Ta mig inte för givet

Hej på dig, vad roligt att du hittade hit!
Vi har aldrig sett dig förut! Vilken fin frisyr du har! Och väldigt stort brett leende. Och... och... runt huvud.

Sådär. Nu har vi bondat nog.

Låt oss presentera oss: vi är Elins ben. Vi är aningen korta och för stunden rätt så ludna. Vi gillar promenera i naturen eller i en Sci-fi bokhandel, dansa i köket till bouncy musik och att viras runt Christoffer och hålla fast honom medan Elin skriker "Du är min! Du går ingenstans!!" och Christoffer skriker "Håll inte fast mig!!!" och Elin vrålar "Du är min man jag får göra vad jag vill med dig!!!!" och Christoffer ylar "Men varför håller du fast mig!?!!" och så fortsätter det in i evigheten.

Men vi hade ett problem.

Det är så att Elins mage, livmoder och svank fick  ALL uppmärksamhet! Och då överdriver vi inte! Det pratades om den där svanken hela tiden! Och magen får en rolig spruta en gång i månaden! Men vad fick vi? Ingenting. En gång använde hon till och med kokosolja när hon rakade oss och det gav oss såna razor burns att vi inte kunde ta röra oss på en hel dag! Och vi såg ju inte helt kloka ut! Svullna och röda! Tror ni att hon hade fått för sig att raka svanken med kokosolja? Eller magen? I såna fall hade hon säkert Googlat innan i alla fall!

Så vi har bestämt oss för att göra uppror.

Det började med den där hormonsprutan. Dagen efter Elin fick den så började vi krampa och krångla lite grann. Och vips! Ner i hett bad. Vi låg där och plaskade i ett badskum som luktade citronsorbet och helt plötsligt frågades det om oss stackars ben! Det var så uppiggande.

Men så började Elin må bättre. Ryggen och magen pratades det om mer sällan och då glömdes vi ju bort nästan helt! Vi tappade nästan hoppet helt och hållet men då fick vi en livlina.

Hon börjar trappa ut sina smärtstillande.

Och mina kära vänner; där hade vi en guldgruva!

Eftersom hon struntat i oss så länge körde vi fullt ut! Krampa så mycket att vi fick allternera mellan oss så att ena benet kunde få en kort rast emellanåt. Och vi började skjuta upp smärtor ovanför knäna! Ut i fötterna också! Vi sköt ut raketer av ilande huggande krampande smärtor som exploderade vilt över hela kroppen. Det var rena nyårsafton!

Elin försökte med att lugna oss med bad och badskum men denna gången vägra vi, oss glömmer man inte hur som helst utan att det blir konsekvenser.

Så hon tog på sig stödstrumpor. Det var faktiskt mysigt att bli ordentligt omkramad sådär men vi gav inte med oss ändå. Vi är faktiskt inte säkra på om någonsin tänker lägga ner denna festen.

När vi börjar dygna, fest 24/7 försöker hon skrämma bort oss. Hon tar fram Tensen och ger oss elstötar! Vi blev lite chockade (Elin är emot dödstraff men uppenbarligen inte emot tortyr!) men så fort hon tog bort maskinen började vi partaja igen!

Vi tror faktiskt att vi har vunnit och Elin pratar nu bara om oss. Då plötsligt tar hon fram den där knasigt rosa kinesiologitejpen och klistrar över hela benen! Upp över knäna. Ner till fötterna. Långa spända breda klisterremsor där vårt ludd sticker fram mellan gliporna.

Vi kan inte fatta vad hon gjort med oss!

Vi ser ju... helt... jäkla.... fabulous ut!

Randiga rosa och alldeles alldeles underbara!

Så nu är vi alla nöjda.

Så fort det blir trist (särskilt efter sprutan eller då hon trappar ut medicin) så börjar vi festa och ibland får vi lite extra Magnesium och det är ju gott, ibland nöjer vi oss med en stylish stödstrumpa eller varmt bad, ibland använder hon Tens för att jäklas med oss men ingenting slår den über snygga kinesiologitejpen.

Men ibland händer det såklart att vi skiter i alltihopa och kör ett helt dygn utan att någonting får störa vår fest, bara för att vi kan. Elin får ju inte glömma vilka det är som bestämmer här.

Jag gör slut

Jag vet att du varit orolig över att jag blivit kidnappad av aliens. Eller kidnappad av en circus som vill visa upp en kvinna med ovanligt korta fingrar. Eller kidnappad av spöket som bor i min garderob. Men här är jag äntligen, o-kidnappad i all min hormonella glans!

Jag har bara varit fullt upptagen med att göra slut med Tradolan.

Den goda nyheten är att jag har trappat bort 100 mg! (Du kan applådera här). Den dåliga nyheten är att jag har 300 mg kvar och smärtorna har tidvis varit på gränsen till outhärdligt. Jag får fruktansvärda smärtor, ångest och svårt att sova så jag är inte den socialaste tjejen i stan nu för tiden.
Jag trappar ut, mår as, mår mindre as, mår bara as, mår bättre, mår bra och så trappar jag ner igen.

Det här kommer bli känt som "Jäkla-as-året" i folkmun och kommer skrivas om i historieböckerna.

Men tabletterna ska bort och jag har blicken stadigt riktad mot målet. Behövs de inte längre för att lindra smärtorna så ska de ta mig bövelen bort!

Tradolan var den enda smärtlindring som fungerat för mig. Jag har testat det mesta och min vardag var så jobbig innan jag fick Tradolan ihop med Tradil och Alvedon. Då äntligen lättade smärtorna. Så jag kan inte vara bitter på dem, de må göra väldigt ont att trappa ut dem men hade jag inte tagit dem tills så hade jag varit helt söndermosad både fysiskt och psykiskt idag.
Det är bara dags för oss att göra slut nu.
Och förhoppningsvis aldrig träffas igen.

Saker ni frågar mig

Här kommer svar på de vanligaste frågorna jag får av er godingar. Då kör vi!

Hur länge ska du ta din hormonbehandling? 
Så länge den fungerar och fortsätter minska mina smärtor. Har kontakt med min gynekolog för att uppdatera honom om mina framsteg. Sen när smärtorna är helt borta kommer vi troligen skifta över till andra, mindre intensiva, hormoner för att hålla Endon under kontroll. Jag gissar på någon form av p-piller, Primolut-Nor eller att vi bara låter hormonspiralen göra sitt jobb på egen hand.

Jag blir inte lyssnad på av läkarna, hur ska jag få hjälp?
Jag önskar så innerligt att det fanns en magisk stav att vifta med (eller dunka i skallen på läkarna) så att man kunde få den hjälp man behöver. Men det gör ju tyvärr inte det. De tips jag har är att:

1. Var väldigt tydlig med den läkare som du möter. Blir du inte nöjd med det hen säger så säg emot och ifrågasätt. Ta med dig en lista på symtom på Endometrios och stryk under de du har och ge till din läkare.

2. Var inte rädd att prata om Endometrios och be om en behandling. "Medan vi väntar på svar på proverna kan jag inte testa en behandling under tiden så det känns som att vi gör något?" 

3. Blir du inte lyssnad på så byt läkare. Sök dig privat eller byt vårdcentral. För att förenkla för dig så fråga redan då du bokar tid om den läkare du ska möta är kunnig inom Endometrios, så slipper du slösa tid och energi på någon som inte kommer kunna hjälpa dig.

4. Ge inte upp. Det räcker att du hittar en läkare som lyssnar på dig. En endaste av alla läkare där ute i världen. Du ska bara kämpa på till du hittar den första av alla de bra doktorer som finns där ute. 

5. Det är helt okej att inte gå in till doktorn själv! Det kan rent av vara bra att ha med sin sambo eller släkting då de kan hjälpa dig att komma ihåg vad läkaren sagt. Med det sagt så behöver inte personen vara med under undersökningen (om du inte behöver ha någon att hålla i handen).

Finns det andra länder som behandlar Endometrios bättre än i Sverige?
Jag har sökt hjälp för Endo i Sverige och i England. Av den erfarenheten tycker jag att kunskapen i de länderna är väldig likvärdig (men ska tillägga att jag sökte hjälp 2005 och i Sverige har de i alla fall pratat väldigt mycket om Endometrios det senaste!).

