla lukta gott.

Kanske vore en ny doft för Bodyshop att satsa på? Vid jul kan de sälja den igen, bara trycka en ny etikett på! Undrar om jag inte ha hittat en riktig guldklimp här... borde maila dem med detsamma.

Jonathan och Minni.

Överkänslig kanske?

Goda Nyheter

Goda nyheter måste ju delas!

Jag har haft fullt upp att pump el in i min kropp, gräla med vården och att promenera så att benen snart trillar av. Har i och med det glömt att dela med av de härliga nyheter som också skett.

Först och främst ska vi flytta! Inte ut ur Uddevalla men mer in i centrum. Mina promenader blir intressantare (jag har gått samma slinga så många gånger nu att jag snart kan gå den med en ögonbindel) (skulle se ut som en idiot, men ändå) och jag har närmre till vänner, familj och har betydligt käckare grannar. En av mina bröder och hans go tjej bor mitt emot oss, gissa om vi ska stalka dem när vi väl flyttat in. Lägenheten är också mindre och billigare. Det ska bli så skönt att börja om på nytt, lämna de här rummen som nu är så betingade av sjukdom och dåliga minnen. Det kommer bli underbart!
Det enda som fattas är att byta ut soffan, som jag legat och plågats i så många timmar att jag börjat tycka personligt illa om den. Men det kommer!

Nästa nyhet är att Christoffer fått jobb! Woho! På Ikea, så alla pengar vi får in kommer gå åt att köpa doftljus och köttbullar.
Vi fick också vårt sista socialbidrag denna månaden. Jag råkade säga till vår sosstant att jag hoppas att jag aldrig kommer se henne igen. Hon la till "ja, inte här på kontoret i alla fall...". Hon har varit väldigt bra och förstående så kan absolut inte klaga.

Den senaste sprutan har kickat till ordentligt och jag är tillbaka på rätt spår igen. Jag rör mig mer, gör min träning (hemma än så länge) och har kunnat göra frukost så många gånger att det inte känts speciellt längre. Försöker att ta det lugnt, men som vanligt är det svårt.

Så det rör sig åt rätt håll! Jag slipper flyta runt som en kork i badkaret jämt tack vare TENSEN och jag har laddat ner några olika appar på telefonen som ska kunna peppa mig på mina promenader. Den jag ska testa idag heter Tipsrundan och går ut på att man promenerar en stund, kommer till en fråga och kan vinna priser. Får se om den är något att ha.
Har också skaffat Run Log där jag ser vilka rundor jag brukar ta, hur lång tid jag går och lite smått och gott.

Här kommer lite foton från några av mina promenader i solen.

Promenad i Uddevalla

En liten bit från Borgen vid Tureborg.

Njuter av solen och lyssnar på Miss Li.

Smält snabbare!