Från Doktor Duktig till Doktor Who

Jag fick veta det på telefon, sådär lite i förbifarten.

"Det blir ju svårt för han slutar ju antagligen nu i slutet av månaden."

 Slutar Doktor Duktig? Antagligen? Slutet av denna månaden? Antagligen? Nej, vänta, slutar Doktor Duktig? 

Det kändes lite grann sådär som då min favorit Doktor "dog" i Doctor Who.

(Sorgsen paus.)

Eller så ni icke-nördar ska förstå: som då SD kom in i riksdagen.

Alltså: Hur i helvete gick det här till och varför har ingen varnat mig i förväg?

Doktor Duktig var den doktorn som lyssnade på mig då jag helt hade gett upp hoppet på att läkare hade fungerande hörsel och/eller empati. Han lyssnade, han kunde Endometrios och han kämpade tillsammans med mig för att hitta vad som skulle funka för just mig.
Med tiden har han blivit mindre, låt oss säga, aktiv i beslut fattande och jag har känt många gånger att jag behandlar mig själv. (Ja, det har tidvis varit besvärligt) Men samtidigt har jag gjort ett jävligt bra jobb och jag håller på att bli smärtfri så varför sticka det bi som gör honung som de brukar säga? (Ja, det är ett riktigt talesätt) (från och med nu).

Men nu försvann Doktor Duktig. Bara sådär. Inte ens ett samtal för att prata om överlämnandet av mig som patient till en annan läkare. Inte ett hejdå. Han bara klev in i sin Tardis och försvann (ja, jag har sett på alldeles för mycket Doctor Who det senaste).

Personen i telefonen hade inga svar på min ynkliga fråga "men vem ska ta hand om mig nu då?" 

Som svar fick jag att ringa igen nästa vecka och försöka få en tid hos den läkare som ska ta över efter Doktor Duktig (fast just då hade de ingen aning om vem den doktorn ska bli). Och jag tänkte:

"Varför inte, jag har pratat med den här vårdcentralen varje dag i två veckors tid, varför inte fortsätta socialisera med dem på det här viset tills Endon tröttnar på deras tjat och i ren tristess skrumpnar ihop helt och självdör inuti mig? Det är ju nte så att jag har något bättre för mig att göra med min tid. På riktigt. Det har jag inte."

Men först fick jag panik.
Såklart.
Min stöttepelare inom vården försvinner och jag står plötsligt i den där situationen jag absolut inte avundas någon annan med sjukdom: utan läkare. Direkt gick jag igenom en storm av känslor, rädslor för att slängas in i samma karusell igen, där man jagar hjälp och blir illa behandlad eller ignorerad. Sen panik över att inte bli trodd. Panik över att börja om från noll.

Men min älskade blivande man placerade varsamt mina fötter på jorden igen och påminde mig om att denna gång är jag inte på jakt efter en diagnos. Denna gång är jag inte en rädd och vilsen patient som bara vill veta vad som är fel.
Jag är inte samma kvinna som gick in i den där karusellen. Jag är så mycket starkare nu.

Och full av hormoner. 

Så det är ju de som borde vara nervösa, inte jag.

Att tänka på inför läkarbesök - I BILDER

När det är dags för läkarbesök blir jag alltid nervig. Med hjälp av en livlig fantasi kan besöket sluta med allt från en käftsmäll till att doktorn lägger in mig på psyket iklädd clownkostym. Det viktigaste av allt är att minnas att läkarna hade inte haft sina jobb om inte vi sjuklingar fanns till. Vi är inte skyldiga dem någonting utan det är ju egentligen DE som ska anstränga sig och helt enkelt göra sitt jobb. Så, herr doktor, som jag ska träffa imorgon, lägg dig tidigt så du är pigg till vår tid...

När detta storhetsvansinne har lagt sig är det dags att plocka fram sin jävlar anamma. Det är nu som du ska vara modig och...

Det kan va bra att tänka igenom vad du vill ha sagt till doktorn innan besöket. Vad som hänt sen senast och om du har några frågor. Varför inte göra en lista. Eller två. Eller en tredje som du sen kan rama in. Jag älskar listor! ÄLSKAR DEM!

 Inför besöket klä dig gärna i tunika eller klänning så du kan skyla dig om det krävs en gynundersökning. Inte så kul att ligga där med rumpan (etc) i vädret. Men viktigast är ändå att du känner dig helt bekväm i det du har på dig. Allt från jeans och linne till...

Jag har tidigare berättat om de två armband jag har som peppar mig, ett har jag fått av min fina vän Emma och det andra är ett berlockarmband jag köpt själv. Du kanske har något sånt du kan ha på dig. Ett halsband, ring eller kanske en peppande... hatt?

Vad du än gör så sminka dig inte. Måla inte över de mörka ringarna eller få dina ögon att se extra pigga ut. Var öppen med hur du verkligen har det. För att ge inspiration har jag här en bild på mig själv utan smink...

När du väl är hos doktorn var tydlig med hur du mår, hur du haft det och vad det är du vill och behöver. Alltså, inte såhär...

Var noga med att du inte säger någonting som går att missförstå, i såna fall se till att doktor är med på spåret. Det kan vara någonting som verkar självklart för dig som blir väldigt konstigt för honom, och så är ni plötsligt mitt i ett missförstånd.

Detsamma gäller om du inte förstår doktorn. Säger han någonting knasigt så kanske du inte riktigt förstått honom, eller han bara varit otydligt (får vi hoppas).

När man ska beskriva för sin doktor om hur jobbigt man har det så är det lätt att bli ledsen. Det är ingen idé att hålla inne på det utan låt din läkare se hur tufft du faktiskt har det. Gråt.

Fast då menar jag inget litet snyftande utan... verkligen GRÅT.

Och sist men inte minst. Visar sig doktorn vara ett rövhål så glöm aldrig..

Sen är det bara att borsta av sig (om du varit i slagsmål) eller proppa i dig hormoner (om du är redo att behandlas) eller förbereda ugnen för bullen (om det är dags för det). Sen gör vi som det stora geniet Dory säger (sjunger) i följande klipp.



Och så tar vi nya tag och gör om hela baletten igen.
Imorgon gäller det för mig, mina fina läsare. Håll tummar och tår för mig!

Inför läkarbesök

Huah! Då vart det dags igen. Läkarbesök.
Vanligtvis brukar jag bli nervös och få hjärtklappning en vecka innan läkarbesöket ens är bokat. Sen brukar det eskalera tills jag blir en hysterisk virvelvind som får knuffas in på läkarmottagningar medan jag gnyr som en liten unge.
Lite lite lite läkarskräck har jag väl kanske fått genom åren. Kanske.

Men denna gången har jag varit lugn, särskilt med tanke på att det är en ny gynekolog jag ska träffa. Jag har varit så fokuserad på att detta måste fixas pronto, innan det blir värre. Samtidigt har jag insett att det inte är en "diagnos-jakt" längre utan att jag faktiskt "bara" ska proppas full med rätt hormoner.

Och igår började det.
Nerverna ligger ovanpå huden och jag är livrädd. Helt utan att veta vad jag är så rädd för. Det är bara den där känslan av att inte ha kontroll, att jag måste lita på att en annan person ska veta vad den sysslar med. Kanske inte borde va en så stor grej. Men inom sjukvården är det tyvärr inte så enkelt.

Så nu förbereder jag mig. Gör allt för att hålla mig lugn och låta huvudet styra och hormoner och känslorna sätta sig i baksätet och hålla käften.

Alltid, när jag ska träffa en doktor brukar jag göra en lista med sånt som jag vill ha sagt och med korta ord som påminner mig om vad som hände vid vilket år. (Ifall det inte redan står i min journal) (om det ens är viktigt).
Sen en lista med alla frågor som surrat i skallen medan jag blivit sämre. Jag älskar listor och de är mitt sätt att hålla ordning på tankar och känslor och surr.

Sen är det skjutsen till läkarmottagningen. Jag har inget körkort så min super snälla underbara pappa kommer köra mig. Jag tror att det är få pappor som är så insatta i sin dotters menscykel och hormonbehandlingar, och han är ett otroligt lugnande stöd. Så jag är väldigt glad att ha min pappa med mig.

När allt detta är fixat är det dags att tänka på kläderna inför besöket. Det kan låta ytligt men det handlar mestadels om att ha en längre tröja eller klänning som man kan skyla sig under ifall att en undersökning ska göras. Sen har jag en tendens att ha på mig udda sockar med konstiga mönster på, men det är aldrig ett val, det bara blir så. Det är en speciell spännande upplevelse att ligga i en gynstol med rumpan bar och en stor anka på vänsterfoten och en deppig Ior på höger. 

Nu gäller det att bara ta det lugnt. Prata med mina nära och kära om det blir övermäktigt. Och att acceptera att det blir vildare i kropp och knopp av alla extra hormoner.

Och sist men absolut inte minst: om den här doktorn inte faller mig i smaken (som de alltid säger i Halv åtta hos mig om maten smakar skit) så har jag ju kvar min tidigare gynekolog som jag vet är toppen!

