Hur var mitt år 2011 egentligen?

Det må vara några dagar kvar av 2011 men jag är ändå redo att se tillbaka till tiden som varit. Och vad gör inte detta enklast men roligast om inte med hjälp av ett litet frågeformulär. Så nu kör vi.

1. Vad var det absolut bästa som hände 2011?
Enantonbehandlingen som gör mig bättre! (Woho!)

2. Vad var det mest utmanande som hände?
Enantonbehandlingens biverkningar. Klimakteriet är inte att skratta åt (förutom då det är löjligt underhållande) (som då jag grät av lycka för att Sanna, min blivande svägerska, diskade min matlåda).

3. Vilken glädjestund var mest oväntad år 2011?
Att Enantonbehandlingen fungerade mot Endon. Vi vågade inte ens hoppas på att den skulle funka så här bra.

Sen...Eh, läste du om hur jag grät av lycka för att Sanna diska min matlåda? Det var ju rätt så oväntat. Jag har så många olika stunder då jag blivit rörd att det kan komma att bli en bok om dem. Men jag har gråtit så fort någon gjort något snällt mot mig. Nu i Julas då hela min familj fröjdades över att jag är så mycket piggare nu. När jag fick en applåd och hurra rop brast det och jag sprang in i mina föräldrars sovrum och fulgrät (av glädje). Sen blev jag så glad över min Decoupage present från Christoffer att det svartna för ögonen. (Sant!) För att inte tala om alla gånger jag sett på min älskade Christoffer och känslorna har blivit så stora att de runnit ner för mina kinder.

4. Vad var ett oväntat hinder?
Vågen och hur mycket självkänsla jag (ovetande) lagt på min vikt. Trodde jag visste bättre än så. Sen plågas jag av röksug just nu, trodde inte jag skulle stångas mot nikotinet igen.

5. Beskriv år 2011 med tre ord:
Smärta, kreativ och kärleksfull.

6. Välj tre ord som din partner/vän skulle beskriva ditt 2011 (fråga inte personen utan gissa vad du tror att svaren skulle bli):
Kärlek, hormonmonster och pyssel.

7. Välj tre ord som din partner/vän skulle beskriva sitt 2011 (än en gång, fråga inte personen ifråga utan gissa för fasiken):
Lycka, skrivande och kärlek.

8. Vilka var de bästa böckerna du läste?
Eftersom jag är en boknörd blir det en topp 10 lista (inte i någon särskild ordning).

Niceville (eller: The Help, som den egentligen heter) av Kathryn Stockett
Kattöga av Margaret Atwood
What we talk about when we talk about love (novellsamling) av Raymond Carver
Never let me go av Ishiguro Kazuo
Liftarens guide till Galaxen av Douglas Adams (bättre sent än aldrig) (de tre första böckerna)
The Tower och French (noveller) av Christoffer Sandman
Norwegian Wood av Haruki Murakami
The metamorphosis av Franz Kafka (så jäkla rolig!)
Slaughterhouse five av Kurt Vonnegut (nu börjar jag låta lite pretansiös men denna klassiker va riktigt bra!)
After the quake av Haruki Murakami

9. Med vem hade du din mest värdefulla relation?
Duuuh, Christoffer så klart. Så självklart att vi nu kan himla med ögonen, på tre. Ett... två...tre!

10. Vilken var din största personliga förändring från Januari till December 2011?
Endoslakten! Jag är piggare, smärtfri(are), gladare, friare och ska få ge mig ut på jakt efter en praktikplats där jag ska få testa att jobba lite.

11. På vilket/vilka sätt har du växt emotionellt detta år?
Jag har blivit säkrare i mig själv. Vet vad jag vill ha i mina relationer. Lärt mig sätta gränser. Har också fått mer skinn på näsan, utom då hormonerna är i gungning. Jag har också lärt mig tvinga mig själv att sluta stressa. Plus att jag vet vad jag vill bli då jag blir stor.

12. På vilket/vilka sätt har du växt spirituellt?
Jag har gått ur Svenska kyrkan.

13. På vilket/vilka sätt har du vuxit psykologiskt?
Min läkarskräck är inte lika skräckig längre. Min optikerfobi är borta och jag äger nu två par brillor. Jag har ockå lärt mig att jag är minst lika älskvärd även då jag är ledsen som då jag är glad och sprallig.

14. På vilket sätt har du vuxit i dina relationer gentemot andra?
Jag har lärt mig sätta gränser och inte låta mina vänner kräva mer av mig än jag skulle kräva av dem. Jag har gått in för att berätta för de jag håller av hur mycket de betyder för mig. Jag har tur som har de fina vänner jag har!

Att jag också är piggare gör att jag orkar umgås och hitta på mer roligheter med mina godingar. Det är ett stort mega plus!


Sen längtar jag efter att kunna gifta mig med min Christoffer. Jag vill det nu. Pronto!

15. Vad har varit roligast på jobbet?
Detta kommer jag att kunna svara på i 2012s frågeformulär.

16. Vad har varit din största tidstjuv år 2011?
Att invänta effekten av hormonerna, att invänta läkar/sjukgymnast/smärtenhetens bokade möten. Tålamodet har tvingats bli större detta året. Och de många timmar jag legat framför TV.n och väntat på att smärtlindringen ska ta. Så kortfattat: Endojäveln.

17. Hur tillbringade du bäst din tid år 2011?
Fastklistrad vid Christoffer. Gos, hångel och jox. He he he...

18. Vad var det största du lärde dig år 2011?
Allt kommer att bli bra.

19. Skriv en fras eller uttalande som beskriver ditt 2011:
Kärlek övervinner allt, ta mig fan.

20. Vad funkade riktigt bra detta år?
Fläkten jag fick av mamma och pappa.

21. Vad funka riktigt dåligt 2011?
Smärtkliniken i Uddevalla (som aldrig hörde av sig mer) och Uppsala Endoklinik som var dryga och dumma i skallo. Plus spikmattan vi fick i julklapp förra året, den gör ju bara ont.

22. Fick någon barn detta året?
Jajemensan. Många barn föddes år 2011.

22. Gifte sig någon du kände år 2011?
Ja, om jag inte minns fel så var det Petra som klädde sig i vitt i år.

23. Vad är du stolt över att du åstadkommit detta året?
Mina pysselprojekt. De gjorde så att det kändes som att jag hade ett arbete att utföra. Kan ha blivit lite besatt på slutet då jag gjorde marmelad, tänkte marmelad och drömde marmelad. Jag var en marmeladoholic.

24. Inom vilket område var du mest framgångsrik 2011?
I mina relationer. Min älskade familj. Min fantastiska sambo. Då jag var kreativ kände jag mig framgångsrik som bara den! Plus att jag börjat skriva ordentligt, har hunnit med fem noveller redan. Också då jag orkade städa och laga mat. Att besegra Endon gör att jag känner mig starkare hela tiden.

25. Vilket var din favorit svordom?
I RÖVEN!

26. Vad är du mest stolt över?
Christoffer. Crelin. Och mina små fötter så klart.

27. Vad ångrar du att du gjorde år 2011?
Att vi glömde biljetterna då vi åkte till Bokmässan i Göteborg. Fast det var ju inte hela världen. Annars väljer jag att inte ångra något, det är som att springa på ett löpband. Man blir helt utmattad men kommer ingenvart.

28. Vilka lärdomar tar du med dig till 2012?
Att säga hur jag vill ha det. Att jag är starkare än jag tror. Och att inte mixa kokande varm sås i en blender, locket flyger ju fan av. Och gör för all del inte om det en gång till för att vara säker på att det var en dum idé. Det gör minst lika ont två minuter efter första gången.

29. När följde du din intuition senast?
När jag köpte julklappar. Och det blev riktigt bra må jag säga.

30. Vilken musik/grupp/artist upptäckte du 2011?
Florence and the machine. Bra grejer.

31. Vilka framgångar har du glömt eller tagit förgivet som förtjänar lite extra hyllning?
Att jag lärt mig virka, brodera, laga flera nya maträtter, lita mer på min röst, målat tavlor, sytt och grejat. Jag har gett mig själv fria tyglar att testa nya saker detta året. Som att skapa egna stearinljus och planterat blommor. Det har varit jätte kul. Ska börja med Decoupage snart!

32. Vilka filmer var bäst år 2011?
Eftersom jag inte bara är en boknörd utan också en filmnörd så blir det än en gång 10 i topp, fast utan någon särskild ordning.

