Panikångest

Det här är ett jobbigt inlägg att skriva.

Varför är det alltid svårare att berätta om smärtan som sitter i själen istället för i kroppen?

Men jag ska berätta.
Jag har alltid försökt dela med mig om vad jag går igenom för att förhoppningsvis hjälpa någon där ute att inte göra samma misstag som mig eller förstå att de inte är ensamma. Men den här gången tar det, ärligt talat, emot.

Jag avslutade och genomförde min arbetsutvärdering. Som resultat hade fick jag fruktansvärda smärtor som höll i sig stadigt i över en vecka.
Det var längesen jag hade så ont, så länge, utan pause. Och det skrämde mig såklart. Och jag var (läs: är) utmattad. Helt utpumpad in i märgen.

Men jag skulle på intervju. Innan min utvärdering var färdig bestämdes det att jag skulle på intervju till en 50 procentig praktiktjänst.
Det finns inte på kartan att jag skulle orka en 50 % tjänst i dagsläget. Och jag försökte avstyra det men jag var aldrig tydlig med vad jag tänkte, jag sa aldrig nej. Jag var också orolig för om det skulle ställa till det med Arbetsförmedlingen  om jag vägrade gå. Sen vet man ju aldrig om de är väldigt flexibla med procenten och kunde tänka sig att jag började med några timmar i veckan. Så jag valde att gå.

Men jag var fortfarande så utmattad efter utredningen.
Jag var stressad över att hitta till mötet.
Så fort jag kom ut ur trapphuset började smärtan och den ökade för varje steg men jag kände att jag inte kunde ställa in mötet nu i sista stund.

Jag gick vilse.
Jag stressade.
Det gjorde ont.
Men jag hittade.

Och när vi satt oss ner, ett litet gäng, dörren stängdes och det var dags att börja intervjun, kom plötsligt panikångesten. Attacken kom som en explosion.

Jag tappade känseln i benen och armarna  pirrade och vågor av kyla sköljde över mig och jag kunde inte andas och jag blev så fruktansvärt illamående och det surrade i öronen jag skulle svimma jag kunde inte andas de tittade alla på mig och jag skulle svimma rakt framför dem men jag får inte luft herre Gud varför händer detta nu varför händer detta nu jag känner inte min fötter alls det får inte hända nu vad är fel på mig jag måste ut härifrån jag kommer kräkas jag måste ut jag måste ut jag måste ut ut ut måste bort herre Gud jag dör.

Där någonstans insåg jag vad som hände. Vad som hände. Jag har väldigt sällan panikångest, hormonerna gör mig orolig men det här händer så sällan att det var ren tur att jag kunde se vad som pågick och inte bara drogs in i paniken.

Jag tvingade mig att ta lugna andetag. Jag var så spänd att jag hade hållit andan.
Jag bad dem öppna dörren och sög i mig det svala syret som sipprade in. Så fort det flimrade för ögonen som att jag skulle svimma tänkte jag "okej, det värsta som kan hända är att jag svimmar
eller spryr, och då svimmar jag och spyr, det dör jag inte av."
Jag fokuserade allt jag kunde på hon som talade. Även fast jag inte helt förstod vad hon sa efter som jag inombords mumlade "snart försvinner det snart försvinner det snart försvinner det."
Och långsamt lugnade sig attacken.

Jag tryckte fast mina skakande händer mellan låren och hoppades att jag log och inte grimaserade.
För jag hade lyckats dölja hela attacken.
På något knäppt sätt såg de aldrig vad som hände för de hade en lång utläggning av tjänsten medan jag var mitt i min ångest tornado. Jag hade inte kunnat dölja det om den brakat loss för fullt och jag var så tacksam att jag lyckats få det under kontroll.

När det var min tur att prata kändes det som att jag besteg ett berg varje gång jag avslutat en mening. Men jag gjorde intervjun och jag tror till och med att den gick så bra den kunnat gå. Med tanke på att jag inte kunde ge ens hälften av det de ville ha tidsmässigt så kändes det ändå som slöseri med deras och min tid. Men det var ett bra jobb och jag avundas den som får det.

Så fort jag kom ut från mötet var jag helt skakig och uppjagad.
När jag kom hem grät jag.
Och oron och ångesten släppte inte.
Jag har gråtit väldigt mycket i en fortsatt dimma av ångest.
Den har legat där som en blöt tung filt över mig och jag hoppas hela tiden att den snart ska försvinna,

Nu i efterhand, medan jag pratat med mina föräldrar och min man, inser jag att jag har pushat mig själv alldeles för långt. Nu säger psyket också ifrån att jag måste sluta.
Första tiden på utvärderingen var jätte rolig och jag var mer trött men hade inte så mycket mer ont men efter det har det varit tufft.
Och jag har helt glömt bort vart mitt fokus ska ligga: på att bli smärtfri och ha en fungerande lycklig vardag.

Idag har jag mer ondare och har fått ångest. Allt för att få jobba. För de där 3000 kronorna jag skulle få.
Mitt liv är värt mer än det.
Jag är värd mer än det.

Det är dags att tänka om.

Sönderpressad

Det händer ofta att jag får för mig att jag behöver röra på mig för att lindra min smärta. Och då menar jag verkligen röra på mig, som att ge mig ut på ett maraton, möblera om hela huset eller maniskt organisera om alla böcker/spel/kläder/skor/katter i storleksordning. Det händer oftast då jag har väldigt väldigt ont och min frustration är så stor att jag får panik och bara måste hitta en lösning. Att röra på mig ännu mer då jag redan har ont har aldrig gjort mig bättre. Men alltid gjort mig sämre. Men ändå kommer den där tanken ibland, och det är den jag arbetat som mest med för att lära mig vad min kropp behöver. Det är också där jag gjort som störst framsteg.

Tills jag kom till den där utredningen som jag nämnde i förra inlägget. 
Kortfattat utreddes jag under en månads tid i tre och en halv timma om dagen. Jag gick till ett hus där jag träffade ett gäng kul folk som också skulle utredas och sen hade vi uppgifter och föreläsningar, allt för att se vad vi orkade och vad som hände när vi inte orkade.

Det var väldigt svårt att lyssna på kroppen där. För jag ville verkligen bara tuffa på och slippa vifta runt med stora Endo-flaggan så alla skulle se. Men snart så krävdes det att jag la mig ner och det var jobbigt att åter igen behöva förklara för folk (utredarna) vad som hände, vad min sjukdom innebar, vad som gjorde ont och varför och hur och när och vems och hans och hennes och hens och Bullens farbror. Men jag gjorde det ändå för jag vill verkligen veta om jag pallar att jobba än. Om det finns någonting där ute för mig som skulle funka!

Efter lite mer än en vecka så sa kroppen stopp och jag blev hemma. Smärtorna var olidliga och jag vaggade mellan säng och bad och soffan och värmedynan och Tensen. Men så fort jag klarade av att stå upp så lufsade jag tillbaka till utredningen igen, ivrig att få sätta igång.

Vad jag inte alls varit insatt i och som blev lite av en chock var att jag fick veta att jag inte borde stannat hemma. Att jag, i min dimma av smärta, skulle tagit mig till utredningen för att visa upp mig så att de kunde komma fram till att jag hade så ont att jag borde vara hemma.

Jag önskade så att de bara kunde lita på att jag visste det själv men tydligen räckte inte det utan de behövde se mig. Kanske sätta mig i en arbetsuppgift och sen komma fram till att jag behövde vara hemma. Tanken skrämde mig då jag helt plötsligt skulle gå emot allt jag lärt mig om min sjukdom. Det blir bara mer smärtsamt om jag pressar min kropp när den redan gör ont. 