Jag får helt enkelt inte glömma varför jag ska dit; för att fucka up Endon. 

 

Roligt med gynekologer och hormoner

Jag har feber medan jag skriver det här, så jag tänkte pigga upp dagens inlägg med lite roliga berättelser från mitt liv. För är det ändå inte så nedrans trist att vara sjuk och så nedrans trist att prata om att vara sjuk? Det är ju inte direkt det roligaste samtalsämnet i världen och jag är ju mer än en sjukling och har varit med om mer saker än sjukligheter. Men det är samtidigt ett viktigt samtalsämne för oss som inte är friska. Men vi börjar med en liten rolighet, för att rycka upp oss!

Mina bröder (nej, alla) retar mig för min längd. Och då är jag egentligen inte särksilt kort, jag är ju inte dvärg (även då min storebror gärna ger mig med en ring och frågar om jag inte ska ta den till Mount Doom). Värst var då jag skulle skaffa nytt pass och gick till polisstationen. När de undra hur lång jag var sa jag 159,5 cm och frågade om han inte kunde runda upp det till 160? (För jag fick ofta höra att "du är ju inte ens 160!"). Då skratta polisgubben och sa: "Nej, det är ju inte trovärdigt."
 
Som sagt. Jag har feber. Det här kan bli lite hur som helst.

Jag har nu i efterhand insett att jag har varit sjuk (förkylningar, influensa och sån skit) mer än innan. Och mina sjukor har varit längre än Christoffers, så jag antar att det också är ett bevis på att Primolut-Nor inte gör sitt jobb som det ska. Jag har blundat så himla hårt att det liksom svider i ögonen av att öppna dem igen, ungefär som då man haft håret uppsatt i en toffs en längre tid och sen släpper ut den och det värker i hårrötterna. Ja, det är väl så att det inte funkar som det ska och jag ringde min gyn och pratade med en härlig sköterska där. Fortsättning följer...

När jag var liten var det vanligt med maskeradkalas då någon fyllde år. Min bästis Sandra skulle ha kalas och när jag kom dit hade hon den vackraste sjöjunfrudräkten jag någonsin sett. De andra tjejerna var prinsessor med stora rosa klänningar. Jag? Jag var en postlåda.

Jag pratade med sköterskan och har nu en tid bokad hos en ny gynekolog nästa måndag. Och det känns ju jätte bra att ta tag i det här. Samtidigt så återkommer den där enträgna rädslan att jag måste träffa en ny person och jag hoppas så innerligt att han ska vara bra! Att han ska vara lika duktig som den andra gynekologen jag har! Sen vet jag ju att jag har en tid bokad hos henne i slutet av november, så jag kan ju använda dem båda två. Men det är så illa att så mycket ångest läggs på att man är rädd för att inte få den vård man förtjänar, att man inte ska bli bra bemött! Den här sjukdomen hade varit förbannat mycket enklare om alla kunde göra sitt jobb och sen fokusera på att hjälpa patienten.Fortsättning följer...

Vi har skaffat en fantastisk liten kissekatt till! London har fått en bror och han heter Poncho! Det är den spinkigaste lille misse med de största öron jag någonsin sett på en katt. De har blivit bästisar och stortrivs ihop.

Poncho och hans stora öron.

Poncho kanske trivs lite väl bra. Han försöker dia från London som förvirrat inte riktigt vet vad han ska göra. Så han tvättar hans öra som tack för magmassagen. 

Nomnomnom. (Sjuka katt)

 Det som är obehagligast med att bli sämre är hur det drar upp gamla minnen. Då jag varit riktigt dålig förut och samtidigt vet jag ju att det inte kan bli lika illa igen. Jag har Enantonen kvar och det är bara att köra in en i maggen och så är jag på gång igen.
Själv tror jag att kombinationen Enanton och Primolut-Nor vore toppen för mig. Den första veckan då jag tog Primolut hade jag Enanton kvar i kroppen och mådde som en hormonell prinsessa. Smärtorna var försvunna. Och jag hade så mycket energi. Får hoppas att det finns en lika bra lösning runt hörnet. Nej, rättelse: Jag vet att det finns en lika bra lösning runt hörnet! Jag ska inte låta som om jag gett upp, för det kommer jag aldrig att göra.

För er som inte hört detta ännu, så råkade jag bryta näsan då jag satte mig ner. Knät råkade liksom smälla in i nosen och så var det sprucket. Ingen läkare trodde mig tills de såg röntgenbilden. Och då tog de in fler personer i undersökningsrummet och bad mig berätta hur det gick till igen...


Jag har fått så otroligt fina kommentarer på mitt förra inlägg. Och till ingens överraskning så bölade jag som Lille Skutt och var så rörd och tacksam för att ni finns. Era ord gör mig starkare!

Jag har också brutit lilltån då jag (ironiskt nog) dansade till låten "I'm a survivor" av Destinys Child.

De stunder som är riktigt tuffa  ser jag på min fantastiska lilla familj. Min underbara fästman som gör mig så lycklig och som jag skulle göra allt för, våra knasiga pälsklingar, och så inser jag att med eller utan Endometrios är jag en otroligt lyckligt lottad människa! Många lever hela friska liv utan att hitta det jag redan hittat.

Bye bye Enanton

Jag gick till en ny gynekolog för några månader sedan. Egentligen ville jag inte gå, och hade jag kunnat hade jag inte gjort det heller. Men jag har en pojkvän som bekymrat sig över hur min livmoder mår (inte många killar som ens tänker en sån tanke) och jag ville inte att han skulle oroa sig mer. Så jag bokade ett besök, "Jag gör det här för Christoffer" (tänkte jag om och om igen) och fick skjuts av min pappa till mottagningen som låg flera mil ifrån Uddevalla.

Det som oroat Christoffer (och mig också, om jag ska vara helt ärlig) är att jag tagit Enanton i över 3 år. Jag har alltså varit i klimakteriet i över 3 år. Under hela mitt och Christoffer underbara förhållande har jag varit i klimakteriet mer än hälften av tiden. Och det som oroade oss var att min livmoder nu skrumpnat ihop till ett russin och aldrig skulle återhämta sig igen.

När jag satt och väntade på min gynekolog så ville jag kräkas. Jag avskyr att gå till gynekologer efter allt jag stått ut med och jag bestämde mig (flera veckor innan besöket) att bara göra en kort beskrivning av läget och det enda jag ville var att ha en undersökning, inget annat.

Så möter jag en helt fantastisk kvinna. När hon frågar om min diagnos berättar jag allt. Hon kan också fastställa att jag mycket troligt har Endometrios i tarmen eftersom jag alltid får blödningar via tarmen också. (Kommer göra ett inlägg om detta, för att föra vidare vad hon förklara för mig om hur det här ens är fysiskt möjligt). Sen undersökte hon mig, allt såg tipp topp ut, och sen satte  vi oss ner igen och pratade. Jag berättade att Enantonen var tuff med biverkningarna och att varje månad visste jag inte hur jag skulle må, helt beroende på hur sprutan skulle ta.

"Jag tycker att du ska testa Primolit-Nor, utan uppehåll. Om det inte fungerar går vi tillbaka till Enanton men så får du Östrogen plåster för att lindra dina biverkningar. Hur tycker du att det låter?"

Ja ja ja, jag grät väl som en idiot dårå, efter det här besöket samtidigt som Christoffer utförde "I told you so" sång och dans i telefonen. Pappa klängde jag mig fast på och bölade innan han ens fick veta exakt vad som hänt. En riktigt trevlig dag helt enkelt.

Min första uthämtning av Primolut-Nor (20 paket!)

Primolut-Nor var den hormon som "lagade mig" 2005, som jag testade innan Enanton och som fungerade men inte bra nog. Men nu kändes det som en utmärkt idé att testa dem igen. Så det gjorde jag. Jag bytte ut, mådde piss då Enantonen försvann ur kroppen och sen... mådde jag likadant. Exakt som på Enantonen fast utan alla pissiga biverkningar!
Under ett kort ögonblick, då jag fortfarande hade Enanton i kroppen och tog Primolut-Nor så hade jag helt smärtfria dagar. Smärtfria!

Så jag ringde min fina gynekolog igen och frågade om vi kunde öka Primoluten. Och hon var förvånad att den låga dos jag redan tog inte gav mig blödningar, sa att det inte alls gjorde någonting att öka utan att jag absolut skulle testa det.

Och det är där jag är nu. Jag ökade för mindre än en vecka sen och jag mår bättre. Jag gör verkligen det! Orkar mer, mindre smärta, hormonell som en hel buss full av gravida kvinnor, jag får långsamt lära känna min nya kropp igen, se vad jag orkar och vad jag kan.

Men det här, mina underbara vänner, känns som ett framsteg utan dess like!
Enantonen, som hjälpt mig något otroligt mycket, har också varit en bitch och det glädjer mig om jag kan slippa den för resten av mitt liv.

Tänk vad coolt det vore om det är Primolut-Nor som lagar mig igen, till 100 procent!
Så jäkla coolt!

Jag och Pappa, precis efter mötet hos Gynekologen.