Apornas planet (R)evolution
Melancholia
Breaking Dawn (del 1)
Contagion
Coraline och spegelns hemlighet (gjord 2009 men sågs 2011)
Jane Eyre
Rabbit hole (gjord 2010 men sågs 2011)
The kings speech (gjord 2010 men sågs 2011)
Black Swan (gjord 2010 men sågs 2011)
Dumma mej (gjord 2010 men sågs 2011)

33. Vilka TV-serier följde/följer du?

Bron
Homeland
Allt för Sverige
Life
True Blood
The walking dead
Game of thrones (även då jag insisterar på att den heter King of thrones)
Top Model säsong 167 (eller liknande högt nummer)
An idiot abroad.
American horror story
Skvaller tjejer (på engelska)
Desperata husfruar (om vi råkar slå på tv.n vid rätt tidpunkt)

Som sagt, jag har behövt mycket TV för att distrahera mig detta år. Sen så är vissa av dessa serier löjligt bra också, måste jag ju understryka.

34. Vilken inspiration/tanke/idé/upplevelse vill du ta med dig och använda år 2012?
Jag ska bli författare. En avstressad, smärtfri Fru Sandman.

35. Mitt nyårslöfte för år 2012 är…
Jag ska inte röka en endaste cigarett till och ska njuta av nuet mer. För, precis som Madsen Mikkelsen säger: ”Livet är inte daaaagarna som passerar utan det är daaagarna du sover minst.”Hm… mycket passande för det jag vill säga…?

36. Avsluta meningen: “Detta år var ett år av…”
…kärlek, jävlar anamma, hopp och väldigt mycket skratt.

37. Senaste gången du grät var…
… då jag öppna en julklapp som Christoffer gav mig. Det var en ring däri och även då jag visste att vi inte kan gifta oss än (pengar behövs i massor!) så blev jag så upprymd och rörd att jag började gråta. Den dag han ställer sig på ett knä och friar kommer jag skämma ut oss fullkomligt.

38. Dog någon du kände år 2011?
Jag kände ju inte direkt Amy Winehouse eller Elisabeth Taylor men jag kände till dem. Och Bin Ladin dog också. Och någon mer sådan där gubbe… Gadaffi hette han va?


Fast, faktiskt gick mina två sötnos fiskar bort för ett tag sedan. Ponyo, som åt ihjäl sig och Bumbi som blev ihjälstressad av Kampfisken. En av våra dammsugar malar begick också självmord då han klämde sig fast mellan rötterna på vår växt, en dag efter vi köpt honom…

Annars, tack gode gud (som jag inte tror på), känner jag ingen som gått bort i år. Och så ska det förbli alla andra år också. Där med basta! Bara tanken gör det svårt att andas.

39. Skaffa du något husdjur 2011?
Jajemensan! Våra fantastiska fiskar hitta hem till oss i år. Låt mig presentera: Malarna; Sookie Stackhouse, Marlon Brando. Neon tetrorna; Den Gode, Den Onde och Den Fule. Dammsugar malarna; Sherlock Holmes och Dr Watson. Japanska kampfisken Haruki ”Murre” Murakami. Sist men inte minst våra Musse Mollysar, Douglas Adams med sina tjejer Meryl Streep, Holly Golightly och Bella. Plus Molly bebisen Arrietty som är liten som ett halvt russin.

40. Vad tänker du lämna bakom dig då du kliver in i år 2012, så du kan börja nästa år på ny kula?
Jag tänkte lämna kvar Endon i år 2011 faktiskt. Överge den i en sketen liten gränd där den får stå och skämmas i evigheternas evighet medan jag trippar vidare i skyhöga klackar, tajta jeans till mitt alldeles nya fantastiska jobb.

Psykbryt, sprutor och min pappa

Den tolfte Enanton sprutan har varit riktigt jävlig. Igår fick jag ett smärre bryt och fulgrät så intensivt att grannarna måste ha trott att ännu en av våra fiskar gått bort. Det har varit tungt denna månaden.

Det har tagit på mitt humör att bli liggande på soffan igen. Att också vara hormonell som tre gravida kvinnor i klimakteriet gör ingenting enklare. En mörk tung dimma som jag måste kämpat mig igenom varje dag. Jag blir rädd att detta är ett stort baksteg och att jag blir sämre igen, även då jag vet att Enantonen räddar livet på mig (nästan bokstavligt talat). Jag vet också att det är biverkningar på sprutan som gör att jag har djävulskt ont denna månad. Jag vet att mitt mixande med värktabletterna gjort att jag får mer ont. Jag vet allt det där. Men jag känner det inte. Känslorna löper amok och förnuftet står handfallet bredvid och ser på. Översättning: Jag blir så jävla trött på skiten.

Ändå har jag gjort saker jag inte kunnat för ett år sen. Till exempel åkte jag, Christoffer, hans bror Robin och min blivande svärmor Anna till Ullared! Jag blev sliten efteråt men klarade hela dagen där. När vi kom hem från shoppandet så ställde jag mig till och med och lagade mat (som Christoffer fick göra klart då ryggen sa emot) (men ändå!).

Igår, då jag hade min storartade fulgråts uppvisning, släppte jag på trycket. Spydde ut frustreringen som dålig mat. Som alltid lugnade Christoffer mig, bara att ha honom i mitt liv gör mig lycklig. Endon kommer vi att besegra, vi gör det varje dag. Ibland behöver jag bara bli påmind om det.

Sedan släppte den där tröga sega dimman och jag kunde se klart igen. Okej, jag kunde inte åka hem till min (snart) svärmor och baka, jag kunde inte ta mig ur soffan, jag har fått besök av nya smärtor som skräms och min hjälte Badkaret sviker mig ibland. Jag måste hitta tillbaka till tålamodet igen. Det känns bara så konstigt hur Endon kan stå så stilla medan tiden rusar fram mot julafton.

Min pappa ringde idag för att ge mig ett uppmuntrande pepping samtal. Det är så häftigt hur han kan säga i en mening vad jag försöker få fram i ett helt inlägg. Han poängterade att det verkligen går framåt, Endon får stryk! Sedan påminde han mig om min storebror Dans 30 års kalas. Då jag låg i hans sovrum, efter att bara varit uppe i en max en timma, och sedan hade panik för att det gjorde så ont och att jag missade så mycket. Det var för lite mer än ett år sen... bara...

Jag hade ett sms från pappa på mobilen som jag helt missat att se.

"Hejsan gumman! Hur går det? Jag hörde att det var jobbigt idag. Krya på dig. Puss Pappa." 

Det betyder så mycket mer än jag kan formulera i ord. Till och med då jag inte ens orkat svara. Att ha min egna hejjarklack underlättar mer än jag kan beskriva. Jag har tur.

Nej, nu blir jag så rörd att jag snart fulgråter igen.

Ullared 2009

Jul Ledigt

Mina älskade läsare.

Mitt huvud är luddigt och fullt av tankar, känslor och gröt. Samtidigt har jag börjat lägga fokus på det jag vill bli då jag blir stor. Jag har (idag) bestämt mig för att jag vill bli författare. Och jag ska ge mig hän till detta till 100%. Det innebär att jag måste lägga mer fokus på mitt andra skrivande just nu. Jag vet inte hur lång paus det kommer bli här, kanske bara en vecka eller kanske en månad. Men jag känner att jag behöver det. Om ni har frågor eller vill kommentera så gör jätte gärna det ändå, jag kommer naturligtvis ha koll på min älskade blogg även då jag inte skriver lika aktivt ett tag framöver.

Så för säkerhets skull önskar jag er God Jul och Gott nytt år!

Jag bjuder på en bild på mitt alldeles egen designade pepparkakshus. Första gången jag gör mitt egna lilla hus.

Välkommen in i min tidsmaskin

Kliv in kliv in för all del! 

Dagen i ära ska vi ta ett surr, svisch och hopp ett helt år tillbaka i tiden. För denna morgon, satt jag vid frukostbordet (ja, du läste rätt. Jag satt vid frukostbordet) (jag gör sånt nu för tiden) och försökte minnas hur förra året var vid den här tiden. Jag har svårt att minnas. Men som tur var har inte min tidsmaskin det. Den har ett minne som en elefant.

Nu kör vi, helt enkelt, slå dig ner så reser vi till den 5:e december 2010, inlägget Tomten, Tiparol & Torp

Låt mig citera mig själv:

Jag pysslar för fullt för att få ihop lite personliga presenter. Och för  att bli distraherad, som vanligt. För även om tomten står runt hörnet  så har Endon inte tagit ledigt (tänk vad många semesterdagar den jäveln  borde ha samlat på sig vid det här laget).

Det har varit jobbigt de senaste dagarna. Tillbringade tre pinande timmar på Torp (nej, jag lär mig aldrig) som nära på knäckte mig...

Jag var på Torp idag. Jajemensan. Och ont fick jag men inte alls i närheten av den smärta jag fick stå ut med då. Jag minns det vagt, min hjärna orkar inte hantera de där jävligt tunga stunderna och väljer att glömma bort. Men även då jag har det tufft, 2010, så njuter jag av julstämningen. Tar tillfälle i akt att önska mig något också.