Så jag gjorde det de sa.
Jag klarade ungefär en vecka innan smärtorna kom igen.
Och jag gick.
Och jag grät.
Och jag skakade i hela kroppen.
Jag hade såna fruktansvärda smärtor att jag fick ligga på golvet på deras kontor och minns inte vad vi pratade om innan de skjutsade hem mig.

Jag har haft fruktansvärda smärtor sen den dagen.
Det har gått ungefär en vecka.
Igår kunde jag sitta upp igen.
Idag har jag orkat gå till affären och nästan hem igen.

Om konsekvensen blev jobbig sist gång så var detta bara rent outhärdligt.

Jag vet nu att jag kan min kropp bäst.
Jag vet nu till 100 % att min kropp inte blir bättre av att röra på sig när jag redan har ont.
Jag hoppas att de på utredningen verkligen förstod det.
Och faktiskt, hoppas jag att jag själv verkligen förstått det nu så jag slutar hacka på mig själv då det gör riktigt ont (det är liksom rätt jobbigt ändå).

Nu håller vi tummarna att den här utredningen och allt jag fått stå ut med kommer leda till någonting fantastiskt och kul! Jag tycker det är dags för en riktigt rolig konsekvens den här gången!

 ... och precis efter jag skrev det kom London flygande från ingenstans och landade, med all sin tjocka håriga vikt, rätt på mitt högra bröst.

Litet misstag stor konsekvens

Jag hade så många härliga inlägg halvfärdiga som jag ville dela med mig utav. Glada inlägg med tips och tricks. Upp piggande inlägg om hur min arbetsförmåga utreds just nu. Jag ville dela med mig av hur lycklig jag vait att jag orkat mina 8:30-12 dagar i över en vecka!

Men när jag nu skriver så är jag bara frustrerad.

En dag räckte. En dag där jag pushade mig själv till utredningen. Då jag flåsande tog flera pauser för att ens ta mig från lägenheten och till "jobbet". Jag försökte göra mig bekväm på stolen, lättad att vi bara skulle prata och lyssna idag. Men jag minns inte mycket av vad som faktiskt sades. Jag minns bara hur jag andades ut vid rasten och försökte distrahera mig med mina härliga "jobbkompisar". Sen låg jag på golvet och lyssnade, för det var olidlig att sitta upp.

Ändå tror jag inte att det syntes utanpå hur ont jag hade det. Den där masken som skyddar från att vara sårbar hamnar lätt på plats och jag känner hur jag grimaserar samtidigt som jag vet att det ser ut som att jag ler.

Efter utredningen gick jag lite virrigt runt på stan och köpte strumpbyxor och sulor. Som man gör när det gör ont.

Sen hem och hela kroppen skrek på mig för att jag vägrat lyssna.

EN dag, då jag vägrade lyda och sen blev jag sängliggandes och är det fortfarande. Sen i onsdags eftermiddag. Nu är det söndag.
Det blir bättre, idag har jag orkat sitta lite och till och med spelat lite brädspel. Idag går det att prata med mig.

Och jag blir så frustrerad. Jag blir så förbannad. Ett misstag och konsekvenserna blev så stora. Det vore som om vaktmästaren kom på mig att slänga kompost bland de brännbara soporna och sen låste in mig i finkan i 3 år.

Jag älskar att komma igång och äntligen få göra något om dagarna och när kroppen sa ifrån viftade jag undan den och bara fortsatte. För jag ville inte lyssna.

Jag måste verkligen lära mig att lyssna och ACCEPTERA läget.
Så nog har jag lärt mig något av det här misstaget.

Önskar bara att det inte hade gjort SÅ ont.

Fast frågan är om jag verkligen hade lyssnat då...

Inte helt genomtänkt beslut

Vårdcentralen krånglade så mycket med mina mediciner att jag helt plötsligt bestämde mig för att trappa ner på en av mina smärtstillande. Jag har velat trappa ner länge men just Tradilen har inte varit mitt första val (och jag kunde inte minnas varför) men nu när vårdcentralen krånglade igen så kändes det som smidigast att ge mig på den först.

Att jag varit stressad som en höggravid tiobarnsmamma har jag inte haft i beräkning. Eller att jag skulle ta hormonsprutan samtidigt. Eller att jag hade viktigt möte som garanterat skulle göra mig lite spänd. Jag orkade bara inte ringa till vårdcentralen och gnälla igen så jag bara tutade och körde.

Det är ju inte som att man får utsättningssymtom av Tradil.

Eller?

Ja, jag vet ärligt talat inte vad som är vad men ont så in i helvete fick jag. Hade planerat åka till Ullared med lillebror och hans tjej men hur mycket jag än försökte släpa mig till dörren för att komma ut så vägrade kroppen att samarbeta. Jag har badat i heta bad igen. Gungat fram och tillbaka som om jag tappat vettet. Sen gungat fram och tillbaka för att jag tappat vettet. Det har varit, rent ut sagt, skit.

Först när jag pratade med min mamma och hon påminde mig om att Tradilen jag trappat ner på är den enda antiinflammatoriska medicin jag tar.
Och Endometrios är inflammation.
Och det är ju därför jag tar Tradil.
Så... attteeeeeeeeehhhhh....

"Åh! Åh åh åh! Får jag bestämma?!" tjöt mamma förtjust när jag höll med henne om gå tillbaka till samma dos igen.

Just nu försöker jag vila när kroppen vill vila och röra på den när den vill röra sig. Det är svårt och med alla hormoner i kroppen blir hjärnan molnig och seg.
Men nu vet jag i alla fall att det blir slut-mixtrat med medicinerna tills jag får en ny läkare som vet hur jag ska trappa ner.

För, ja just det, Doktor Duktig har slutat...

(Cliffhanger!)

Stresshantering i hormontromb

Jag har fått massvis med tips mot min hormonstress och jag suger i mig allt som en svamp. Det är alltid stärkande att hitta valmöjligheter så den där hjälplösheten släpper.

Men det viktigaste tipset var: ring mamma.
Så nu vet ni det allihopa, om ni någonsin känner er lite stressade så är det bara att ringa min mamma! Hennes nummer är 0705... nä.

Skämt och sido. Det viktigaste tipset var faktiskt just att prata. Ut med tankarna och känslorna. Det är galet hur rörigare allt är där inne i skallen om tankar och känslor får marinera där inne i sin ensamhet.

Sen har de flesta rekommenderat någon form av meditation.

Mindfullness, meditation, att stanna och bara andas. Det låter ju superlätt. Men jag har gjort det förr och vet att det är lite klurigt, särskilt i början. Så jag laddade ner en app som heter "Head Space" där man blir introducerad till meditation och ska göra det i 10 dagar, 10 minuter om dagen. En manlig röst och roliga animationer guidar genom meditationen och jag trodde faktiskt att den första bara var tre minuter för det gick så fort.

Och visst var det skönt efteråt. Liksom mjukt i skallen. Lugnt. Chillax. Det är som att ta ett väldigt långt djupt andetag. Eller dricka ett stort glas vatten och man inser under tiden att man faktiskt är väldigt törstig.

Det har varit så gött att jag gjort det två gånger varje dag istället.

"Head Space" är gratis de här tio dagarna. Sen kan man betala och få tips för just det problemet man har. Det finns guider mot stress, ökad självkänsla, ökad energi, ökad kreativitet och massa annat. Får väl se om det blir aktuellt för mig eller inte. Men jag ger mig hän till de här tio dagarna i alla fall.





