Jag gör slut

Jag vet att du varit orolig över att jag blivit kidnappad av aliens. Eller kidnappad av en circus som vill visa upp en kvinna med ovanligt korta fingrar. Eller kidnappad av spöket som bor i min garderob. Men här är jag äntligen, o-kidnappad i all min hormonella glans!

Jag har bara varit fullt upptagen med att göra slut med Tradolan.

Den goda nyheten är att jag har trappat bort 100 mg! (Du kan applådera här). Den dåliga nyheten är att jag har 300 mg kvar och smärtorna har tidvis varit på gränsen till outhärdligt. Jag får fruktansvärda smärtor, ångest och svårt att sova så jag är inte den socialaste tjejen i stan nu för tiden.
Jag trappar ut, mår as, mår mindre as, mår bara as, mår bättre, mår bra och så trappar jag ner igen.

Det här kommer bli känt som "Jäkla-as-året" i folkmun och kommer skrivas om i historieböckerna.

Men tabletterna ska bort och jag har blicken stadigt riktad mot målet. Behövs de inte längre för att lindra smärtorna så ska de ta mig bövelen bort!

Tradolan var den enda smärtlindring som fungerat för mig. Jag har testat det mesta och min vardag var så jobbig innan jag fick Tradolan ihop med Tradil och Alvedon. Då äntligen lättade smärtorna. Så jag kan inte vara bitter på dem, de må göra väldigt ont att trappa ut dem men hade jag inte tagit dem tills så hade jag varit helt söndermosad både fysiskt och psykiskt idag.
Det är bara dags för oss att göra slut nu.
Och förhoppningsvis aldrig träffas igen.

Vi har en plan!

Äntligen har jag fått en plan med min behandling! Svart på vitt vad som är tänkt för lille mig och min trassliga kropp. Jag får väldigt ofta frågan om hur länge jag ska behandlas med Enanton och alltid svarat jag "Så länge det funkar, antar jag."

Nu har jag ett tydligt svar från min Gynekolog och det känns skönt att veta och samtidigt ge mina nära och kära ett svar.

Så den stora planen är: fortsätt med Enanton 11,25 mg (alltså den starkare versionen) en gång i månaden och ha kvar min hormonspiral tills det är dags för mig och Christoffer att skaffa barn. När vi skriker: "NU KÖÖÖR VI!!" då avbryts båda behandlingarna och "the baby-making" är igång.

Jag frågade hur lång tid det skulle ta för kroppen att återställa sig och vara bebisredo och eftersom jag har dubbelbehandling kan det ta lite längre tid än den månad han gissat på om jag bara haft spiral. Som alltid med denna sjukdom så är det individuellt. (Kanske det denna bloggen borde hetat istället för EndoElin; Det är individuellt, en blogg om Endometrios).

Det är en lättnad att veta att jag har en toppen vårdcentralsläkare (Dr Bäst) som är redo att lindra mina känslostormar, så jag slipper få ångest och bli deppig eller bara grinig fram till att behandlingen är slut.

Just nu gör jag egna pompomps till vårar bröllop och imorgon ska jag ha andra delen i min möhippa. Det känns så skönt att ha fixat med läkare innan, så jag nu kan luta mig tilllbaka och njuta av bröllop istället.
Tänk! Om en månad är jag Fru Sandman och är på min bröllopsresa! Lyckokvitter i bröstet!

Saker ni frågar mig

Här kommer svar på de vanligaste frågorna jag får av er godingar. Då kör vi!

Hur länge ska du ta din hormonbehandling? 
Så länge den fungerar och fortsätter minska mina smärtor. Har kontakt med min gynekolog för att uppdatera honom om mina framsteg. Sen när smärtorna är helt borta kommer vi troligen skifta över till andra, mindre intensiva, hormoner för att hålla Endon under kontroll. Jag gissar på någon form av p-piller, Primolut-Nor eller att vi bara låter hormonspiralen göra sitt jobb på egen hand.

Jag blir inte lyssnad på av läkarna, hur ska jag få hjälp?
Jag önskar så innerligt att det fanns en magisk stav att vifta med (eller dunka i skallen på läkarna) så att man kunde få den hjälp man behöver. Men det gör ju tyvärr inte det. De tips jag har är att:

1. Var väldigt tydlig med den läkare som du möter. Blir du inte nöjd med det hen säger så säg emot och ifrågasätt. Ta med dig en lista på symtom på Endometrios och stryk under de du har och ge till din läkare.

2. Var inte rädd att prata om Endometrios och be om en behandling. "Medan vi väntar på svar på proverna kan jag inte testa en behandling under tiden så det känns som att vi gör något?" 

3. Blir du inte lyssnad på så byt läkare. Sök dig privat eller byt vårdcentral. För att förenkla för dig så fråga redan då du bokar tid om den läkare du ska möta är kunnig inom Endometrios, så slipper du slösa tid och energi på någon som inte kommer kunna hjälpa dig.

4. Ge inte upp. Det räcker att du hittar en läkare som lyssnar på dig. En endaste av alla läkare där ute i världen. Du ska bara kämpa på till du hittar den första av alla de bra doktorer som finns där ute. 

5. Det är helt okej att inte gå in till doktorn själv! Det kan rent av vara bra att ha med sin sambo eller släkting då de kan hjälpa dig att komma ihåg vad läkaren sagt. Med det sagt så behöver inte personen vara med under undersökningen (om du inte behöver ha någon att hålla i handen).

Finns det andra länder som behandlar Endometrios bättre än i Sverige?
Jag har sökt hjälp för Endo i Sverige och i England. Av den erfarenheten tycker jag att kunskapen i de länderna är väldig likvärdig (men ska tillägga att jag sökte hjälp 2005 och i Sverige har de i alla fall pratat väldigt mycket om Endometrios det senaste!).

Däremot har jag hört att Danmark ska vara väldigt bra inom Endometrios men har ingen direkt fakta att dela om det. Men hade jag sökt hjälp utanför Sverige så hade jag först och främst kollat upp Danmark.

Kommer du kunna få barn?
Det vet jag inte. Men det vet ingen med säkerhet förrän de klämmer ut den där ungen heller. Endometriosen kan förminska min fertilitet men det finns väldigt många med Endometrios som har barn och det rekommenderas till och med att bli på smällen för att bli av med sina symtom. Sen är det klart att tanken på att inte kunna bli med barn är skrämmande och varje gång jag får frågan så kniper det lite i hjärtat.

Skrämmer det dig att få en dotter med Endometrios?
Det finns nog ingen förälder som inte oroar sig för att ens barn ska bli sjukt. Men om någon är ordentligt rustade för en dotter med Endo så är det vi. Vi vet vad vi ska hålla ögonen på och skulle kräva behandling fort om symtom visade sig. Men klart som tusan önskar jag inte detta på någon, absolut inte mitt egna barn. 

Vad tycker du att man ska tänka på inför en Laparoskopi (titthålsundersökning):
För oss med Endometrios kan en titthålsoperation göra väldigt ont efteråt så jag rekommenderar att vara beredd på det och inte lämna sjukhuset direkt efteråt (något jag tjatade mig till vid min andra operation).

Det kan också göra ont i bröstkorgen och armarna då man legat vinklad neråt under undersökningen och det påverkar kroppen så att man kan få väldiga smärtor av det. Inte farligt men kan vara skrämmande om man inte vet om det innan (och tjatat sig hem och plötsligt får galet ont mitt i natten).

