Panikångest

Det här är ett jobbigt inlägg att skriva.

Varför är det alltid svårare att berätta om smärtan som sitter i själen istället för i kroppen?

Men jag ska berätta.
Jag har alltid försökt dela med mig om vad jag går igenom för att förhoppningsvis hjälpa någon där ute att inte göra samma misstag som mig eller förstå att de inte är ensamma. Men den här gången tar det, ärligt talat, emot.

Jag avslutade och genomförde min arbetsutvärdering. Som resultat hade fick jag fruktansvärda smärtor som höll i sig stadigt i över en vecka.
Det var längesen jag hade så ont, så länge, utan pause. Och det skrämde mig såklart. Och jag var (läs: är) utmattad. Helt utpumpad in i märgen.

Men jag skulle på intervju. Innan min utvärdering var färdig bestämdes det att jag skulle på intervju till en 50 procentig praktiktjänst.
Det finns inte på kartan att jag skulle orka en 50 % tjänst i dagsläget. Och jag försökte avstyra det men jag var aldrig tydlig med vad jag tänkte, jag sa aldrig nej. Jag var också orolig för om det skulle ställa till det med Arbetsförmedlingen  om jag vägrade gå. Sen vet man ju aldrig om de är väldigt flexibla med procenten och kunde tänka sig att jag började med några timmar i veckan. Så jag valde att gå.

Men jag var fortfarande så utmattad efter utredningen.
Jag var stressad över att hitta till mötet.
Så fort jag kom ut ur trapphuset började smärtan och den ökade för varje steg men jag kände att jag inte kunde ställa in mötet nu i sista stund.

Jag gick vilse.
Jag stressade.
Det gjorde ont.
Men jag hittade.

Och när vi satt oss ner, ett litet gäng, dörren stängdes och det var dags att börja intervjun, kom plötsligt panikångesten. Attacken kom som en explosion.

Jag tappade känseln i benen och armarna  pirrade och vågor av kyla sköljde över mig och jag kunde inte andas och jag blev så fruktansvärt illamående och det surrade i öronen jag skulle svimma jag kunde inte andas de tittade alla på mig och jag skulle svimma rakt framför dem men jag får inte luft herre Gud varför händer detta nu varför händer detta nu jag känner inte min fötter alls det får inte hända nu vad är fel på mig jag måste ut härifrån jag kommer kräkas jag måste ut jag måste ut jag måste ut ut ut måste bort herre Gud jag dör.

Där någonstans insåg jag vad som hände. Vad som hände. Jag har väldigt sällan panikångest, hormonerna gör mig orolig men det här händer så sällan att det var ren tur att jag kunde se vad som pågick och inte bara drogs in i paniken.

Jag tvingade mig att ta lugna andetag. Jag var så spänd att jag hade hållit andan.
Jag bad dem öppna dörren och sög i mig det svala syret som sipprade in. Så fort det flimrade för ögonen som att jag skulle svimma tänkte jag "okej, det värsta som kan hända är att jag svimmar
eller spryr, och då svimmar jag och spyr, det dör jag inte av."
Jag fokuserade allt jag kunde på hon som talade. Även fast jag inte helt förstod vad hon sa efter som jag inombords mumlade "snart försvinner det snart försvinner det snart försvinner det."
Och långsamt lugnade sig attacken.

Jag tryckte fast mina skakande händer mellan låren och hoppades att jag log och inte grimaserade.
För jag hade lyckats dölja hela attacken.
På något knäppt sätt såg de aldrig vad som hände för de hade en lång utläggning av tjänsten medan jag var mitt i min ångest tornado. Jag hade inte kunnat dölja det om den brakat loss för fullt och jag var så tacksam att jag lyckats få det under kontroll.

När det var min tur att prata kändes det som att jag besteg ett berg varje gång jag avslutat en mening. Men jag gjorde intervjun och jag tror till och med att den gick så bra den kunnat gå. Med tanke på att jag inte kunde ge ens hälften av det de ville ha tidsmässigt så kändes det ändå som slöseri med deras och min tid. Men det var ett bra jobb och jag avundas den som får det.

Så fort jag kom ut från mötet var jag helt skakig och uppjagad.
När jag kom hem grät jag.
Och oron och ångesten släppte inte.
Jag har gråtit väldigt mycket i en fortsatt dimma av ångest.
Den har legat där som en blöt tung filt över mig och jag hoppas hela tiden att den snart ska försvinna,

Nu i efterhand, medan jag pratat med mina föräldrar och min man, inser jag att jag har pushat mig själv alldeles för långt. Nu säger psyket också ifrån att jag måste sluta.
Första tiden på utvärderingen var jätte rolig och jag var mer trött men hade inte så mycket mer ont men efter det har det varit tufft.
Och jag har helt glömt bort vart mitt fokus ska ligga: på att bli smärtfri och ha en fungerande lycklig vardag.