Brev Bomb!

Fick en AVI på posten. Min utvärdering från Rehabgruppen låg som en tickande bomb på Willys och jag var inte överdrivet upprymd över det. Som sig bör, då man pratar om bomber. Men jag tog tag i mig själv och Christoffer hämtade kuvertet åt mig. När vi satt i soffan och jag öppnade det fick jag tillbaka den äckliga känslan som jag fått då jag läst mina journal anteckningar från Endocentrum i Uppsala. Jag var helt enkelt inte säker på om jag hade lust att känna mig så där knäck på en fredagseftermiddag. Inte något eftermiddag, vid närmre eftertanke, men öppnade det ändå. Jag måste ju läsa vad de kommit fram till någon gång. 

Jag läste högt och efter varje mening blev jag mer och mer geleig i kroppen. Först kom Arbetsterapeutens sammanfattning. 

Hon blir bättre. Har inga kognitiva problem. Smärtor i nedre extremiteterna. "Jag ska bara" tills det gör för ont. 

Psykologens utvärdering kom härnäst.

Inga psykiska problem. Ångest av hormonbehandlingen ibland. Tar åt sig av det man säger och är öppen för att testa nya coping tekniker. Har svårt att få balans och gör ofta för mycket och får då ont. 

Och sist Sjukgymnastens:

Stark i överkroppen. Smärta i nedre kroppen och svagare där. En massa konstiga ord som är rena grekiskan. 

Slutligen kom jag till vad de kommit fram till ihop och såg en lång härlig lista på ytterligare hjälp jag ska få. En sjukgymnastisk undersökning där hon har två delar som hon vill fokusera på. Psykologen ville ge mig KBT (kognitiv beteende terapi) för att hantera stress och ångest som kommer med hormonerna. Och Arbetsterapeuten ville att jag skulle lära mig mer om Ergonomi så jag inte överanstränger delar av kroppen som redan är smärtiga. Sedan en Smärthanterings grupp för såna som haft ont en längre tid.

När jag slutade läsa hade jag ett leende som gick från öra till öra. De hade lyssnat på mig. Verkligen lyssnat och förstått! De hade också kommit fram till saker som jag inte kan minnas att jag sagt rakt ut, till exempel hur jag tar ut mig hela tiden för att jag vill mer än jag orkar. Att de sedan sammanfattat att de vill hjälpa mig! Jag känner mig så glad att jag vill springa från Dalsland, hos mina föräldrar, hela vägen till deras vårdcentral och krama dem till små russin som tack för att de förstått! 

Ännu ett stort steg i rätt riktning och jag ser verkligen fram emot vårat gruppmöte den 20:e! Kan inte minnas senaste gången jag längtat efter ett "läkar"besök. 

Mitt bajs är rosa!

Doktor Duktig har än en gång bevisat att han är värdig sitt namn. Och än en gång har jag bevisat att det är svårt att lära en läkarrädd tjej att inte ha hjärtklappning innan ett doktorsbesök. Idag var jag galet orolig för allt och alla. Som tur är fick jag skjuts till vårdcentralen av min storebror Dan och hans son Jonathan (det var Dan som körde). Då vi gick igenom de automatiska dörrarna ylade Jonte glatt "Älin, mitt bajs är alldeles rosa och luktar gott!" Det var fantastiskt underhållande och distraherande må jag säga. Jag är så glad att de var med, de gjorde en nervig stund riktigt kul.

Sen satt jag där i rummet med Doktor Duktig och oron försvann direkt. Jag babbla hål i hans huvud som vanligt. Men till min stora glädje fick jag veta att Duktig bokat in ett möte med ett rehabteam som ska värdera mig och hur vi ska gå vidare. Det känns verkligen toppen! Jag behöver hjälp med vart jag ska och när jag ska!

Doktor Duktig sa också att jag inte ska oroa mig över min förra månad. Att jag kommer ha stunder då det gör mer ont igen men det blir lätt så. Det kändes så skönt att få det bekräftat.

Nej nu ska jag fira detta med lite mer bubbelvatten innan jag däckar bredvid den coolaste mannen i världen (ja Christoffer jag menar dig så klart).

Published with Blogger-droid v2.0.4

Hur var mitt år 2011 egentligen?

Det må vara några dagar kvar av 2011 men jag är ändå redo att se tillbaka till tiden som varit. Och vad gör inte detta enklast men roligast om inte med hjälp av ett litet frågeformulär. Så nu kör vi.

1. Vad var det absolut bästa som hände 2011?
Enantonbehandlingen som gör mig bättre! (Woho!)

2. Vad var det mest utmanande som hände?
Enantonbehandlingens biverkningar. Klimakteriet är inte att skratta åt (förutom då det är löjligt underhållande) (som då jag grät av lycka för att Sanna, min blivande svägerska, diskade min matlåda).

3. Vilken glädjestund var mest oväntad år 2011?
Att Enantonbehandlingen fungerade mot Endon. Vi vågade inte ens hoppas på att den skulle funka så här bra.

Sen...Eh, läste du om hur jag grät av lycka för att Sanna diska min matlåda? Det var ju rätt så oväntat. Jag har så många olika stunder då jag blivit rörd att det kan komma att bli en bok om dem. Men jag har gråtit så fort någon gjort något snällt mot mig. Nu i Julas då hela min familj fröjdades över att jag är så mycket piggare nu. När jag fick en applåd och hurra rop brast det och jag sprang in i mina föräldrars sovrum och fulgrät (av glädje). Sen blev jag så glad över min Decoupage present från Christoffer att det svartna för ögonen. (Sant!) För att inte tala om alla gånger jag sett på min älskade Christoffer och känslorna har blivit så stora att de runnit ner för mina kinder.

4. Vad var ett oväntat hinder?
Vågen och hur mycket självkänsla jag (ovetande) lagt på min vikt. Trodde jag visste bättre än så. Sen plågas jag av röksug just nu, trodde inte jag skulle stångas mot nikotinet igen.

5. Beskriv år 2011 med tre ord:
Smärta, kreativ och kärleksfull.

6. Välj tre ord som din partner/vän skulle beskriva ditt 2011 (fråga inte personen utan gissa vad du tror att svaren skulle bli):
Kärlek, hormonmonster och pyssel.

7. Välj tre ord som din partner/vän skulle beskriva sitt 2011 (än en gång, fråga inte personen ifråga utan gissa för fasiken):
Lycka, skrivande och kärlek.

8. Vilka var de bästa böckerna du läste?
Eftersom jag är en boknörd blir det en topp 10 lista (inte i någon särskild ordning).

Niceville (eller: The Help, som den egentligen heter) av Kathryn Stockett
Kattöga av Margaret Atwood
What we talk about when we talk about love (novellsamling) av Raymond Carver
Never let me go av Ishiguro Kazuo
Liftarens guide till Galaxen av Douglas Adams (bättre sent än aldrig) (de tre första böckerna)
The Tower och French (noveller) av Christoffer Sandman
Norwegian Wood av Haruki Murakami
The metamorphosis av Franz Kafka (så jäkla rolig!)
Slaughterhouse five av Kurt Vonnegut (nu börjar jag låta lite pretansiös men denna klassiker va riktigt bra!)
After the quake av Haruki Murakami

9. Med vem hade du din mest värdefulla relation?
Duuuh, Christoffer så klart. Så självklart att vi nu kan himla med ögonen, på tre. Ett... två...tre!

10. Vilken var din största personliga förändring från Januari till December 2011?
Endoslakten! Jag är piggare, smärtfri(are), gladare, friare och ska få ge mig ut på jakt efter en praktikplats där jag ska få testa att jobba lite.

11. På vilket/vilka sätt har du växt emotionellt detta år?
Jag har blivit säkrare i mig själv. Vet vad jag vill ha i mina relationer. Lärt mig sätta gränser. Har också fått mer skinn på näsan, utom då hormonerna är i gungning. Jag har också lärt mig tvinga mig själv att sluta stressa. Plus att jag vet vad jag vill bli då jag blir stor.

12. På vilket/vilka sätt har du växt spirituellt?
Jag har gått ur Svenska kyrkan.

13. På vilket/vilka sätt har du vuxit psykologiskt?
Min läkarskräck är inte lika skräckig längre. Min optikerfobi är borta och jag äger nu två par brillor. Jag har ockå lärt mig att jag är minst lika älskvärd även då jag är ledsen som då jag är glad och sprallig.

14. På vilket sätt har du vuxit i dina relationer gentemot andra?
Jag har lärt mig sätta gränser och inte låta mina vänner kräva mer av mig än jag skulle kräva av dem. Jag har gått in för att berätta för de jag håller av hur mycket de betyder för mig. Jag har tur som har de fina vänner jag har!

Att jag också är piggare gör att jag orkar umgås och hitta på mer roligheter med mina godingar. Det är ett stort mega plus!


Sen längtar jag efter att kunna gifta mig med min Christoffer. Jag vill det nu. Pronto!