Kräv smärtlindring. Och då menar jag inte en sketen Alvedon utan ordentlig smärtlindring.

Smärtorna i magen kan sitta i flera dagar, främst då du rör på dig, så var beredd på att bli liggandes ett tag. Bunkra upp med roligheter som filmer, tv-spel och pyssel. Se till att du har någon snäll person som kan ta hand om dig och fixa mat och sånt.

Nu är det inte säkert att du får så här ont, men jag är den sorten som hellre är beredd på att det kan bli jobbigt och sen lättad att det gick bra än att gå runt och vara ovetande och plötsligt bli rädd då det gör ont. 

Och viktigast är: det är inte farlig.

Vilken behandling får du idag?
Idag har jag en hormonspiral insatt och får Enanton 11,25 mg i magen en gång i månaden. Hormoncocktail delux.

Vilka biverkningar på hormonbehandlingen är svårast att leva med?
Helt klart mina humörsvängningar! Jag kan hantera att jag blir lite gråtig och så, men den irritation jag kan få för absolut ingenting är väldigt jobbig. Jag blir sällan arg av mig vanligtvis så att plötsligt bli förbannad för konstiga grejer gör att jag liksom inte känner igen mig själv. Det är lite läskigt. Men värst är då jag plötsligt blir så orolig. Ingenting händer men det känns som om jag gjort någonting fruktansvärt men inte minns vad det var.
Motvilligt har jag fått erkänna att jag har svårare att hantera stress och har till och med fått ångestattacker då det blivit för mycket runt mig.

Jag säger det till Christoffer ofta, att jag så mycket hellre har fysisk svår smärta än att må riktigt dåligt psykiskt. Det är lättare att hantera.

Men jag mår ju inte dåligt hela tiden utan större delen av tiden mår jag psykiskt bra. Men jag får vara lite extra försiktig med mig själv och våga be om hjälp.

Hur går det med bröllopsplanerna?
Det går jätte bra! Klänningen är inhandlat och igår kom mitt halsband på posten (så vackert att jag studsade runt och vrålade till katterna: "Ser ni?! Ser ni vad fiiiiiint?! SER NI?!!") Christoffers kostym är inhandlad och han är så snygg i den att jag blev helt pirrig i magen då han visa den. Jag övar på min nya signatur (men det har jag ärligt talat gjort sen vi blev ihop) och vi har bestämt mat och hur tårtan ska se ut (med hjälp av svägerskan Jennifer).

Alltså, jag längtar så jag håller på att gå åt! Tänk att Christoffer ska bli min MAN. Min make! Hur i helskotta lyckades jag med det här?!

Hur går det med din prickigkorv rumpa?
Det har så gott som försvunnit!
För er som inte läst inlägget om min prickekorvrumpa ännu så blev min hud helt flammig av att jag legat så mycket på värmedynan och i heta bad. Jag såg verkligen ut som en prickigkorv. Men nu använder jag den inte lika mycket längre och till min förvåning börjar det försvinna! Jag trodde faktiskt att det skulle bli mina "battle scars" från Endofighten men som tur var blir min rumpa lika blekfis som resten av kroppen.

Tror du att du kommer bli frisk igen?
Endometrios är tyvärr en kronisk sjukdom men jag tror absolut att jag kommer bli symtomfri.

Om du undrar över något så tveka inte att kontakta mig, släng en kommentar i bloggen (gärna med mailadress) så svarar jag så fort jag kan. Förhoppningsvis kan jag dela med mig av något av allt jag lärt mig.

Stresshantering i hormontromb

Jag har fått massvis med tips mot min hormonstress och jag suger i mig allt som en svamp. Det är alltid stärkande att hitta valmöjligheter så den där hjälplösheten släpper.

Men det viktigaste tipset var: ring mamma.
Så nu vet ni det allihopa, om ni någonsin känner er lite stressade så är det bara att ringa min mamma! Hennes nummer är 0705... nä.

Skämt och sido. Det viktigaste tipset var faktiskt just att prata. Ut med tankarna och känslorna. Det är galet hur rörigare allt är där inne i skallen om tankar och känslor får marinera där inne i sin ensamhet.

Sen har de flesta rekommenderat någon form av meditation.

Mindfullness, meditation, att stanna och bara andas. Det låter ju superlätt. Men jag har gjort det förr och vet att det är lite klurigt, särskilt i början. Så jag laddade ner en app som heter "Head Space" där man blir introducerad till meditation och ska göra det i 10 dagar, 10 minuter om dagen. En manlig röst och roliga animationer guidar genom meditationen och jag trodde faktiskt att den första bara var tre minuter för det gick så fort.

Och visst var det skönt efteråt. Liksom mjukt i skallen. Lugnt. Chillax. Det är som att ta ett väldigt långt djupt andetag. Eller dricka ett stort glas vatten och man inser under tiden att man faktiskt är väldigt törstig.

Det har varit så gött att jag gjort det två gånger varje dag istället.

"Head Space" är gratis de här tio dagarna. Sen kan man betala och få tips för just det problemet man har. Det finns guider mot stress, ökad självkänsla, ökad energi, ökad kreativitet och massa annat. Får väl se om det blir aktuellt för mig eller inte. Men jag ger mig hän till de här tio dagarna i alla fall.





Jag skriver också dagbok med många listor för att göra tankar och känslor tydligare och lättare att hantera. Och när det krånglade med mitt smärtstillande igen igår så grät jag en skvätt av frustration. Släpper ut allt så det inte ligger inombords och möglar till en gigantisk mögelsnigel som löper amok (så som bara en mögelsnigel kan löpa amok).

Så långt har jag kommit än så länge då jag söker efter ett lugn i detta virrvarr av hormoner, även då omvärlden verkar göra allt för att ruska om mig igen.
Jag förklarade för en sköterska på telefon idag att jag blir så otroligt stressad av att det krånglar med mina smärtstillande. När hon fick höra om min hormonspiral och Enantonbehandling så fick hon en mjuk röst och sa:

"Ja men då förstår jag varför du är så irriterad!"

Var det för att hon förstod vikten i att ingen bokat in mitt möte med Dr Duktig, som jag ringde om förra veckan? Var det för att hon insåg vilka smärtor jag har och att jag verkligen behöver mina tabletter? Eller var det för att jag var en hormonhäxa som inte kunde hjälpa alla mina galna känslor?

Just nu struntar jag i vad hon tror, bara jag får mina tabletter.

Nej, nu får jag sätta igång den där appen igen.

Läskigt och stressigt och alldeles alldeles underbart

Jag kände att bloggen behövde en ny look!

Det händer mycket just nu och jag vill dela det med er allihopa. Och något med den gamla mallen gjorde att jag kände mig lite... mörk. Denna vattenfärgs design med ljus och färg gjorde mig upplyft och det är så jag vill att livet ska kännas.

Jag har möten inbokade som alla är bevis på att min behandling gör susen. Nästa vecka ska jag prata med Dr Duktig om att börja ta bort mina Depo Tabletter.
Veckan efter det ska jag till Arbetsförmedlingen för att se vad de har att erbjuda mig nu när jag vill försöka komma igång igen.

Det känns stort, läskigt, härligt, spännande, roligt och omskakande.

Jag har känt mig fruktansvärt frustrerad av att gå hemma den senaste tiden och även då detta steg känns stort och läskigt så är jag samtidigt så otroligt pepp att jag har svårt att sitta still.