Idag har jag mer ondare och har fått ångest. Allt för att få jobba. För de där 3000 kronorna jag skulle få.
Mitt liv är värt mer än det.
Jag är värd mer än det.

Det är dags att tänka om.

EMO rygg och skägghormoner

Jag blir galen!!!
Först så mår magen bättre efter spiralens inkomst och jag får några dagar då det går åt rätt håll.
Jag hinner andas ut och utföra en liten glädjedans.

Sen börjas det igen.
Ryggen har väl känt sig åsidosatt då magen var som värst.
Emo rygg.
Vaken om nätterna med ryggont.
Dagar fyllda med ryggont.
Tabletterna tar dåligt.
När de väl tar måste jag lägga mig så jag inte hinner få ont innan jag hunnit somna.
Sen vaknar jag mitt i natten igen (och läser allt som jag kan hitta på nätet.)(Kan till exempel allt skvaller om alla kändisar i USA.) (Justin och Selena borde verkligen inte bli ihop igen) (Ja... jag skäms.)
Sen vaknar jag med ryggont igen.

Tycker du att jag låter gnällig?
I såna fall är det för att jag är det.
Jag är frustrerad på att min kropp jävlas och jag är förbannad att det inte bara kan försvinna nu. Jag skulle vänta tre månader för att se om spiralen funka, men nu går det åt fel håll igen och jag måste ringa min gyn på månad.
Har lovat pappa att ringa. Och Christoffer. Och London. Och Poncho. Och mig själv också dårå.
 
För jag är soffliggande igen.
Växlar mellan värmedyna/bad/spikmatta/svordomar.

Jag vet inte ens om jag kommer orka åka bort på jul och fira med familjen.
Vi har pratat om det idag, jag och Christoffer, och jag har väl inte accepterat att chansen är väldigt liten att jag kommer orka bilresan och vara talbar efteråt. Och det gör mig, ärligt talat, ännu mer förbannad.

Så imorgon ska jag få hjälp att handla mat.
Ska bunkra upp med julmat så vi kan slänga ihop en jul ifall vi blir hemma.
Sen vet jag att tillsammans med Christoffer blir allting roligt så vi skulle säkert få en mysig jul bara vi, men det handlar inte om det. Det handlar om att vi inte får något val. 

För min rygg är ett EMO. 

Jag gissar att gyn kommer öka mina hormoner.  Kan ju alltid hoppas att jag får julhormoner den här gången. Hormoner som är rödvitrandiga, smakar kanel och gör mig alldeles skäggig och tjock.

Vad gör man inte för julkänslan?

Jag är ett vrak

Det är inte klokt hur dålig jag är just nu och att det har gått så fort. Jag vill inte gnälla så jag försöker skriva saker på ett roligt sätt. Jag vill inte vara "hon som bara pratar om sin sjukdom" så jag berättar om Hemingway som pissa mig i handen för att lätta på stämningen lite. Men just nu, nu är det bara helt åt helvete.

Det känns helt overkligt att jag bara för tre månader sedan var på Ullared en hel dag.
Det känns overkligt att jag burit "tunga" kassar från affären och hem helt själv.
Det känns overkligt att jag tagit dagliga promenader och kunnat laga mat två gånger om dagen.
Det känns overkligt att jag orkade diska varje dag och tömma katternas toalett.

Jag saknar att kunna hålla om Christoffer och bli gosad med. Jag saknar att hitta på saker, så många bra filmer jag missar som går på bio och så många popcornlådor jag missat. Fan, jag saknar att kunna sitta upp.

Det är galet vad man tar sin hälsa för givet då man är frisk! Jag har tagit för givet hur "frisk" jag hunnit bli på Enantonen och nu får jag en ordentlig påminnelse av vart jag kommit ifrån. Och jag vill gärna härifrån pronto.

Igår var jag nära att åka till akuten eller ringa en ambulans för att få morfin. Men jag tog en muskelavslappnande som jag fått till spiralinsättningen och plötsligt gick det att andas igen. Min mamma låg bredvid mig i sängen och höll mig lugn medan pappa var iväg och handla åt oss. Jag blir helt tårig (inte fot-tårig utan gråt-tårig) då jag tänker på vilka fantastiska föräldrar jag har. Det är fruktansvärt svårt för Christoffer att gå till jobbet och lämna mig ensam när jag är såhär dålig, så det är tur att jag har så många som vill ta hand om mig!