15. Vad har varit roligast på jobbet?
Detta kommer jag att kunna svara på i 2012s frågeformulär.

16. Vad har varit din största tidstjuv år 2011?
Att invänta effekten av hormonerna, att invänta läkar/sjukgymnast/smärtenhetens bokade möten. Tålamodet har tvingats bli större detta året. Och de många timmar jag legat framför TV.n och väntat på att smärtlindringen ska ta. Så kortfattat: Endojäveln.

17. Hur tillbringade du bäst din tid år 2011?
Fastklistrad vid Christoffer. Gos, hångel och jox. He he he...

18. Vad var det största du lärde dig år 2011?
Allt kommer att bli bra.

19. Skriv en fras eller uttalande som beskriver ditt 2011:
Kärlek övervinner allt, ta mig fan.

20. Vad funkade riktigt bra detta år?
Fläkten jag fick av mamma och pappa.

21. Vad funka riktigt dåligt 2011?
Smärtkliniken i Uddevalla (som aldrig hörde av sig mer) och Uppsala Endoklinik som var dryga och dumma i skallo. Plus spikmattan vi fick i julklapp förra året, den gör ju bara ont.

22. Fick någon barn detta året?
Jajemensan. Många barn föddes år 2011.

22. Gifte sig någon du kände år 2011?
Ja, om jag inte minns fel så var det Petra som klädde sig i vitt i år.

23. Vad är du stolt över att du åstadkommit detta året?
Mina pysselprojekt. De gjorde så att det kändes som att jag hade ett arbete att utföra. Kan ha blivit lite besatt på slutet då jag gjorde marmelad, tänkte marmelad och drömde marmelad. Jag var en marmeladoholic.

24. Inom vilket område var du mest framgångsrik 2011?
I mina relationer. Min älskade familj. Min fantastiska sambo. Då jag var kreativ kände jag mig framgångsrik som bara den! Plus att jag börjat skriva ordentligt, har hunnit med fem noveller redan. Också då jag orkade städa och laga mat. Att besegra Endon gör att jag känner mig starkare hela tiden.

25. Vilket var din favorit svordom?
I RÖVEN!

26. Vad är du mest stolt över?
Christoffer. Crelin. Och mina små fötter så klart.

27. Vad ångrar du att du gjorde år 2011?
Att vi glömde biljetterna då vi åkte till Bokmässan i Göteborg. Fast det var ju inte hela världen. Annars väljer jag att inte ångra något, det är som att springa på ett löpband. Man blir helt utmattad men kommer ingenvart.

28. Vilka lärdomar tar du med dig till 2012?
Att säga hur jag vill ha det. Att jag är starkare än jag tror. Och att inte mixa kokande varm sås i en blender, locket flyger ju fan av. Och gör för all del inte om det en gång till för att vara säker på att det var en dum idé. Det gör minst lika ont två minuter efter första gången.

29. När följde du din intuition senast?
När jag köpte julklappar. Och det blev riktigt bra må jag säga.

30. Vilken musik/grupp/artist upptäckte du 2011?
Florence and the machine. Bra grejer.

31. Vilka framgångar har du glömt eller tagit förgivet som förtjänar lite extra hyllning?
Att jag lärt mig virka, brodera, laga flera nya maträtter, lita mer på min röst, målat tavlor, sytt och grejat. Jag har gett mig själv fria tyglar att testa nya saker detta året. Som att skapa egna stearinljus och planterat blommor. Det har varit jätte kul. Ska börja med Decoupage snart!

32. Vilka filmer var bäst år 2011?
Eftersom jag inte bara är en boknörd utan också en filmnörd så blir det än en gång 10 i topp, fast utan någon särskild ordning.

Apornas planet (R)evolution
Melancholia
Breaking Dawn (del 1)
Contagion
Coraline och spegelns hemlighet (gjord 2009 men sågs 2011)
Jane Eyre
Rabbit hole (gjord 2010 men sågs 2011)
The kings speech (gjord 2010 men sågs 2011)
Black Swan (gjord 2010 men sågs 2011)
Dumma mej (gjord 2010 men sågs 2011)

33. Vilka TV-serier följde/följer du?

Bron
Homeland
Allt för Sverige
Life
True Blood
The walking dead
Game of thrones (även då jag insisterar på att den heter King of thrones)
Top Model säsong 167 (eller liknande högt nummer)
An idiot abroad.
American horror story
Skvaller tjejer (på engelska)
Desperata husfruar (om vi råkar slå på tv.n vid rätt tidpunkt)

Som sagt, jag har behövt mycket TV för att distrahera mig detta år. Sen så är vissa av dessa serier löjligt bra också, måste jag ju understryka.

34. Vilken inspiration/tanke/idé/upplevelse vill du ta med dig och använda år 2012?
Jag ska bli författare. En avstressad, smärtfri Fru Sandman.

35. Mitt nyårslöfte för år 2012 är…
Jag ska inte röka en endaste cigarett till och ska njuta av nuet mer. För, precis som Madsen Mikkelsen säger: ”Livet är inte daaaagarna som passerar utan det är daaagarna du sover minst.”Hm… mycket passande för det jag vill säga…?

36. Avsluta meningen: “Detta år var ett år av…”
…kärlek, jävlar anamma, hopp och väldigt mycket skratt.

37. Senaste gången du grät var…
… då jag öppna en julklapp som Christoffer gav mig. Det var en ring däri och även då jag visste att vi inte kan gifta oss än (pengar behövs i massor!) så blev jag så upprymd och rörd att jag började gråta. Den dag han ställer sig på ett knä och friar kommer jag skämma ut oss fullkomligt.

38. Dog någon du kände år 2011?
Jag kände ju inte direkt Amy Winehouse eller Elisabeth Taylor men jag kände till dem. Och Bin Ladin dog också. Och någon mer sådan där gubbe… Gadaffi hette han va?


Fast, faktiskt gick mina två sötnos fiskar bort för ett tag sedan. Ponyo, som åt ihjäl sig och Bumbi som blev ihjälstressad av Kampfisken. En av våra dammsugar malar begick också självmord då han klämde sig fast mellan rötterna på vår växt, en dag efter vi köpt honom…

Annars, tack gode gud (som jag inte tror på), känner jag ingen som gått bort i år. Och så ska det förbli alla andra år också. Där med basta! Bara tanken gör det svårt att andas.

39. Skaffa du något husdjur 2011?
Jajemensan! Våra fantastiska fiskar hitta hem till oss i år. Låt mig presentera: Malarna; Sookie Stackhouse, Marlon Brando. Neon tetrorna; Den Gode, Den Onde och Den Fule. Dammsugar malarna; Sherlock Holmes och Dr Watson. Japanska kampfisken Haruki ”Murre” Murakami. Sist men inte minst våra Musse Mollysar, Douglas Adams med sina tjejer Meryl Streep, Holly Golightly och Bella. Plus Molly bebisen Arrietty som är liten som ett halvt russin.

40. Vad tänker du lämna bakom dig då du kliver in i år 2012, så du kan börja nästa år på ny kula?
Jag tänkte lämna kvar Endon i år 2011 faktiskt. Överge den i en sketen liten gränd där den får stå och skämmas i evigheternas evighet medan jag trippar vidare i skyhöga klackar, tajta jeans till mitt alldeles nya fantastiska jobb.

Står still men rör mig framåt

Jag var så orolig att jag hade svårt att sitta still på Caremas vårdcentral igår. Christoffer och Camilla Läckberg(s bok) höll mig sällskap och båda gjorde sitt bästa för att hålla mig sansad. När Doktor Duktig stod där i dörren och bad mig följa efter honom slog jag än en gång över hur fel jag dömt honom första gången jag satt på hans kontor.

Han verkade vara en typisk doktor som arbetat på samma ställe i många år, en sån typ som jag blivit så dåligt bemött utav tidigare. Men jag hade fel. Så fel man kan ha då man har riktigt jäkla fel. Doktor Duktig är fantastisk. Han är smart, godhjärtat och kompetent.

Så än en gång undrade jag varför jag alltid blir så satans nervös då jag ska ha ett möte med honom. Christoffer går inte ens helhjärtat in för sina "Vad var det jag sa"-sånger längre, eftersom den ska sjungas varje gång jag haft ett besök på Carema vårdcentral.

Denna gång var Doktor Duktig i sitt vanliga esse och vi samtalade om Enantonen, smärtorna, livet och vad vi skulle göra nu. Jag inväntade att han skulle ändra min sjukskrivning och att jag helt plötsligt skulle arbeta 50 timmar i veckan och bara ta Alvedon mot smärtorna. Istället skrev han ut mer Enanton, så länge jag får god effekt av dem fortsätter jag ta dem.

"Jag tänkte att du ska bli arbetsprövad. Så vi kan se om vi kan göra något mer för dig."

Jag jublade inombords. Gick hem och Googla vad det betyder.  På en hemsida om ämnet hittade jag följande information:

Arbetsprövning

Arbetsprövning är en utredningståtgärd för att klarlägga vilken arbetsförmåga medarbetaren har eller kan uppnå genom arbetslivsinriktad rehabilitering.


Tiden för arbetsprövning är vanligtvis 2 veckor och ska bestå av enklare arbetsuppgifter och vara del av ordinarie arbetsdag.