Däremot har jag hört att Danmark ska vara väldigt bra inom Endometrios men har ingen direkt fakta att dela om det. Men hade jag sökt hjälp utanför Sverige så hade jag först och främst kollat upp Danmark.

Kommer du kunna få barn?
Det vet jag inte. Men det vet ingen med säkerhet förrän de klämmer ut den där ungen heller. Endometriosen kan förminska min fertilitet men det finns väldigt många med Endometrios som har barn och det rekommenderas till och med att bli på smällen för att bli av med sina symtom. Sen är det klart att tanken på att inte kunna bli med barn är skrämmande och varje gång jag får frågan så kniper det lite i hjärtat.

Skrämmer det dig att få en dotter med Endometrios?
Det finns nog ingen förälder som inte oroar sig för att ens barn ska bli sjukt. Men om någon är ordentligt rustade för en dotter med Endo så är det vi. Vi vet vad vi ska hålla ögonen på och skulle kräva behandling fort om symtom visade sig. Men klart som tusan önskar jag inte detta på någon, absolut inte mitt egna barn. 

Vad tycker du att man ska tänka på inför en Laparoskopi (titthålsundersökning):
För oss med Endometrios kan en titthålsoperation göra väldigt ont efteråt så jag rekommenderar att vara beredd på det och inte lämna sjukhuset direkt efteråt (något jag tjatade mig till vid min andra operation).

Det kan också göra ont i bröstkorgen och armarna då man legat vinklad neråt under undersökningen och det påverkar kroppen så att man kan få väldiga smärtor av det. Inte farligt men kan vara skrämmande om man inte vet om det innan (och tjatat sig hem och plötsligt får galet ont mitt i natten).

Kräv smärtlindring. Och då menar jag inte en sketen Alvedon utan ordentlig smärtlindring.

Smärtorna i magen kan sitta i flera dagar, främst då du rör på dig, så var beredd på att bli liggandes ett tag. Bunkra upp med roligheter som filmer, tv-spel och pyssel. Se till att du har någon snäll person som kan ta hand om dig och fixa mat och sånt.

Nu är det inte säkert att du får så här ont, men jag är den sorten som hellre är beredd på att det kan bli jobbigt och sen lättad att det gick bra än att gå runt och vara ovetande och plötsligt bli rädd då det gör ont. 

Och viktigast är: det är inte farlig.

Vilken behandling får du idag?
Idag har jag en hormonspiral insatt och får Enanton 11,25 mg i magen en gång i månaden. Hormoncocktail delux.

Vilka biverkningar på hormonbehandlingen är svårast att leva med?
Helt klart mina humörsvängningar! Jag kan hantera att jag blir lite gråtig och så, men den irritation jag kan få för absolut ingenting är väldigt jobbig. Jag blir sällan arg av mig vanligtvis så att plötsligt bli förbannad för konstiga grejer gör att jag liksom inte känner igen mig själv. Det är lite läskigt. Men värst är då jag plötsligt blir så orolig. Ingenting händer men det känns som om jag gjort någonting fruktansvärt men inte minns vad det var.
Motvilligt har jag fått erkänna att jag har svårare att hantera stress och har till och med fått ångestattacker då det blivit för mycket runt mig.

Jag säger det till Christoffer ofta, att jag så mycket hellre har fysisk svår smärta än att må riktigt dåligt psykiskt. Det är lättare att hantera.

Men jag mår ju inte dåligt hela tiden utan större delen av tiden mår jag psykiskt bra. Men jag får vara lite extra försiktig med mig själv och våga be om hjälp.

Hur går det med bröllopsplanerna?
Det går jätte bra! Klänningen är inhandlat och igår kom mitt halsband på posten (så vackert att jag studsade runt och vrålade till katterna: "Ser ni?! Ser ni vad fiiiiiint?! SER NI?!!") Christoffers kostym är inhandlad och han är så snygg i den att jag blev helt pirrig i magen då han visa den. Jag övar på min nya signatur (men det har jag ärligt talat gjort sen vi blev ihop) och vi har bestämt mat och hur tårtan ska se ut (med hjälp av svägerskan Jennifer).

Alltså, jag längtar så jag håller på att gå åt! Tänk att Christoffer ska bli min MAN. Min make! Hur i helskotta lyckades jag med det här?!

Hur går det med din prickigkorv rumpa?
Det har så gott som försvunnit!
För er som inte läst inlägget om min prickekorvrumpa ännu så blev min hud helt flammig av att jag legat så mycket på värmedynan och i heta bad. Jag såg verkligen ut som en prickigkorv. Men nu använder jag den inte lika mycket längre och till min förvåning börjar det försvinna! Jag trodde faktiskt att det skulle bli mina "battle scars" från Endofighten men som tur var blir min rumpa lika blekfis som resten av kroppen.

Tror du att du kommer bli frisk igen?
Endometrios är tyvärr en kronisk sjukdom men jag tror absolut att jag kommer bli symtomfri.

Om du undrar över något så tveka inte att kontakta mig, släng en kommentar i bloggen (gärna med mailadress) så svarar jag så fort jag kan. Förhoppningsvis kan jag dela med mig av något av allt jag lärt mig.

Stresshantering i hormontromb

Jag har fått massvis med tips mot min hormonstress och jag suger i mig allt som en svamp. Det är alltid stärkande att hitta valmöjligheter så den där hjälplösheten släpper.

Men det viktigaste tipset var: ring mamma.
Så nu vet ni det allihopa, om ni någonsin känner er lite stressade så är det bara att ringa min mamma! Hennes nummer är 0705... nä.

Skämt och sido. Det viktigaste tipset var faktiskt just att prata. Ut med tankarna och känslorna. Det är galet hur rörigare allt är där inne i skallen om tankar och känslor får marinera där inne i sin ensamhet.

Sen har de flesta rekommenderat någon form av meditation.

Mindfullness, meditation, att stanna och bara andas. Det låter ju superlätt. Men jag har gjort det förr och vet att det är lite klurigt, särskilt i början. Så jag laddade ner en app som heter "Head Space" där man blir introducerad till meditation och ska göra det i 10 dagar, 10 minuter om dagen. En manlig röst och roliga animationer guidar genom meditationen och jag trodde faktiskt att den första bara var tre minuter för det gick så fort.

Och visst var det skönt efteråt. Liksom mjukt i skallen. Lugnt. Chillax. Det är som att ta ett väldigt långt djupt andetag. Eller dricka ett stort glas vatten och man inser under tiden att man faktiskt är väldigt törstig.

Det har varit så gött att jag gjort det två gånger varje dag istället.

"Head Space" är gratis de här tio dagarna. Sen kan man betala och få tips för just det problemet man har. Det finns guider mot stress, ökad självkänsla, ökad energi, ökad kreativitet och massa annat. Får väl se om det blir aktuellt för mig eller inte. Men jag ger mig hän till de här tio dagarna i alla fall.





Jag skriver också dagbok med många listor för att göra tankar och känslor tydligare och lättare att hantera. Och när det krånglade med mitt smärtstillande igen igår så grät jag en skvätt av frustration. Släpper ut allt så det inte ligger inombords och möglar till en gigantisk mögelsnigel som löper amok (så som bara en mögelsnigel kan löpa amok).

Så långt har jag kommit än så länge då jag söker efter ett lugn i detta virrvarr av hormoner, även då omvärlden verkar göra allt för att ruska om mig igen.
Jag förklarade för en sköterska på telefon idag att jag blir så otroligt stressad av att det krånglar med mina smärtstillande. När hon fick höra om min hormonspiral och Enantonbehandling så fick hon en mjuk röst och sa:

"Ja men då förstår jag varför du är så irriterad!"

Var det för att hon förstod vikten i att ingen bokat in mitt möte med Dr Duktig, som jag ringde om förra veckan? Var det för att hon insåg vilka smärtor jag har och att jag verkligen behöver mina tabletter? Eller var det för att jag var en hormonhäxa som inte kunde hjälpa alla mina galna känslor?