Shit, jag minns sist gång det var snack om ambulans och det var länge sen... den här sortens deja vu suger!

Jag räknar ner dagarna tills spiralen ska in. Jag är redo att det kan göra ont att sätta in den. Jag är redo att ta alla piller som behövs innan för att det ska bli så bekvämt som det bara går. Sjuklådan fylls upp och den rädsla jag kände förut är som bortblåst. Jag behöver nya hormoner! Ska den va i livmodern så in med den! (Som min bror Dan sa på telefon: "Det har nog aldrig funnits så många som längtat så efter att en spiral ska sättas in som nu.") (Ja, min bror är awesome!)

Att få hormoner rakt in i hjärtat av Endon är exakt vad den förtjänar!

Jag är förbannad på Endon just nu. Riktigt rasande. Om den varit en människa hade jag slagit den på käften, kallad den ful och sagt åt den att skaffa sig en hobby. Jag hade sparkat den mellan benen och tvingat den se på "Eastenders" för resten av sitt liv. Sen hade jag gett Endon Endometrios och skickat den till väl utvalda gynekologer....

Ungefär så hade jag gjort. 

Obs: Detta är den censurerade versionen. Den ocensurerade versionen påminner mycket mer om en film av Tarantino och SEDAN hade jag givit Endon Endo som sen fått träffa väl utvalda gynekologer.

Bröllopslokal jakten är igång (och Endon vill va med)

Ligger på mage på golvet med datorn framför mig. Ena ställningen som ger lite lindring just nu. Ett stort plus är att vi har en fluffig matta och att Poncho nu kan använda tangentbordet som sin nya säng (vad är det med katter och deras kärlek att åla sig runt på tangentbord?).

Idag kom vi äntligen iväg för att kolla på lokaler till bröllopet. Mamma och pappa kom med bil och vi åkte runt och kika lite. Inte fullt så enkelt som jag hade förväntat mig.
Ena lokalen var jätte mysig och full av potential. Tyvärr så var inte området lika fint, låg väl lite för central för vår smak.

Och då åkte vi ut till en sjö mitt ute i en skog, och där var det lokalen som inte var exakt vad vi hoppats på. Inget fel i byggnaden eller salen i sig, tills vi såg skidorna som var fastspikade på väggen Det skulle ju kunna döljas med något skynke, föreslog Christoffer, och då vände vi oss om och såg hur den andra väggen var täckt med döda djur. Gigantiska horn och skallar. Pytte små horn. Ett stort skidemblem. Nej. Vi tog en kopp surt kaffe och tackade för oss.

Det är något med döda djur som inte riktigt skriker bröllop, enligt mig, men det är väl en smakfråga.

Blev en del promenerande så kom hem och doppades direkt i badet. Har legat sedan dess och mår i ärlighetens namn: piss.

Men det va fan värt det! Det var jätte kul att komma ut och göra normala saker. Att få planera vårat bröllop! Nu ska vi fortsätta kika. Och under tiden vet ni vart ni har mig, liggande på golvet i sovrummet (eller badkaret).

En sån dag idag

 

Roligt med gynekologer och hormoner

Jag har feber medan jag skriver det här, så jag tänkte pigga upp dagens inlägg med lite roliga berättelser från mitt liv. För är det ändå inte så nedrans trist att vara sjuk och så nedrans trist att prata om att vara sjuk? Det är ju inte direkt det roligaste samtalsämnet i världen och jag är ju mer än en sjukling och har varit med om mer saker än sjukligheter. Men det är samtidigt ett viktigt samtalsämne för oss som inte är friska. Men vi börjar med en liten rolighet, för att rycka upp oss!

Mina bröder (nej, alla) retar mig för min längd. Och då är jag egentligen inte särksilt kort, jag är ju inte dvärg (även då min storebror gärna ger mig med en ring och frågar om jag inte ska ta den till Mount Doom). Värst var då jag skulle skaffa nytt pass och gick till polisstationen. När de undra hur lång jag var sa jag 159,5 cm och frågade om han inte kunde runda upp det till 160? (För jag fick ofta höra att "du är ju inte ens 160!"). Då skratta polisgubben och sa: "Nej, det är ju inte trovärdigt."
 
Som sagt. Jag har feber. Det här kan bli lite hur som helst.