Jag skriver också dagbok med många listor för att göra tankar och känslor tydligare och lättare att hantera. Och när det krånglade med mitt smärtstillande igen igår så grät jag en skvätt av frustration. Släpper ut allt så det inte ligger inombords och möglar till en gigantisk mögelsnigel som löper amok (så som bara en mögelsnigel kan löpa amok).

Så långt har jag kommit än så länge då jag söker efter ett lugn i detta virrvarr av hormoner, även då omvärlden verkar göra allt för att ruska om mig igen.
Jag förklarade för en sköterska på telefon idag att jag blir så otroligt stressad av att det krånglar med mina smärtstillande. När hon fick höra om min hormonspiral och Enantonbehandling så fick hon en mjuk röst och sa:

"Ja men då förstår jag varför du är så irriterad!"

Var det för att hon förstod vikten i att ingen bokat in mitt möte med Dr Duktig, som jag ringde om förra veckan? Var det för att hon insåg vilka smärtor jag har och att jag verkligen behöver mina tabletter? Eller var det för att jag var en hormonhäxa som inte kunde hjälpa alla mina galna känslor?

Just nu struntar jag i vad hon tror, bara jag får mina tabletter.

Nej, nu får jag sätta igång den där appen igen.

Jag är sjuk

Det finns inget i hela mitt liv som testat mitt tålamod så mycket som Endometriosen har gjort. Det är så mycket väntan. Jag väntar på läkarbesök, jag väntar på behandlingar, jag väntar på att Enantonen/hormonspiralen ska börja ta bort min smärta, jag väntar på telefonsamtal från vårdcentralen/gynekologen, jag väntar på nästa tablettlarm så jag kan ta nästa medicin så att jag ska kunna vänta på att den medicinen ska fungera och smärtan (förhoppningsvis) försvinna. Och varje gång jag lägger mig så tänker jag att "det är imorgon det vänder".

Det är som om jag, varje natt, föreställer mig att jag dagen därpå ska vakna pigg som en påfågel (är de pigga?) och skuttar upp ur sängen med fjärilar fladdrande runt mitt huvud, Poncho och London på var axel och lagar en stor frukost till Christoffer (som fortfarande sover).
Det är som om jag, varje natt, glömmer bort att jag faktiskt är sjuk och att Endometriosen bara ska försvinna som en riktigt ihärdig förkylning.

I ärlighetens namn så har jag väldigt svårt att acceptera att jag faktiskt är sjuk.

Jag har så otroligt svårt att acceptera att det är min kropp som är sjuk, att det är jag som är sjuk, att Endon inte bara är en elak liten tjuv som kommer och går. Att jag inte har Endo bara då det gör ont utan att den alltid finns där. Att jag inte helt plötsligt är frisk bara för att jag har en bra dag.

Jag har insett att jag måste ta hand om min kropp även när den inte klagar som mest.
Och det är svårare än man kan tro.

För varje sekund jag inte lider så vill jag ju göra allt det där som jag inte kunnat innan. Jag vill så mycket och jag gör allt, som om detta vore sista dagen jag inte har ont. Naturligtvis kraschar kroppen då jag misshandlar den på det viset, för den är fortfarande sjuk. Rättelse: JAG är fortfarande sjuk.
 

Det kommer en dag då allt mitt tålamod kommer ha lönat sig och jag kommer vara symtomfri. Jag kommer inte alltid må såhär, det vet jag. Men jag kommer alltid få förhålla mig till min Endometrios, min sjukdom, jag kommer aldrig kunna leva ett stressigt liv (inte för att det varit en stor dröm för mig) och jag kommer alltid va lite extra vaksam.




Jag vet inte vad som gjort att jag förnekat att jag är sjuk så länge, jag har väl varit rädd för att bli min sjukdom. Samtidigt har jag väl avskytt tanken på att "folk" ska se mig som en vek sjukling. Att folk ska se på mig med såna där stora sorgsna ögon och tycka synd om mig.

Och då får jag väl vara fullt ärlig, mina fina läsare, för ibland är det fan synd om mig.

Sprid Endometrios!

En kvinna kom upp till min mamma idag och hade hört talas om mig och min Endo. Hennes unga dotter verkar ha Endo och ingen läkare tar henne på allvar. Och nu stod hon på ett litet torg och frågade en främmande kvinna om råd.
Det är en så tydlig bild på den desperation som följer med den här sjukdomen! Man har så många frågor som ingen ger några vettiga svar på. Saker som kan vara skrämmande eller väldigt förvirrande. Som varför har vi så ont i svanken då vi har Endo? Varför blir vi lättare sjuka? Men det viktigaste frågan av alla är hur blir jag av med mina symtom?

Mars är Endometriosens månad. Det är nu det ska belysas hur vanlig denna sjukdom är, vad den innebär för oss som lider utav den och för att få vården slutligen att ta oss alla på allvar och lära sig mer om denna sjukdom.

Ingen kvinna att få höra att den olidliga mensvärk som hör till Endometriosen är naturlig. Att "det är så att vara kvinna". Och ni som har vanlig mensvärk, se inte på oss som om vi överdriver, för att jämföra de kramper vi får med vanlig mensvärk är som att jämföra ett nålstick med att en haj tuggar av dig fingret (inte världen bästa liknelse men men). Jag och mina Endosystrar har blivit hämtade i skolan, åkt hem från jobb, tagit ambulans, legat i fosterställning och till och med spytt av smärtorna.  Och för hundrade gången: "Ta en Ipren" är ett hån mot den smärta vi behöver utstå med. Tro mig, vi hade varit överlyckliga om en Ipren hade räckt, våra liv hade varit så mycket enklare.

Vi måste sprida kunskap om Endometrios så att det kan hittas ett botemedel.
För att få bättre behandlingar och så att alla dyra hormoner ska ingå i högkostnadsskyddet.
Endometrios ska inte längre kallas en "dold sjukdom" längre.
Endon är jobbig nog utan att vården ska med på spåret och göra den jobbigare, för det finns ingen av oss som önskat oss denna sjukdomen.

Detta är inte bara för mig och alla fina starka tjejer där ute som kämpar mot denna sjukdom och samhällets syn på den, det är för min blivande dotter, eller din dotter, eller din syster, eller din mamma. Vi måste sprida att Endometrios finns så att det inte tar flera år att få en diagnos.

Vi är så många som har Endometrios men vi är inte alltid de som orkar sprida allt kunskap. Vår energi kan vara väldigt låg (smärtan har tyvärr den inverkan). Så vi behöver er. Snälla hjälp oss sprida kunskap om Endometrios så ingen mer mamma behöver be om hjälp på ett litet torg för att ingen annan tar henne på allvar.

  Namninsamling för att Endometrios ska erkännas som en folksjukdom.

Du behöver bekräfta din underskrift per mail.    

Planen är att överlämna alla namnunderskrifter till folkhälsoministern Gabriel Wikström den trettonde mars.

EMO rygg och skägghormoner

Jag blir galen!!!
Först så mår magen bättre efter spiralens inkomst och jag får några dagar då det går åt rätt håll.
Jag hinner andas ut och utföra en liten glädjedans.

Sen börjas det igen.
Ryggen har väl känt sig åsidosatt då magen var som värst.
Emo rygg.
Vaken om nätterna med ryggont.
Dagar fyllda med ryggont.
Tabletterna tar dåligt.
När de väl tar måste jag lägga mig så jag inte hinner få ont innan jag hunnit somna.
Sen vaknar jag mitt i natten igen (och läser allt som jag kan hitta på nätet.)(Kan till exempel allt skvaller om alla kändisar i USA.) (Justin och Selena borde verkligen inte bli ihop igen) (Ja... jag skäms.)
Sen vaknar jag med ryggont igen.