Jag hoppas att Tomten fixar riktigt bra smärtlindring till mig i jul!  (Han kan ju få ta Endon också, men det kanske är att be om för mycket)  (det är ju påskharens jobb)(eller Jesus) (eller kanske Oprahs).

Inlägget efter detta är jag mindre skämtsam och har det riktigt svårt.

 Jag har badat två gånger och försökt att få lindring men det har inte  fungerat. Tabletterna har varit likt sockerpiller och jag har inte  kunnat ligga, sitta längre än någon minut innan jag börjat rulla runt  som en porrig mask. Sen mår jag illa. Jätte illa. Jag har alltid tagit  förgivet att det är magkatarr som gör mig redo att kräkas, men efter  lite tankeverksamhet idag så vore det ju konstigt om det inte var Endon.

Alltså,  jag är helt slut. All smärta, oron att inte få hjälp (vilket inte ger  mig något gott utan bara mer arg Endo), kämpandet med att hålla mig  sysselsatt och pigg, att aldrig veta hur ont jag kommer få idag men att jag kommer få ont, det gör mig galen!

Det inlägget hette (passande nog) Endo suger och borde dö.

Det är overkligt att jag mådde såhär för bara ett år sedan. Hur mycket mitt liv har förändrats. Jag är så otroligt tacksam att jag har Doktor Duktig och haft det stöd runt mig att jag orkat fortsätta söka hjälp. Hade jag lyssnat på "experterna" hade mitt liv sett exakt likadant ut. Fast kanske med betydligt mer tabletter. Nu har jag ett liv som går att leva.

Och jag ser hela tiden förbättringar. Även då sprutan varit ren tortyr denna gången så känner jag ändå att den hjälper mig. Den måste helt enkelt gilla S/M. Knasiga Enanton.

De senaste mornarna har jag kunnat sitta upp vid frukostbordet och äta. Sitta där, på en stol, som en normal vuxen människa och dricka mitt kaffe. Det ska inte tas förgivet.

Jag försöker tänka på det, minnas hur långt jag kommit, då jag blir utmattad av smärtor eller förbannad av att jag inte är "lagad än".

Så, vad sägs, ska vi kliva in i mackapären och åka ett år in i framtiden?

Kliv in kliv in för all del!

Såhär såg jag ut innan Enatonsprutorna.

Så här ung och fräsch är jag nu, under behandlingen.

Morr Spott och Fräs

Jag har varit strandad utan internet alldeles för länge. Nu äntligen har jag kunnat fixa problemet och är tillbaka i cyber världen igen. Tänk vad beroende man blir av att kunna surfa dagligen.

Enantonsprutan, den 12:e, har varit fruktansvärt stygg mot mig. Jag har biverkningar som gör fruktansvärt ont. Alla gamla godingar som till exempel värmevallningarna är i sitt esse igen. Det är fruktansvärt irriterande. Jag vill inte ligga på soffan mer, inte vila hela tiden eller plaska runt i badet för att lindra ryggen.

Samma dag som jag fick sprutan fick jag svåra magsmärtor. Det kändes som om något opererat i min mage och glömt sy igen den. Jag hade panik. Efter en timma orkade jag inte mer och det ringdes till en ambulans. Som tur var hann Tiparolen kicka in innan de kom och helt plötsligt låg jag där på soffan och flämtade efter andan helt smärtfri.

Nej, just nu är det faktiskt tufft.

Ska julpyssla hos min svägerska Sanna idag. Håller tummarna att ryggen lugnat sig så jag orkar. Kommer bli så förbannad om jag missar detta, har sett fram emot det jätte länge nu.

Du kanske kan känna en hint av bitterhet i dagens inlägg. Men smärtor och brist på Internet gör inte Elin glad.

Nu jävlar sjunger jag!

Jag hade mitt möte med min Rehab-koordinator i måndags. Hon var en ängel, en riktig hurtig klok och godhjärtat ängel. Min Rehab-Ängel.

En normal fråga efter ett sånt här påstående är: Finns änglar?! eller Vad är en rehab-koordinator?

Eftersom första frågan redan är besvarad så ska jag förklara vad min Rehab-Ängel är menad att göra. Eftersom jag själv har dåligt hum om det så hittade jag denna beskrivning på primärvårdens hemsida:

Rehabkoordinatorns arbetsuppgifter består av att lotsa sjukskrivna patienter i rehabkedjan så att patienten utan dröjsmål får tillgång till adekvata åtgärder för att återfå hälsa och försörjningsförmåga.

Kvalifikationer:
Gedigna och aktuella kunskaper i lagstiftningen och Försäkringskassans regelverk är ett krav.

 Det var som att dricka guld då hon började fråga mig vad jag vill och sedan fundera ut hur vi skulle se till att få det ordnat. Att ha en person på sin sida men så mycket kunskap är som att äga affären man handlar i. Möjligheterna blir gigantiska och hennes peppande gjorde att jag kunde erkänna drömmar jag inte plockat ned från hyllan på länge.


Så vad vill jag ska hända nu?

Jag beskrev det ungefär såhär: Jag vill ha en plats att gå till där jag får känna efter hur mycket min kropp orkar utan att bli stressad. Men viktigast är att den platsen är flexibel, jag vet aldrig när jag har ont. Jag vill ha en plats där jag kan börja försiktigt och öka efter förmåga.

Rehab-Ängeln justerade sin gloria och vickade på vingarna då hon funderade över vilken instans vi skulle vända oss till. På grund av Arbetsförmedlingens behov av exakta tider, timmar att uppnå, ska vi prata med min Socialtant (läs nu för all del inte: sociala tant utan min tant på soss) och se om hon har någon bra plats i åtanke. Och när jag skriver vi menar jag min Rehab-Ängel. Hon ska hjälpa mig med denna kontakt.

Det känns som att hela världen öppnar upp sig. De där hindren som stått så stadigt framför mig har nu evaporerat och nu får jag istället frågan: Vad är ditt drömjobb?

"Ok, om jag ska vara helt ärlig, är mitt riktiga drömjobb en av tre. Författare, sångerska eller skådespelerska (inte teater utan film) (de där giganto rörelserna med stora känslor är inte min grej). Inredning ligger också högt på listan."

Jag kan prata om det med Christoffer men om jag berättar det för någon annan känns det som om jag är 5 år och vill bli astronaut. Löjligt, barnsligt och omöjligt.
Men Rehab-Ängeln såg ut som att jag precis gjort en självklar lista över vettiga yrken och det kändes jätte skönt.

Min sång har jag lagt på hyllan sen ett tag tillbaka. Har helt tappat självförtroendet men har börjat sjunga för njutningens skull. Jag älskar att sjunga helt enkelt. Mår så bra utav det. Spelade in en cover på en sång som heter "Foolish Games" 2002 på en musikskola i Göteborg. Jag har visat det för en del, lagt ut den på någon sida och gömt den igen. Men nu när jag erkänt att det är ett drömjobb kan jag ju lika gärna dela den mer er också.

Ha lite tålamod bara, det tar 15 sekunder innan låten sätter igång. (Så nervös nu att jag tvekar över att klicka på "publicera inlägg"). Äsch vad fan...


Foolish games by ElinJonasson

Smärtmysteriet är löst

Jag är härmed Sherlock Holmes och Christoffer är min kompanjon Dr Watson. Som detektiver har vi gått tillbaka i tiden och sökt ledtrådar. Fram med förstoringsglaset för att i detalj plöja igenom brottsplatsen. En kväll låg jag i sängen bredvid min älskade (precis så som Holmes och Watson säkert gjorde mellan raderna) och glödlampan tänders ovanför min rödhåriga lilla skalle. Mysteriet var löst.

Smärtmysteriet.

Jag har haft så ruskigt ont den senaste tiden. Naturligtvis har min överpresterande mobilitet (översättning till dalslänska: rännande runt) gjort sitt. Jag har torterat min kropp och nu är den skit förbannad på mig. Men jag har ändå känt att något annat också ställer till det.

Och svaret är: Tiparolen. (Duuhruuduuuhnduuuuun) (... dramatisk musik alltså).

Så här ligger det till. Jag trappar ner min Tiparol för fullt. Har gjort det ett bra tag tillbaka. På order från Doktor Duktig gör jag det långsamt. Så långsamt som 25 mg (en halv tablett) varannan månad (fortare om jag känner att jag pallar det). Det har gått susen. Men jag har gjort ett stort fett misstag. (Duuhruunduuunduuuun)

Jag har nu trappat ner med 50 mg och använde dessa som vid-akut-nödvändig-smärtkaos-nu-pallar-jag-inte-mer-smärta-min-kropp-exploderar-snart-för-nu-är-det-verkligen-jätte-akut piller. Denna veckan jag rört mig så mycket (översättning till dalslänska: drällt som en schlok örd apekatt) har jag tagit extra tabetten fyra gånger.