Just nu struntar jag i vad hon tror, bara jag får mina tabletter.

Nej, nu får jag sätta igång den där appen igen.

Läskigt och stressigt och alldeles alldeles underbart

Jag kände att bloggen behövde en ny look!

Det händer mycket just nu och jag vill dela det med er allihopa. Och något med den gamla mallen gjorde att jag kände mig lite... mörk. Denna vattenfärgs design med ljus och färg gjorde mig upplyft och det är så jag vill att livet ska kännas.

Jag har möten inbokade som alla är bevis på att min behandling gör susen. Nästa vecka ska jag prata med Dr Duktig om att börja ta bort mina Depo Tabletter.
Veckan efter det ska jag till Arbetsförmedlingen för att se vad de har att erbjuda mig nu när jag vill försöka komma igång igen.

Det känns stort, läskigt, härligt, spännande, roligt och omskakande.

Jag har känt mig fruktansvärt frustrerad av att gå hemma den senaste tiden och även då detta steg känns stort och läskigt så är jag samtidigt så otroligt pepp att jag har svårt att sitta still.

Problemet är att jag är så satans hormonell att jag inte riktigt kan resonera med mig själv som jag brukar. Vanligt sunt förnuft fungerar bara tidvis och sen blir jag så stressad att det känns som att jag får svindel.

Värst var det igår då vårdcentralen krånglat med mina smärttabletter. Jag skulle fått dem utskrivna som vanligt men två dagar på raken hände inget och igår gick vi dit istället för att prata direkt med receptionisten (eftersom mina tabletter då var helt slut).
Det visade sig vara hennes egna misstag men ville att jag skulle vänta i fyra timmar på att prata med en doktor (som dagen innan hade skrivit ut mina tabletter utan att ha träffat mig om hon inte hade gjort sitt misstag). Men fyra timmar utan smärtlindring hade inneburit ett stort smärtutbrott för mig och jag kunde inte vänta.
Kortfattat blev det en väldans krångel och det var uppenbart att receptionisten helt enkelt inte ville anstränga sig utan att det var smidigare för henne om jag väntade. Det slutade med att Christoffer röt ifrån och sa att vi vägrade gå därifrån om jag inte fick min medicin och mycket riktigt fick vi då vår medicin.
MEN såklart inte nog med tabletter för att räcka tills jag ska prata med Dr Duktig på torsdag.

Jag var, minst sagt, så enormt stressad när allt det här var klart. Jag var skakig i kroppen och hade svårt att tänka. Helt plötsligt kändes det som att Dr Duktig skulle vägra mig någon mer smärtlindring någonsin, Arbetsförmedlingen skulle sparka ut mig och kräva mig på pengar för att jag tagit upp deras tid och plötsligt skulle Enantonen inte fungera längre och jag skulle krascha ner i smärtträsket igen.

Så jag fick så förbannat ont. Jag hade så otroligt jäkla ont igår att jag har minnesluckor. Jag badade som en fisk och låg och gungade på värmedynan med muskelavslappnande och massage. Och hela tiden kändes det som att det var mitt fel. Att om jag bara kunde ta och slappna av, sluta stressa så jävla mycket och bara SLAPPNA AV så skulle det här inte hänt.

Christoffer pratade mig lugn. Påminde mig om att jag är fullproppad med hormoner som gör det svårt att slappna av. Att detta är Endons fel, ingenting är mitt fel. Påminde mig om att skriva av mig mina känslor i min vackra dagbok. Ventilera och sortera i huvudet varje dag. Men inte skylla på mig själv.

Ibland känns det som att jag skulle kunna ta på mig skulden för allt ont i världen, andra världskriget var säkert mitt fel också om jag bara får tänka på det en liten stund. Och jag kan inte förstå varför jag gör så mot mig själv.

Idag är jag helt mör i hela kroppen. Till och med armarna är ömma efter gårdagens smärtattack. Ändå känner jag fortfarande denna blandning av känslor inför de kommande mötena, den där bubbliga lyckan och svindlande rädslan. Som en gott och blandat påse med känslor.

Jag måste lära mig hantera stressen på ett bättre sätt. Hitta redskap som gör mig lugnare så jag inte behöver brottas så med att hormonerna förstorar stressen.

Någon som har några bra tips?

Att tappa håret

Mitt hår har påverkats av hormonbehandlingar förut. Det har blivit tjockt eller gått från vågigt till korkskruvslockigt. Men sen jag började med den starkare Enantonen har jag börjat tappa hår som om håret trott att det vart ett party på golvet och exalterat slängt sig från rötterna. Jag märkte det först då jag tvättade håret och märkte att strå efter strå fastnade i mina händer. Nu det senaste ser det ut som om Chewbacca rakat benen i badkaret då jag tvättat håret. Min borste ser ut som om den skaffat peruk. 

Så jag bestämde mig för att ta tag i detta innan jag blir flintis (eller fläckis). 

Först och främst så kan man testa östrogentillskott för att stoppa biverkningar från hormonerna, men eftersom jag PRECIS börjat fått dagar utan smärta så vill jag inte mixtra med effekten ännu. Smärtfritt är viktigare är hår, för mig.

Så istället börjar jag jakten på att hitta bra tillskott och schampo istället. 

Det jag börjat med för någon vecka sen är tillskottet "Stora hårkuren". Vilket låter väldigt passande för ändamålet. Såhär står det om dem:

"Ett av marknadens mest kraftfulla kosttillskott för hår, hud och naglar.

Stora Hårkuren är ett unikt kosttillskott som är tillverkat i Sverige och som innehåller höga halter av åkerfräken, nässla, kelp, propolis och järn. Hår, hud och naglar innehåller höga halter av bl a kisel, som det finns mycket av i åkerfräken och nässla. Nässla innehåller dessutom kalcium, järn och D-vitamin"

Dessutom kostade de inte särskilt mycket så det kändes värt att ge sett ett försök. Tabletterna stinker men de smakar inget om man sväljer dem fort så nu är det ju bara att vänta och se.

Samtidigt har jag införskaffat L'anzas keratin schampo och balsam. Jag används deras produkter förr då jag va blonderad och mitt hår har aldrig sett så friskt ut. Det är inga billiga produkter, särskilt inte då man som jag är van att köpa billiga produkter från Willys, men de är dryga och jag ger dem ett försök.

Det är bara så surt att lägga ut pengar på sånt här, hade hellre sparat dem till vår semester som börjar snart. Samtidigt gick min TENS OCH värmedyna sönder direkt efter jag fått mina hårgrejer OCH vår mobilladdare begick precis självmord.

Men semestern blir garanterat härlig ändå, bara att ha min älskling hemma är ju underbart. Sen får vi tråkigt kan vi ju sitta och beundra mitt vackra glansiga hår. 

Superhjälten

Peter Parker fick det av en spindel.

Selina Kyle av sina katter.

Bruce Banner av gammastrålning. 

Jag fick det av Enanton sprutan (12,25mg). 

Ja. Mina kära läsare. Jag har fått en superkraft. 

Spindelmannen skjuter nät ut handen. Catwoman är vig som ett gummiband. 

Hulken är löjligt stark (och grön).

Jag. Jag kan känna lukten av kattmat flera rum bort. 

Jag kan känna att den unkna lukten från den gröna kompostpåsen genom skåpsdörren, hallen och en stängd dörr. 

Kött luktar som om det sprungit tre maraton utan att ha duschat. 

Till och med tvålar som luktar gott luktar för gott och de kväver mig i sin styrka.

Och, håll i hatten nu, jag känner också dofter som inte ens är där! Plötsligt stinker det kattpiss, och ingen annan känner det! Det är som om katterna markerat sina revir över hela vardagsrummet men alla bara ser på mig med förvåning och skakar på huvudet. 

Vilken fantastisk förmåga jag fått! Tänk vad mycket nytta jag kan göra med den!

Medan Spindelmannen stoppar en bov från att råna den gamla tanten kan jag stå bredvid, rynka på näsa och säga: "Han har ätit blåmögelost! Fy fan va han stinker ost!" 

Catwoman räddar ett barn från att drunkna och jag står bredvid och hulkar över lukten av fisk.