Jag har nu i efterhand insett att jag har varit sjuk (förkylningar, influensa och sån skit) mer än innan. Och mina sjukor har varit längre än Christoffers, så jag antar att det också är ett bevis på att Primolut-Nor inte gör sitt jobb som det ska. Jag har blundat så himla hårt att det liksom svider i ögonen av att öppna dem igen, ungefär som då man haft håret uppsatt i en toffs en längre tid och sen släpper ut den och det värker i hårrötterna. Ja, det är väl så att det inte funkar som det ska och jag ringde min gyn och pratade med en härlig sköterska där. Fortsättning följer...

När jag var liten var det vanligt med maskeradkalas då någon fyllde år. Min bästis Sandra skulle ha kalas och när jag kom dit hade hon den vackraste sjöjunfrudräkten jag någonsin sett. De andra tjejerna var prinsessor med stora rosa klänningar. Jag? Jag var en postlåda.

Jag pratade med sköterskan och har nu en tid bokad hos en ny gynekolog nästa måndag. Och det känns ju jätte bra att ta tag i det här. Samtidigt så återkommer den där enträgna rädslan att jag måste träffa en ny person och jag hoppas så innerligt att han ska vara bra! Att han ska vara lika duktig som den andra gynekologen jag har! Sen vet jag ju att jag har en tid bokad hos henne i slutet av november, så jag kan ju använda dem båda två. Men det är så illa att så mycket ångest läggs på att man är rädd för att inte få den vård man förtjänar, att man inte ska bli bra bemött! Den här sjukdomen hade varit förbannat mycket enklare om alla kunde göra sitt jobb och sen fokusera på att hjälpa patienten.Fortsättning följer...

Vi har skaffat en fantastisk liten kissekatt till! London har fått en bror och han heter Poncho! Det är den spinkigaste lille misse med de största öron jag någonsin sett på en katt. De har blivit bästisar och stortrivs ihop.

Poncho och hans stora öron.

Poncho kanske trivs lite väl bra. Han försöker dia från London som förvirrat inte riktigt vet vad han ska göra. Så han tvättar hans öra som tack för magmassagen. 

Nomnomnom. (Sjuka katt)

 Det som är obehagligast med att bli sämre är hur det drar upp gamla minnen. Då jag varit riktigt dålig förut och samtidigt vet jag ju att det inte kan bli lika illa igen. Jag har Enantonen kvar och det är bara att köra in en i maggen och så är jag på gång igen.
Själv tror jag att kombinationen Enanton och Primolut-Nor vore toppen för mig. Den första veckan då jag tog Primolut hade jag Enanton kvar i kroppen och mådde som en hormonell prinsessa. Smärtorna var försvunna. Och jag hade så mycket energi. Får hoppas att det finns en lika bra lösning runt hörnet. Nej, rättelse: Jag vet att det finns en lika bra lösning runt hörnet! Jag ska inte låta som om jag gett upp, för det kommer jag aldrig att göra.

För er som inte hört detta ännu, så råkade jag bryta näsan då jag satte mig ner. Knät råkade liksom smälla in i nosen och så var det sprucket. Ingen läkare trodde mig tills de såg röntgenbilden. Och då tog de in fler personer i undersökningsrummet och bad mig berätta hur det gick till igen...


Jag har fått så otroligt fina kommentarer på mitt förra inlägg. Och till ingens överraskning så bölade jag som Lille Skutt och var så rörd och tacksam för att ni finns. Era ord gör mig starkare!

Jag har också brutit lilltån då jag (ironiskt nog) dansade till låten "I'm a survivor" av Destinys Child.

De stunder som är riktigt tuffa  ser jag på min fantastiska lilla familj. Min underbara fästman som gör mig så lycklig och som jag skulle göra allt för, våra knasiga pälsklingar, och så inser jag att med eller utan Endometrios är jag en otroligt lyckligt lottad människa! Många lever hela friska liv utan att hitta det jag redan hittat.

Jag ville så gärna...

Först nu har smärtan släppt för idag. Från det att jag vaknade har det varit en tuff dag och det har knappt funnits tid att andas ut innan det satt igång igen. Och jag ska erkänna att jag varit både ledsen och frustrerad. Jag menar, var det inte bara tre månader sedan jag mådde helt ok?

Jag vill så gärna att hormonerna ska göra sitt jobb. Och direkt jag började med dem så var de rena elitsoldaterna! Men då hade jag fortfarande Enanton kvar i kroppen. Smärtorna återkom, inte som innan utan smygande som ninjor. Endo ninjor är förjävliga. Och snart stagnerade min förbättring. Jag har bara kunnat trappa ner 12,5 mg Tiparol sen jag började med Primolut-Nor. 

Och sen började det gå nerför.