När jag nu inte tagit Tiparolen denna vecka har jag istället fått utsättnings smärtor, för min kropp blev så förvirrad av mitt velande med smärtlindringen.

På Fass kan man läsa om utsättning av olika läkemedel och då det gället Opiater (som Tiparol är) står det att det är väldigt viktigt att trappa ner långsamt för att undvika jobbiga reaktioner som:

allmänt obehag, rastlöshet, inre oro, tremor, ångest, muskelspänningar, vadkramp, kolik, diarré, hjärtklappning, kylkänsla, frossa, svettningar, gäspningar, nysningar, feber, ökad smärtkänslighet, illamående och muskelvärk

Jag får väldiga vadkramper, det känns som växtvärk i musklerna, blir smärtkänslig, illamående, orolig, rastlös, muskelvärk och kanske annat jag blandar ihop med Enantonbehandlingen.

Nu vet jag i alla fall att jag inte kan ha en vid nöd tablett. Att den extra Tiparolen gör att jag fuckar upp min kropp och gör att jag får mer ont. Tanken hade aldrig slagit mig att den skulle ställa till med problem, om jag tog den vid behov. Antagligen gjorde den mig inte så illa att jag lade märket till det förrän förra veckan då jag var i nöd så många gånger.


Men nu vet jag bättre och ska "bara" härda ut denna dubbla smärta tills kroppen lugnat ner sig ordentligt. Sen ska jag bara se framåt istället, fram mot mitt Rehab möte på måndag. Jag bjuder på ett roligt sms som skickades mellan far och barn, hittade precis en sida full med roliga felskrivningar som fick mig att skratta tills magen krampa. Varför inte ett SMS samtal där de pratar om något så trevligt som medicinering?

Soffarrest, stalkande dinosaurie och min visa man

Jag har varit i soffarrest igår. Hade nog behövt ha suttit där ett par dagar innan, till och med, men jag är ibland lite trög. Eller kanske för positivt inställd till hur min kropp mår. Med andra ord har jag lyckats ta ut min kropp så fullkomligt att jag haft svårt att sitta, stå och (dejá vu) ens gå till toaletten. Det är inte bara smärtorna som tagit på mig utan också påminnelsen av hur jag haft det, oron för att det ska bli så illa igen.

Som tur var har jag min älskade Christoffer som ihärdigt upprepar anledningen till att jag mår som jag gör. Att det inte bara är mitt fel (fast det säger han bara för att va snäll) (inte ens en stalkande dinosaurie hade kunnat skrämma bort mig från Liseberg) och att jag kommer att må bättre då min kropp får vila. Jag blir liksom rädd att tro på honom, då det är som värst, för tänk om han har fel?

Så klart har han inte fel. Christoffer har aldrig haft fel då det gäller min Endo.

Han är förnuftet mitt i galenskaperna och hormonruscherna. Han ser allt så tydligt även då jag kan se hur han blir skakad av mina kramper, jag vet att han vill kunna laga mig.

Nu har jag i alla fall (motvilligt) lyssnat på honom och har tillbringat gårdagen på soffan. Galen av tristess och besvikelse över att jag än en gång missat Pilatesen. Men jag får mitt pris idag då jag orkat sminka mig och gör mig redo för att möta vår nya Ekonomi tant på Socialen. Det finns betydligt roligare saker att göra än att hänga på soss i mina nya glasögon men ibland får man ha det lite tråkigt.

Känner hur kroppen långsamt får tillbaka sin styrka och jävlar anamma.

Nej, nu får jag göra det som jag egentligen skulle göra här vid skrivbordet... leta räkningar... fast, nej men ser man på... är inte det där ett ofärdigt kort som bör scrappas ... nej... räkningar var det ju...

Fokus kvinna!

Liseberg lämna sina spår

Har precis avslutat en vecka full av aktiviteter och den har lämnat sina spår. Jag har gått ifrån att luffsa ner på stan och hem någon gång i veckan till att helt plötsligt blivit galen. Har shoppat på Torp i timmar med min mormor, bror och brorson. Hängt hos optikern tills jag testat alla deras glasögon. Sett vampyrfilmen "Breaking dawn" gått på bio med sötnosarna Sanna och Johanna. Hunnit med tre kalas och i går var crescendot: Jul på Liseberg.  

Det var fantastiskt kul! Hela familjen var samlad och mamma hade lånat mig en ny smidig rullis (som även var stylish lila). Det små duggade hela dagen men aldrig så att det störde oss. Ljusen, dofterna av glögg och bakat gjorde att det kändes som om julafton var runt hörnet. Att vi också vann tre vinster (efter tre hundra försök) (antagligen en överdrift) som jag ylade hysteriskt av lycka utav, gjorde kvällen ännu bättre. Nu kan jag ticka av ännu en "Sak jag ska göra då jag blir friskare"-lista.

Men idag är jag knäckt. Helvete vad ont jag har. Emellanåt blir jag tokig och vet knappt vart jag ska ta vägen för smärtorna hemsöker hela min kropp. Hormonerna gör mig inte starkare heller, för den delen, de gör mig arg och ledsen. Jag måste tänka, om och om igen, att jag i alla fall fått ut någonting av denna smärta. Jag har haft en händelserik vecka.

Ska inte göra mer än min kropp orkar igen. Jag måste lära mig att lyssna på den. Att dela upp mina dagar så att jag inte tar ut mig, det gör så fruktansvärt ont. Har legat i badet i två omgångar redan, kommer bli ett livs levande russin om jag fortsätter såhär. Det är svårt att sätta gränser nu när jag ändå orkar mer, det är så mycket jag vill göra. Ingen jag vill missa.

Än en gång påminner jag mig själv om vikten att hitta balans, att samtidigt se hur långt jag kommit. Framsteg som sker varje månad.

Och nästa år, då ska jag fanimej kunna gå och gosa med Christoffer då vi besöker Jul på Liseberg, som det där äckligt förälskade sliskiga par vi faktiskt är.

Jag har en hemlighet

En pinsam hemlighet som jag tryckt längst bak i huvudet, så jag inte skulle råka berätta den av misstag. Men jag kunde inte hålla det inne längre...

Jag har fått ovanligt råa reaktioner av glädje då jag öppnat mig och dela med mig av denna hemlighet. Denna genanta och aningen ovanliga hemlighet.

Jag har Optikerfobi.

Okej, fobi kan vara ett starkt ord men jag är livrädd för optikern. Har varit det sedan jag var liten och fick gå till den där läskiga gubben med manicker som såg ut att vara tagna från en skräckfilm. Suttit i den där stolen och klamrat mig fast vid armstöden då samme farbror vridit mitt ögonlock ut och in medan han klagat på att jag inte skött mina linser. Det har varit som hos tandläkaren fast att denna herre också, av någon underlig anledning, alltid fick mig att lämna affären med minst dubbelt så mycket varor än jag planerat.

Jag har undvikit att gå till optikern i flera år. Det har alltid funnits bra ursäkter till att skjuta på besöket och ingen har nog förstått att jag blir kallsvettig då det kommer på tal. Men nu när jag blir så torr i ögonen av hormonerna, då jag tycker mig ha svårt att se tydligt längre, så fick jag öppna mig för Christoffer för att äntligen få det medlidande jag förtjänar.

Han skratta så han grät.

Sedan upprepade han förundrat: "Så du har alltså optikerfobi? Vad är du rädd ska hända egentligen?"
"Ja... att han ska skälla på mig... och tvinga mig att köpa saker och sånt..." pep jag ynkligt. Då brast det för honom igen och skratt attackerna fick hans mage att krampa.

Jag hade inget val längre. Nu hade jag berättat och ögonen var inte pigga längre. I förrgår fick jag nog, då jag såg hur rödsprängda och slitna de var så jag tog till och med beslutet själv. Nu var det dags.

Det var inte alls farligt. Inte alls. Jag känner mig (kanske) en smula dum som varit orolig för... ja, vad det nu var egentligen. Min optiker visade sig vara en tjej i min ålder och hon hade bott på samma gata som mig i London (fast inte samtidigt). Hon verkade inte bli allt för trött på mig då jag (som vanligt då jag blir nervös) inte kunde sluta prata och ideligen frågade vad alla tortyrredskap egentligen användes till. Och jag gick till och med därifrån med mer information om hormoner och reaktioner som kan vara bra att veta om man är en Endotjej på behandling.

Hormoner förändrar synen. Jag visste att jag såg sämre efter sprutorna men trodde att det bara hade med att ögonen blev torra, men så är inte fallet. Optikern berättade att de oftast inte rekommenderar att man köper glasögon eller annat långvarigt synredskap om man är fullproppad av hormoner, som om man är gravid eller på behandling. Just för att synen kan bli (och om jag förstod det rätt, oftast blir) bättre då hormonerna är normala igen.