Hulken skulle jag antagligen inte ens kunna hänga med för att hans svett luktar som ostbågar och gamla sockar.

Världen kommer bli en mycket bättre plats nu när jag kan superhjälta i den!

Frågan är bara, vad för outfit ska jag ha på mig (mantel eller inte mantel) och vad är mitt superhjältenamn? 

Super Trynet? 

Cravings men slut på snask

Jag känner att tajmingen kunde ha varit bättre.

Vi bestämde oss för att sluta med godis efter julens frossa.  Våra kroppar mådde inte bra av all sött och min mage var arg och gnällig. Sen var jag heller inte nöjd med hur jag såg ut. Jag har gått ner lite efter att jag slutade med Enantonen och det har känts väldigt skönt, men nu är den ju tillbaka igen. Saken är inte den att jag vill vara super smal, så som jag alltid drömde förr (då jag också hade problem med maten) utan nu vill jag bara känna mig bekväm och nöjd. Och så har vi ju ett bröllop som kommer ske i sommaren 2016 och det är viktigt för mig att jag är bekväm nog i min kropp då att jag inte nojjar på vår stora dag utan bara kan njuta!

Det som ställer till det för oss, just nu, är min smärta (man vill unna sig något då man går igenom något jobbigt) och hormonbehandlingarna. Jag vet att jag kommer gå upp i vattenvikt under behandlingen med Enanton men annars så är nog mitt största problem CRAVINGS.

Särskilt i början av behandlingarna.

Och mina cravings brukar luta åt snask. Gärna nötter i snaskformat. Men jag har också haft andra saker som jag som besatt ätit gigantiska mängder utav. Det var ju helt okej då jag var besatt av extra saltad havregrynsgröt eller apelsiner. Värre då jag kunde äta min kroppsvikt i cashewnötter eller lakrits eller kladdkaka med vaniljvisp.

Det är också viktigt att fatta att en craving inte bara är ett normal sug efter något. En craving är så intensiv att man skulle kunna stjäla det man cravear från småbarn (ungefär). Och när man väl äter det, åh, det är som om hela kroppen kuttrar av välbehag. Man spinner som en katt, och jag får bokstavligt talat gåshud över armarna. Det är så gott! Det godaste man någonsin ätit!

Sen kan det gå någon månad och plötsligt smakade apelsinerna bara vanlig apelsin, eller ännu värre äckligt.

Jag har hunnit med två olika cravings sen jag började med Enanton. Först morötter och dipp. I massor. Men igår var det plötsligt inte lika gott längre. Vips så vart den cravingen slut.
Men kvar har jag min stora kärlek: mannafrutti. Det är så gott att jag vill bjuda ut den på middag och dans! Christoffer överraskade mig med flera förpackningar igår och jag blev så lycklig att jag tjöt som en tonårskille i målbrottet.

Det värsta är att nästa craving kan vara efter choklad eller lakrits. Eller de där cashewnötterna jag ständigt börjar drömma om så fort hormonerna härjar. Och det är då det blir riktigt svårt att stå emot. Jag hoppas bara att smärtorna släppt tills dess, så blir det lite enklare att stå emot.

När jag börjar dregla med tanken på laktrischoklad så har vi kommit på ett knep för att härda ut. Så fort det är löning och om vi då inte ätit någon godis på hela månaden kan vi unna oss att köpa något till hemmet vi vill ha (för pengarna vi sparat in på snask). Som "tur" är har vår micro precis gått sönder så varje gång jag blir sugen på onyttigheter tänker jag "Jag vill kunna micra mitt kaffe. Jag vill kunna micra mitt kaffe. Jag vill kunna micra mitt kaffe."

Och det funkar! Vi har varit utan snask i 21 dagar idag!

Hormonell härdsmälta

Jag gick från 10 mg Primolut-Nor (en morgon och en kväll) till 20 mg (två morgon och två kväll). Bara sådär. Ena dagen 10 mg, andra dagen 20 mg.

Har jag berättat för er att jag alltid varit känslig för medicin? Att Tiparol gör mig groggy och knäpp, att jag fick en smärtlindring som heter Orudis som fick mig att kaskad spy, att sömntabletter får mig att sova i flera dygn och lugnande gör mig helt fläng i bollen. Jag och medicin hänger inte alls bra ihop, vi borde inte ens vara bekanta, knappt hälsa på varandra på stan. Jag har aldrig tyckt om att ta tabletter, jag trodde till och med att jag var narkoman då jag var liten då jag tog alvedon (jag hade rätt livlig fantasi) (trodde också att mina föräldrar byttes ut mot Aliens då de hade nattat mig, men det är en helt annan historia).

Så när jag ökade mina hormoner, ja, då blev jag helt kajko i bollen.

En total hormonell härdsmälta.

Och det värsta med hormoner är att man inte fattar att det är hormonerna som ställer till det! Det är som att leva i ett parallellt universum, folk får helt plötsligt en dålig attityd, små saker gör en plötsligt väldigt ledsen, ännu mindre saker (som att min sambo ska skriva en post-it-lapp och sätta den på dörren) är plötsligt lika viktigt som världsfreden och att vår katt London får mat. Apropå London så börjar han också se lite snett på mig, och jag är nästan helt säker på att han älskar Christoffer mer än mig.

En mening kan upprepas exakt likadant tre gånger och den får tre olika betydelser varje gång, för plötsligt ser jag något (en ledsen blick) (som inte finns), en grinig ton (som inte finns) eller en anklagande betoning på vissa ord (som inte finns) (jo, orden finns men inte betoningen).

Och inte förrän jag är så förvirrad och ledsen att jag bryter ihop förstår jag att det är hormonjävlarna som spökar.

Då kommer det dåliga samvetet.
"Har jag varit otrevlig mot Christoffer nu?" 
"Var jag oförskämd mot mamma på telefonen?" 
"Råkade jag knuffa den där ungen när jag var ute på stan?"
"Är jag en fruktansvärd människa att umgås med?"
"Hur jobbig är jag inte att leva med när jag är så här labil hela tiden?"

Det man inte förstår, då man är mitt i skulden och gräver runt, är att det här också är hormonerna som jävlas! Det här är deras smyg strategi! När du tror att du kommit på fötterna och bara ska reda ut det sista, då tyngs du av detta istället. Hormonerna är ena stygga styggingar.

Sen släpper det. Jag har ridit ut den hormonvågen, är mig själv igen och kan skratta åt eländet. Jag ser tydligt att det är svårare att hänga med, för mig, nu när det är nya hormoner jag ska lära mig. Att det alltid är värst i början innan kroppen vänjer sig.

Christoffer säger alltid "Det är inte jobbigt för mig, det är inte jag som är hormonell." då jag frågar om det inte är för mycket för honom, med alla dessa humörsvängningar. Och sen lägger han alltid till:
"Det är klart att jag blir ledsen då du har det tufft, men det är inte jobbigt för mig."
Och då vet jag, att hur mycket hormoner jag än har i kroppen, så kan jag och min underbara kille hantera allt!

Sen hade jag aldrig rört hormoner om det inte var för att de gör mig friskare. De må va stygga, men de är minst lika stygga mot Endometriosen också!

Fint familjefoto!

Familjefotot "gone wrong".

Ansiktscréme jakten - del 2

Min jakt på den perfekta ansiktscrémen under mitt kemiska klimakterium är i full gång. Två krämer har nu testats, och hur ska jag sammanfatta det? Ingen stor flopp men inget jubel. Tyvärr.

Vichys produkter har vart på tapeten. Först testa jag Vichy Aqualia Thermal (försök säga det fort tio gånger) och min första reaktion var: "Den här är ju så feeeeet!" och antog att jag skulle bli flottig i ansiktet. Men allt sögs in och huden blev len och mjuk. Däremot luktar den knepigt, som en tant gjort av medicin. Då tuben var tom insåg jag att även då huden inte blev flottig som en skiva bacon så kändes det som att jag borde va flottig som en skiva bacon. Tvivlet gjorde hela upplevelsen lite sisådär. Är osäker på om aknen inte kommer frodas i denna rika créme. Tyvärr hade jag inte nog med prov för att få en ordentlig koll på den punkten.
Det är en relativt dyr produkt, om jag köper den på Apoteket kostar den 198 kronor! Hade den varit billigare hade den fått ett gristryne till (jag mäter mina prover i gristrynen för de är så mysiga). 

