Jag är i vecka 19 och börjat få en kroppsform som påminner om Barbamamma. Tiden går fort men samtidigt så släpar den sig fram. Jag vill ju veta könet NU, jag vill känns den röra sig NU, jag vill be Christoffer knyta mina skor för att jag inte längre når ner till mina fötter för att magen är i vägen NU! Tålamod har aldrig varit min grej men som alltid struntar universum i det och jag får snällt vänta. Men jag väntar ju verkligen på någonting gott!
Jag är så lycklig. Vi är så lyckliga. Precis då smärtorna försvunnit, då jag trappat ut den sista Tramadolen, då hände det vi längtat efter så länge.
På midsommarafton stod vi tätt ihop i badrummet och stirrade på graviditetstestet. Jag trodde faktiskt inte att jag var gravid så när det där fantastiska + syntes så bara skrek vi rätt ut. Christoffer vrålade ”JA!” medan jag vrålade ”VA?!” och sen satt vi ihoprullade i en Chrelinboll på toastolen bara kramades. ”Borde jag inte gråta nu?” tänkte jag medan jag störtbölade (märkte det inte ens för att känslorna bara stormade). Tydligen hade Christoffer upplevt exakt samma sak. Så bölade ikapp. Och det har varit overkligt coolt sedan dess.
Den 23:e februari är miniboll beräknad. Om mindre än två veckor för vi veta kön och att MB mår bra. Jag längtar så jag går åt!
Jag som var så rädd att Endometriosen skulle hindra oss från att få barn... jag blir tårögd av lycka bara jag tänker på varelsen som växer inne i min mage. Jag älskar dig redan.