Innan hormonbehandlingen hade jag synfel -3,50 på båda ögonen. Nu däremot har jag med linser -4,00 och med glasögon -4,50. Det låter kanske inte stort men det är en väldig skillnad. Inte undra på att jag kisar med ögonen hela tiden!

Ska få två par roliga glasögon om en vecka ungefär! Det är första gången jag blivit riktigt glad av att ha brillor på mig. Det hjälper naturligtvis att ha en fantastisk pojkvän som ger mig komplimanger då jag testar de olika bågarna.

Nu är min fobi försvunnen och jag ser fram emot att gå till Specsavers och hämta mina bågar. Personalen var urgullig och jag drack upp allt deras kaffe. Det var ett under att de inte kasta ut mig då jag plockade på mig massvis med bågar, tog dem till mitt egna lilla hörn, staplade dem och sedan testade dem under stor koncentration. Efter mycket velande hade jag sex par glasögon att testa då Christoffer gjorde mig sällskap efter hans körlektion.

Så här såg det ut då. (Ta en kik på de svarta glasögonen längst till höger. Där är ett av paren jag köpte.)

Det var nära att jag köpte de röda men kände mig som en excentrisk konstnär.

Hjälp, var är du?!

Jag minns så väl den där hopplösa känslan som sprider sig förlamande genom kroppen. Känslan som är en reaktion. En reaktion på läkare som inte velat hjälpa. Läkare som inte velat lyssna. Läkare som inte ens hört talas om Endometrios förut. Smärtan eskalerar, medicinskåpet börjar bli tomt och den förlamande känslan av total hopplöshet gör att du vet att det inte spelar någon roll om du gråter och skriker. Du får ingen hjälp ändå.

Jag trodde inte att man fick göra så. Skicka ut en patient med outhärdlig smärta och hoppas att en annan doktor ska laga den. Tydligen är det helt okej.

Jag fick min hjälp hos en vårdcentralsläkare. Min Doktor Duktig delar jag inte med mig utav, det törs jag helt enkelt inte. Han har min fysiska hälsa i sina händer och jag vågar inte rubba den perfekta balans vi har mellan oss. Det är en av anledningarna till att jag inte delar med mig av hans namn eller annat. Det känns också fel (vid närmre eftertanke) att sprida hans information här på nätet även då jag hyllar honom som om han vore Jultomten själv.

Efter tankeställande ord från en endosyster har jag kommit fram till att jag inte heller kan dela med mig av andra läkares namn. Vill ju inte reta upp de få guldklimpar som finns där ute. Tänk om jag trasa sönder dem allihopa och får alla Endotjejer efter mig, hormonella och galna av smärtor. Nej, lite självbevarelsedrift har jag i alla fall. Men jag tänkte däremot tipsa om två olika läkarinstanser, i Göteborg, som kan vara värda att ta en kik på.

Ska först tillägga att jag själv aldrig besökt dessa platser, men de har gott omdöme.

Läkarhuset +7

Aleris Specialistvård

Det är alltid svårt det där med gynekologer men jag minns hur det kändes att inte ha en aning om vart man skulle kunna vända sig. Istället hamnade jag om och om igen på Gynakuten på Sahlgrenska. Så fort det inte var akut längre skickades jag hem igen och fortsatte leta febrilt.

Jag önskar jag kunde skriva upp fem experter på Endo som hade gott om tider till alla som söker hjälp. Önskar jag kunde nämna en. Men nu vet du i alla fall två ställen där gynekologer ugglar i alla fall... så du inte står där handfallen och bläddrar gråtande i gula sidorna. Det är stunder som dem du råkar hamna hos en Gynekolog med ett fisknamn som beskriver dina äggledare som skorstenar fulla med gegga...

.... det är inget jag rekommenderar...

Står still men rör mig framåt

Jag var så orolig att jag hade svårt att sitta still på Caremas vårdcentral igår. Christoffer och Camilla Läckberg(s bok) höll mig sällskap och båda gjorde sitt bästa för att hålla mig sansad. När Doktor Duktig stod där i dörren och bad mig följa efter honom slog jag än en gång över hur fel jag dömt honom första gången jag satt på hans kontor.

Han verkade vara en typisk doktor som arbetat på samma ställe i många år, en sån typ som jag blivit så dåligt bemött utav tidigare. Men jag hade fel. Så fel man kan ha då man har riktigt jäkla fel. Doktor Duktig är fantastisk. Han är smart, godhjärtat och kompetent.

Så än en gång undrade jag varför jag alltid blir så satans nervös då jag ska ha ett möte med honom. Christoffer går inte ens helhjärtat in för sina "Vad var det jag sa"-sånger längre, eftersom den ska sjungas varje gång jag haft ett besök på Carema vårdcentral.

Denna gång var Doktor Duktig i sitt vanliga esse och vi samtalade om Enantonen, smärtorna, livet och vad vi skulle göra nu. Jag inväntade att han skulle ändra min sjukskrivning och att jag helt plötsligt skulle arbeta 50 timmar i veckan och bara ta Alvedon mot smärtorna. Istället skrev han ut mer Enanton, så länge jag får god effekt av dem fortsätter jag ta dem.

"Jag tänkte att du ska bli arbetsprövad. Så vi kan se om vi kan göra något mer för dig."

Jag jublade inombords. Gick hem och Googla vad det betyder.  På en hemsida om ämnet hittade jag följande information:

Arbetsprövning

Arbetsprövning är en utredningståtgärd för att klarlägga vilken arbetsförmåga medarbetaren har eller kan uppnå genom arbetslivsinriktad rehabilitering.


Tiden för arbetsprövning är vanligtvis 2 veckor och ska bestå av enklare arbetsuppgifter och vara del av ordinarie arbetsdag.

Skojar ni med mig eller?! Detta är fantastiskt! (Utför en glädjedans som innefattar svängande armar och vickande rumpa) Detta är bättre än det jag hoppas på och det känns så skönt att veta att det kommer ske under kontrollerade former. Doktor Duktig hade redan tänkt ut vad som skulle passa och jag känner mig trygg i nästa steg.

Det känns så häftigt, jag står liksom still i tryggheten att ha mina hormonsprutor och inte slängas in i ett arbete utan att veta vad jag fysiskt klarar av och ändå rullar det på framåt in i en framtid som bara känns ljusare och ljusare.

Viktigt möte

Känslorna är en geggig mix av oro och glädje. Imorgon har jag äntligen ett möte med Doktor Duktig om ett ämne jag längtat efter alldeles för länge. Jag ser fram emot det men bävar samtidigt. Det är svårt att förklara varför, men enklast blir det om jag börjar med att berätta vad som står på agendan.

Min sjukskrivning. 

Jag kan inte räkna på fingrar eller tår hur många gånger jag önskat att min kropp vore redo för att komma ut på arbetsmarknaden igen. Har till och med surfat i smyg på Arbetsförmedlingens hemsida och skyldigt trånat efter jobb som jag omöjligen kunnat söka. Antagligen är det väl så en dålig pojkvän/flickvän smyg tittar på porr då dennes partner sover. 

Nu är det däremot dags att samtala om min framtid. Äntligen. Doktor Duktig planterade tanken sist gång vi träffades, att jag kanske skulle läsa en kurs eller något? Jag vill däremot ut och jobba, jag vill ut ur lägenheten och tjäna pengar. Mina pengar, våra pengar, även om jag inte kommer tjäna tiotusentals kosingar. 

Men jag vet inte alls hur Doktor Duktig ser på saken. Om han vill att jag ska börja arbeta. Om jag fysiskt är frisk nog att kunna göra det. Om jag kommer klara av att arbeta utan att stressa och få mer ont. 

Jag vet att jag fortfarande måste vara sjukskriven till stora procent och en del av mig är rädd att jag helt plötsligt står där och bara va sjukskriven till 20%.

Jag vet att tankar och oro eggas igång av hormonerna. Jag vet lika väl att Doktor Duktig poängterade sist gång vi träffades att jag måste gå långsamt tillväga. Men mina känslor och tankar är inte alltid så logiska.

Det enda jag tydligt kan säga om saken är att både jag och Christoffer har längtat efter denna dag. Jag vet också att jag mycket hellre försöker och misslyckas än att inte försöka alls.

Och jag vet att, under dessa vågor av hormoner, har jag svårt att sitta still av lyckan över att jag är på gränsen till att inte vara 100% sjukskriven mer. Det är bara så overkligt, spännande och alldeles alldeles underbart!

"Endofri", månaden innan Endon satte igång igen.

En brinnande, huttrande, svettig snöboll...

... med frossa. Precis en sån är jag nu.

Jag har skrivit om värmevallningar förut i inlägget "Jag smälter!", den där svettiga biverkningen som jag delar med andra stackars kvinnor i klimakteriet.