Allt som allt får Vichy Aqualia Thermal 2 gristrynen av 5 möjliga.

 

Krämen nummer två heter Vichy Neovadiol GF (varför kan de inte komma på enklare namn?!). Den här är gjort för hud i "övergångsåldern". Okej, jag fyller 30 snart men det känns lite som en spark i äggstocken... nåja, vad gör man inte för att ha en mjuk och go hud?
Så vad tyckte jag om denna? Jo, den luktar verkligen skumt. Surt och onaturligt medicinskt. Inte alls något som jag vill att mitt nylle stinker då jag gosar upp med min älskling. Sen var konsistensen klibbig. Man förblev klibbig efteråt och till och med dagen därpå är man glansig och har som en hinna över huden. Denna funkar då absolut inte på mig!
Sen kostar klibbet 285 spänn på Apoteket! Nej nej nej, nej... neej... tack.

1 gristryne av 5 möjliga.

Så jakten fortsätter!
Har ni något tips på en ansiktskräm som gjort susen för dig tveka inte att kommentera. Jag vägrar ge upp tills min hud är len och plit fri!

Jakten på den perfekta crèmen

Tack vare Enantonen är mitt nylle torrt och en hemstad för diverse akne. Så jag har börjat leta efter en ansiktscrème som ska råda bot på detta.
Har gått runt på Apoteken och fått prover i massor. Mitt favorit apotek, Hjärtat i Uddevalla, var jätte hjälpsamma som vanligt.

Så nu gäller det att testa sig fram. Min tidigare favorit Vichy, en grön flaska, funkar inte längre. Nu är det Vichys Aqualia Thermal som kletas in i ansiktet. Får se om den är min nya favorit!

Tssss att klimakteriet ska va så krångligt!

Muntorrhet for dummies

Man kan vara snustorr i gapet av många anledningar men först vill jag förtydliga vad exakt muntorrhet är.
Det innebär helt enkelt att man inte har nog med saliv i käften. Det är torrt helt enkelt, en öken eller kanske bara lite sandigt.

Oftast är muntorrhet en biverkning på en medicin annars kan det vara stress (den jäkla boven) eller att man äter mat som inte ger nog med tuggmotstånd. Man kan ha problem med sin tandprotes (nog för att jag är i klimakteriet men någon protes har jag ännu inte) eller att man har någon sjukdom som ger detta som symtom. Om det gäller medicineringen verkar det vara poppis att överväga att byta medicin om man blir torr men vissa (som jag) har inte den möjligheten. Om vi säger såhär: Ha en torr trut eller ha kronisk smärta? Fååå seee nu, vaaaad väljer jag?

Men vad gör man dårå? Skit i det du så lever du längre...
Nej. Skoja bara.

Att skölja mulen med vatten är ett enkelt och bra sätt att lindra besvären, fast ärligt talat, hur länge håller det? Man blir lite blaskig och go för en stund. Sen är det bra att dricka vatten, det är lätt att glömma men för att dregla behövs vätska. Helst inte söta eller sura drycker då tänderna blir känsligare av torrhet.

Nu över till något roligare: Tugga! När man tuggar ökar salivproduktionen. Kroppen tror ju att den ska få något mumsigt. Så testa att äta något med mycket tugg i, som råa morötter. Sockerfria tuggummi kan också vara till hjälp. Men när man tuggar sväljer man luft. Tuggar man för mycket tuggummi så blir man en stor gasboll och kan på detta sätt ha ihjäl folk... 

På apotek finns bland annat sug- eller halstabletter och munsprej som lindrar besvären. Personligen är ett par med lakritssmak favoriten. Mumma! Är de goda äter man dem ju oftare också.

Jag ska absolut inte få det att låta som att muntorrhet är en fånig sak som man ska rycka på axlarna åt. Det är obehagligt och man kan få blåsor av det, tänderna blir mer känsliga så man måste vara noga att borsta gaddarna ordentligt. En stor dos läppbalsam (lipsyl) kan gå åt då även läpparna blir snustorra.

Det stora pluset är däremot att Christoffer inte längre kan säga:
"Hur många lipsyl behöver du egentligen? Du är ju beroende!"

"Nej älskling, jag är muntorr. Köp mig tio till för säkerhetsskull."

Skulle det vara stress som gör din mule torr så finns det ett nytt "redskap" på marknaden. Dentokraft heter den och är en konstig grej som man tuggar på. Sant! Om du får för dig att köpa en sån här så MÅSTE du skriva till mig och berätta hur denna knasiga grej funka. Den ser ut som en bitleksak för vuxna. Kanske skulle köpa en sån här gummiring och gnaga på den en stund?

Enantonen gav mig ångest

Biverkningarna från Enantonen var vidriga igår. Jag försökte skriva ett hurtigt informativt inlägg om Bokmässan men kunde inte få ihop det. Det går inte att trycka på mig en mask med ett brett leende, inte här av alla ställen. Så jag ska berätta om min gårdag så som den var påriktigt.

Min härliga svägerska Sanna körde mig till vårdcentralen så sprutan kunde tryckas in i min putiga mage. Eftersom jag blir väck direkt efter sprutan (blir väldigt väääldigt gosig) (fylle gosig) så hjälpte Sanna mig hem och plantera mig i soffan som en geggig mossa. Och det gick superbt. Ingen överdriven smärta som reaktion. Bara trött och groggy.

Sen satte biverkningen igång.
Enantonen satte sig på mig så jag blev platt som en A4.a. Jag fick ångest. Virvel efter virvel efter virvel efter virvel av panik och ångest tills jag bröt ihop. Jag grät hela kvällen. Över allt. Över inget. Och det gjorde ont. I bröstet. I hjärtat. (Som en dålig dikt).

Christoffer lugnade mig och tröstade mig. Matade mig med snask och vattna mig med Cola Light. Prata mig ner på jorden så fort biverkningen eggade igång paniken igen.

Värsta reaktionen jag fått på Enantonen hitills. Fy fan.

Idag mår jag så mycket bättre! Mitt psyke är någolunda i balans igen. Och för att fira detta har vi två golfbollar till fiskar i akvariet! Sudd och Kludd heter dem.

Tänk vad lite hormoner under huden rör till i kroppen och huvudet... och det är samtidigt densamma som lagar mig. Om man ser på det så är det rätt lustigt ändå, eller hur?

Beundra nedan Sudd och Kludd, mina vackra nya bebisar.

Spruta i mig!

- Hittade detta inlägget opublicerat. Kan inte minnas att jag skrivit det men har (smart som jag är) listat ut att det är skrivet precis innan senaste sprutan. Klart ni ska få läsa det också!- Nu skrattar jag åt min egna humor, liggande på soffan med datorn skumpande på magen.Lite sorglig är man nog ändå. Jag tycker att rubriken på detta inlägg är riktigt fyndigt. Att jag inte använt det tidigare!

För er som inte har en snuskig hjärna så är det uppenbart att det är Enanton dags. Äntligen! Denna månadens fanskap ska äntligen ta slut och jag lägger mitt totala hopp på att denna sprutan ska ta som den ska. Jag tror att den förra hamnat på någon nerv och inte funkar som den skulle. Och biverkningarna, de satans biverkningarna! Give me a break!

Jag har börjat få ont längst bak i underkäken, vid den dumma visdomstanden. Skräckslagen såg jag framför mig hur jag skulle bli tvungen att åka till en tandläkare och torteras. Idag kikade jag in i munnen med en ficklampa app (det är så behändigt med de här nya mobilerna) och såg massor med små blåsor. Aldrig förr har jag blivit så lycklig av munblåsor! Ingen tandläkare för denna fröken fräken inte! Tydligen ännu en biverkning av hormonerna. Hellre det än att tappa allt hår, kräkas som en gris och hallucinationer. Egentligen har jag kommit riktigt lindrigt undan. Nej, nu får ni hålla tummarna för mig! Nästa månad SKA bli smärtfri, om jag så måste banka skiten ur Endon med Enanton.