Problemet är att jag är så satans hormonell att jag inte riktigt kan resonera med mig själv som jag brukar. Vanligt sunt förnuft fungerar bara tidvis och sen blir jag så stressad att det känns som att jag får svindel.

Värst var det igår då vårdcentralen krånglat med mina smärttabletter. Jag skulle fått dem utskrivna som vanligt men två dagar på raken hände inget och igår gick vi dit istället för att prata direkt med receptionisten (eftersom mina tabletter då var helt slut).
Det visade sig vara hennes egna misstag men ville att jag skulle vänta i fyra timmar på att prata med en doktor (som dagen innan hade skrivit ut mina tabletter utan att ha träffat mig om hon inte hade gjort sitt misstag). Men fyra timmar utan smärtlindring hade inneburit ett stort smärtutbrott för mig och jag kunde inte vänta.
Kortfattat blev det en väldans krångel och det var uppenbart att receptionisten helt enkelt inte ville anstränga sig utan att det var smidigare för henne om jag väntade. Det slutade med att Christoffer röt ifrån och sa att vi vägrade gå därifrån om jag inte fick min medicin och mycket riktigt fick vi då vår medicin.
MEN såklart inte nog med tabletter för att räcka tills jag ska prata med Dr Duktig på torsdag.

Jag var, minst sagt, så enormt stressad när allt det här var klart. Jag var skakig i kroppen och hade svårt att tänka. Helt plötsligt kändes det som att Dr Duktig skulle vägra mig någon mer smärtlindring någonsin, Arbetsförmedlingen skulle sparka ut mig och kräva mig på pengar för att jag tagit upp deras tid och plötsligt skulle Enantonen inte fungera längre och jag skulle krascha ner i smärtträsket igen.

Så jag fick så förbannat ont. Jag hade så otroligt jäkla ont igår att jag har minnesluckor. Jag badade som en fisk och låg och gungade på värmedynan med muskelavslappnande och massage. Och hela tiden kändes det som att det var mitt fel. Att om jag bara kunde ta och slappna av, sluta stressa så jävla mycket och bara SLAPPNA AV så skulle det här inte hänt.

Christoffer pratade mig lugn. Påminde mig om att jag är fullproppad med hormoner som gör det svårt att slappna av. Att detta är Endons fel, ingenting är mitt fel. Påminde mig om att skriva av mig mina känslor i min vackra dagbok. Ventilera och sortera i huvudet varje dag. Men inte skylla på mig själv.

Ibland känns det som att jag skulle kunna ta på mig skulden för allt ont i världen, andra världskriget var säkert mitt fel också om jag bara får tänka på det en liten stund. Och jag kan inte förstå varför jag gör så mot mig själv.

Idag är jag helt mör i hela kroppen. Till och med armarna är ömma efter gårdagens smärtattack. Ändå känner jag fortfarande denna blandning av känslor inför de kommande mötena, den där bubbliga lyckan och svindlande rädslan. Som en gott och blandat påse med känslor.

Jag måste lära mig hantera stressen på ett bättre sätt. Hitta redskap som gör mig lugnare så jag inte behöver brottas så med att hormonerna förstorar stressen.

Någon som har några bra tips?

Osteopati och akupunktur mot Endometrios

Jag läste någonstans att den mest optimala behandlingen av kronisk smärta är en medicinsk behandling ihop med en alternativ behandlingsform. Till exempel hormoner ihop med akupunktur. Att den kombinationen fungerar bäst för att hantera just kronisk värk.

Och eftersom jag testar allt för att bli av med den här jäkla Endon så varför inte detta?

Det svåra var att veta vad jag skulle testa. För ungefär 6 år sedan testade jag akupunktur mot smärtorna men det var på en sjukgymnastik i en ytte pytte liten by och hon visste varken vad Endometrios var eller vart hon skulle placera nålarna för att hjälpa mig. Så vi körde lite på måfå, och det fick inte bra. Jag blev rent av sämre.

Så denna gång började jag maila runt. Osteopati hade jag inte särskilt mycket kunskap om förutom att en annan endotjej skulle testa det mot sina smärtor och "kan hon så kan jag". Så Osteopatin fick liksom hänga med på ett hörn.

Det var då jag fick ett mail av en man som erbjöd en kombination av Osteopati och Akupunktur för att han hade vart med om att det hjälpte bra för just Endometrios patienter.
Och jag bara satt och gapade. Han visste vad Endo var. Han visste vad Endo var. 

Det var inte särskilt svårt att välja vart jag skulle gå efter det.

Min kära mamma och pappa hjälper mig ekonomiskt för att kunna gå på behandlingarna, så jag var väldigt kritisk då jag gick dit första gången. Jag ville ju inte slösa med deras pengar.

Men det har fungerat väldigt bra!
Min rygg är alltid bättre direkt efter besöket.
Jag har mer energi och känner mig lugnare.

Och jag tror verkligen att kombinationen med dunder stark Enanton plus Osteopati och Akupunktur kan vara lösningen för mig!

Om du själv vill testa en behandling så länkar jag till Ostens hemsida här. Inte för att han bett om det utan helt enkelt för att jag tycker att han är väldigt duktig och det har hjälpt mig!

Giganto-äventyr och Enantonen rockar

Idag ska jag ta Enantonspruta (dunderversionen) nummer 3 och kan nu se ett tydligt mönster. Förra månaden mådde jag mycket bättre de sista dagarna, jag orkade åka bil, spela brädspel, nästan gå på bio!
Men så tog jag sprutan och blev sämre igen. Och hormonerna började prata med mig. De sa:

Det var bara en tillfällighet att du mådde bättre.
Den där sprutan funkar ju inte alls, fattar du väl?
Du kommer inte bli bättre, vi föreslår att du gräver ner dig någonstans.
Du är sjuk. Sjuk sjuk sjuk sjuk sjuk och tro inte att det här kommer göra någon skillnad.

Hormonerna kan va riktiga bitchar, säger jag bara.

Så jag kollar på min Smärtapp, och märker att jag inte haft samma smärttoppar denna månaden som sist månad. På en skala från 0-10 (där noll är: ingen smärta alls och 10 är: snälla döda mig) så låg jag förra månaden på max 9, denna månaden har jag som max legat på 7! Det är en tokigt snabb förändring.
Denna Appen är så mycket bättre än jag först trott!

Och för att bli lite extra girig så plötsligt fick jag mina toppen dagar där smärtorna var så mycket bättre. Jag lagade mat flera gånger om dagen, jag städade och plockade i lägenheten, jag gick till affären, åkte rullis till loppis, bjöd på fika och framför allt åkte till Göteborg med Christoffer och svärisarna!
Med rullisen, Tensen, rumpvärme i bilen och underbart sällskap så orkade jag en hel dag full med brädspelsbutiker och konstmuseum! Och (håll i er nu) när jag kom hem lagade jag middagen helt själv!

Jag har aldrig sett så stora framsteg från en månad till en annan, det är inte småsteg utan gigantiska kliv fram. Visst är det inte lockande att bli sämre igen, nu när sprutan ska in i magen, men om jag blir så här mycket bättre efter TVÅ sprutor, hur mycket bättre blir det inte då med TRE?!!

Och, ja, mina fina läsare, jag tog löjligt mycket kort med min nya kamera under resans gång så här ska ni få njuta av lite från vårt giganto fantastiska äventyr!

