Varning för Leif-Bob

Har växlat mellan soffan och sängen hela dagen. Inte bara varit Endon som varit svårbemästrad. Idag och igår har jag känt mig inflensa rutten, med tillhörande kroppsvärk, obehag och svettningar. Men eftersom det kan ta flera veckor innan Lyrican helt är ut kroppen så vet jag inte om jag är ”riktigt” extra sjuk. I princip är det oväsentligt eftersom jag varken blir mer eller mindre ynklig beroende på vad som är boven.

Det jag istället tänkte dela med mig utav nu är det som oftast hänger hack i häl med att jag inte orkar lyfta ett finger, mitt största mega hjärnspöke. Låt oss kalla honom Leif-Bob.

Leif-Bob är en stygg jävel. Han är ett sånt hjärnspöke som väntar på att hans byte är fullständigt distraherad av annat då han smyger in i dess hjärna. Och det är faktiskt väldigt underligt vilken bra smygare han är, då han har löjligt stora fötter.

När han väl är inne i skallen på sitt offer börjar han dutta ut negativa tankar. Inte tankar som ”Oj, vad jag är tjock” eller sådant trams. Utan tankar som:

”Har jag verkligen så ont nu? Är det inte så att jag i slutänden faktiskt bara är världens lataste person?”

Om jag nu inte riktigt fattat att Leif-Bob är i full gång med att göra allt jobbigare, än det egentligen är, så ökar han lömskt växel och blir ännu styggare. Då blir det tankar som:

”Jag är en usel flickvän, vän, dotter som bara ligger här och ligger.”

”Jag kommer få ont igen. Jag vill inte ha ont mer! Åh, herre Gud, tänk om det blir som då jag åkte hem från Göteborg! Tänk om...”

Och som grädde på potatisen varför inte lite: ”Jag är ju så jävla lat!”

Nu skrattar Leif-Bob sitt hesa skrovliga garv. Han borde verkligen sluta röka. Och kanske klippa näshåren. Medans han gnuggar fingertopparna mot varandra skickar han ut det sista Esset. Tanken som kan knäcka mig och ger den hemskaste känslor av alla: Hopplösheten.

”Jag kommer aldrig bli bättre. Mitt liv ser ut så här ni. Jag blir aldrig friskare än så här...”

Jag sa ju att Leif-Bob är jätte hemsk!

Oftast behöver Christoffer ta tag i mig och prata mig in på rätt spår igen. Han liksom skakar ut Leif-Bob ut ur ena mitt öra. Sen stampar min hjälte på detta bittra lilla hjärnspöke tills det inte ens finns svett kvar av honom.

Jag kan lyckas bli av med Leif-Bob på egen hand men det är alltid så mycket svårare om jag har ont eller är full av humörsvängande tabletter.

Sedan minns jag. Då Leif-Bob inte styr och ställer i min gråa geggiga hjärna är det enklare att tänka klart. Och jag skämms alltid en skvätt för det som jag har tänkt och känslor som svallat inom mig.

Jag är inte lat. Klart har jag slappar stunder som alla andra men jag är ingen soffliggare. Problemet är ju att jag har ont. Jag har ont och har Endo. Hur jag kan glömma det är oförklarligt.

Och jag vet att jag inte är en dålig flickvän, jag älskar Christoffer och vi har en underbart förhållande. Så mycket som den mannen ler, skrattar och säger att han är lycklig kan han ju inte vara missbelåten med mig.

Endon gör ont. Tyvärr har jag också den kroniska varianten och det är klart att det är förjävligt och trist. Men jag kan hantera smärtan största delen av tiden. Och jag har mindre ont nu, annars hade jag ju inte haft tid att bli riktigt nervös över att inte vara smärtfri längre. Men idag, då jag gick in på min Facebook sida hittade jag en citat från en författare som jag gillar. Han har en tendens att skriva väldigt fjoskiga citat men den senaste tiden har deras mening varit väldigt inriktat på sånt jag går igenom. Idag stod de sanna visdomsorden:

"Tell your heart that the fear of suffering is worse than the suffering itself."
(Paulo Coehlo)

Endon gör ont och det ställer till det i min vardag. Men det är då Leif-Bob smyger sig in som en storfotat ninja som det blir riktigt tufft. Christoffer har ett visst minspel då han ser att Leif-Bob är på besök. Hela existensen av Leif-Bob förbryllar honom.

”Räcker det inte med att du ska ha ont? Måste du ha dåligt samvete också? Måste du klanka ner på dig själv? Har du det inte jobbigt nog som det är? ”

Jag hoppas att Leif-Bob läser detta inlägget och förstår att han måste lämna mig ifred. Christoffer har ju helt rätt, jag ska fokusera på att bli frisk. Vilket jag ta mig tusen kommer bli också!

Kan ju njuta av vetskapen att så fort jag mår bättre hittar vi på underligheter som att mata vi måsar i snön, och då minns vi inte ens vem Leif-Bob är. Precis så betydelselös kommer han bli då jag är klar med honom.