(Låt mig tillägga frågan som upprepats i min skalle om och om igen: "Varför har vi inte varnats för klimakteriet?!" Det enda som pratas om är att mensen försvinner. Det låter ju som rena himmelriket, som något man ska se fram emot... det är så mycket de inte berätta för oss att det borde vara olagligt...)

Men jag förstod inte allt som har att göra med värmevallningarna förrän jag träffade Sjukgymnasten Guldklimp. Hon är expert på allt som har med hormoner att göra och efter att hon ritar trianglar och stora ord på den vita tavlan började hon ställa frågor som fick mina kugghjul innanför skallbenet att snurra.

"Fryser du mycket också?"

Det har varit väldigt kyligt överallt. Har inte dragit en parallell att det är min kropp som blivit kall utan bara lagt märket till hur satans varmt det blivit ibland. Och värmevallningarna hade jag ju hört talas om. Men att det är min kropp och hormonerna som är boven i dramat till att jag huttrar så jag skakar med jämna mellanrum... det såg jag helt enkelt inte.

Guldklimpen förklarade fenomenet som att mitt inre element är trasigt. Helt plötsligt tycker att kroppen är alldeles för kall och brassar på med hetta. När det sen ska släcka elden så stänger det av sig helt och jag blir som en levande snögumma. Som en pendel som svänger i full fart.

Att frysa är inte alls lika jobbigt som att kokas inifrån. Det går att ta på sig lager på lager på lager på lager. Värst är däremot på morgonen. Då är jag så kall att det sticker i huden. Som om fönstret stått öppet hela natten medan det varit en snöstorm utanför.

Det är mycket att veta om kroppen och det är förvånande hur stor påverkan hormoner har på oss. Allt blir däremot enklare då jag förstår varför, hur och när. Ju mer fakta jag har desto mer känns det som att jag har kontroll i denna kaotiska kropp jag lever i.

Det är bara så svårt att veta hur man ska klä en brinnande, huttrande, svettig snöboll med frossa. Särskilt då magen är känslig och man inte kan ta på sig byxor.

No Endo puts baby in a corner!

Min brist på närvaro, här på Bloggen, har haft en bra anledning. Jag har förberett mig inför Halloween. Som en före detta teaterelev kommer jag aldrig tröttna på att få klä ut mig och se ut som ett fån. Jag önskar att det fanns fler ursäkter till att få spöka ut sig. Kanske skulle ta och hitta på några nya högtider, lite som i London där de hade "bank holidays" var och varannan vecka.

Sist år kunde vi inte fira Halloween, jag var inte pigg nog, men denna gång var det dags att ge det ett försök. Jag var så exalterad att jag knappt kunde sitta still. Både jag och Christoffer fundera på alla möjliga kostymer men fastna till sist på varsin ut klädnad som tickade alla boxar. Christoffer ville använda sin mask han köpt in Bristol plus filmtemat "Eyes wide shut"

Min dräkt däremot hade lite fler krav. Som:

• Bekväm (särskilt över den känsliga spända uppblåsta magen). 
• Billig (och då syftar jag pengar inte att jag ville se horig ut). 
• Inte billig (nu syftar jag på att den inte skulle se horig ut inte att den skulle va Gucci dyr).
• Ovanlig (vill inte smälta in i mängden).

Efter mycket knåpande på symaskinen blev detta resultaten.

Baby Elin

Creepy Christoffer

 

Efter mycket ändrade planer hamnade vi ett litet gäng hemma hos oss och där kalasades det innan vi gav oss ut på stan. Det är svårt att beskriva hur glad jag var att jag orkade följa med ner på krogen (till och med gå ner). Jag fick ett lyckorus som gjorde att jag studsade på plats och Jedikrigaren Lisa och lillebror Zombien David jublade med mig.

Jag har fantastiska vänner!

Tyvärr orkade jag inte stanna så länge ute på krogen men jag hann skaka min buttflap lite innan vi fick ta taxin hem. När jag vaknade var det ingen bakfylla som plågade mig men Endon var fullkomligt galen. Jag hade struntat i allt som jag haft under uppsikt tidigare, chips, Mc Donalds, cigg... ja, allt hade gjort min mage förtvivlad. Men det var fasiken värt det!

Jag bjuder på läskiga bilder från kvällens gång. Min första Halloween på över tre år då jag under större delen av kvällen glömde bort min kamp mot Endon. No Endo puts Baby in a corner!

Zombie David och Zombie Sanna, galet bra sminkningar!

Gänget! Från vänster, Jenny, David, Totte, Lisa, Jag, Peter, Johanna, Sanna och Jocke.

Jag och min älskling.

Jedikrigarna har fångat Boven!

Zombiesnack på vägen ner på krogen.

Det var tufft att vara ensam bebis i gänget.

Titanic

Äntligen har jag gått från att vara en surig zombie till en normal Elin igen, och jag blir så sprallig att jag har svårt att sitta still. Mina damer och herrar, den oändliga förkylningen har släppt. Mina damer och herrar, hostmedicinen blev slängd och den nya magsmärtan är borta. Mina damer och herrar, jag är tillbaka i action redo att slåss mot Endon med full kraft igen. Kortfattat: nu jävlar!

Det har varit tufft att vara sängliggande igen, att få läskiga magkramper, att inte kunna gå på mina inboka Pilates lektioner som skulle hjälpa till att laga mig. Missade till och med varenda en (kan vara en smula bitter över det) (fast inte nu längre) (jo det är jag) (inte längre) (hormonerna gör mig galen!).

Det har varit som en flashback av hur jag levt innan jag fick min hormonbehandling, och det rörde upp känslor som gjorde hela situationen ännu värre.

Hormonmonstret är piggare än någonsin och jag har noll koll över mina känslor längre. Jag går ifrån pirrande lycklig till bestört på en sekund. Livrädd till förbannad till fnissig till sörjande till normal till orolig till överlycklig till busig till förtvivlad till normal (allt detta under en eftermiddag). Och känslorna är äkta men inte baserad på verklighet. Låt mig förklara det såhär:

Tänk dig Titanic. Du vet den där filmen med Leonardo DiCaprio (då den manliga pagen var inne) och Kate Winslet (som fick röd hårfärg att sälja lika bra som haremsbyxor i ett... ja...harem). De blir vansinnigt kära, knullar i en bil, gör porrbilder och sen sjunker båten. Minns du nu scenen då Kate hissas ner i livbåten medan Leo står på däck och de ser sådär sorgligt på varandra? Var du en av dem som grät då? Kanske till och med en av dem som spolade tillbaka och såg den scenen ett tiotal gånger medan du grät så att tårarna sprutade? Minns du den känslan? (Om inte, här är en länk till just det klippet.)

Så känns det.

(Tillägg till min storebror Dan: Tänk "Lejonkungen")

Fast utan någon sjunkande båt med vacker bakgrundsmusik. Detsamma gäller ilskan, det är som att se en film där någon blir så illa behandlad att man vill slänga ut TV.n genom fönstret om personen inte får upprättelse.

Fast utan TV.

Och utan orättvist behandlad person.

Känslorna är ju äkta. Du känner dem ju. Men de är samtidigt inte på riktigt.

Det är värre då Hormonmonstret datear Skräckfiluren. För det går inte att jämföra med en film. Det känns snarare som om jag glömt någonting hemskt som hänt och att jag måste komma på det fort som fan för att kunna lösa problemet. Eller som att jag sårad Christoffer (eller annan valfri person som står mig nära) och värst är den kvävande känslan av att någon har dött. Jag vet att det inte är på riktigt men det känns så verkligt.

Jag vet att jag måste släppa ut det direkt istället för att kämpa emot känslorna. Bara ut med eländet så det inte hinner förgifta mig inifrån. Nu när sjukan är borta orkar jag med att vara ett Hormonmonster, viktigast är ju att inte glömma varför jag tar Enantonen till att börja med och hur mycket den hjälper.

Snart kommer garanterat ett inlägg om alla underliga saker jag att gråtit och skällt över... ärligt talat är det faktiskt väldigt underhållande så länge jag inte är mitt inne i en fulgråts attack. Fast jo, idag hände faktiskt något underligt.

Jag råkade göra sönder mina fina blå klänning och förtvivlad vägrade acceptera att den kanske skulle gå att laga. Besatt av känslomonstret började jag slita i alla plagg jag har i garderoben och såg stora fel i dem allihopa. Av någon anledning fanns det ingenting jag hellre ville ha på mig än ett par tajta byxor. Då jag inte kunnat ha tajta (eller åtsittande över huvudtaget) byxor på över ett år nu så borde jag ju ha vant mig vid idén att detta inte var aktuellt. Men inte idag inte. Så jag ylade som en övergiven varg och begravde huvudet i en av mina garderobshyllor.