En finsk konstnär målade denna och jag älskade hennes konst. Så fräck.

Samma finska konstnär, här är hon inspirerad av filmen "Blade Runner".

Hon blev även inspirerad av Christer!

Här vandrar jag lite och styr rullisen själv.

Jaaaahaaaapp....

Gigantisk strippa som faktiskt snurrade runt också.

Världens snyggaste man och han är min!

Anna och en cool tavla.

Varning: Hormonmonster på ingång

Äntligen händer det grejer!

Pratade med min gynekolog idag och han ökar nu min Enantondos från 3,75 mg till 11,25 mg! 

Alltså kommer jag att bli ett hormonmonster utan dess like! Och aldrig har det gjort mig så glad. Om den lägre dosen kunnat fixa mig förut så lär ju denna starkare vara rena dunderkuren.

Endometriosen kommer bli så jävla chockad! Först kommer den bli fundersam. "Men vad nu då?"

Sen inser den att den ligger risigt till! "Den dära medicinen är väldans stark!"

Då blir det ren panik!

Och Endon flyr för livet!

Och de envisa jäklarna som stannar kvar... de blir slaktade.

Exakt så kommer det gå till. 

Du har en prickig rumpa

Föreställ dig att du har en prickigkorvrumpa.
Föreställ dig att den blivit just så prickigkorvig för att du måste ligga på värmedyna eller i hett bad ofta.
Föreställ dig att du inte kan strunta i dessa värmegrejer för då får du för ont.
Föreställ dig nu att du har en limegrön affro och ett sockervaddsfår som heter Mr Carson som serverar dig te.

(Den sista föreställningen var inte nödvändig ... men visst var det en trevligt?)

Då kommer man till den naturliga tanken "What am I gonna with this pricki sausage romp problem if I still need my värmedyna och hot baaaaths?" (Du har plötsligt börjat tala främmande språk på grund av att Mr Cardon, sockervaddsfåret, kommer från England) (Vilket är lite underligt) (Sluta med det).

Det enda som rekommenderas är att lägga av med värmen men det kan du ju inte så nu handlar det om att göra minsta möjliga skada på huden istället. Och där, mina damer och herrar och Mr Carson, har jag lite tips.

När det kommer till värmedynan så försök hålla värmen på lägsta nivå (men så den fortfarande ger lindring). Om du måste ha hög värme vik en filt eller påslakan över värmedynan och låt den absorbera den värsta värmen åt dig. Försök att låta dynan få svalna mellan varven och använd bara vid smärtbehov.

Badet kan du göra lindrigare för huden genom att använda olja istället för badskum. Inte alls lika kul utan bubblor eller parfym men prickigkorvrumpan klagar inte. Köp Apotekets egna dusch-och badolja och akta så du inte halkar i badet då du kliver ur det.

Detta är oljan som jag tycker är bäst.

Sen är det toppen att smörja in prickigkorvshuden med en riktigt mjukgörande kräm så ofta du kan, så den förblir mjuk och återfuktad.

Där har vi tipsen jag (läs: min coola mamma) luskat ut genom sina gamla finska kontakter i urskogarna utanför Kemi (läs: av en snäll tjej på Apoteket).

Så får vi hoppas att allas våra prickigkorvrumpor kommer förlora sina fläckar inom kort (eller i alla fall inte bli prickigare).

Jag är sjuk

Det finns inget i hela mitt liv som testat mitt tålamod så mycket som Endometriosen har gjort. Det är så mycket väntan. Jag väntar på läkarbesök, jag väntar på behandlingar, jag väntar på att Enantonen/hormonspiralen ska börja ta bort min smärta, jag väntar på telefonsamtal från vårdcentralen/gynekologen, jag väntar på nästa tablettlarm så jag kan ta nästa medicin så att jag ska kunna vänta på att den medicinen ska fungera och smärtan (förhoppningsvis) försvinna. Och varje gång jag lägger mig så tänker jag att "det är imorgon det vänder".

Det är som om jag, varje natt, föreställer mig att jag dagen därpå ska vakna pigg som en påfågel (är de pigga?) och skuttar upp ur sängen med fjärilar fladdrande runt mitt huvud, Poncho och London på var axel och lagar en stor frukost till Christoffer (som fortfarande sover).
Det är som om jag, varje natt, glömmer bort att jag faktiskt är sjuk och att Endometriosen bara ska försvinna som en riktigt ihärdig förkylning.

I ärlighetens namn så har jag väldigt svårt att acceptera att jag faktiskt är sjuk.

Jag har så otroligt svårt att acceptera att det är min kropp som är sjuk, att det är jag som är sjuk, att Endon inte bara är en elak liten tjuv som kommer och går. Att jag inte har Endo bara då det gör ont utan att den alltid finns där. Att jag inte helt plötsligt är frisk bara för att jag har en bra dag.

Jag har insett att jag måste ta hand om min kropp även när den inte klagar som mest.
Och det är svårare än man kan tro.

För varje sekund jag inte lider så vill jag ju göra allt det där som jag inte kunnat innan. Jag vill så mycket och jag gör allt, som om detta vore sista dagen jag inte har ont. Naturligtvis kraschar kroppen då jag misshandlar den på det viset, för den är fortfarande sjuk. Rättelse: JAG är fortfarande sjuk.
 

Det kommer en dag då allt mitt tålamod kommer ha lönat sig och jag kommer vara symtomfri. Jag kommer inte alltid må såhär, det vet jag. Men jag kommer alltid få förhålla mig till min Endometrios, min sjukdom, jag kommer aldrig kunna leva ett stressigt liv (inte för att det varit en stor dröm för mig) och jag kommer alltid va lite extra vaksam.




Jag vet inte vad som gjort att jag förnekat att jag är sjuk så länge, jag har väl varit rädd för att bli min sjukdom. Samtidigt har jag väl avskytt tanken på att "folk" ska se mig som en vek sjukling. Att folk ska se på mig med såna där stora sorgsna ögon och tycka synd om mig.

Och då får jag väl vara fullt ärlig, mina fina läsare, för ibland är det fan synd om mig.

Enanton, Lush och två flinande idioter

Enantonspruta nummer två är nu i kroppen och jag påminner mig själv om det var femte minut. För i ärlighetens namn: det är tufft nu. Jag badar mer än en blåval med fobi för syre. Jag och min fina endo vän Melina arbetar på att bli de renaste kvinnorna i våra städer. Folk kommer resa statyer av oss och näsor kommer vädras efter oss då vi båda kommer lukta som varsin Lush butik. (För er som inte varit i en Lush butik så är den en sån affär som min mamma går in i, börjar vifta med handen framför ansiktet för att skingra dofterna och säger "jag får migrän!" innan hon rusar ut igen. För er som inte känner min mamma... använd fantasin.)

Inatt sov jag hela natten för första gången på en vecka ungefär. Och det var så skönt att jag vaknade med ett stort flin. Sen berätta jag för Christoffer som också började flina stort och så låg vi där i sängen och såg ut som två flinande idioter.

Sen gick jag upp och badade.

Man ska va glad för det lilla.

Varför det gör mer ont

Då man börjar med Enanton (och om jag förstått rätt med de flesta GnRH behandlingarna) så kan man bli sämre i början av behandlingen. "Sämre" innebär att endometriosen sparkar och fäktar med armarna som ett ursinnigt barn som inte få den där godisbiten/leksaken som de pekar på i affären. Det är exakt där jag är just nu och jag ska på enkel svenska förklara hur det känns: Ont så in i helvete.