Gnällvarning!

Biverkningarna på sprutan är rena helvetet denna månaden. Jag blir galen flera gånger om dagen. Växlar mellan soffa, säng och badkar. Idag har varit en fantastisk dag än så länge, har bara legat på soffan några timmar. 

Värst är inte smärtorna, som är på gränsen till olidliga emellanåt, utan känslostormarna. En tsunami av förtvivlan vräker över mig och det är omöjligt att behålla fotfästet. Jag sveps med och fumlar runt som en socka i en torktumlare. Christoffer får mig på benen om och om igen men så fort han vänder ryggen till så brister det igen.

Det är så satans svårt att hantera så  mycket negativa känslor. Jag är i grund och botten positiv, jag vill inte tycka synd om mig själv eller älta svåra stunder. Vill inte lägga mig platt som en pannkaka och gråta. Men jag har liksom inget val. Då hormonerna vill få ut känslorna så kommer känslorna ut helt enkelt. Försöker jag hålla dem inne så exploderar jag efter en tid, och då gör det så fruktansvärt ont i själen.

Jag avgudar Enantonsprutorna. De lagar mig. De ger mig mitt liv tillbaka. Men ibland hatar jag dem så mycket att jag önskar jag kunde slänga dem på marken, stampa på dem, kalla dem fula namn och sen lämna dem där att dö. Det är svårt att ha så mycket biverkningar. 

När det gör ont känns det utifrån och in. 

Men så fort det släpper så glömmer jag. Då kan jag komma på mig själv med att ligga på soffan, virkande på en sjal och se på "Big Love" och undra varför jag bara ligger där och latar mig. 

Varför har ingen varnat oss för klimakteriesymtomen? Visst är mina medicinska men ändå, jag hade ingen aning om hur mycket de där hormonerna kan ställa till med. 

Nej, nu ska jag lägga mig ner på min bror David och svägerska Sannas soffa en stund. Det är så skönt att få byta miljö. Sen ska jag nog tillåta mig själv att ge mig hän till mina cravings och äta lite pannkaka. Lite mer vikt innebär bara att det blir mer Elin för Christoffer att älska. 

Hur var mitt år 2011 egentligen?

Det må vara några dagar kvar av 2011 men jag är ändå redo att se tillbaka till tiden som varit. Och vad gör inte detta enklast men roligast om inte med hjälp av ett litet frågeformulär. Så nu kör vi.

1. Vad var det absolut bästa som hände 2011?
Enantonbehandlingen som gör mig bättre! (Woho!)

2. Vad var det mest utmanande som hände?
Enantonbehandlingens biverkningar. Klimakteriet är inte att skratta åt (förutom då det är löjligt underhållande) (som då jag grät av lycka för att Sanna, min blivande svägerska, diskade min matlåda).

3. Vilken glädjestund var mest oväntad år 2011?
Att Enantonbehandlingen fungerade mot Endon. Vi vågade inte ens hoppas på att den skulle funka så här bra.

Sen...Eh, läste du om hur jag grät av lycka för att Sanna diska min matlåda? Det var ju rätt så oväntat. Jag har så många olika stunder då jag blivit rörd att det kan komma att bli en bok om dem. Men jag har gråtit så fort någon gjort något snällt mot mig. Nu i Julas då hela min familj fröjdades över att jag är så mycket piggare nu. När jag fick en applåd och hurra rop brast det och jag sprang in i mina föräldrars sovrum och fulgrät (av glädje). Sen blev jag så glad över min Decoupage present från Christoffer att det svartna för ögonen. (Sant!) För att inte tala om alla gånger jag sett på min älskade Christoffer och känslorna har blivit så stora att de runnit ner för mina kinder.

4. Vad var ett oväntat hinder?
Vågen och hur mycket självkänsla jag (ovetande) lagt på min vikt. Trodde jag visste bättre än så. Sen plågas jag av röksug just nu, trodde inte jag skulle stångas mot nikotinet igen.

5. Beskriv år 2011 med tre ord:
Smärta, kreativ och kärleksfull.

6. Välj tre ord som din partner/vän skulle beskriva ditt 2011 (fråga inte personen utan gissa vad du tror att svaren skulle bli):
Kärlek, hormonmonster och pyssel.

7. Välj tre ord som din partner/vän skulle beskriva sitt 2011 (än en gång, fråga inte personen ifråga utan gissa för fasiken):
Lycka, skrivande och kärlek.

8. Vilka var de bästa böckerna du läste?
Eftersom jag är en boknörd blir det en topp 10 lista (inte i någon särskild ordning).

Niceville (eller: The Help, som den egentligen heter) av Kathryn Stockett
Kattöga av Margaret Atwood
What we talk about when we talk about love (novellsamling) av Raymond Carver
Never let me go av Ishiguro Kazuo
Liftarens guide till Galaxen av Douglas Adams (bättre sent än aldrig) (de tre första böckerna)
The Tower och French (noveller) av Christoffer Sandman
Norwegian Wood av Haruki Murakami
The metamorphosis av Franz Kafka (så jäkla rolig!)
Slaughterhouse five av Kurt Vonnegut (nu börjar jag låta lite pretansiös men denna klassiker va riktigt bra!)
After the quake av Haruki Murakami

9. Med vem hade du din mest värdefulla relation?
Duuuh, Christoffer så klart. Så självklart att vi nu kan himla med ögonen, på tre. Ett... två...tre!

10. Vilken var din största personliga förändring från Januari till December 2011?
Endoslakten! Jag är piggare, smärtfri(are), gladare, friare och ska få ge mig ut på jakt efter en praktikplats där jag ska få testa att jobba lite.

11. På vilket/vilka sätt har du växt emotionellt detta år?
Jag har blivit säkrare i mig själv. Vet vad jag vill ha i mina relationer. Lärt mig sätta gränser. Har också fått mer skinn på näsan, utom då hormonerna är i gungning. Jag har också lärt mig tvinga mig själv att sluta stressa. Plus att jag vet vad jag vill bli då jag blir stor.

12. På vilket/vilka sätt har du växt spirituellt?
Jag har gått ur Svenska kyrkan.

13. På vilket/vilka sätt har du vuxit psykologiskt?
Min läkarskräck är inte lika skräckig längre. Min optikerfobi är borta och jag äger nu två par brillor. Jag har ockå lärt mig att jag är minst lika älskvärd även då jag är ledsen som då jag är glad och sprallig.

14. På vilket sätt har du vuxit i dina relationer gentemot andra?
Jag har lärt mig sätta gränser och inte låta mina vänner kräva mer av mig än jag skulle kräva av dem. Jag har gått in för att berätta för de jag håller av hur mycket de betyder för mig. Jag har tur som har de fina vänner jag har!

Att jag också är piggare gör att jag orkar umgås och hitta på mer roligheter med mina godingar. Det är ett stort mega plus!


Sen längtar jag efter att kunna gifta mig med min Christoffer. Jag vill det nu. Pronto!

15. Vad har varit roligast på jobbet?
Detta kommer jag att kunna svara på i 2012s frågeformulär.

16. Vad har varit din största tidstjuv år 2011?
Att invänta effekten av hormonerna, att invänta läkar/sjukgymnast/smärtenhetens bokade möten. Tålamodet har tvingats bli större detta året. Och de många timmar jag legat framför TV.n och väntat på att smärtlindringen ska ta. Så kortfattat: Endojäveln.

17. Hur tillbringade du bäst din tid år 2011?
Fastklistrad vid Christoffer. Gos, hångel och jox. He he he...

18. Vad var det största du lärde dig år 2011?
Allt kommer att bli bra.

19. Skriv en fras eller uttalande som beskriver ditt 2011:
Kärlek övervinner allt, ta mig fan.

20. Vad funkade riktigt bra detta år?
Fläkten jag fick av mamma och pappa.

21. Vad funka riktigt dåligt 2011?
Smärtkliniken i Uddevalla (som aldrig hörde av sig mer) och Uppsala Endoklinik som var dryga och dumma i skallo. Plus spikmattan vi fick i julklapp förra året, den gör ju bara ont.