Skojar ni med mig eller?! Detta är fantastiskt! (Utför en glädjedans som innefattar svängande armar och vickande rumpa) Detta är bättre än det jag hoppas på och det känns så skönt att veta att det kommer ske under kontrollerade former. Doktor Duktig hade redan tänkt ut vad som skulle passa och jag känner mig trygg i nästa steg.

Det känns så häftigt, jag står liksom still i tryggheten att ha mina hormonsprutor och inte slängas in i ett arbete utan att veta vad jag fysiskt klarar av och ändå rullar det på framåt in i en framtid som bara känns ljusare och ljusare.

Vårds(lös)

Jag är så arg. Frustrerad till tårar. Sjukvården har den påverkan på mig. Ibland undrar jag hur vissa människors beteende på sjukhus eller vårdcentraler ens kan kallas för "vård". Vården på sjukhus, borde enligt mig, ha sin grund i trygghet, respekt och värdighet. Eller kanske bara lite simpelt folkvett?

Hur svårt kan det vara?

Jag har inte skrivit särskilt mycket de senaste dagarna. Haft lite olika anledningar men har framför allt haft svårt att få ner mina ord på grund av min oro för min mormor. Mormor Meeri ligger på sjukhus efter att hon blev dålig, ramlade och skadade sin axel-knöl-håle-grej (ja, det är det medicinska ordet för denna kroppsdel). Vi var rädda att hon fått en stroke och som myror samlades vi runt henne likt en sockerbit.

Till allas vår lättnad var det ingen Stroke. Antagligen hennes Diabetes. Men hon har brutit axel-knöl-håle-grejen och har förbannat ont. Min mormor är en riktigt fräck dam. Få människor pratar så mycket som hon gör (till och med jag ligger i lä där), hon vill inte oroa någon och trivs som bäst då hon hänger med sina finska vänner och spelar Bridge (eller "RRidds" som hon uttalar det).

Det känns så självklart att min älskade mormor ska få smärtlindring och omsorg nu när hon är så dålig. Visst låter det logiskt? Jag kan förstå (men inte acceptera) att jag inte fått den respekt som min sjukdom förtjänar eftersom de inte kunnat se vart jag haft ont. Men hon hade ju till och med fått en röntgen bild av läkaren där man såg frakturen.

Men inte ens det räckte.

Hon larmade och fick vänta flera timmar på att få Morfin. Hon larmade och fick ligga flera timmar för att få gå på toaletten. Hon blev ignorerad (eller otrevligt bemött) av sköterskor för att de ansåg att hon låg på fel avdelning.

Hon fick inte ens veta att hennes arm var bruten, utan mamma fick berätta det för henne.

Sedan vill de skicka hem henne, där hon bor ensam. Med bara en fungerande arm. Med diabetes som hon inte ens skulle kunna behandla själv med en arm. Och glöm nu för all del inte att den stackars kvinnan har ont. Djävulskt ont. Men hem ska hon.

Det är mer än tur att mormor har mamma och min moster Seija. De var redo att slåss för hennes rättigheter och kräva smärtlindring. De väsnades, diskuterade i äkta finsk anda för att deras mamma skulle få en värdig vård.

Men alla har inte så här fantastiska anhöriga. Alla patienter vågar inte säga ifrån, som min mormor gjorde. Man blir så utsatt som patient. "Om jag klagar nu, hur lång tid kommer det ta nästa gång jag behöver hjälp?"

När man åker in på sjukhus är man som minst morsk. Det är i dessa lägen som man inte orkar säga ifrån. Man är ju där av en anledning, och inte är det för att bråka.

Det är dags att vi säger ifrån nu! Inte bara för vår egen skull utan också för de som inte orkar kämpa emot. För de som är ensamma och så sjuka att de inte orkar. Så att det här inte kan fortsätta, så de inte kommer undan mer. De sparkar på oss som ligger ner, när vi väl kommer på fötter igen vill man bara lägga skiten bakom sig och gå vidare.

De kommer undan med alldeles för mycket, och väntar du för länge finns chansen att din anmälan inte räknas. För, i regel, brukar de inte utreda händelser som är mer än 2 år gamla. Alltså kommer Fitt-Barbro till exempel inte få någon konsekvens för allt hon gjorde mot mig, av den anledning att jag skjutit alldeles för länge på att anmäla henne.

Så hur gör man egentligen för att anmäla dålig vård? Man fyller i en broschyr och skickar in den till Socialstyrelsen. Eller så går man via sin patientnämnd.

Här hittar du information om hur man gör för att anmäla fel eller brister i vården.

Broschyren för att anmäla hittar du här.

Vill du hitta din patentnämnd, klicka dig vidare via denna länk.

Det är så synd att dessa oprofessionella, känslolösa, maktgalna idioter förstör ryktet för alla de fantastiska arbetare inom vården som gör ett makalöst jobb.

Shoot me up!

Då var det äntligen 100 % bestämt!

Jag ska fullfölja hela sex månaders Enanton behandlingen (så länge jag ser att den hjälper mot smärtorna). Började morgonen med att åla mig upp ur den varma mjuka sängen som en sömngångare klockan 07:45. Jag vill alltid vara vaken och redo då jag vet att Doktor Duktig ska ringa. Gjorde misstaget en gång att väckas ringsignalen och pratade vi i cirklar en bra stund innan jag förstod vem det var.

Min skräck inför att prata med läkare börjar långsamt (snigel sakta) mattas av. I alla fall då det handlar om Doktor Duktig. Han är den första läkare som jag känt mig trygg med. Ibland blir jag frustrerad och arg även på honom, särskilt efter jag hade varit på Endocentrum i Uppsala. Men han tog en opassande semester, fastnade i Egypten (askmolnet som fick världen att stanna upp blandade sig till och med i Endon) och kom tillbaka som samma gamla goa Doktor Duktig.

Denna uppdatering, vi hade idag, gick ut på att se om Enantonen gjorde sitt jobb. Och jag var mer än lycklig att berätta om framstegen den senaste veckan. Det är alltid lika kul att berätta om ny landvinning i Endolandet. Han blir lika upprymd som min familj och vänner (han gråter inte av lycka som mamma gör stup i kvarten, men vem gör det?) (förutom hormonella jag då).

Vi pratade också igenom mina biverkningar. Min näsa är så täppt att det känns som att en kork sitter fastkilad i den. Och samtidigt är den snustorr med sprickor som svider. Onödigt ont. Så jag ska sluta med vanlig nässpray fortsätta med Sesamolja sprayen och börja med kortisonspray istället. Så släpper den där dumma svullnaden i bihålorna ordentligt.

Så nu är det bara att fortsätta att stega in i det kemiska klimakteriet. Varje spruta är alltid lika "spännande" för jag vet aldrig hur jag kommer att reagera på den. Om biverkningarna ändras.

Och det ska bli fantastiskt skönt att gå in till Distriktssköterskan Kärringen och få spruta nummer tre. Ni vet, den där dyra, special sprutan som jag inte skulle få fler än två av.

2010 TTYN

Det har helt klart varit ett livat 2010. Men det som detta året kommer att stå för, i mitt livs filofax, är året av vänta. Jag har väntat och längtat efter läkarbesök, brev, medicin, hjälp, stadsbussar, nya värmedynor (som går åt som smör i solsken), en räddare i nöden, ett samtal och så vidare och så vidare med mera.

Jag ska dela med mig av mitt 2010 genom att svara på ett frågeformulär som jag hittat på Internet (egentligen är det flera olika frågelistor men jag mixade ihop min egna version).

Mitt 2010

1. Vad har jag lärt mig?

Jag har lärt mig att visa hur ont jag faktiskt har. Men är jag ute på fest eller på stan går jag fortfarande i gamla spår. Då säger jag "Det går sådär" när jag har piss ont och klämmer fram ett leende. Men jag skulle aldrig drömma om att göra så mot Christoffer eller läkare igen.

En annan sak som är kul att ha blivit av med, är att jag nu förstår att jag inte är mindre omtyckt bara för att jag har ont. De som förstår vad jag går igenom har också acceptans för att jag inte orkar prata eller umgås särskilt mycket nu. Det har varit fantastiskt skönt att lära mig att riktiga vänner inte blir arga utan bryr sig.

Viktigast av allt är att jag har lärt mig att virka. Tack vare min stickbuddy Irene (även kallad "mormor" av Christoffer) virkar jag nu också underliga varelser. Senast var det en kanin utan armar.

2. Vad har jag åstadkommit?

Jag och Christoffer (Crelin) har ordnat så vi har en duglig ekonomi. Sedan har jag så klart fixat hormonbehandlingarna från Doktor Duktig. Jag har också korrigerat bilden på vår nya TV alldeles själv (kan låta simpelt men det kändes storslaget).

3. Vad hade jag gjort annorlunda och varför?

Efter lite funderingar så hade jag varit mer förberedd inför Uppsala Endometrioscentrum besöket. Jag var väldigt redo men uppenbarligen hade jag behövt vara lika tydlig med gynekologen jag mötte som jag är med min brorson då han inte ska rida på katten.