Inte lika illa som då jag började med Enanton första gången, men då hade jag också mer ont till att börja med plus att jag nu har min t-formade spiral i livmodern. Men ändå, det gör ont så in i helvete.

Men det fick mig ändå att undra Varför? Varför får man mer ont?

Så då gör jag det som jag alltid gör då jag blir fundersam. Jag Googlar.

På en engelsk sida om Endo hittade jag förklaringen. Alltså kan vissa få mer ont då det tar ett litet tag för kroppen att stoppa upp östrogen produktionen. Kroppen fattar inte vad som händer och här är vad som sker i kroppens dialog med sig själv:

"Vad händer?!"
"Vi ska tydligen inte göra östrogen längre..."
"Bara sådär? Varför har ingen berättat det för mig?"
"Jag vet inte, jag har inte ens fått något mail om det."
"Jävligt dåligt. Hur ska vi kunna göra vårt jobb om ingen berättar om såna här saker i förväg? Ja ja, skit samma. Stäng av östrogenet då."
"Det kommer ta en månad i alla fall innan det är helt avstängt... det är ju inte direkt en kran man bara stänger av."
"Nä det är klart."
"Jag har faktiskt en del östrogen här..."
"Säger du det jag tror du säger?"
"Vore det fel?"
"Det är fel att inte ge oss all information, det är vad som är fel."
"Om vi kör ut all östrogen så kommer vi att mata den där Endo-jäveln som bråkat så mycket. Det lär göra ont så in i helvete."
"Det får väl den där Enantonsprutan fixa. Det är väl därför den är här och ställer till det för oss andra?"
"Ja men dåså, då släpper vi ut det!"
"Ha ha ha! Vad de kommer ångra att de aldrig skicka de där mailet!"

Alltså ökar östrogen nivåerna och endometriosen blossar upp innan Enantonen får ge sig på den och puckla skiten ur den. Jag längtar efter att denna månaden ska ta slut, så jag kan sova om nätterna igen, kunna röra mig och inte vara den renaste kvinnan i Uddevalla för att jag bor i mitt badkar igen. Det är bara att hålla ut, tyvärr är smärtan en del av behandlingen...

Doktorn, köttbullen och klimakteriet

In i väntrummet kom en liten rund herre med grått hår och hämtade mig. Du vet när man träffar någon och direkt känner att detta är en bra människa? Så kändes det då vi skakade hand, jag och Dr Köttbulle (förlåt men det har tyvärr blivit hans smeknamn i Chrelin familjen för att jag råka beskriva honom som en gråhårig köttbulle) (inget illa menat, jag tycker verkligen om köttbullar!) 

I alla fall. Dr Köttbulle visade sig vara jätte kunnig om Endometrios. Han berättade att under sina 30 år som gynekolog hade han bara träffat två stycken (innan mig) som haft Endo i tarmen och blött därifrån vid mens. Så han sa att "visst finns ni, ni är bara ovanliga". 

Sen pratade vi hormoner och som alla bra läkare jag träffat så hade han en bra förmåga att lyssna. Innan jag visste vad som hänt skrev han ut Enanton och ville att jag skulle ta den ihop med spiralen inne. Precis det jag hoppats på! 

"Då ger sig spiralen på Endon du har i livmodern och så tar Enantonen det som är i tarmen!" sa han belåtet och jag bara log! 

Vi ska träffas igen efter 3 1/2 månad för att se om jag ska ta något östrogen tillskott. Han till och med tog ett hormonprov för att ha något att jämföra med då vi hade återbesök. Hormonprov?! Det har jag aldrig ens hört talas om förut och var helt euforiskt när sköterskan tog mitt blod.

Så pass euforisk att jag började hylla hela mottagningen. Jag kan inte fatta vilken bra Gynmottagning jag har hittat! 

Så imorgon sätts jag tillbaka i klimakteriet och jag kan inte vara gladare! 

Nu tycker jag att vi firar detta med en glädjedans.

Att tänka på inför läkarbesök - I BILDER

När det är dags för läkarbesök blir jag alltid nervig. Med hjälp av en livlig fantasi kan besöket sluta med allt från en käftsmäll till att doktorn lägger in mig på psyket iklädd clownkostym. Det viktigaste av allt är att minnas att läkarna hade inte haft sina jobb om inte vi sjuklingar fanns till. Vi är inte skyldiga dem någonting utan det är ju egentligen DE som ska anstränga sig och helt enkelt göra sitt jobb. Så, herr doktor, som jag ska träffa imorgon, lägg dig tidigt så du är pigg till vår tid...

När detta storhetsvansinne har lagt sig är det dags att plocka fram sin jävlar anamma. Det är nu som du ska vara modig och...

Det kan va bra att tänka igenom vad du vill ha sagt till doktorn innan besöket. Vad som hänt sen senast och om du har några frågor. Varför inte göra en lista. Eller två. Eller en tredje som du sen kan rama in. Jag älskar listor! ÄLSKAR DEM!

 Inför besöket klä dig gärna i tunika eller klänning så du kan skyla dig om det krävs en gynundersökning. Inte så kul att ligga där med rumpan (etc) i vädret. Men viktigast är ändå att du känner dig helt bekväm i det du har på dig. Allt från jeans och linne till...

Jag har tidigare berättat om de två armband jag har som peppar mig, ett har jag fått av min fina vän Emma och det andra är ett berlockarmband jag köpt själv. Du kanske har något sånt du kan ha på dig. Ett halsband, ring eller kanske en peppande... hatt?

Vad du än gör så sminka dig inte. Måla inte över de mörka ringarna eller få dina ögon att se extra pigga ut. Var öppen med hur du verkligen har det. För att ge inspiration har jag här en bild på mig själv utan smink...

När du väl är hos doktorn var tydlig med hur du mår, hur du haft det och vad det är du vill och behöver. Alltså, inte såhär...

Var noga med att du inte säger någonting som går att missförstå, i såna fall se till att doktor är med på spåret. Det kan vara någonting som verkar självklart för dig som blir väldigt konstigt för honom, och så är ni plötsligt mitt i ett missförstånd.

Detsamma gäller om du inte förstår doktorn. Säger han någonting knasigt så kanske du inte riktigt förstått honom, eller han bara varit otydligt (får vi hoppas).

När man ska beskriva för sin doktor om hur jobbigt man har det så är det lätt att bli ledsen. Det är ingen idé att hålla inne på det utan låt din läkare se hur tufft du faktiskt har det. Gråt.

Fast då menar jag inget litet snyftande utan... verkligen GRÅT.

Och sist men inte minst. Visar sig doktorn vara ett rövhål så glöm aldrig..

Sen är det bara att borsta av sig (om du varit i slagsmål) eller proppa i dig hormoner (om du är redo att behandlas) eller förbereda ugnen för bullen (om det är dags för det). Sen gör vi som det stora geniet Dory säger (sjunger) i följande klipp.



Och så tar vi nya tag och gör om hela baletten igen.
Imorgon gäller det för mig, mina fina läsare. Håll tummar och tår för mig!

Gott nytt år med jävlar anamma!

Gott nytt år!
Det är inte klokt vad lyckad vår nyårs blev. Vi hade tänkt göra trerätters, bara jag och Christoffer, och sen spela spel och bara vila. Jag har mått väldigt dåligt det senaste och det fanns ingen chans att jag skulle orka gå ut och ens klä upp mig. Jag vet att allt blir kul med Christoffer, men man vill ju göra något speciellt på just nyår. Och då vi varit bara vi på julafton också så kändes det som att vi missa firande som vi borde få vara på.