22. Fick någon barn detta året?
Jajemensan. Många barn föddes år 2011.

22. Gifte sig någon du kände år 2011?
Ja, om jag inte minns fel så var det Petra som klädde sig i vitt i år.

23. Vad är du stolt över att du åstadkommit detta året?
Mina pysselprojekt. De gjorde så att det kändes som att jag hade ett arbete att utföra. Kan ha blivit lite besatt på slutet då jag gjorde marmelad, tänkte marmelad och drömde marmelad. Jag var en marmeladoholic.

24. Inom vilket område var du mest framgångsrik 2011?
I mina relationer. Min älskade familj. Min fantastiska sambo. Då jag var kreativ kände jag mig framgångsrik som bara den! Plus att jag börjat skriva ordentligt, har hunnit med fem noveller redan. Också då jag orkade städa och laga mat. Att besegra Endon gör att jag känner mig starkare hela tiden.

25. Vilket var din favorit svordom?
I RÖVEN!

26. Vad är du mest stolt över?
Christoffer. Crelin. Och mina små fötter så klart.

27. Vad ångrar du att du gjorde år 2011?
Att vi glömde biljetterna då vi åkte till Bokmässan i Göteborg. Fast det var ju inte hela världen. Annars väljer jag att inte ångra något, det är som att springa på ett löpband. Man blir helt utmattad men kommer ingenvart.

28. Vilka lärdomar tar du med dig till 2012?
Att säga hur jag vill ha det. Att jag är starkare än jag tror. Och att inte mixa kokande varm sås i en blender, locket flyger ju fan av. Och gör för all del inte om det en gång till för att vara säker på att det var en dum idé. Det gör minst lika ont två minuter efter första gången.

29. När följde du din intuition senast?
När jag köpte julklappar. Och det blev riktigt bra må jag säga.

30. Vilken musik/grupp/artist upptäckte du 2011?
Florence and the machine. Bra grejer.

31. Vilka framgångar har du glömt eller tagit förgivet som förtjänar lite extra hyllning?
Att jag lärt mig virka, brodera, laga flera nya maträtter, lita mer på min röst, målat tavlor, sytt och grejat. Jag har gett mig själv fria tyglar att testa nya saker detta året. Som att skapa egna stearinljus och planterat blommor. Det har varit jätte kul. Ska börja med Decoupage snart!

32. Vilka filmer var bäst år 2011?
Eftersom jag inte bara är en boknörd utan också en filmnörd så blir det än en gång 10 i topp, fast utan någon särskild ordning.

Apornas planet (R)evolution
Melancholia
Breaking Dawn (del 1)
Contagion
Coraline och spegelns hemlighet (gjord 2009 men sågs 2011)
Jane Eyre
Rabbit hole (gjord 2010 men sågs 2011)
The kings speech (gjord 2010 men sågs 2011)
Black Swan (gjord 2010 men sågs 2011)
Dumma mej (gjord 2010 men sågs 2011)

33. Vilka TV-serier följde/följer du?

Bron
Homeland
Allt för Sverige
Life
True Blood
The walking dead
Game of thrones (även då jag insisterar på att den heter King of thrones)
Top Model säsong 167 (eller liknande högt nummer)
An idiot abroad.
American horror story
Skvaller tjejer (på engelska)
Desperata husfruar (om vi råkar slå på tv.n vid rätt tidpunkt)

Som sagt, jag har behövt mycket TV för att distrahera mig detta år. Sen så är vissa av dessa serier löjligt bra också, måste jag ju understryka.

34. Vilken inspiration/tanke/idé/upplevelse vill du ta med dig och använda år 2012?
Jag ska bli författare. En avstressad, smärtfri Fru Sandman.

35. Mitt nyårslöfte för år 2012 är…
Jag ska inte röka en endaste cigarett till och ska njuta av nuet mer. För, precis som Madsen Mikkelsen säger: ”Livet är inte daaaagarna som passerar utan det är daaagarna du sover minst.”Hm… mycket passande för det jag vill säga…?

36. Avsluta meningen: “Detta år var ett år av…”
…kärlek, jävlar anamma, hopp och väldigt mycket skratt.

37. Senaste gången du grät var…
… då jag öppna en julklapp som Christoffer gav mig. Det var en ring däri och även då jag visste att vi inte kan gifta oss än (pengar behövs i massor!) så blev jag så upprymd och rörd att jag började gråta. Den dag han ställer sig på ett knä och friar kommer jag skämma ut oss fullkomligt.

38. Dog någon du kände år 2011?
Jag kände ju inte direkt Amy Winehouse eller Elisabeth Taylor men jag kände till dem. Och Bin Ladin dog också. Och någon mer sådan där gubbe… Gadaffi hette han va?


Fast, faktiskt gick mina två sötnos fiskar bort för ett tag sedan. Ponyo, som åt ihjäl sig och Bumbi som blev ihjälstressad av Kampfisken. En av våra dammsugar malar begick också självmord då han klämde sig fast mellan rötterna på vår växt, en dag efter vi köpt honom…

Annars, tack gode gud (som jag inte tror på), känner jag ingen som gått bort i år. Och så ska det förbli alla andra år också. Där med basta! Bara tanken gör det svårt att andas.

39. Skaffa du något husdjur 2011?
Jajemensan! Våra fantastiska fiskar hitta hem till oss i år. Låt mig presentera: Malarna; Sookie Stackhouse, Marlon Brando. Neon tetrorna; Den Gode, Den Onde och Den Fule. Dammsugar malarna; Sherlock Holmes och Dr Watson. Japanska kampfisken Haruki ”Murre” Murakami. Sist men inte minst våra Musse Mollysar, Douglas Adams med sina tjejer Meryl Streep, Holly Golightly och Bella. Plus Molly bebisen Arrietty som är liten som ett halvt russin.

40. Vad tänker du lämna bakom dig då du kliver in i år 2012, så du kan börja nästa år på ny kula?
Jag tänkte lämna kvar Endon i år 2011 faktiskt. Överge den i en sketen liten gränd där den får stå och skämmas i evigheternas evighet medan jag trippar vidare i skyhöga klackar, tajta jeans till mitt alldeles nya fantastiska jobb.

Psykbryt, sprutor och min pappa

Den tolfte Enanton sprutan har varit riktigt jävlig. Igår fick jag ett smärre bryt och fulgrät så intensivt att grannarna måste ha trott att ännu en av våra fiskar gått bort. Det har varit tungt denna månaden.

Det har tagit på mitt humör att bli liggande på soffan igen. Att också vara hormonell som tre gravida kvinnor i klimakteriet gör ingenting enklare. En mörk tung dimma som jag måste kämpat mig igenom varje dag. Jag blir rädd att detta är ett stort baksteg och att jag blir sämre igen, även då jag vet att Enantonen räddar livet på mig (nästan bokstavligt talat). Jag vet också att det är biverkningar på sprutan som gör att jag har djävulskt ont denna månad. Jag vet att mitt mixande med värktabletterna gjort att jag får mer ont. Jag vet allt det där. Men jag känner det inte. Känslorna löper amok och förnuftet står handfallet bredvid och ser på. Översättning: Jag blir så jävla trött på skiten.

Ändå har jag gjort saker jag inte kunnat för ett år sen. Till exempel åkte jag, Christoffer, hans bror Robin och min blivande svärmor Anna till Ullared! Jag blev sliten efteråt men klarade hela dagen där. När vi kom hem från shoppandet så ställde jag mig till och med och lagade mat (som Christoffer fick göra klart då ryggen sa emot) (men ändå!).

Igår, då jag hade min storartade fulgråts uppvisning, släppte jag på trycket. Spydde ut frustreringen som dålig mat. Som alltid lugnade Christoffer mig, bara att ha honom i mitt liv gör mig lycklig. Endon kommer vi att besegra, vi gör det varje dag. Ibland behöver jag bara bli påmind om det.

Sedan släppte den där tröga sega dimman och jag kunde se klart igen. Okej, jag kunde inte åka hem till min (snart) svärmor och baka, jag kunde inte ta mig ur soffan, jag har fått besök av nya smärtor som skräms och min hjälte Badkaret sviker mig ibland. Jag måste hitta tillbaka till tålamodet igen. Det känns bara så konstigt hur Endon kan stå så stilla medan tiden rusar fram mot julafton.

