Lyrica borde skämmas för att de finns till...

Att ta Lyrican var enkelt. Ett glas vatten, piller i handen, flopp, piller i munnen, gluffs, piller i magen, klar.

Att ha Lyrica i kroppen var mindre enkelt. Smärtor jag inte kände igen klev upp på scenen och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med det eller åt dem. Endon blev värre och jag kände mig tyngre. Skrattade jag så gjorde jag det inte fullt ut. Det var som om min glädje nådde til 75% men alla andra känslor vägde tyngre och skakade upp mig på ett sätt jag bara kan jämföra med då jag tog P-pillerna Neovletta vars stygga biverkning var att jag blev deprimerad.

Kombinationen av dessa fysiska och psykiska reaktioner var rent av fjantigt. Här fick jag en medicin som skulle göra min vardag enklare och nu kunde jag inte ens tröstäta lite snask utan att vara på gränsen till att kräkas. Befängt helt enkelt. Kanske en gnutta komiskt om några dagar, då jag återhämtat mig mer. Just nu är det mest idiotiskt.

Att sluta med Lyrican var/är avskyvärt.

Nu ska jag understryka att alla som tar denna medicin inte kommer ha samma utsättningsproblem som jag har haft. Jag har alltid varit känslig för tabletter och får lätt de mest udda biverkningar.

Jag mådde ohyggligt dålig då jag trappade ner på de där satans-pillerna. Först gick min kropp igenom en ren protest, den pinade mig med vär, svettningar, toalettbesök (som var så smärtsamma att jag inte blivit förvånad om en liten bebis visade sig ligga där i holken och jollra efter mina krystningar), illamående som gjorde mig kallsvettig och skakig. Benen sved, brände och krampade så mycket att jag fick svårt att gå på dem (vilket gör de där kroppdelarna rätt så meningslösa, för jag kunde inte heller ha på mig byxor som skulle kunna ge magen minska lilla kläm).

Sen kom ångesten. Och den smög sig in i mitt huvud som en rysk spion. Jag kände och tänkte på sätt som inte ”var jag” men lade inte märket till det. Tills jag bröt ihop. Att bäva inför allt och ingenting tar väldigt mycket energi. Energi hade jag ju också så lite att ta utav.

Att ha ont är ju inte kul. Det behövs väl egentligen inte nämnas. Men att må psykiskt dåligt är knäckande. Man kan inte hantera någonting, allt blir tuffare och tyngre att acceptera. Det blir problem och ”end of the world” födda som inte finns i mitt liv.
Men i går hände någonting nytt. Jag hade så mycket energi att jag darrigt påbörjade projekt, irrade runt och kunde inte sluta skratta. Ångesten kom i en stor klump, en gång mitt på dagen, och sen kände jag mig som mig själv. Som mig fast 20% mer, kan man väl säga. Det var som att alla tankar jag inte orkat tänka, alla planer jag inte orkat planera och alla skratt och bus jag inte fått ur mig nu bubblade fram som en diskmaskin fylld med badbubblor.

Allt skedde i super fart. Jag rörde mig snabbt och hackigt, skrev fort och hårt (så handen gjorde ont efter två meningar) och fnissade hysteriskt. Jag kände mig lycklig. Lyckligare. Jag kände igen mig själv fullt ut igen.

Jag hade inte märkt skillnaden fullt ut förrän igår. Enligt Christoffer så är jag en ovanligt glad människa. Så när jag inte är ”genom glad” som vanligt är jag som en ”vanlig” människa. Alltså märks det inte lika väl som det hade gjort på alla andra. Jag vet inte om det stämmer. Men det lät väldigt gulligt!

Nu kraschar jag snabbt någon gång ibland. Kommer av mig i min hyper lycka där jag städar och fixar och njuter av att inte ha ont i benen. Men det är så mycket enklare då jag fått bort den konstanta ångesten och oron. Inte konstigt egentligen.

Som plus på taket (mitt egna ordspråk, som jag precis hittade på) så har smärtan minskat! Idag var första gången på evigheter då jag inte åmade mig av pinor klockan 16:00. Jag plockade i vårat hobbyrum klockan 17:00 och vilade upp mig på soffan 18:00. Ingen intensiv plågsam smärta alls idag! Klockan är nu 21:31 och jag kan i och för sig inte sitta upp och vandra runt i lägenheten. Men jag kan halvligga, lindra med värmedynan och fortfarande le.

Det är ju rätt konstigt egentligen. Jag är (nästan) tillbaka där jag var innan jag åkte till smärtbehandlingsenheten. Fast jag har smärtfria mornar och jag har lärt mig uppskatta att jag kan skratta åt allt.

Men en sak är klar. Lyrica tar jag aldrig igen. Inte ens under pistolhot.