Tycker du att jag låter gnällig?
I såna fall är det för att jag är det.
Jag är frustrerad på att min kropp jävlas och jag är förbannad att det inte bara kan försvinna nu. Jag skulle vänta tre månader för att se om spiralen funka, men nu går det åt fel håll igen och jag måste ringa min gyn på månad.
Har lovat pappa att ringa. Och Christoffer. Och London. Och Poncho. Och mig själv också dårå.
 
För jag är soffliggande igen.
Växlar mellan värmedyna/bad/spikmatta/svordomar.

Jag vet inte ens om jag kommer orka åka bort på jul och fira med familjen.
Vi har pratat om det idag, jag och Christoffer, och jag har väl inte accepterat att chansen är väldigt liten att jag kommer orka bilresan och vara talbar efteråt. Och det gör mig, ärligt talat, ännu mer förbannad.

Så imorgon ska jag få hjälp att handla mat.
Ska bunkra upp med julmat så vi kan slänga ihop en jul ifall vi blir hemma.
Sen vet jag att tillsammans med Christoffer blir allting roligt så vi skulle säkert få en mysig jul bara vi, men det handlar inte om det. Det handlar om att vi inte får något val. 

För min rygg är ett EMO. 

Jag gissar att gyn kommer öka mina hormoner.  Kan ju alltid hoppas att jag får julhormoner den här gången. Hormoner som är rödvitrandiga, smakar kanel och gör mig alldeles skäggig och tjock.

Vad gör man inte för julkänslan?

Jag är ett vrak

Det är inte klokt hur dålig jag är just nu och att det har gått så fort. Jag vill inte gnälla så jag försöker skriva saker på ett roligt sätt. Jag vill inte vara "hon som bara pratar om sin sjukdom" så jag berättar om Hemingway som pissa mig i handen för att lätta på stämningen lite. Men just nu, nu är det bara helt åt helvete.

Det känns helt overkligt att jag bara för tre månader sedan var på Ullared en hel dag.
Det känns overkligt att jag burit "tunga" kassar från affären och hem helt själv.
Det känns overkligt att jag tagit dagliga promenader och kunnat laga mat två gånger om dagen.
Det känns overkligt att jag orkade diska varje dag och tömma katternas toalett.

Jag saknar att kunna hålla om Christoffer och bli gosad med. Jag saknar att hitta på saker, så många bra filmer jag missar som går på bio och så många popcornlådor jag missat. Fan, jag saknar att kunna sitta upp.

Det är galet vad man tar sin hälsa för givet då man är frisk! Jag har tagit för givet hur "frisk" jag hunnit bli på Enantonen och nu får jag en ordentlig påminnelse av vart jag kommit ifrån. Och jag vill gärna härifrån pronto.

Igår var jag nära att åka till akuten eller ringa en ambulans för att få morfin. Men jag tog en muskelavslappnande som jag fått till spiralinsättningen och plötsligt gick det att andas igen. Min mamma låg bredvid mig i sängen och höll mig lugn medan pappa var iväg och handla åt oss. Jag blir helt tårig (inte fot-tårig utan gråt-tårig) då jag tänker på vilka fantastiska föräldrar jag har. Det är fruktansvärt svårt för Christoffer att gå till jobbet och lämna mig ensam när jag är såhär dålig, så det är tur att jag har så många som vill ta hand om mig!

Shit, jag minns sist gång det var snack om ambulans och det var länge sen... den här sortens deja vu suger!

Jag räknar ner dagarna tills spiralen ska in. Jag är redo att det kan göra ont att sätta in den. Jag är redo att ta alla piller som behövs innan för att det ska bli så bekvämt som det bara går. Sjuklådan fylls upp och den rädsla jag kände förut är som bortblåst. Jag behöver nya hormoner! Ska den va i livmodern så in med den! (Som min bror Dan sa på telefon: "Det har nog aldrig funnits så många som längtat så efter att en spiral ska sättas in som nu.") (Ja, min bror är awesome!)

Att få hormoner rakt in i hjärtat av Endon är exakt vad den förtjänar!

Jag är förbannad på Endon just nu. Riktigt rasande. Om den varit en människa hade jag slagit den på käften, kallad den ful och sagt åt den att skaffa sig en hobby. Jag hade sparkat den mellan benen och tvingat den se på "Eastenders" för resten av sitt liv. Sen hade jag gett Endon Endometrios och skickat den till väl utvalda gynekologer....

Ungefär så hade jag gjort. 

Obs: Detta är den censurerade versionen. Den ocensurerade versionen påminner mycket mer om en film av Tarantino och SEDAN hade jag givit Endon Endo som sen fått träffa väl utvalda gynekologer.

Deja vu och kissande grodor

När min akutgynekolog föreslog att jag skulle få p-spruta lät det som en strålande idé. Men när jag stod vi apoteket och herrn i vit rock glatt sa "Provera var det ja." då jag skulle ta ut min spruta så fick jag hjärtklappning. Händerna blev blöta. Hjärnan rusade och det enda jag kunde tänka var:  "Provera? Varför känns det bekant? Har jag tagit det förut?! Aaaaaaah!!"

Men jag har aldrig tagit någon annan hormonspruta förutom Enantonen så det jag valde att ta den ändå. Varför bara sitta på rumpen och bli sämre då jag i alla fall kan testa något nytt?

Igår fick jag för mig att söka lite här på bloggen och plötsligt pluppade det fram inlägg om just PROVERA. Alltså tog jag dessa, fast i tablettform, år 2010! Direkt efter ett första försök med kort behandling av Primolut Nor. Så samma tabletter i samma cirkel och samma pissiga resultat. Jag började gapskratta. Jag menar, vad ska man annars göra? Här är ett utdrag från början av min behandling av Proveran förra gången.

En hemsk fiende har visat sitt fula plyte igen. Och det värsta är att hitta denne i trosorna.            Mens jäveln. 

Jag önskar att du kunde förintas från denna jord och att något magiskt gör att vi kvinnor inte behöver blöda för att kunna klämma ut en unge. Den som kom på den idén borde skjutas. Flera gånger.

Egentligen har jag ingen regelrätt mens utan har fått mellanblödningar. Men kroppens motto verkar vara att:

"Ser det ut som mens, uppträder som mens och luktar som mens så tänker jag
opponera på samma vis som jag alltid gjort då mensen är på besök. Jag ska krampa skiten ur den."

Skulden ligger i det lilla blå pillret jag trycker i mig dagligen, även känt som Provera.

 (Från inlägget: Fienden jag inte vill veta av.)

Se fortsätter det, för blödningar måste man ju stå ut med då man byter och ändrar hormoner (tyvärr). Men när jag såg nästa inlägg "Provera vs Endo : 0-1" så förstod jag äntligen varför jag reagerat så kraftigt då den där apotekaren hade gett mig min spruta. Här kommer ett utdrag:

"De framsteg som Primolut-Noren gett mig steg långsamt bakåt nu när Provera var chefen.

Tyvärr skulle Provera behöva gå någon form av kompetens kurs för den har helt shabblat till det. Magkramperna har börjat kräva övertid, blödningar har brytit sig in på arbetsplatsen (där de uppenbarligen inte hör hemma), kalkylerna har blivit fel då toalettutförandena nummer 1 och nummer 2 inte längre utförs smidigt och naturligt utan plågsamt och likt barnafödsel och ryggvärken... den är helt enkelt bara värre. (Långsökta liknelser, jag vet!)"