Alltså står jag där, i min garderob, gråter så jag skakar, framåt böjd med huvudet intryckt i en av de där mjuka hyllorna som man kan köpa på Ikea för att få mer plats. Då kommer jag på hur idiotiskt detta måste se ut och börjar fnissa. Samtidigt som jag bölar. När jag hör Christoffers tveksamma röst bakom mig återgår jag till att gråta (kom på att jag fortfarande inte kunde ha byxor på mig).

Så det finns faktiskt stunder då jag lyckas se det underhållande i mina hormonella breaksdowns. Kanske ska skriva en hel bok om dem någon dag? En drama komedi.

Nu börjar det bli löjligt

Det har varit dött här på bloggen det senaste och det finns naturligtvis en förklaring till det.
Jag är sjuk. Inte Endosjuk utan ordentlig förkylningssjuk. Jag har haft en ihärdig hosta i över två veckor och fick två olika hostmediciner som skulle laga mig fort och smidigt.

Inatt vaknade jag av en hemsk smärta i mellangärdet. En smärta olik Endo ontet i karaktär, och påminde inte om någon annan smärta jag haft tidigare. När jag läste på biverkningarna på Cocillanan jag tog på kvällen så fick jag mitt svar. Så jag härdade och försökte läsa lite ur Ellen Degeneres bok som jag fick som överraskningspresent för att pigga upp av Christoffer igår (han är fantastisk, jag har en galen tur som har honom i mitt liv). Till sist däckade jag för att jag var så trött.

Morgonen därpå gick hel okej, kändes som att en bil backat över min bröstkorg men det var mest ömt (sådär känsligt så det känns då en bil backat över ens kropp). När jag sen tog min andra hostmedicin Mollipect satte smärtorna igång igen och släppte inte på fyra timmar. Vilket gjorde att jag nu också blev skräckslagen att något annat var fel på mig.

Nu gissas det på att jag antingen har magsår eller fått en reaktion på hostmedicinen Cocillana eller att en kombination av Tiparolen och de andra två hostisarna gjort att min mage sparkat bakut. Hur som helst vägrar jag från och med nu att rörde de där två slempropparna och får helt enkelt hosta mig frisk.

Fast har inte hostat så mycket idag så mag/bröstsmärtorna kanske skrämde bort den? Vi kan ju hoppas!

Jag är så förbannat trött på att ha ont! Så jävla led på att min kropp ständigt reagerar på något. Är jag sjuk så blir jag det länge. Får jag medicin så får jag jobbiga biverkningar. Det är som om hela min jäkla kropp kämpar emot mig, som om den gör allt för att jävlas så mycket den kan. Piss kropp!

Nu vill jag bara få gå på den där satans Pilatesen som jag längtat efter så. Men som det ser ut nu kommer jag missa även den sista tiden jag hade inbokad för att jag fortfarande inte är pigg. Och det suger!

Jag vill bara få må bra. Få slippa ha ont. Slippa oroa mig. Jag skulle ju ta mig tusan nöja mig om jag fick återgå till min normala Endovärk, och på så vis få en paus. Jag vet att framstegen är stora, att Enantonen är fantastisk. Jag vet att jag varit med om betydligt värre saker än denna reaktion på hostmedicinen men ändå är det som om detta är den sista stora feta droppen som får mitt glas att svämma över. För just nu hade jag fan inte tackat nej till en tid med medvind. Där inget extra kommer in och stör mig i mitt återhämtande.

Jag är utmattad just nu, vet att det inte kommer kännas lika tungt imorgon då jag samlat mina krafter igen. Men just nu är jag så trött på eländet...

Om en bild säger mer än tusen ord...?

Fick en kopia av Doktor Duktigt läkarutlåtande till Försäkringskassan. Får alltid en klump i magen då jag ska läsa vad som skrivs om min hälsa, har haft alldeles för dåliga erfarenheter av det. Men nyfiken i en strut kan inte låta bli att läsa ändå.

Och detta är vad jag såg...

För er som undrar, Dysmenorré betyder mensvärk.

Och där är det... mitt bevis. Min diagnos. Svart på vitt. Äntligen nedskrivet så jag slipper gå igenom samma skit igen om Endon kommer tillbaka i samma stygga kraft. Här är min sköld, mitt vapen och min gummibåt. Där har vi det! Äntligen.

Om en bild säger mer än tusen ord... vad säger då en bild med ord på?

En jävla massa mer!

Hormonmonstret har talat

När man har fel, du vet riktigt fel, är det viktigt att stå för det. Inte skylla på någon annan, inte låtsas som om ingenting skett utan faktiskt säga: Ja, jag hade så jävla fel nu att det är pinsamt. 

Jag kan ha gjort ett smärre misstag, mina fina läsare. Yttepytte litet mini fel.

Låt oss ta en kik på förra inlägget som hette: "Recept på din alldeles egna..." (och nej, jag tänker inte alls medge att receptet som stod under denna rubrik inte skapar en anställd människa på Försäkringskassan) (det vore ju galet). Däremot vill jag kika lite närmre på min handledare.

Efter det förfärliga samtalet med kvinnan kom jag fram till att hon gått på en kurs där hon blivit piskad med pinnar, blivit spottad rätt i nyllo och blivit tvingad att luncha på sniglar. Jag kan ha gått lite djupare på vad som kan ha skett på denna utbildning, men det behöver vi ju inte upprepa, det räcker att påpeka att tonen var en gnutta hätsk.

Det hemska bedrövliga samtalet minns jag som tortyr för mitt öra, hur hon var så otrevlig att jag hade svårt att sova. Hon var fräsig, oförskämd och stygg.

När jag nu tänker tillbaka till vad som faktiskt blev sagt under samtalet så kan jag inte peka ut exakt vad i hennes beteende det var som var så hemskt. Jag kan inte upprepa någon mening som sårade mig förutom det ihärdigt gnällande om att hon inte fått tag i mig. Ärligt talat så var kvinnan inte ens arg, hon kan till och med bara ha varit trött. Kanske lite stressad.

När jag dagen därpå pratade med henne var jag redo att försvara mig, att ha svar på tal och insistera på att få en annan handledare. Det visade sig att denna kvinna, min handledare, var en förtjusande människa. Hon var medmänsklig, varm och proffsig. Inte alls det monster jag skrev om dagen innan.

Jag skämdes en smula över hur arg jag blivit på henne. Hur jag hade analyserat sönder hennes korta samtal och bestämt mig för att hon borde brännas på bål. Jag är fullt medveten om att jag har svårt att läsa av människor, nu när jag är så hormonell. Det är som om sprutan ger mig Aspergers. Och jag vet det, men glömmer det hela tiden.

Istället blev jag ett äkta hormonmonster och släppte det lös här på bloggen. Faktiskt är det rätt kul att så påtagligt se hur mina känslor gör min verklighet skev. Såhär reagerar jag väldigt ofta på hormonerna, jag ser/hör saker som inte finns. Fast oftast blir jag ledsen och tror att jag sårat någon.

För er som undrar hur det gick med min ansökan så fick jag avslag. Av den enda anledning att det inte är säkert att jag kommer vara sjukskriven i minst ett år till. Vilket i sig är fantastiskt, jag är hellre utan pengar och blir kry än har bidrag i ett år. Fast det hade ju varit skönt om man kunde kombinera ersättning med att bli piggare, det ska jag inte sticka under stolen med.

I alla fall så stämmer inte mitt tidigare inlägg, jag vill inte kasta skit på någon som inte skit förtjänar. Min handledare var nedrans käck och i mitt hormonella kaos uppfatta jag hennes (tonläge?) (ordval?) (andetag?) (valfri underlig ursäkt?) fel. Jätte fel.

Visst låter det kanske som att jag inte tar på mig hela skulden, att jag skyller på Enantonen.

...och det gör jag.

För Enantonen är en värre parasit än utomjordingen i "Alien" filmerna. Och då den jäveln sprättar upp magen och slänger sig på tangentbordet kan vi väl ändå inte, till 100 procent, skylla på stackars lilla mig?

Recept på din alldeles egna...

Ingrediensen:

1 dl Talförhet från President Obama.
400 gr Fördömande från Påven.
1/2 krm Coolhet från Christoffer.
5 dl Girighet från Joakim von Anka.
1 IQ-befriad Sverige demokrat.

Gör så här:

1. Blanda ihop Talförheten försiktigt med Fördömandet så det inte klumpar ihop.
2. Droppa i Coolheten och vispa intensivt i 10 minuter utan uppehåll.
3. Smällt Girigheten och låt stå tills det svalnat.
4. Hacka IQ-befriade Sverige demokraten.
5. Mixa IQ-befriade Sverige dekomkraten med Girigheten och blanda ordentligt tills det ser ut som en smoothie.
6. Rör samman de två olika blandningarna. Det kommer nu se ut som kräk.
7. Smörj den människoliknande silikon formen.
8. Häll i blandningen i den människoliknande silikon formen.
9. Ställ formen i kylskåpet och låt stå i ett dygn.