I alla fall så förberedde vi maten, lite åt gången, under hela dagen. Jag sminkade mig lite åt gången under dagen och vi hade det väldigt lugnt. Då kom Christoffers bror Robin och hans tjej Lisa över för att ta en öl.
Först var jag tveksam. Jag mådde inte toppen och visste inte hur mycket jag skulle orka. Men samtidigt så är Robin en av få som jag känner mig bekväm att hänga med då jag mår dåligt. Samtidigt har jag träffat Lisa och direkt tyckt väldigt mycket om henne (enligt Robin är jag kär, men han blandar ihop mig med sig själv tror jag) (he he) så jag ville verkligen ge det ett försök.

Och det blev perfekt.
Maten räckte till oss allihopa och jag kunde kryssa av en av mina "Detta vill jag göra 2014" boxar där det står "Bjuda någon på fin middag". Och det var ingen stress i matlagningen, allt fick bli som det blev, och vi spelade spel och umgicks och bara hade det kul. Vi såg på fyrverkerierna utanför vårat hus (vi har väldigt bra utsikt därifrån som tur är) och jag måste erkänna att detta är en av de bästa nyårsaftnar jag varit med om. Och då fick jag till och med ont (men inte så illa som det varit som tur var!).

Jag har till och med två nyårslöften för 2015. Första är att börja skriva varje dag igen. Jag gjorde det i över ett halvår, och det var roligt och skönt att hela tiden hålla den kreativiteten igång.
Den andra är att jag ska vara ihärdig med att få hjälp detta året. Inte vänta och se, inte hela tiden vara försiktigt för att man inte vill vara en tjatig patient. Därför har jag också ett nytt gynbesök på måndag.

Förhoppningsvis blir årets första present Enanton eller Visanne.

Jag hoppas att ni alla haft en bra nyår!

Jag börjar året med ett förlag till att döpa om Lingonveckan till något annat... vad tycker ni?

EMO rygg och skägghormoner

Jag blir galen!!!
Först så mår magen bättre efter spiralens inkomst och jag får några dagar då det går åt rätt håll.
Jag hinner andas ut och utföra en liten glädjedans.

Sen börjas det igen.
Ryggen har väl känt sig åsidosatt då magen var som värst.
Emo rygg.
Vaken om nätterna med ryggont.
Dagar fyllda med ryggont.
Tabletterna tar dåligt.
När de väl tar måste jag lägga mig så jag inte hinner få ont innan jag hunnit somna.
Sen vaknar jag mitt i natten igen (och läser allt som jag kan hitta på nätet.)(Kan till exempel allt skvaller om alla kändisar i USA.) (Justin och Selena borde verkligen inte bli ihop igen) (Ja... jag skäms.)
Sen vaknar jag med ryggont igen.

Tycker du att jag låter gnällig?
I såna fall är det för att jag är det.
Jag är frustrerad på att min kropp jävlas och jag är förbannad att det inte bara kan försvinna nu. Jag skulle vänta tre månader för att se om spiralen funka, men nu går det åt fel håll igen och jag måste ringa min gyn på månad.
Har lovat pappa att ringa. Och Christoffer. Och London. Och Poncho. Och mig själv också dårå.
 
För jag är soffliggande igen.
Växlar mellan värmedyna/bad/spikmatta/svordomar.

Jag vet inte ens om jag kommer orka åka bort på jul och fira med familjen.
Vi har pratat om det idag, jag och Christoffer, och jag har väl inte accepterat att chansen är väldigt liten att jag kommer orka bilresan och vara talbar efteråt. Och det gör mig, ärligt talat, ännu mer förbannad.

Så imorgon ska jag få hjälp att handla mat.
Ska bunkra upp med julmat så vi kan slänga ihop en jul ifall vi blir hemma.
Sen vet jag att tillsammans med Christoffer blir allting roligt så vi skulle säkert få en mysig jul bara vi, men det handlar inte om det. Det handlar om att vi inte får något val. 

För min rygg är ett EMO. 

Jag gissar att gyn kommer öka mina hormoner.  Kan ju alltid hoppas att jag får julhormoner den här gången. Hormoner som är rödvitrandiga, smakar kanel och gör mig alldeles skäggig och tjock.

Vad gör man inte för julkänslan?

Hormonell och på bättringsväg

Det var i söndags kväll jag fick min första riktiga paus ifrån smärtorna. Jag var överlycklig och gjorde det vilken vettig människa som helst gör vid ett sånt tillfälle: jag diskade. Sen fick jag ont igen.

Men det har gått framåt varje dag sedan dess. Varje dag har kramperna blivit färre. Jag har kunnat äta mer mat utan att magen blir helt galen. Jag antar (som en god endovän till mig) att det är tarmarna som irriterar livmodern och gjort att det gjort fruktansvärt ont. Jag har haft en väldigt Emo livmoder. Men jag hade väl också blivit förbannad om någon tryckte in ett stort jäkla T där det inte hör hemma... vänta lite nu... det var ju precis vad som hände... .. ..

De senaste dagarna har varit helt ok! Korta kramper och jag har orkat laga mat, gå till affären en gång och diska och städa lite. Idag har jag till och med äntligen färgat håret, som hade en så lång utväxt att grannarna klagade. (Okej, smärre överdrift).

Det enda som fortfarande är svårt är nätterna. Jag vaknar ofta med smärtor och sover dåligt. De stunder jag inte har ont kan jag vakna med grov ångest. Att ha i sig både Provera och Hormonspiralen samtidigt har gjort mig till en ytterst hormonell varelse igen.

Bevisen är många. Till exempel äter jag nötter som om mitt liv berodde på det (till och med då varje tugga gjorde ont i magen, mama needs her nuts!).
Sen får jag gåshud och blir gråtfärdig så fort minsta lilla sorglig eller rörande sak visas på tv.
Jag kan inte äta bacon igen.
Jag får såna lyckorus att jag nästan skrämmer Christoffer (katterna blir i alla fall förvirrade). Som i förrgår, helt plötsligt kändes det som om någon släppt ner oss mitt i Jul på Liseberg och slängt stjärnvinster på oss. Jag kände den där mysiga härliga glädjen då man går där på kullerstensgatorna och alla ljus som glöder i träden och på husen. Och jag var så lycklig att jag tjöt av glädje. Jag flaxade med armarna som en kolibri (något jag inte är helt säker på varför jag gjorde) samtidigt som jag ylade "Det känns som Liseberg!!!" Christoffer bröt ihop.
En kort stund senare började jag gråta för att något hemskt hade hänt på tv:n.
Så hormonkaoset is back in business!

Men det verkar vara värt det! Jag mår bättre och bättre och idag har jag inte ens använt värmedynan förrän då klockan var halv sex. Det var månader sedan jag gått så länge utan värme som lindring. Och då har jag inte härdat, försökt att vara "duktig" och låtsas vara frisk. Jag helt enkelt glömde bort att en värmedyna behövdes för den behövdes inte.

Jag har de senaste dagarna fått för mig att göra comic-strips över vad som hänt de senaste dagarna. Till exempel har jag gjort en om hur det var att sätta in en spiral. Jag tycker personligen att livmoderns reaktion blev väldigt verklighetstrogen, så det avslutar jag inlägget med.