Min pappa ringde idag för att ge mig ett uppmuntrande pepping samtal. Det är så häftigt hur han kan säga i en mening vad jag försöker få fram i ett helt inlägg. Han poängterade att det verkligen går framåt, Endon får stryk! Sedan påminde han mig om min storebror Dans 30 års kalas. Då jag låg i hans sovrum, efter att bara varit uppe i en max en timma, och sedan hade panik för att det gjorde så ont och att jag missade så mycket. Det var för lite mer än ett år sen... bara...

Jag hade ett sms från pappa på mobilen som jag helt missat att se.

"Hejsan gumman! Hur går det? Jag hörde att det var jobbigt idag. Krya på dig. Puss Pappa." 

Det betyder så mycket mer än jag kan formulera i ord. Till och med då jag inte ens orkat svara. Att ha min egna hejjarklack underlättar mer än jag kan beskriva. Jag har tur.

Nej, nu blir jag så rörd att jag snart fulgråter igen.

Ullared 2009

Morr Spott och Fräs

Jag har varit strandad utan internet alldeles för länge. Nu äntligen har jag kunnat fixa problemet och är tillbaka i cyber världen igen. Tänk vad beroende man blir av att kunna surfa dagligen.

Enantonsprutan, den 12:e, har varit fruktansvärt stygg mot mig. Jag har biverkningar som gör fruktansvärt ont. Alla gamla godingar som till exempel värmevallningarna är i sitt esse igen. Det är fruktansvärt irriterande. Jag vill inte ligga på soffan mer, inte vila hela tiden eller plaska runt i badet för att lindra ryggen.

Samma dag som jag fick sprutan fick jag svåra magsmärtor. Det kändes som om något opererat i min mage och glömt sy igen den. Jag hade panik. Efter en timma orkade jag inte mer och det ringdes till en ambulans. Som tur var hann Tiparolen kicka in innan de kom och helt plötsligt låg jag där på soffan och flämtade efter andan helt smärtfri.

Nej, just nu är det faktiskt tufft.

Ska julpyssla hos min svägerska Sanna idag. Håller tummarna att ryggen lugnat sig så jag orkar. Kommer bli så förbannad om jag missar detta, har sett fram emot det jätte länge nu.

Du kanske kan känna en hint av bitterhet i dagens inlägg. Men smärtor och brist på Internet gör inte Elin glad.

Smärtmysteriet är löst

Jag är härmed Sherlock Holmes och Christoffer är min kompanjon Dr Watson. Som detektiver har vi gått tillbaka i tiden och sökt ledtrådar. Fram med förstoringsglaset för att i detalj plöja igenom brottsplatsen. En kväll låg jag i sängen bredvid min älskade (precis så som Holmes och Watson säkert gjorde mellan raderna) och glödlampan tänders ovanför min rödhåriga lilla skalle. Mysteriet var löst.

Smärtmysteriet.

Jag har haft så ruskigt ont den senaste tiden. Naturligtvis har min överpresterande mobilitet (översättning till dalslänska: rännande runt) gjort sitt. Jag har torterat min kropp och nu är den skit förbannad på mig. Men jag har ändå känt att något annat också ställer till det.

Och svaret är: Tiparolen. (Duuhruuduuuhnduuuuun) (... dramatisk musik alltså).

Så här ligger det till. Jag trappar ner min Tiparol för fullt. Har gjort det ett bra tag tillbaka. På order från Doktor Duktig gör jag det långsamt. Så långsamt som 25 mg (en halv tablett) varannan månad (fortare om jag känner att jag pallar det). Det har gått susen. Men jag har gjort ett stort fett misstag. (Duuhruunduuunduuuun)

Jag har nu trappat ner med 50 mg och använde dessa som vid-akut-nödvändig-smärtkaos-nu-pallar-jag-inte-mer-smärta-min-kropp-exploderar-snart-för-nu-är-det-verkligen-jätte-akut piller. Denna veckan jag rört mig så mycket (översättning till dalslänska: drällt som en schlok örd apekatt) har jag tagit extra tabetten fyra gånger.

När jag nu inte tagit Tiparolen denna vecka har jag istället fått utsättnings smärtor, för min kropp blev så förvirrad av mitt velande med smärtlindringen.

På Fass kan man läsa om utsättning av olika läkemedel och då det gället Opiater (som Tiparol är) står det att det är väldigt viktigt att trappa ner långsamt för att undvika jobbiga reaktioner som:

allmänt obehag, rastlöshet, inre oro, tremor, ångest, muskelspänningar, vadkramp, kolik, diarré, hjärtklappning, kylkänsla, frossa, svettningar, gäspningar, nysningar, feber, ökad smärtkänslighet, illamående och muskelvärk

Jag får väldiga vadkramper, det känns som växtvärk i musklerna, blir smärtkänslig, illamående, orolig, rastlös, muskelvärk och kanske annat jag blandar ihop med Enantonbehandlingen.

Nu vet jag i alla fall att jag inte kan ha en vid nöd tablett. Att den extra Tiparolen gör att jag fuckar upp min kropp och gör att jag får mer ont. Tanken hade aldrig slagit mig att den skulle ställa till med problem, om jag tog den vid behov. Antagligen gjorde den mig inte så illa att jag lade märket till det förrän förra veckan då jag var i nöd så många gånger.


Men nu vet jag bättre och ska "bara" härda ut denna dubbla smärta tills kroppen lugnat ner sig ordentligt. Sen ska jag bara se framåt istället, fram mot mitt Rehab möte på måndag. Jag bjuder på ett roligt sms som skickades mellan far och barn, hittade precis en sida full med roliga felskrivningar som fick mig att skratta tills magen krampa. Varför inte ett SMS samtal där de pratar om något så trevligt som medicinering?

En brinnande, huttrande, svettig snöboll...

... med frossa. Precis en sån är jag nu.

Jag har skrivit om värmevallningar förut i inlägget "Jag smälter!", den där svettiga biverkningen som jag delar med andra stackars kvinnor i klimakteriet.

(Låt mig tillägga frågan som upprepats i min skalle om och om igen: "Varför har vi inte varnats för klimakteriet?!" Det enda som pratas om är att mensen försvinner. Det låter ju som rena himmelriket, som något man ska se fram emot... det är så mycket de inte berätta för oss att det borde vara olagligt...)

Men jag förstod inte allt som har att göra med värmevallningarna förrän jag träffade Sjukgymnasten Guldklimp. Hon är expert på allt som har med hormoner att göra och efter att hon ritar trianglar och stora ord på den vita tavlan började hon ställa frågor som fick mina kugghjul innanför skallbenet att snurra.

"Fryser du mycket också?"

Det har varit väldigt kyligt överallt. Har inte dragit en parallell att det är min kropp som blivit kall utan bara lagt märket till hur satans varmt det blivit ibland. Och värmevallningarna hade jag ju hört talas om. Men att det är min kropp och hormonerna som är boven i dramat till att jag huttrar så jag skakar med jämna mellanrum... det såg jag helt enkelt inte.

Guldklimpen förklarade fenomenet som att mitt inre element är trasigt. Helt plötsligt tycker att kroppen är alldeles för kall och brassar på med hetta. När det sen ska släcka elden så stänger det av sig helt och jag blir som en levande snögumma. Som en pendel som svänger i full fart.

Att frysa är inte alls lika jobbigt som att kokas inifrån. Det går att ta på sig lager på lager på lager på lager. Värst är däremot på morgonen. Då är jag så kall att det sticker i huden. Som om fönstret stått öppet hela natten medan det varit en snöstorm utanför.

Det är mycket att veta om kroppen och det är förvånande hur stor påverkan hormoner har på oss. Allt blir däremot enklare då jag förstår varför, hur och när. Ju mer fakta jag har desto mer känns det som att jag har kontroll i denna kaotiska kropp jag lever i.

Det är bara så svårt att veta hur man ska klä en brinnande, huttrande, svettig snöboll med frossa. Särskilt då magen är känslig och man inte kan ta på sig byxor.