Jag hade i alla fall skrivit ett långt brev där jag skulle skriva min historia med så mycket detaljer att det skulle bli omöjligt att missförstå.

Fast jag vet faktiskt inte om det hade gjort någon skillnad.

4. Vad har jag slutfört eller skapat?
Denna bloggen. Jag är jätte stolt över att denna blogg finns, den har hjälpt mig så mycket. Sen har det också underlättat väldigt mycket i min vardag att inte behöva förklara mig hela tiden. Att jag inte behöver beskriva vad Endometrios är varje gång det krampar. Jag delar gärna med mig av information men det finns ju alltid tid och plats för såna saker också.

Mina pysselprojekt är jag glad över. Men mest är jag glad att jag påbörjade och slutförde min brorson Jonathans sagobok. Han fick den i julklapp och den tog väldigt långt tid men det var väldigt roligt. Jag vill ge mig in i att göra diadem, kläder och tavlor också. Nu kliar det i pysselfingrarna.



5. Vilka var de största ögonblick denna gångna år? Nämn topp tre.
Att jag träffade Doktor Duktig. Att Christoffer lärde mig att ta mina tabletter i förebyggande syfte (detta har gjort mitt liv mycket mindre smärtsamt). När jag fick reda på att Doktor Duktig ska ge mig hormon sprutor.

6. Vad gjorde jag rätt? Vad känner jag mig riktigt nöjd med?
Mitt och Christoffers liv. Att vi håller oss på gott humör, skrattar och aldrig ger upp. Att vi hela tiden stöttar, älskar och dyrkar varann.

7. Vad gjorde jag för roligheter? Nämn topp tre.
Vår familjeresa till Liseberg då Christoffer knuffa runt mig i en rullstol Hade fantastiskt roligt den dagen!

Sen kommer Nyårsfesten! Det var evigheter sedan jag hade en så festlig, planerad och härlig nyår! Att vara uppklädd med människor som ligger mig varmt om hjärtat, vad mer kan jag be om? Jag är så tacksam till Mikkiz, Jocke, Totte och Peter som fixade en så makalöst kul kväll! Om jag är pigg till nästa år ska jag (ihop med några andra stackare som inte vet om det än) föra denna tradition vidare.

Sist har jag en härlig blandning av alla de promenader som jag delat med Christoffer. Då jag äntligen pimpat mig med smink, borstat mig och stått ute i parken och matat fåglar, då kan jag få gåshud av lycka. De där små stunderna då jag bara fått andas ut har varit rena äventyr.

8. Vad var min största utmaning detta året?
Endon (vilket innebär smärta dagligen) (duuh) och inkompetenta läkare. Om man inte räknar med dessa så har stammrenoveringen av vår lägenhet (i kombination av den första utmaningen) varit rent ut sagt: Förjävlig.

9. Hur har jag förändrats efter detta året som gått?
Jag är starkare och mer hoppfull. Kanske kanske har min läkarfobi blivit lite mindre intensiv om det är Doktor Duktig jag pratar med.

Jag har noll tollerans för intensivt emo gnäll över simpla saker som man lätt kan lösa.

10. Vad är jag speciellt tacksam över?
Med risk för att bli tjatig (och jag tänkte vi kunde säga hans namn samtidigt... ett.. två... tre!) Christoffer! (Vad fint det blev.) Jag är tacksam varje dag att jag får va hans tjej.

Jag är också tacksam för hela min familj. Hur de stöttar, hjälper och förstår! Mamma och Pappa körde oss till Uppsala för att prata med gynekolog. Sanna och David hade mig liggandes på deras soffa medan det renoverades. Niclas har hämtat mig på NÄL och hållt min hand då jag haft panik. Dan har hämtat, sms och funnits där som min alldeles egna cheerleader.

Och jag ska inte glömma de härliga vänner jag har, och till dem räknar jag alla er som läser min blogg. Jag är tacksam att ni läser, bryr er och finns till.

Jag känner mig ofta otillräcklig, då jag har ont så ofta. Men dessa människor förstår och det hjälper mer än marmelad (?).

11. Vad vill jag göra annorlunda nästa år?
Jag ska sluta vara så hård mot mig själv och sluta stressa. Borde också äta nyttigare så jag inte blir till en stor rund boll med röd toffs upptill (vad är upptill på en boll?). Men det beror helt på hur jag mår under min hormonbehandling.

12. Vilka tre filmer var 2010.s bästa?

Inception, Avatar och Black Swan. Fantastiska filmer alla tre.

13. Nämn tre böcker du läst 2010 (som du gillade).

"Veronika decides to die" av Paulo Coehlo (men se inte filmen för Gudarnas skull), Ghostwritten av David Mitchell och "Animal farm" klassikern av George Orwell (djur som pratar kan aldrig gå fel med mig)

Så då var detta året färdigt. Det var tungt ett tag i november, eftersom jag hade tagit förgivet att jag skulle bli bra 2010. Jag planerade till och med att söka arbete till sommaren. Men nu blev året inte som vi hade tänkt men ändå var det ett härligt år.

Ett år som lärt mig och Christoffer att uppskatta de små sakerna i livet. Och då menar jag det inte som ett ”åh stackar oss, vi måste bli glada av att mata ankor” utan istället att man tar förgivet hur underbart det känns att röra benen utan att det gör ont. Att gå ut i kylan och promenera medan det snöar, nattpromenader då stan sover och allt man gör känns busigt. Och det är förövrigt skit kul att mata ankor.

Dags att lägga 2010 bakom sig och nu ge oss in i 2011. Jag känner på mig att det kommer bli ett fantastiskt år, året allt fixar sig

--- Planen ---

Två stora saker har hänt på bara två ynka dagar. Första fenomen upptäckte jag igår då jag inväntade Doktor Duktigs samtal. Som alltid gick jag upp tidigt för att vara redo, då dessa samtal har en tendens att bli bokade på befängda tider (mellan 8 och 9). Men det fattades någonting och jag kunde inte sätta fingret på vad. Tills jag hade lagt på telefonluren och pysslade om min krampande mage.

Jag hade ingen ångest, ingen droppe svett och händerna var stilla som händer ska vara. Med andra ord: min skräck inför telefonsamtalet med Doktor Duktig hade aldrig infunnit sig. Det enda jag känt var förväntan, och det är verkligen en stor skillnad mot den andra känslan jag annars brukar dras med; panik.

Innbär det att min läkarfobi nu inte innefattar Doktor Duktig? Har jag äntligen fått ett så stort förtroende för honom att jag inte längre är rädd att han ska överge mig eller slå mig med en stekpanna i bakhuvudet om jag vänder honom ryggen till? Vad som än har hänt så är det en behaglig känsla. Och cool. Så där; glida på knäna längst golvet medan man vilt spelar luftgitarr-coolt. Eller kanske, till och med, coolare.

Efter detta så hände nästa kollosala häftiga grej. Och det började med att jag vaknade av att Doktor Duktig ringde i morse. Vi har nu ett uttalad hormon-plan och jag är så ivrig att komma igång. Ivrig men ändå väldigt medveten om att det jag ger mig in på inte lär bli en dans på någon form av blomsort. Men här får ni del av vad som väntar mig 2011:

Planen

Någon dag efter nyår, den dag som jag känner mig fysisk och
psykiskt redo (vilket helt beror på hur allert jag är efter vår första fest på
evigheter) avbryter jag min Primolut-Nor behandling och invänta min första
riktiga mens på år (bör ta ungefär en vecka). Vilket, i sig, är hemskare än
vilken skräckfilm som helst (och då har jag sett alldeles för mycket skräck).

För att ge er ett humm över denna känsla, tänk er att ni är ensam hemma i ett gammal hus där man brukade avrätta folk i vardagsrummet. I köket har tre barnfamiljen blivit mördade av psykopater (som egentligen är spöken som blivit bitna av zombies som också har ett alienägg i magen). Det finns en legend att det bor en demon på vinden som ibland kommer ner och besätter de som är ensamma hemma. Denna demon kan också se ut som en asiatisk kvinna, som aldrig kan borsta sitt långa svarta hår ur ansiktet. Detta hus, som du är alldeles ensam hemma i (och ja, du poppar popcorn i dina underkläder) (dubbel ja, din telefon fungerar inte av okänd anledning) står på en gammal indiask begravningsplats.

Så känns det att veta att jag ska få mens. Att ha mensvärk är ungefär som slutet i en skräckfilm då huvudkaraktären hasar sig fram över golvet med söndertuggade ben, med en ensam arm och det enda som finns kvar i ansiktet är en enslig dregglande tunga. Ungefär så...

I alla fall, tillbaka till "el plano". Jag ska få mens (vilket ni verkligen borde ha fattat vid det här laget) men man kan ju undra varför, då jag har denna monster mensvärk att vänta mig? Jo, för att Doktor Duktig vill att jag ska "blöd ut"
en gång innan nästa behandling. Allt för att förhindra några kommande problem men livmoders slemmhinnor och grejer som jag inte riktigt förstår.