Jag har blundat så hårt att jag lurat mig själv att det inte är sant. Jag har så enträget bestämt mig för att nu jävlar ska det här va lösningen att jag inte ens tillåtit det vara på något annat vis. Men plötsligt så orkar jag inga längre promenader. Jag orkar inte gå ut med familjen utan att bli sängliggande dagen därpå. Jag sover mycket. Jag måste öka smärtstillandet, så det till och med är högre än innan jag börja med Primolut-Nor. Och det kändes som ett så stort misslyckande.

Även då jag vet att det inte är så. Jag har ju egentligen tur som har en kropp som direkt kan säga emot att detta funkar inte för oss! Allt hade ju varit enklare om jag gick med på att lyssna också.

Idag har jag som sagt mått fruktansvärt dåligt. Det har känts som att skjutas tillbaka till tiden då jag låg hela dagen och inte ens orkade laga lunch. Då jag badade två gånger för att få lindring. Jag kände igen den där oron i Christoffer ansikte.

Och varför satte det igång så illa? Jag diskade, flyttade soffor och bytte sängkläder i förrgår.

För tre månader sen, ungefär, kunde jag göra detta utan att bli en grönsak (dagens överdift). Nu helt plötsligt är jag knäckt.

Jag blir bara så otroligt ledsen. Jag försöker så att hålla humöret uppe. Jag försöker hålla mig positiv och att inte dras ner av att ha ont varje dag. Jag försöker att hålla hurmokänslorna under kontroll och jag försöker allt jag kan att inte stressa upp mig över små saker. Jag gör verkligen allt jag kan!

Jag vill bara att det ska bli bra nu.

Men i morgon ska jag ringa gyn. Jag kan inte vänta en månad på att få en tid hos min gynekolog, det kan komma att bli för mycket sämre under den tiden. Så jag ska se vad de kan göra, vad jag har för alternativ. Om jag ska öka Primolut-Nor ännu mer eller om jag ska trycka i mig den där Enantonsprutan som är utskriven på apoteket och väntar på mig. Ska jag till ännu en ny gynekolog och berätta samma tröliga historia och hoppas hoppas hoppas att denna är lika bra som min andra gynekolog är? Jag har inget val. Jag måste dra i bromsen. För jag vägrar att gå tillbaka till hur det va, nu ska vi ta mig tusan framåt.

Jag skriver inte så ofta längre. Jag har varit dålig på att höra av mig till folk i allmänhet just nu, men jag är så trött och jag vill inte ens tänka på hur det går, hur jag mår. Men jag älskar er allihopa, det hoppas jag att ni vet. Jag älskar att ni läser och jag älskar era fina kommentarer som piggar upp mig mer än ni kan ana!

Nu ska jag lägga mig och njuta av mitt (tidigare) hemliga (fula) nöje: Paradise Hotel.
(Jag vet! Skäms på mig!)

Pinsamt men sant.

Dvärgen Butter

Om jag vart en av de sju dvärgarna hade jag vart Butter idag. Den sura skäggiga (men ändå lite finurliga) dvärgen med putande underläpp (och käke som sitter fast).

Nu ska jag informera om vad man saknar då käket suttit fast i fem dagar:

1. Gäspa ordentligt utan att se ut som om jag försöker klämma ut en fjärt.
2. Äta mat som inte är platt eller flytande eller mjuk.
3. Slippa känslan av att all mat kan vara ute efter att kväva en.
4. Att kunna prata. Jag älskar att prata. Mycket. Nu går det i korta perioder sen gör det ont.
5. Att få äta min födelsedagsmiddag på restaurang, där jag kan tugga tugga tugga tugga (utan att mat flyger runt en som myggor).
6. Mina antiinflammatoriska tabletter gör mig så dåsig och trött att jag skulle kunna sova hela dagen lång. Om det inte vore för att jag har den roligaste härligaste sambon i universum så hade jag nog vart i ide i fem dagar nu.
7. Att kunna gapa. Bara för att jag vill gapa. Gapa gapa gapa.

 Det lustifika i hela situationen är att min Endometrios är helt knäpptyst! Jag känner knappt av den över huvud taget! Min rygg är chill, min mage tar det lugnt, Endometriosen verkar bli dämpad av de nya hormonerna (ökningen) och jag vill så gärna njuta av det! Helt och hållet bara luddra runt och känna mig nöjd! Men jag kan inte vara nöjd när min käke är dum i huvudet.

Hur får man en inflammerad käke?! Hur?!

Nåja. Imorgon bär det väl av till sjukhuset dårå. Inte alls vad jag har lust med, men jag har mindre lust att gå runt såhär.

Dumma käke.