 Och jag avslutade inlägget med att ge Proveran sparken. Men jag mitt nöt gick och anställde idioten igen! 

 Nu får den va kvar under tiden jag inväntar mitt nästa besök hos min riktiga och duktiga gynekolog då vi ska ge oss på någonting helt nytt. Mer om det senare.

Avslutningsvis så läste jag om en gammal vän som jag helt hade glömt bort! Här kommer de två historier jag skrivit om vår gode gamla vän, Hemingway.

Varje dag går jag och Christoffer en daglig promenad. På vägen hem började vi närma oss den löjligt branta backen upp till vårat hus då jag håller på att ställa mig på någonting. Det får mig att skrika för fulla lungor och slänga mig bakåt i ren ”Crouching tiger hidden panda” anda.

Och vad hittar jag mitt på vägen om inte den sötaste groda i helaste världen; (Christoffer påstår att grodan var en padda men jag är väldigt säker på att det bara var en mycket överviktig groda med svår akne). Jag bar runt på den feta grodan en stund för att hitta den ultimata platsen att lägga honom på så att han skulle komma så nära vattnet som möjligt. Han flöt ut i min hand som en stor klump gele och hans yttepytte grodhänder höll ett stadigt tag om mitt finger. Vi styrde glatt vår kossa hem (minus kreaturet) då grodan var trygg. Jag spatserade med mycket stolta ”grod-räddar-steg” då vi fram till att grodan hette Hemingway. Han såg helt klart ut som en Hemingway.

***
 
 Som avslutning på detta inlägg ska jag bara informera om att Hemingway har kommit tillbaka! Denna gången saknade han oss så mycket att han hoppa och skuttade utanför vår dörr. Hans stora glada ögon, den gigantiska plufsiga magen och det knöggliga vårtiga huvudet. Den sötaste tjockaste groda i världen.

Men när jag bar honom till säkerhet (det finns alldeles för många hundar i vårat område som kan råka sätta sig på honom) så blev han så rädd att han kissa i min hand. Det var däremot väldigt äckligt. Mycket olikt Hemingway (så pass mycket att Christoffer insisterar på att det inte var Hemingway utan Oscar Wilde) (men jag känner allt igen mina grodor) (som Christoffer påstår är paddor) (feta grodor ska inte diskrimineras).

Jag ser det som ett tecken (minus att han kissa på mig) att jag ska ha tålamod och njuta av de framsteg jag gör. Och att om jag inte är i nuet kan jag missa att se Hemingway då han står där på trappan. Det kan bli ödesdigert... 
 

En sån dag idag

 

Sjuklådan

Jag har nya hormoner igen, Depo-Provera heter dessa och jag får den som spruta på stackars skinkan. Med ny behandling tillkommer en total skräck. Doktorn lovar att jag kommer blöda och för en Endotjej är det lika lockande som att få en stenbumling i huvudet. Och jag är så rädd för att bli sämre. Men vad gör man om man bär på en sån rädsla? Jo, man gör såklart en sjuklåda! 

Till en ypperlig sjuklåda krävs:

• En stor låda
• Presentpapper 
• Tejp och sax
• Saker som gör dig bekväm
• Saker som sysselsätter dig
• Saker som gör dig glad
• Saker som peppar dig
• Sånt som smakar gott
• Saker som gör din älskling glad för då blir du glad 
• Hemliga presenter

Allt läggs (inpackat) i lådan och den ställs undan. Nu får du inte röra din sjuklåda förrän du har en sån där helsikesdag! Och istället för att känna "åh nej nu sätter det igång!!" Så känner du "åh nu får jag öppna sjuklådan!" 

Sen kan du alltid be din familj och vänner att köpa något litet, inpackat, i lådan så får du ännu mer överraskningar! 

Det jag inhandlat till vår sjuklåda är, än så länge, en urgullig färgglad stor t-shirt som jag kan drälla runt i, en lotion som luktar mumma, blåbärs läppsyl, ett berlockarmband med saker som peppar mig och så lite presenter till Christoffer. Han har också köpt brädspel till sig och presenter till mig som jag är såååå nyfiken på. Sen ska detta, plus laktris och något gott till Christoffer, packas ner. 

 

Först var Christoffer väldigt kritisk till att han skulle ha saker i sjuklådan . Han hade nog tänkt sig en Redbull och choklad sen skulle resten va till mig. Men jag kan inte slappna av om inte han har något roligt att greja med medan jag ligger i fosterställning. Och jag blir minst lika glad av att ge saker till honom som att få saker. 

Poängen är ju också att man inte ska bli orolig om jag får massa ont, det gäller ju även honom! Sjuklådan är där för att lugna och peppa oss! Vi är ju team Chrelin ffs! 

Här kommer tips på sånt du kan lägga i din sjuklåda (men viktigast är att hitta det som gör just DIG glad/pepp/distraherad).

• Mysig filt 
• Tofflor
• Pyjamas/Myskläder
• Pyssel
• Tv-spel (går ju också att låna ut)
• Köp en passande tidning eller korsord
• En bra bok
• Snask 
• Bra serie eller film
• Något du gjort själv (fått ett jätte fint "Never give up" armband av min fina Endosyster Emma. Och jag använder det jämt för det gör mig så jävla pepp!! 
• Lotions som gör att man luktar gött
• Något fånigt och roligt som får personen att skratta 
• Badsaker som lyxar till det, det finns ett som gör vattnet till gelé och värmen håller längre, skulle ju funka om man badade för att få lindring som mig. Finns här. 
• Mjuk nallebjörn. 

Apropå nalle så finns det en gigantisk katt jag blivit helt kär i. Varje gång jag är på Åhléns hår hag förbi och gosar den lite. Men jag kan inte lägga 250 kronor mer till sjuklådan. Men jag älskar den på distans. Ni ska naturligtvis också få njuta av den! Se och dyrka!

Nu kanske du undrar vad man gör om hormonerna visar sig vara lösningen och du aldrig får helvetikus ont? Ja men då har ni ju en firardag där ni kalasar på er sjuklåda som då plötsligt förvandlats till en firarlåda! 

Men ha inte för bråttom, öppna inte lådan förrän du gjort ett visst framsteg, till exempel kunnat trappa ner din smärtstillande en viss mängd eller inte haft ont på ett par månader. 

Så, nu är vi redo för vad än hormonerna kan få för sig att göra och i värsta fall kommer vi öppna en hel låda full med presenter!

Inför läkarbesök

Huah! Då vart det dags igen. Läkarbesök.
Vanligtvis brukar jag bli nervös och få hjärtklappning en vecka innan läkarbesöket ens är bokat. Sen brukar det eskalera tills jag blir en hysterisk virvelvind som får knuffas in på läkarmottagningar medan jag gnyr som en liten unge.
Lite lite lite läkarskräck har jag väl kanske fått genom åren. Kanske.

Men denna gången har jag varit lugn, särskilt med tanke på att det är en ny gynekolog jag ska träffa. Jag har varit så fokuserad på att detta måste fixas pronto, innan det blir värre. Samtidigt har jag insett att det inte är en "diagnos-jakt" längre utan att jag faktiskt "bara" ska proppas full med rätt hormoner.

Och igår började det.
Nerverna ligger ovanpå huden och jag är livrädd. Helt utan att veta vad jag är så rädd för. Det är bara den där känslan av att inte ha kontroll, att jag måste lita på att en annan person ska veta vad den sysslar med. Kanske inte borde va en så stor grej. Men inom sjukvården är det tyvärr inte så enkelt.