På femte blödar dagen ska jag ta mina fina sprutor Enanton
till vårdcentralen och få en sköterska att ge mig min första behandling. Sedan
är det väl bara att vänta, upprepa behandlingen en gång i månaden och se vad som händer. Jag har hittar informationen att sprutorna inte kommer att påverka smärtorna förrän någon vecka efter andra sprutan.

Jag ska erkänna att det är lite blandade känslor jag har inför denna behandling. Naturligtvis är jag mest super glad! Det är detta som jag väntat på så länge! Jag vill börja med sprutorna så snart jag kan. Detta är en stor seger i sig, att bara ha hormonerna väntandes på apoteket, redo att användas.

Men, som de flesta människor, är jag rätt skrajsen över det som är nytt. Jag vet inte alls hur det känns att ta så här starka hormoner, jag ska ju hamna i klimakteriet för Gud skull! Tur som fasiken att jag kommer att ta mig ur den också, då behandlingen är klar.

Många har det tufft med bieffekterna. De saker som oroar mig mest är att få jobbiga humörförändringar. Ingen vill ju bli deppig, surig och otrevlig. Usch, men tänk om jag började fräsa åt min älskade Christoffer till exempel? Jag skulle avsky mig själv.
Han däremot skulle garanterat ha betydligt mer överseende med såna bieffekter. Jag vill helt enkelt att han ska ha det så bäst som möjligt, en klimakteriehäxa står inte med på den listan.

Läste också att man kan få värre symptom på Endon i början av behandlingen. Anledningen är för att östrogenhalten till en början ökar istället för att minskar. Så det är klart att jag blir lite orolig.

Fast tanken på klimakteriet är ju faktiskt rätt lustig. Inte trodde jag att jag skulle hamna i klimakteriet före min egna mamma!

Världens bästa julklapp

Med risk att låta som en tant skriver jag: tänk att det redan är jul igen. Redan dagen innan julafton är detta mitt livs bästa. Jag har min Christoffer, vår mysiga lägenhet, min familj och alla fina vänner. Och min mjukis gris Trynolf. Sen har något fantastiskt hänt!

Jag har också fått en oväntad överraskning som glädjer mig och mina nära till tårar. Jag ska äntligen få en intensivare hormonbehandling. Min härliga Doktor Duktig ska skriva ut en hormonella behandling som sätter mig i klimakteriet.

Naturligtvis kommer detta inte vara en rolig upplevelse, men detta ger mig en stor chans att bli av med mina symptom. Doktor Duktig har klargjort för mig att han nu står helt på min sida och tillsammans ska vi döda Endon. Den bästa julklapp jag kunnat önska mig.

Jag berättade till och med för honom om bloggen och hans smeknamn. Han skrattade och vred på sig med lätt generad men glad uppsyn. Då visste jag att han inte tänker ge upp på mig. Och även då han aldrig gjort någonting som borde fått mig att tvivla så har hjärnspökena och läkarfobin gett mig negativa tankar. Nu är de borta. Och är utbytta mot hopp. Fan vad jag har saknat den känslan.

Jag önskar er alla en underbar jul, mina speciella och goa läsare. Tack för att ni följer mig i min vardag. Jag hoppas att ni får mys, god mat och roliga presenter. Bilden nedan är min present från mig till dig!

God Jul!

Piller-Thriller i Jul

Idag har varit en stygg Endo dag med ordentlig magkatarr samtidigt (two in one). Men jag tror att det var läkar-nervositeten som triggat vågorna av kramper idag. Jag hade ett samtal med Doktor Godhjärtad idag och imorgon ska jag besöka Doktor Duktig igen. Alldeles för mycket läkare för min smak. Men vissa saker kan jag inte undvika, som läkare, techno grannen (som är besatt av bas och hög volym) samt mitt lurviga tuffsiga godmorgon-hår.

Men jag ska ändå berätta lite vad som händer med mediciner, brevet som skickats till Uppsala och julen. Är väldigt trött och sliten idag men ska göra mitt bästa med att bilda meningar och forma tankar som inte handlar om choklad eller cola light

Som sagt pratades det med Doktor Godhjärtad. Hon skulle ha ringt klockan ett på eftermiddagen men av någon anledning (hon gav nog en, men min hjärna sov fortfarande) plingade hon istället vid nio på morgonen. Jag råkade nog klicka henne av misstag en gång. I alla fall var jag inte riktigt på G utan halvt snoozande då jag försökte förklara vad som hänt sen sist och vad jag vill ha hjälpt med.

Först och främst skrev hon ut en annan smärtlindring. Denna har ett coolt namn (inte med ordet Retard tätt bredvid) (gissa om mina bröder och Christoffer skrattat gott åt mina Retard piller) och heter Ariclaim.

Och vad är det här nu då? Man blir ju förvirrad av alla dessa mediciner. Som vanligt låg jag med datorn på magen och klicka mig runt. Och det jag kom fram till var att Ariclaim används för att behandla smärta. Särskilt ett tillstånd som kallas diabetesneuropati. Vilket kort betyder att delar av nervsystemet har skadats och är ganska så vanligt vid diabetes (kanske du kunnat ana dig till med tanke på namnet). Denna smärtan beskrivs som brännande, stickande, svidande, huggande eller molande smärta eller som en elektrisk chock. Smärta kan framkallas av beröring, värme, kyla eller tryck men det berörda området kan även vara helt utan känsel.

Nackdelen är att dessa tar över en månad att visa minsta tecken på förbättring. Och julafton är ju så nära! Jag vägrar ligga i ett separat rum på jul och inte kunna vara delaktig. Det går jag helt enkelt inte med på. Så jag insisterade till Dr Godhjärtad att hitta en lösning.

Först blev jag sur av hennes förslag. Jag fattade inte alls hur hon tänkte, vilket kan ha att göra med att jag var nyvaken. Hon ville alltså att jag ska ändra på mina Tiparol depo (vilket fick hela mitt inre att skrika av skräck, vill hon att jag ska få mer ont?) och sänka doserna. Men efter en stund förstod jag hur hon tänkte. Alltså ska jag ta 200 mg på morgonen. På kvällen tar jag istället 150 mg. Vilket leder till att jag då har 50 mg vanlig Tiparol som jag kan stoppa i mig vid behov.

Jag bävade däremot för hur mina nätter ska bli då jag inte får nog med smärtlindring. Så hon ordnade detta också med: Mirtazapin activis. (Vem fan döper dessa produkter egentligen?).

Denna är mot depression (vilket inte är aktuellt för mig men...) den ska också fungera som ett sömnhjälpmedel samtidigt som den är smärtlindrande.

Över till det fantastiska brevet som Christoffer har skrivit. Vi har fått otroligt fina reaktioner på det, från er underbara läsare. Era peppande ord (till både mig och Christoffer) har rört mig till tårar (fast det händer ju väldigt lätt just nu, med hormoner och allt). Jag har varit så nere, utslagen och nedslagen men brevet har gett mig kämparglöden tillbaka (den försvann nog aldrig ordentligt, den är för envis).

Vi har för övrigt redan fått en liten uppdatering gällande klagolappen. Brevet har skickats till Kvinnokliniken (endometrios centrum) och till huvudchefsdoktorn (ja, det är den formella titeln) på hela sjukhuset. Det känns så bra att jag inte kan finna ord.

Samtidigt har jag fått ett jätte fint mail av en tjej som berätta att hon hade samma problem som mig, hade samma läkare som jag mött men blev behandlad på Trolig Endometrios. Och han hade sagt att om inte behandlingar fungerar som de ska och de inte hittar något på en MRT (som inte ens var nödvändig för att han skulle ge henne ordentliga hormonsprutor) så ska han operera henne och leta runt lite.

Exakt samma läkare som avvisade mig. Att veta detta, gör mig ännu mer peppad! Brevet kan faktiskt göra skillnad! Jag önskar verkligen det.

Jag håller i alla fall tummarna att dessa piller ska laga mig fram till julafton. Eller i alla fall ge mig nog med pauser för att orka frossa ordentligt. Har svårt att dras med i julstämningen (konstigt då jag var ivrig som en iller för bara en vecka sen). Men så fort mitt besök är klart hos Doktor Duktig kommer jag kunna andas ut och ge mig hän till Tomten, klappar och glögg.

Ska bli otroligt skönt att slippa tänka på hormoner, smärtstillande och sjukskrivningar ett tag framöver. Bara det är en julklapp värdig att läggas under granen!

Varning för Leif-Bob

Har växlat mellan soffan och sängen hela dagen. Inte bara varit Endon som varit svårbemästrad. Idag och igår har jag känt mig inflensa rutten, med tillhörande kroppsvärk, obehag och svettningar. Men eftersom det kan ta flera veckor innan Lyrican helt är ut kroppen så vet jag inte om jag är ”riktigt” extra sjuk. I princip är det oväsentligt eftersom jag varken blir mer eller mindre ynklig beroende på vad som är boven.

Det jag istället tänkte dela med mig utav nu är det som oftast hänger hack i häl med att jag inte orkar lyfta ett finger, mitt största mega hjärnspöke. Låt oss kalla honom Leif-Bob.

