Christoffer blev sjuk några dagar innan mig och för en gångs skull var det jag som fick ta hand om honom. Försökte hinna med så mycket som möjligt innan jag själv fick feberfrossa och halsont, då mitt immunförsvar helt uppenbarligen inte insett vad det är till för. Det tror väl att det är ett syskon till blindtarmen och bara chillar dagarna i ända.
Nu är jag i alla fall på bättringsvägen och kan njuta av att höra Christoffer spela gitarr i rummet bredvid. Hans röst är härligt raspig, då han inte är helt kry än, men det passar låtarna han sjunger.
När jag hade som mest jobbigt förra månaden, då endon härjade i kroppen, var jag livrädd att smärtorna kommit tillbaka igen och inte skulle gå att hindra mer med hormoner. Är det såhär jag ska leva nu? tänkte jag om och om igen (aningen dramatiskt då jag till att börja med är en teatralisk människa plus att femton kilo hormoner för mig lite extra känslig).
Dagen efter sprutan var jag på benen i några timmar.
Dagen därpå var jag igång och diskade.
Dagen därpå... du fattar galoppen.
Om jag inte blivit sjuk så hade jag vart studsande på benen för längesen!
Det är galet hur effektiv och underbart och alldeles ... alldeles... underbar min älskade Enanton är. Ibland får jag för mig att sluta behandlingen, att den inte hjälper något mer. Och sen får jag upp ögonen för vilken mirakel medicin den har varit för mig. Okej, biverkningarna är inte roliga, men det gör mer nytta än ont. Det tar ju rent av bort det onda.
År 2013 började kanske inte perfekt, men nu har det vänt, jag kan känna det!