Så nu förbereder jag mig. Gör allt för att hålla mig lugn och låta huvudet styra och hormoner och känslorna sätta sig i baksätet och hålla käften.

Alltid, när jag ska träffa en doktor brukar jag göra en lista med sånt som jag vill ha sagt och med korta ord som påminner mig om vad som hände vid vilket år. (Ifall det inte redan står i min journal) (om det ens är viktigt).
Sen en lista med alla frågor som surrat i skallen medan jag blivit sämre. Jag älskar listor och de är mitt sätt att hålla ordning på tankar och känslor och surr.

Sen är det skjutsen till läkarmottagningen. Jag har inget körkort så min super snälla underbara pappa kommer köra mig. Jag tror att det är få pappor som är så insatta i sin dotters menscykel och hormonbehandlingar, och han är ett otroligt lugnande stöd. Så jag är väldigt glad att ha min pappa med mig.

När allt detta är fixat är det dags att tänka på kläderna inför besöket. Det kan låta ytligt men det handlar mestadels om att ha en längre tröja eller klänning som man kan skyla sig under ifall att en undersökning ska göras. Sen har jag en tendens att ha på mig udda sockar med konstiga mönster på, men det är aldrig ett val, det bara blir så. Det är en speciell spännande upplevelse att ligga i en gynstol med rumpan bar och en stor anka på vänsterfoten och en deppig Ior på höger. 

Nu gäller det att bara ta det lugnt. Prata med mina nära och kära om det blir övermäktigt. Och att acceptera att det blir vildare i kropp och knopp av alla extra hormoner.

Och sist men absolut inte minst: om den här doktorn inte faller mig i smaken (som de alltid säger i Halv åtta hos mig om maten smakar skit) så har jag ju kvar min tidigare gynekolog som jag vet är toppen!

Jag får helt enkelt inte glömma varför jag ska dit; för att fucka up Endon. 

 

Roligt med gynekologer och hormoner

Jag har feber medan jag skriver det här, så jag tänkte pigga upp dagens inlägg med lite roliga berättelser från mitt liv. För är det ändå inte så nedrans trist att vara sjuk och så nedrans trist att prata om att vara sjuk? Det är ju inte direkt det roligaste samtalsämnet i världen och jag är ju mer än en sjukling och har varit med om mer saker än sjukligheter. Men det är samtidigt ett viktigt samtalsämne för oss som inte är friska. Men vi börjar med en liten rolighet, för att rycka upp oss!

Mina bröder (nej, alla) retar mig för min längd. Och då är jag egentligen inte särksilt kort, jag är ju inte dvärg (även då min storebror gärna ger mig med en ring och frågar om jag inte ska ta den till Mount Doom). Värst var då jag skulle skaffa nytt pass och gick till polisstationen. När de undra hur lång jag var sa jag 159,5 cm och frågade om han inte kunde runda upp det till 160? (För jag fick ofta höra att "du är ju inte ens 160!"). Då skratta polisgubben och sa: "Nej, det är ju inte trovärdigt."
 
Som sagt. Jag har feber. Det här kan bli lite hur som helst.

Jag har nu i efterhand insett att jag har varit sjuk (förkylningar, influensa och sån skit) mer än innan. Och mina sjukor har varit längre än Christoffers, så jag antar att det också är ett bevis på att Primolut-Nor inte gör sitt jobb som det ska. Jag har blundat så himla hårt att det liksom svider i ögonen av att öppna dem igen, ungefär som då man haft håret uppsatt i en toffs en längre tid och sen släpper ut den och det värker i hårrötterna. Ja, det är väl så att det inte funkar som det ska och jag ringde min gyn och pratade med en härlig sköterska där. Fortsättning följer...

När jag var liten var det vanligt med maskeradkalas då någon fyllde år. Min bästis Sandra skulle ha kalas och när jag kom dit hade hon den vackraste sjöjunfrudräkten jag någonsin sett. De andra tjejerna var prinsessor med stora rosa klänningar. Jag? Jag var en postlåda.

Jag pratade med sköterskan och har nu en tid bokad hos en ny gynekolog nästa måndag. Och det känns ju jätte bra att ta tag i det här. Samtidigt så återkommer den där enträgna rädslan att jag måste träffa en ny person och jag hoppas så innerligt att han ska vara bra! Att han ska vara lika duktig som den andra gynekologen jag har! Sen vet jag ju att jag har en tid bokad hos henne i slutet av november, så jag kan ju använda dem båda två. Men det är så illa att så mycket ångest läggs på att man är rädd för att inte få den vård man förtjänar, att man inte ska bli bra bemött! Den här sjukdomen hade varit förbannat mycket enklare om alla kunde göra sitt jobb och sen fokusera på att hjälpa patienten.Fortsättning följer...

Vi har skaffat en fantastisk liten kissekatt till! London har fått en bror och han heter Poncho! Det är den spinkigaste lille misse med de största öron jag någonsin sett på en katt. De har blivit bästisar och stortrivs ihop.

Poncho och hans stora öron.

Poncho kanske trivs lite väl bra. Han försöker dia från London som förvirrat inte riktigt vet vad han ska göra. Så han tvättar hans öra som tack för magmassagen. 

Nomnomnom. (Sjuka katt)

 Det som är obehagligast med att bli sämre är hur det drar upp gamla minnen. Då jag varit riktigt dålig förut och samtidigt vet jag ju att det inte kan bli lika illa igen. Jag har Enantonen kvar och det är bara att köra in en i maggen och så är jag på gång igen.
Själv tror jag att kombinationen Enanton och Primolut-Nor vore toppen för mig. Den första veckan då jag tog Primolut hade jag Enanton kvar i kroppen och mådde som en hormonell prinsessa. Smärtorna var försvunna. Och jag hade så mycket energi. Får hoppas att det finns en lika bra lösning runt hörnet. Nej, rättelse: Jag vet att det finns en lika bra lösning runt hörnet! Jag ska inte låta som om jag gett upp, för det kommer jag aldrig att göra.

För er som inte hört detta ännu, så råkade jag bryta näsan då jag satte mig ner. Knät råkade liksom smälla in i nosen och så var det sprucket. Ingen läkare trodde mig tills de såg röntgenbilden. Och då tog de in fler personer i undersökningsrummet och bad mig berätta hur det gick till igen...


Jag har fått så otroligt fina kommentarer på mitt förra inlägg. Och till ingens överraskning så bölade jag som Lille Skutt och var så rörd och tacksam för att ni finns. Era ord gör mig starkare!

Jag har också brutit lilltån då jag (ironiskt nog) dansade till låten "I'm a survivor" av Destinys Child.

De stunder som är riktigt tuffa  ser jag på min fantastiska lilla familj. Min underbara fästman som gör mig så lycklig och som jag skulle göra allt för, våra knasiga pälsklingar, och så inser jag att med eller utan Endometrios är jag en otroligt lyckligt lottad människa! Många lever hela friska liv utan att hitta det jag redan hittat.

Jag ville så gärna...

Först nu har smärtan släppt för idag. Från det att jag vaknade har det varit en tuff dag och det har knappt funnits tid att andas ut innan det satt igång igen. Och jag ska erkänna att jag varit både ledsen och frustrerad. Jag menar, var det inte bara tre månader sedan jag mådde helt ok?