När Spiralen flyttad in i livmodern

Min första reaktion då jag det gått en timma efter att jag tagit "mensvärkspillret" var:   
"Men det här är ju knappt kännbart! Det molar och gnolar lite i magen, men det här är ju inget problem!"
Det gick så bra att jag börja tvivla på att de ens fungerade. Öppnade de verkligen upp livmodern? Tänk om de inte gör någonting, tänk om livmodern bara rycker på axlarna och kniper ihop munnen ännu mer.
Christoffer avbröt mina "tänk om" med "Tänk om en elefant kommer in här i väntrummet just nu." Hans psykologi funkade kanske inte som han tänkt sig då jag istället kom på att jag väldigt gärna vill ha en bebiselefant som husdjur och det blev den kommande kvartens samtalsämne. (Jag blir väldigt babblig då jag är nervös) (och då är jag babblig redan från början).

Sen gick det rätt fort. Gynekologen hämtade oss, upp i gynstolen, Christoffer höll min hand, fram med alla gyn-prylar och sen vart det igång.

Min första reaktion, då hon förde in en metallgrej för att mäta livmodern, var "Oj var det allt?". När vi försökt för en vecka sin gick det inte alls för att det gjorde så ont! Så pillret gjorde det den skulle och jag och Christoffer skrattade lättat.

Sen skulle hon göra något som inte alls var med på videon jag tittade på innan besöket. Hon ökade storlek på instrumentet. Först en storlek större, för att se så att spiralen skulle komma in, och sen ännu större för att vara helt säker. Och den första gjorde ont. Mensvärk från helvetet kramade livet hur min mage och jag flämtade efter luft. Värst var hur lång tid det tog innan krampen släppte, även då hon inte längre gjorde någonting med livmodern. Christoffer krama min hand och det var helt tyst när jag samlade mig för att fortsätta.

Denna gången gjorde det så ont att det svartnade för ögonen. Och jag skrek. Jag har aldrig skrikit hos en läkare förut, inte ett vrål som inte går att styra och där jag inte ens vet vad som kommer ut ur min mun. Christoffer berätta att jag skrek "Hjälp mig!" "SLUTA!" "Det gör för ont!" och att en del svordomar flödade. Men jag minns inte det, det enda jag minns är den skärande, krampande, överväldigande smärtan som vägrade släppa. Jag trodde jag skulle kräkas och kroppen var helt kallsvettig. Liggandes i den där jäkla stolen höll jag på att svimma av och Christoffer fick en blöt handduk som han höll över min panna medan han viskade snälla ord till mig. Det gjorde så fruktansvärt ont och jag var inte ens klar än! Det kändes som att hon slitit med sig min livmoder ut ur mig och hela jag skakade.

Jag vet inte hur länge vi pausade. Andades genom näsan och ut genom munnen. Vifta på fötterna uppe i de där byglarna för att få igång blodcirkulationen. Det kändes som att smärtan aldrig skulle släppa. Den släppte heller inte helt men jag ville få skiten överstökad och jag sa till henne att bara köra på.

Det gjorde inte lika ont då spiralen sattes in. Det var som första försöket, mensvärken, kippandet efter andan, men det var snabbt klart. Jag blev liggandes i stolen, med benen på en pall, och en filt över mig där jag fick ligga och återhämta mig så länge jag ville. En sköterska gav mig vatten som skakade i mina händer.  Det värkte och skar inom mig medan Christoffer pussade på mig och gav mig jätte fint beröm.


Bilresan hem var bedrövlig. Det krampade och gjorde så ont att det enda jag kunde göra var att gny och stirra rakt framför mig. Min plan var att köra mig raka vägen till akuten så fort vi kom fram till Uddevalla men väl där började det äntligen lugna sig och kramperna blev mindre skärande och pauserna fler.

Hela den kvällen var fruktansvärd. Mensvärkskramper sköljde över mig och mina smärtlindrande var som sockerpiller. Christoffer gjorde allt han kunde för att göra allt lättare för mig, öste presenter över mig från sjuklådan (två julklappar råkade visst glida med i bara farten) och kylskåpet var fyllt med godsaker.

Det har blivit bättre. Till exempel sitter jag upp just nu (orkat föra det i tjugo minuter just nu!) och för ett ögonblick orkade jag plocka tvätt från golvet. Men annars har jag varit sängliggandes. Så fort jag äter (allt utom Lussebullar av någon underlig anledning) (och soppor) så får jag kramper som däckar mig. Det känns som en blandning av mensvärk (den hemska jag brukade ha) och att återhämta sig efter en bukoperation. Som efter titthålsoperationen (då jag också blev galet dålig) (jävla endo).
Sen får jag inte heller bada på en vecka, så min stora räddare i nöden då ryggsmärtorna blir för intensiva har nu gått på semester. Något som min gynekolog inte ens berättade utan min mamma tog reda på innan jag (tack och lov) hunnit lägga mig i badkaret. En infektion är det sista jag vill ha just nu!

Nu gäller det att bara hålla ut medan dagarna blir lättare. Mamma har varit hos mig i flera dagar och tagit hand om mig. Idag är första dagen själv då Christoffer jobbar och det är inte lätt, får jag erkänna, men det är också skönt att känna att "jag kan själv" (tänk dig nu en trumpen unge som trampar i golvet).

Jag lägger allt mitt hopp på den här jäkla t-formade spiralen nu. För jag tänker bannemej inte ha gjort det här i onödan! Hör du det Spiralen?! Jag har gjort mitt! Nu tar du och lägger manken till och gör ditt jobb ordentligt!

Tisdagen var ett äventyr må jag säga. Inte ett "åh vi åker till Liseberg!" äventyr. Inte ett "vi överraskat någon med ett besök" äventyr. Utan ett "låt oss se hur mycket stryk Elins livmoder kan ta" äventyr.

Jag rekommenderar det inte.

En T-formad spiral

Dags att dra på mig mjukisbyxorna, hetta upp värmedynan och förbereda sjuklådan (som har råkat bli en gigantisk rosa påse) för nu ska man ut på okända hormonmarker. Och i ärlighetens namn är jag aningen uppskrämd (läs: skiträdd). In på behandlingsscenen kliver Hormonspiralen. 

Jag tror att de flesta tjejer hört talas om spiralen men personligen var jag inte särskilt insatt. Till att börja med trodde jag att den faktiskt såg ut som en spiral men för att vara lite lustiga har de gjort den till ett litet T. Den kallas detta för att den förr faktiskt var formad som en spiral. Är det bara jag som tycker att det hade varit roligare om den faktiskt sett ut som en spiral? Det hade ju varit som att ha en cirkus inuti livmodern. (I mitt huvud är detta logiskt).

Så här ser en T-formad Spiral ut.

Så vad används denna cirkusmojäng till dårå? Den används som preventivmedel, mot riklig mensen, mensvärk och Endometrios.

Det låter ju tipp topp! Enda "problemet" är att jag hört flera Endosystrar berätta hur ont det gjort för dem att sätta in den och de kommande dagarna. Samtidigt har jag hört att det finns många Endosystrar som mått prima med spiralen då den väl varit inne så det är som det alltid är med hormoner, testa och se.

Min gyn testade att sätt in en i måndags men fick sluta direkt då det gjorde väldigt ont. Det var som om hon tryckte på en "mega-mensvärks-knapp" och helt plötsligt hyperventilerade jag och skakade som om hon dragit på sig en zombiemask och vrålat som en tok. (Fan vilken läskig tanke).