Leif-Bob är en stygg jävel. Han är ett sånt hjärnspöke som väntar på att hans byte är fullständigt distraherad av annat då han smyger in i dess hjärna. Och det är faktiskt väldigt underligt vilken bra smygare han är, då han har löjligt stora fötter.

När han väl är inne i skallen på sitt offer börjar han dutta ut negativa tankar. Inte tankar som ”Oj, vad jag är tjock” eller sådant trams. Utan tankar som:

”Har jag verkligen så ont nu? Är det inte så att jag i slutänden faktiskt bara är världens lataste person?”

Om jag nu inte riktigt fattat att Leif-Bob är i full gång med att göra allt jobbigare, än det egentligen är, så ökar han lömskt växel och blir ännu styggare. Då blir det tankar som:

”Jag är en usel flickvän, vän, dotter som bara ligger här och ligger.”

”Jag kommer få ont igen. Jag vill inte ha ont mer! Åh, herre Gud, tänk om det blir som då jag åkte hem från Göteborg! Tänk om...”

Och som grädde på potatisen varför inte lite: ”Jag är ju så jävla lat!”

Nu skrattar Leif-Bob sitt hesa skrovliga garv. Han borde verkligen sluta röka. Och kanske klippa näshåren. Medans han gnuggar fingertopparna mot varandra skickar han ut det sista Esset. Tanken som kan knäcka mig och ger den hemskaste känslor av alla: Hopplösheten.

”Jag kommer aldrig bli bättre. Mitt liv ser ut så här ni. Jag blir aldrig friskare än så här...”

Jag sa ju att Leif-Bob är jätte hemsk!

Oftast behöver Christoffer ta tag i mig och prata mig in på rätt spår igen. Han liksom skakar ut Leif-Bob ut ur ena mitt öra. Sen stampar min hjälte på detta bittra lilla hjärnspöke tills det inte ens finns svett kvar av honom.

Jag kan lyckas bli av med Leif-Bob på egen hand men det är alltid så mycket svårare om jag har ont eller är full av humörsvängande tabletter.

Sedan minns jag. Då Leif-Bob inte styr och ställer i min gråa geggiga hjärna är det enklare att tänka klart. Och jag skämms alltid en skvätt för det som jag har tänkt och känslor som svallat inom mig.

Jag är inte lat. Klart har jag slappar stunder som alla andra men jag är ingen soffliggare. Problemet är ju att jag har ont. Jag har ont och har Endo. Hur jag kan glömma det är oförklarligt.

Och jag vet att jag inte är en dålig flickvän, jag älskar Christoffer och vi har en underbart förhållande. Så mycket som den mannen ler, skrattar och säger att han är lycklig kan han ju inte vara missbelåten med mig.

Endon gör ont. Tyvärr har jag också den kroniska varianten och det är klart att det är förjävligt och trist. Men jag kan hantera smärtan största delen av tiden. Och jag har mindre ont nu, annars hade jag ju inte haft tid att bli riktigt nervös över att inte vara smärtfri längre. Men idag, då jag gick in på min Facebook sida hittade jag en citat från en författare som jag gillar. Han har en tendens att skriva väldigt fjoskiga citat men den senaste tiden har deras mening varit väldigt inriktat på sånt jag går igenom. Idag stod de sanna visdomsorden:

"Tell your heart that the fear of suffering is worse than the suffering itself."
(Paulo Coehlo)

Endon gör ont och det ställer till det i min vardag. Men det är då Leif-Bob smyger sig in som en storfotat ninja som det blir riktigt tufft. Christoffer har ett visst minspel då han ser att Leif-Bob är på besök. Hela existensen av Leif-Bob förbryllar honom.

”Räcker det inte med att du ska ha ont? Måste du ha dåligt samvete också? Måste du klanka ner på dig själv? Har du det inte jobbigt nog som det är? ”

Jag hoppas att Leif-Bob läser detta inlägget och förstår att han måste lämna mig ifred. Christoffer har ju helt rätt, jag ska fokusera på att bli frisk. Vilket jag ta mig tusen kommer bli också!

Kan ju njuta av vetskapen att så fort jag mår bättre hittar vi på underligheter som att mata vi måsar i snön, och då minns vi inte ens vem Leif-Bob är. Precis så betydelselös kommer han bli då jag är klar med honom.

Doktor Hjärtlig & Doktor Hagrid

Idag var jag tillsist på mitt möte på Smärtbehandlingsenheten. Klockan 13:00 satt jag i väntrummet på Uddevallasjukhus och svettades litervis samtidigt som jag skakade som om jag inte druckit kaffe på ett år (det sista är Christoffers kommentar då han såg mig studsa runt på stolen som en vilsen gummiboll).

Min läkarskräck var påtaglig, Endon hade envisat med att få följa med och och jag var livrädd att de skulle ta mina värktabletter och lämna mig med Alvedon. (Vilket låter som rent strunt om det inte vore för att det faktiskt hänt mig flera gånger, men då av rena idiotiska läkare) (och jag har en elefants minne) (elefanten lär vilja ha tillbaka det snart).

Dörren öppnas och en liten ung kvinna kikar ut. Hennes blick låser sig fast vid mig och hon ler brett. Då började nerverna lugna sig. Jag klev in i ett rum där en bjässe till man stod med ett ännu varmare leende. Han fick mig att tänka på jätten Hagrid, så snäll såg han ut att vara (fast de delade inte jättens lilla hjärna som tur var) (eller hans gigantiska skägg).

Vi gick igenom allt jag hade skickat in till dem. Det var en stor bunte papper som jag hade fyllt i noggrant. Tur var ju det, för jag var fortfarande nervös och stammade och hoppade mellan ämnen som om jag bara hade en minut på mig att berätta allt. Som tur var förstod de att jag var nervös (och om de inte fatta så sa jag det rent ut) (men enligt Doktor Hagrid är det normalt. Man ska inte vara glad över att komma på besök till dem) (Lustigkurre).

Doktor Hjärtlig lugnade mig och gjorde undersökningar som innefattade en pensel, en kall massagerullgrej, en varm massagerullgrej och en nål. Hon lyssnade. Verkligen lyssnade. Inte "Doktor Lyssnade" utan hon tog in det jag sa. Om hon var osäker på något så frågade mig. Om hon inte visste något så erkände hon det.

Doktor Hjärtlig och Doktor Hagrid var ett perfekt team som ivrigt letade efter lösningar på mina problem. Doktor Hjärtlig till och med fnös då hon hört hela min historia och frågade med tydlig frustration: "Förlåt att jag frågar dig detta, men Primolut-Nor har ju hjälpt dig förut, varför tog det så lång tid innan de medicinerade dig med det?"

Jag ryckte på axlarna då jag inte hade ett tydligt svar på en så uppenbar fråga. Och inombords växte mitt förtroende för henne ännu ett snäpp.

Efter allt detta börjades det ändras om i min medicinering. Det första hon gjorde var att byta ut mina vanliga Tiparol mot en annan form som kallas för Tiparol Depo. Kortfattad är det en tablett som man tar som fördelar sig under hela dygnet. Den är byggd så att man får en kontinuelig mängd in i kroppen under den tiden. Det är mycket bättre för mig då jag inte får några toppar i smärtorna och det gör också att chansen att bli beroende av dem minskar. Jag börjar med 150 mg på morgonen och samma dos på kvällen. Mycket förre tabletter att ta än åtta stycken var dag.

Sedan fick jag en ny värktablett mot den huggande smärtan som Tiparolen inte fungerar på. Den lät nedrans läskig då jag läste att den hjälpte mot nervsmärtor, epelepsi och ångestsyndrom. Men Doktor Hjärtlig och Doktor Hagrid förklarade allt väl och eftersom jag börjar på en väldigt låg dos borde vissa biverkningar inte komma allt för intensivt och plötsligt. Denna medicin heter Lyrica (antagligen för att de ska göra mig lyriska) (dåligt skämt, jag vet) (döm mig inte). Det är otroligt många biverkningar som man kan få så naturligtvis är det lite läskigt. Men fungerar dem är det ju underbart!
Dessa ska jag ta 25mg i ungefär tre dagar till en vecka för att sen öka till 50 mg. Och om jag reagerar bra på dem ska jag öka till 75 mg och fortsätta så tills jag har en maxdos på 100 mg.

Nu går jag på två tabletter som kan göra att jag går upp i vikt. Jag kommer att se ut som en boll med ben om det stämmer. Eller så kommer jag somna överallt.

Det känns otroligt bra att ha två nya Doktorer på mig sida. De rekommenderade mig också att gå på sjukgymnastik så fort jag orkar. Men det blir då jag är på benen igen, efter senaste Provera turen. Allt för att undvika att jag blir en boll.

Fortsätter mina doktorbesök såhär kommer jag inte ha någon mer läkarskräck. Det var så skönt att klänga mig fast vid mina Doktorer och ge dem varsin hormonellt lyrisk kram och sen gå ut ur dörren med mega leendet inväntades Christoffers: "Vad var det jag sa?".