Jag vill så gärna att hormonerna ska göra sitt jobb. Och direkt jag började med dem så var de rena elitsoldaterna! Men då hade jag fortfarande Enanton kvar i kroppen. Smärtorna återkom, inte som innan utan smygande som ninjor. Endo ninjor är förjävliga. Och snart stagnerade min förbättring. Jag har bara kunnat trappa ner 12,5 mg Tiparol sen jag började med Primolut-Nor. 

Och sen började det gå nerför.

Jag har blundat så hårt att jag lurat mig själv att det inte är sant. Jag har så enträget bestämt mig för att nu jävlar ska det här va lösningen att jag inte ens tillåtit det vara på något annat vis. Men plötsligt så orkar jag inga längre promenader. Jag orkar inte gå ut med familjen utan att bli sängliggande dagen därpå. Jag sover mycket. Jag måste öka smärtstillandet, så det till och med är högre än innan jag börja med Primolut-Nor. Och det kändes som ett så stort misslyckande.

Även då jag vet att det inte är så. Jag har ju egentligen tur som har en kropp som direkt kan säga emot att detta funkar inte för oss! Allt hade ju varit enklare om jag gick med på att lyssna också.

Idag har jag som sagt mått fruktansvärt dåligt. Det har känts som att skjutas tillbaka till tiden då jag låg hela dagen och inte ens orkade laga lunch. Då jag badade två gånger för att få lindring. Jag kände igen den där oron i Christoffer ansikte.

Och varför satte det igång så illa? Jag diskade, flyttade soffor och bytte sängkläder i förrgår.

För tre månader sen, ungefär, kunde jag göra detta utan att bli en grönsak (dagens överdift). Nu helt plötsligt är jag knäckt.

Jag blir bara så otroligt ledsen. Jag försöker så att hålla humöret uppe. Jag försöker hålla mig positiv och att inte dras ner av att ha ont varje dag. Jag försöker att hålla hurmokänslorna under kontroll och jag försöker allt jag kan att inte stressa upp mig över små saker. Jag gör verkligen allt jag kan!

Jag vill bara att det ska bli bra nu.

Men i morgon ska jag ringa gyn. Jag kan inte vänta en månad på att få en tid hos min gynekolog, det kan komma att bli för mycket sämre under den tiden. Så jag ska se vad de kan göra, vad jag har för alternativ. Om jag ska öka Primolut-Nor ännu mer eller om jag ska trycka i mig den där Enantonsprutan som är utskriven på apoteket och väntar på mig. Ska jag till ännu en ny gynekolog och berätta samma tröliga historia och hoppas hoppas hoppas att denna är lika bra som min andra gynekolog är? Jag har inget val. Jag måste dra i bromsen. För jag vägrar att gå tillbaka till hur det va, nu ska vi ta mig tusan framåt.

Jag skriver inte så ofta längre. Jag har varit dålig på att höra av mig till folk i allmänhet just nu, men jag är så trött och jag vill inte ens tänka på hur det går, hur jag mår. Men jag älskar er allihopa, det hoppas jag att ni vet. Jag älskar att ni läser och jag älskar era fina kommentarer som piggar upp mig mer än ni kan ana!

Nu ska jag lägga mig och njuta av mitt (tidigare) hemliga (fula) nöje: Paradise Hotel.
(Jag vet! Skäms på mig!)

Pinsamt men sant.

Busigt eller Dumdristigt?

Jag har en samling med Zumba tränings dvd:er framför mig. De bara är där. Vi liksom glor på varandra, inväntar att den andra ska ta tag i elefanten i rummet. Nu är det så att jag (som tur var) inte är denna elefant, inte heller Zumban, utan det är Endometriosen som gömt sig inuti min kropp.

Nu sitter vi (jag och Zumban) och överväger att träna mig. Jag är så sugen, varit sugen på att testa Zumba sedan jag hörde talas om det för första gången. Och Endon har hindrat mig. Just nu mår jag bättre, mår rent av riktigt bra sen de senaste dagarna. Förutom total trötthet. Kanske är det helt enkelt lite träning som behövs?

Nu kan jag höra Christoffers röst i mitt huvud: "PROMENERA!! Du måste börja försiktigt!"

Men (som en trumpen liten unge vill jag stampa med foten i golvet och tjuta) jag vill inte vara försiktigt mer! Jag vill bara.. go wild and crazy!

Nåja, det är idiotiskt att göra samma misstag om och om igen, tycker du inte det, för det är exakt såhär jag gör jämt. Jag tröttnar på att tuffa på i en lagom takt och vill bara rusa framåt. Och det gör sällan gott. Väldigt sällan. Skulle kunna säga aldrig. Men det vill jag inte.

Jag får dra på mig de nytvättade byxorna, på med träningsdojjorna och promenera ut i värmen och blåsten. Så får jag göra något svängigt svingande med höften när ingen ser mig.

Varning: Om du lyssnar på en riktigt skön låt och tror att ingen ser dig då du skakar rumpan till den, mellan hyllorna på Willys, DUBBELKOLLA att ingen ser dig. Eller förresten... fortsätt dansa och ge de andra shopparna i affären något att dela med sig av vid middagsbordet när de kommer hem!

Dvärgen Butter

Om jag vart en av de sju dvärgarna hade jag vart Butter idag. Den sura skäggiga (men ändå lite finurliga) dvärgen med putande underläpp (och käke som sitter fast).

Nu ska jag informera om vad man saknar då käket suttit fast i fem dagar:

1. Gäspa ordentligt utan att se ut som om jag försöker klämma ut en fjärt.
2. Äta mat som inte är platt eller flytande eller mjuk.
3. Slippa känslan av att all mat kan vara ute efter att kväva en.
4. Att kunna prata. Jag älskar att prata. Mycket. Nu går det i korta perioder sen gör det ont.
5. Att få äta min födelsedagsmiddag på restaurang, där jag kan tugga tugga tugga tugga (utan att mat flyger runt en som myggor).
6. Mina antiinflammatoriska tabletter gör mig så dåsig och trött att jag skulle kunna sova hela dagen lång. Om det inte vore för att jag har den roligaste härligaste sambon i universum så hade jag nog vart i ide i fem dagar nu.
7. Att kunna gapa. Bara för att jag vill gapa. Gapa gapa gapa.

 Det lustifika i hela situationen är att min Endometrios är helt knäpptyst! Jag känner knappt av den över huvud taget! Min rygg är chill, min mage tar det lugnt, Endometriosen verkar bli dämpad av de nya hormonerna (ökningen) och jag vill så gärna njuta av det! Helt och hållet bara luddra runt och känna mig nöjd! Men jag kan inte vara nöjd när min käke är dum i huvudet.

Hur får man en inflammerad käke?! Hur?!

Nåja. Imorgon bär det väl av till sjukhuset dårå. Inte alls vad jag har lust med, men jag har mindre lust att gå runt såhär.

Dumma käke.

Käken är låst

Jag fyllde år igår (hurra för mig!) och hade en superb dag! Blev firad och åt glass och fick sol och bebis (inte "fick" bebis, som att jag helt plötsligt födde en utan fick gosa med en bebis) (ingen främmande bebis då alltså, inte så att jag gick fram till en liten kludd på stan och bara börja dra den i kinderna, det var min brorson). Men. Stort MEN.... min käke var låst.

Alltså kunde jag inte öppna munnen mer än ett fingers bredd. Sen tog det stopp. Käkjäveln var låst och jag hade drömt om en kycklingsallad på Leijas hela veckan! Helt plötsligt åt jag som en två åring, tryckte ihop maten så den blev platt och tillbehör flög åt alla håll, medan jag pressade in maten mellan läpparna. Och ont gjorde det!