Nu ska jag tillbaka på tisdag för att sätta in spiralen. Men först ska jag ta ett piller som ursprungligen används mot magsår. Fast för mig ska den användas för att öppna upp livmodern så att det ska bli lättare att få in grejsimojsen. Tyvärr blir det biverkningar på det här pillret, då det är samma som används vid till exempel missfall eller aborter, och jag kommer att få mensvärk. Jag tar medicinen två timmar innan besöket och det känns lika lockande som att ta sig ett bad i en bajamaja.
Men vad gör man inte för att bli frisk?

Christoffer har varit väldigt tveksam till hela grejen, särskilt då han förstått att jag antagligen kommer få det tufft under tiden och efter spiralen är insatt. Men vi ser på det som Enantonbehandlingen, med den blev jag mycket sämre första månaden innan den började göra sin magi!

Det har också bestämts att jag ska bli insatt på Enanton igen om Spiralen inte räcker, fast denna gång ska jag få östrogentillskott så att kroppen inte ska ta så mycket stryk. Något som låter som en väldigt bra ide´! När Christoffer fråga hur jag ser på att börja med Enanton igen så sa jag:

"Tänk att du har en väldigt krävande, okänslig och emo vän som du känt i många år. Tänk dig att han helt plötsligt ska flytta in i din lägenhet och bo där på obestämd tid. Han lovar att betala alla räkningar så du vet att du kommer få det bättre men samtidigt så är han där hela tiden. Ungefär så."

(Japp, nu citerade jag mig själv... det var ju lite konstigt.)

Nu hoppar jag fram i tiden och det som gäller nu är Spiralen. Den ska in och göra sin magi. Min underbara vän Bettis föreslog att jag skulle kolla en video på 1177 där de visar hur en insättning funkar och jag tyckte den va så bra att jag delar med mig av den här nedanför!

Sist, en god nyhet, Christoffer har redan börjat fylla på sjuklådan och mamma köper julljus till oss! Man kan inte göra annat än bli glad.

 

 

Deja vu och kissande grodor

När min akutgynekolog föreslog att jag skulle få p-spruta lät det som en strålande idé. Men när jag stod vi apoteket och herrn i vit rock glatt sa "Provera var det ja." då jag skulle ta ut min spruta så fick jag hjärtklappning. Händerna blev blöta. Hjärnan rusade och det enda jag kunde tänka var:  "Provera? Varför känns det bekant? Har jag tagit det förut?! Aaaaaaah!!"

Men jag har aldrig tagit någon annan hormonspruta förutom Enantonen så det jag valde att ta den ändå. Varför bara sitta på rumpen och bli sämre då jag i alla fall kan testa något nytt?

Igår fick jag för mig att söka lite här på bloggen och plötsligt pluppade det fram inlägg om just PROVERA. Alltså tog jag dessa, fast i tablettform, år 2010! Direkt efter ett första försök med kort behandling av Primolut Nor. Så samma tabletter i samma cirkel och samma pissiga resultat. Jag började gapskratta. Jag menar, vad ska man annars göra? Här är ett utdrag från början av min behandling av Proveran förra gången.

En hemsk fiende har visat sitt fula plyte igen. Och det värsta är att hitta denne i trosorna.            Mens jäveln. 

Jag önskar att du kunde förintas från denna jord och att något magiskt gör att vi kvinnor inte behöver blöda för att kunna klämma ut en unge. Den som kom på den idén borde skjutas. Flera gånger.

Egentligen har jag ingen regelrätt mens utan har fått mellanblödningar. Men kroppens motto verkar vara att:

"Ser det ut som mens, uppträder som mens och luktar som mens så tänker jag
opponera på samma vis som jag alltid gjort då mensen är på besök. Jag ska krampa skiten ur den."

Skulden ligger i det lilla blå pillret jag trycker i mig dagligen, även känt som Provera.

 (Från inlägget: Fienden jag inte vill veta av.)

Se fortsätter det, för blödningar måste man ju stå ut med då man byter och ändrar hormoner (tyvärr). Men när jag såg nästa inlägg "Provera vs Endo : 0-1" så förstod jag äntligen varför jag reagerat så kraftigt då den där apotekaren hade gett mig min spruta. Här kommer ett utdrag:

"De framsteg som Primolut-Noren gett mig steg långsamt bakåt nu när Provera var chefen.

Tyvärr skulle Provera behöva gå någon form av kompetens kurs för den har helt shabblat till det. Magkramperna har börjat kräva övertid, blödningar har brytit sig in på arbetsplatsen (där de uppenbarligen inte hör hemma), kalkylerna har blivit fel då toalettutförandena nummer 1 och nummer 2 inte längre utförs smidigt och naturligt utan plågsamt och likt barnafödsel och ryggvärken... den är helt enkelt bara värre. (Långsökta liknelser, jag vet!)"

 Och jag avslutade inlägget med att ge Proveran sparken. Men jag mitt nöt gick och anställde idioten igen! 

 Nu får den va kvar under tiden jag inväntar mitt nästa besök hos min riktiga och duktiga gynekolog då vi ska ge oss på någonting helt nytt. Mer om det senare.

Avslutningsvis så läste jag om en gammal vän som jag helt hade glömt bort! Här kommer de två historier jag skrivit om vår gode gamla vän, Hemingway.

Varje dag går jag och Christoffer en daglig promenad. På vägen hem började vi närma oss den löjligt branta backen upp till vårat hus då jag håller på att ställa mig på någonting. Det får mig att skrika för fulla lungor och slänga mig bakåt i ren ”Crouching tiger hidden panda” anda.

Och vad hittar jag mitt på vägen om inte den sötaste groda i helaste världen; (Christoffer påstår att grodan var en padda men jag är väldigt säker på att det bara var en mycket överviktig groda med svår akne). Jag bar runt på den feta grodan en stund för att hitta den ultimata platsen att lägga honom på så att han skulle komma så nära vattnet som möjligt. Han flöt ut i min hand som en stor klump gele och hans yttepytte grodhänder höll ett stadigt tag om mitt finger. Vi styrde glatt vår kossa hem (minus kreaturet) då grodan var trygg. Jag spatserade med mycket stolta ”grod-räddar-steg” då vi fram till att grodan hette Hemingway. Han såg helt klart ut som en Hemingway.

***
 
 Som avslutning på detta inlägg ska jag bara informera om att Hemingway har kommit tillbaka! Denna gången saknade han oss så mycket att han hoppa och skuttade utanför vår dörr. Hans stora glada ögon, den gigantiska plufsiga magen och det knöggliga vårtiga huvudet. Den sötaste tjockaste groda i världen.

Men när jag bar honom till säkerhet (det finns alldeles för många hundar i vårat område som kan råka sätta sig på honom) så blev han så rädd att han kissa i min hand. Det var däremot väldigt äckligt. Mycket olikt Hemingway (så pass mycket att Christoffer insisterar på att det inte var Hemingway utan Oscar Wilde) (men jag känner allt igen mina grodor) (som Christoffer påstår är paddor) (feta grodor ska inte diskrimineras).

Jag ser det som ett tecken (minus att han kissa på mig) att jag ska ha tålamod och njuta av de framsteg jag gör. Och att om jag inte är i nuet kan jag missa att se Hemingway då han står där på trappan. Det kan bli ödesdigert...