Vaknade idag. Och öppnade munnen med ett tjut av lycka!

INTE.

Käkhelvetet vart fortfarande låst. Så jag hade inget val än att ta mig till doktorn. Vilket kändes lika lockande som att gå fram till en främlings bebis på stan och dra den i kinderna för att sen se vad som hände. Nej förresten, jag hade hellre bollat runt med en främmande unge, om jag ska va ärlig. Men vad gör man då man helt plötsligt bara kan äta platt mat?

Det visar sig att min 31 åriga käke har blivit inflammerad. Helst hade doktorn velat att jag skulle in till en specialist (även kallad: käk kirurgin) (även kallad för: tandläkare) (även kallade för: Satan och hans moster) men vi kom fram till att lite antiinflammatoriskt vore bättre att testa först.

Jag har sagt det förut och kommer säga det igen.
Hade jag varit en häst hade de tagit mig ut i skogen och skjutit mig för länge sen.

Men nu är jag som tur var ingen häst. Önska mig lycka till nu!

Antagligen är detta vad som väntar mig på Käk kirurgin...

Obotligt optimist eller Obotligt självkritisk?

Jag har varit kry från febern (som jag gnällde mig igenom som ett spädbarn) i två-tre dagar nu och det är ljuvligt. Det är konstigt hur kroppen vänjer sig vid att "bara" ha Endometriosen, och nu när jag har ont i ryggen känns det gött att det "bara" är ryggen. Nu känner jag också återigen hur Primolut-Noren gör sitt jobb och att jag är piggare än innan.

För jag får erkänna att jag hade mina tvivel. Ena stunden var det Primoluten som gjorde mig sjuk. Andra stunden var det Endon som gav mig feber. Tredje stunden så hade jag blivit biten av ett (ännu oupptäckt) spindeldjur och snart skulle avlida i förskräcklig sjukdom. Och så hade jag klara stunder då jag bara hade någon form av förkylning som inte ville ge med sig.

Nu har det i alla fall släppt och i förrgår började jag leta efter jobb.

Japp. Du hörde mig rätt. Jag skrollade runt på Arbetsförmedlingens hemsida för att hitta ett jobb jag kan göra hemifrån. Skrolliskroll. Sparade några och var så nöjd så nöjd. Tills jag berättade för Christoffer om min strålande idé.

"Men du är ju fortfarande sjuk."
"Ja men det här kan jag ju göra hemma."
"Men du är ju fortfarande sjuk." 
"Ja ja, men det är flexibelt och jag gör det när jag är här hemma."
"Men. Du. Är. Ju. Sjuk."
Då valde jag att ta en tankepaus och sa sedan bestämt.
"Det är nog dags för mig att börja plugga nu helt enkelt, läsa upp betyg och så."
"Det är nog dags att du mår bra längre än två dagar åt gången innan du börjar ta livsavgörande beslut. Du är sjuk, Elin."
"... jaha... ja jo... du har en poäng..."

Sådär gör jag hela tiden. Så fort jag är på benen igen så blir jag chockad över att jag inte städar hela lägenheten än. Att jag inte fixat mig ett heltidsarbete med bra lön ännu. Att jag inte gjort alla mina gymnastikövningar och kunnat öka dem med det dubbla.

Och jag ger mig inte med chocken, jag blir samtidigt stygg mot mig själv för att jag "bara legat och slappat" flera dagar. Helt glömt bort att jag varit så dålig att jag inte kunnat röra mig. Snabbt drar jag fram piskan och skäller på mig själv medan jag pryglar mig.

Sen kallar jag mig tjock. Bara för att snyggt runda av hela bestraffningen.

Jag kan se på Christoffer hur han förundras av mina tankar, av hur hård jag blir mot mig själv, och då jag kommer på mig själv känner jag mig dum. Jag skäms över att jag inte är snällare mot mig själv. Så jag tänker: "varför är du så jävla elak mot dig själv din kossa!?"

Och så kommer jag på mig själv.

Hormonell härdsmälta

Jag gick från 10 mg Primolut-Nor (en morgon och en kväll) till 20 mg (två morgon och två kväll). Bara sådär. Ena dagen 10 mg, andra dagen 20 mg.

Har jag berättat för er att jag alltid varit känslig för medicin? Att Tiparol gör mig groggy och knäpp, att jag fick en smärtlindring som heter Orudis som fick mig att kaskad spy, att sömntabletter får mig att sova i flera dygn och lugnande gör mig helt fläng i bollen. Jag och medicin hänger inte alls bra ihop, vi borde inte ens vara bekanta, knappt hälsa på varandra på stan. Jag har aldrig tyckt om att ta tabletter, jag trodde till och med att jag var narkoman då jag var liten då jag tog alvedon (jag hade rätt livlig fantasi) (trodde också att mina föräldrar byttes ut mot Aliens då de hade nattat mig, men det är en helt annan historia).

Så när jag ökade mina hormoner, ja, då blev jag helt kajko i bollen.

En total hormonell härdsmälta.

Och det värsta med hormoner är att man inte fattar att det är hormonerna som ställer till det! Det är som att leva i ett parallellt universum, folk får helt plötsligt en dålig attityd, små saker gör en plötsligt väldigt ledsen, ännu mindre saker (som att min sambo ska skriva en post-it-lapp och sätta den på dörren) är plötsligt lika viktigt som världsfreden och att vår katt London får mat. Apropå London så börjar han också se lite snett på mig, och jag är nästan helt säker på att han älskar Christoffer mer än mig.

En mening kan upprepas exakt likadant tre gånger och den får tre olika betydelser varje gång, för plötsligt ser jag något (en ledsen blick) (som inte finns), en grinig ton (som inte finns) eller en anklagande betoning på vissa ord (som inte finns) (jo, orden finns men inte betoningen).

Och inte förrän jag är så förvirrad och ledsen att jag bryter ihop förstår jag att det är hormonjävlarna som spökar.

Då kommer det dåliga samvetet.
"Har jag varit otrevlig mot Christoffer nu?" 
"Var jag oförskämd mot mamma på telefonen?" 
"Råkade jag knuffa den där ungen när jag var ute på stan?"
"Är jag en fruktansvärd människa att umgås med?"
"Hur jobbig är jag inte att leva med när jag är så här labil hela tiden?"

Det man inte förstår, då man är mitt i skulden och gräver runt, är att det här också är hormonerna som jävlas! Det här är deras smyg strategi! När du tror att du kommit på fötterna och bara ska reda ut det sista, då tyngs du av detta istället. Hormonerna är ena stygga styggingar.

Sen släpper det. Jag har ridit ut den hormonvågen, är mig själv igen och kan skratta åt eländet. Jag ser tydligt att det är svårare att hänga med, för mig, nu när det är nya hormoner jag ska lära mig. Att det alltid är värst i början innan kroppen vänjer sig.

Christoffer säger alltid "Det är inte jobbigt för mig, det är inte jag som är hormonell." då jag frågar om det inte är för mycket för honom, med alla dessa humörsvängningar. Och sen lägger han alltid till:
"Det är klart att jag blir ledsen då du har det tufft, men det är inte jobbigt för mig."
Och då vet jag, att hur mycket hormoner jag än har i kroppen, så kan jag och min underbara kille hantera allt!

Sen hade jag aldrig rört hormoner om det inte var för att de gör mig friskare. De må va stygga, men de är minst lika stygga mot Endometriosen också!

Fint familjefoto!

Familjefotot "gone wrong".