Din Försäkringskasse Person är nu färdig att ringa.

---

Jag har äntligen fått kontakt med Försäkringskassan. Har skickat in olika blanketter sedan jag blev sjuk men bara fått negativa svar tillbaka. När jag skickade in Sjuk- och aktivitetsersättnings blanketten trodde jag inte att detta mönster skulle brytas. Pilluppa mig!

Fick ett brev förra veckan att min handledare (woho, jag har en handledare!) vill att jag ska ringa. Det har tagit tre-fyra månader innan jag fått någon respons av dem alls. Mitt nedrans förkylningmonster var på besök och har vägrat lämna min kropp så jag väntade med att ringa tills jag kände mig bättre. Inom en vecka fick jag ett brev där hon nu ville att jag skulle komma på ett möte. En vecka!

Jag skulle gå på mötet imorgon men det finns inte en chans att min kropp skulle orka det ännu. Endon är sur som en kinkig unge, för att förskylningsmonstret nu sover i dess säng, och jag mår rent av som en avdankad diskborste. Så jag ringer kvinnan idag. så att det inte glöms bort då jag hostar upp mina lungor.

Naturligtvis blev responsen inte hjärtlig. Snarare fick jag mig en verbal hurring för att jag inte ringt på en vecka. Direkt önskade jag att jag kunnat skutta ner till hennes kontor, bjuda ut henne på en picknick och fläta hennes hår medan vi fnissande kom på att vi båda var lesbiska... gör nu mentalt om denna mening till dess totala motsats. Så kände jag.

Har nu fått vårt möte ändrat till en telefontid så till min stora lycka (än en gång, tänk motsats) ska jag få prata med kvinnan imorgon också.

Min mamma sa till mig, innan jag ringde, att inte ta åt mig av allt man hört om de som arbetar på Försäkringskassan. Alla är inte stygga, dryga och hemska. Det finns riktiga guldkorn som vill hjälpa och som brinner för sina jobb... synd att de ska vara så få bara.

Undrar om det händer något på utbildningarna till Försäkringskassan, Socialkontoret (utom vårt), Gynekologen och Designklädesaffärer? Slår dem stackarna med pinnar, spottar dem i ansiktena och tvingar dem att äta sniglar? Bränner de deras favorit nallebjörn, hånar deras frisyrer och förför deras partners? Vad händer som gör dessa människor så bittra?

Jag vet i alla fall, att jag inte förtjänar någon skit. Och jag vet att det inte är mig personligen kvinnan är upprörd på, så jag tänker heller inte ta åt mig.

(Lögn, klart som fan jag kommer ta åt mig! Jag är ett sjukt hormonellt kaos! Men efteråt jag exploderat ska jag lägga det bakom mig...)

(... till imorgon, då jag och häxan ska snacka igen...)

Priset går till....

"Jag har fått ett Award Christoffer!" Jag tryckte lyckligt upp min mobil i nyllet på honom och hade svårt att inte göra små studs på plats. "Ser du, ett Award?! Så coolt! Ser du vad hon skrivit? Ett Award Christoffer!" Han höll med om att jag hade fått ett Award, att det var roligt och att han fortfarande var läskunnig. Jag satte mig i soffan med ett förundrat leende medan jag snöt ut halva min hjärna genom näsan. Vicka på fötterna i takt med glad-musiken som spelades i mitt huvudet men takten blev segare tills den stannade upp helt. Tveksamt vände jag mig tillbaka till Christoffer och mumlade skamset: "Vad är ett Award för något, då?"

Precis så gick det till idag då jag såg min fina kommentar från Mia, en Endosyster som jag ofta får jätte härliga kommentarer ifrån. Vid närmre eftertanke tror jag att en annan underbar Endosysteryster har gett mig ett sånt här Award, men att jag just då hade ruskigt ont och blev väldigt förvirrad över vad jag skulle göra. Nu är jag mer klar i huvudet (till och med då jag som sagt redan snöt ut halva hjärnan förut) och ska nu göra något som jag tycker är viktigt och kul med bloggar. Att dela med mig av Guldklimpar och ge beröm där beröm hör hemma.

Först ska jag svara på ett par frågor som hör till detta Award. Så nu kör vi!

1. Varför började du blogga? Först och främst för att Christoffer hade en skit snygg blogg och jag också ville ha en. Det såg så roligt ut då han mixtrade runt med den och då han visade hur man kunde ordna riktigt snygga designer till bloggen blev jag ännu mer intresserad. Det svåraste var att komma på ämnet jag skulle använda. Utan att hjälpa det skulle ju mitt liv hamna i den, på ett eller annat vis. Och jag hade ju Endon som spökade och torterade mig som mest i denna stund, så det kändes naturligt att skriva av mig om mina tankar och känslor.

Snart började jag komma över information, på jakt efter egna svar, och önskade så att all information kunde finnas på en plats! Så allt jag ansåg vara viktigt eller intressant började jag peta in i min blogg. Och så har det fortsatt antar jag.

Trodde däremot aldrig att jag skulle få sån otrolig respons! Jag minns då jag satt i början och var i extas för att jag haft två besökare den dagen (vilket visade sig vara min mamma och Christoffer). Men jag blir fortfarande lika löjligt förtjust av att kolla min statistik på Blogger och aldrig försvinner min glädje då jag får kommentarer (vilket diskret hint va?).

För er som är nyfikna så har jag än så länge haft 28 771 sidvisningar på denna blogg! Galenskap, säger jag bara! Jätte rolig galenskap! Tänk att ni sitter där ute och läser sånt jag tänker och funderar på.  Jag ska försöka komma på någon rolig tävling då vi når upp till 30 000 sidvisningar, så fortsatt kika runt!

Bloggen har i alla fall lärt mig mer än jag trodde den skulle. Den har hjälpt mig och den har lett mig till er som läser. Alla kämpar där ute, alla som bryr sig, alla som följer mitt liv, det är fantastiskt må jag säga. Tusen tack!

2. Vilka bloggar följer du?Jag läser många olika bloggar. Mias har jag ju redan gjort en länk till ovan. Endotjej som delar med sig av sitt liv och information! Fantastiskt jobbat!

Jag läser och brinner för Cattis kamp mot Endon och mycket annat i bloggen PåRiktigt. Hon är en härlig virvelvind och har fått mig att släppa ut mina känslor fullt ut, att det är inte kul att ha ont för att... ja, det gör ont. Hon är en fräck kvinna!

Jag läser också Beatrice blogg, hittade henne precis då jag själv började blogga och hennes ärliga skrivsätt och styrka är förbluffande. Läs, för all del När livet får en andra chans.

Mina andra Endotjejer Emma och Helena håller jag också ett öga på, deras bloggar handlar inte bara om Endo, som min. Emma delar med sig av sitt liv och kumpanen (den urgulliga) katten Flisan på bloggen ett steg i taget. Helenas blogg nämner inte hennes Endo men hon lägger däremot upp kreativt magkittlande sminkningar. Hon är fantastiskt duktig och du kan själv se på Makeup and Art!

3. Vilka favoritfärger har du?  Grön. Alla nyanser av denna gudomliga härliga vackra fina färg. Jag måste helt enkelt ha varit en växt i ett tidigare liv.

4. Vilka favoritfilmer har du? Kära någon, filmnörden här har väldigt svårt att välja ut favoriter. Måste vara såhär det hade varit att peka ut vilket av ens egna barn man föredrar. Men jag kan ju dela med mig av några filmer från de senaste åren som jag gillat, så får du ett hum om vad jag tycker om. "Black Swan", "Dumma mej", "Alice i Underlandet", "Get him to the Greek", "Julie och Julia", "Zombieland"och sist "Moon"

5. Vilket land drömmer du om att besöka? Alla länder! Hit med dem bara och låt mig besöka dem, för tusan. Några dröm länder är Japan, Egypten och att bila genom USA, men det är bara början.

Nu är det alltså dags att föra denna Award vidare till 5 Bloggar. Jag läser många olika bloggar men har bestämt mig för att ge pris till de som kämpar som bara den, de som behöver ett extra lyft och som verkligen förtjänar det. Mina Endosystrar (som jag nämnt ovan) Cattis, Emma och Helena. Beatrice är en otroligt stark människa och hennes kämpar glöd smittar.

Sist men absolut inte minst en pysselblogg som gör mig galen av inspiration. Pyssel har sysselsatt mig då Endon varit som värst och det är alltid bra att elda på kreativiteten. Så välkommen till Saris Pyssliga sida.

Ge ut Award mina härliga läsare! Du gör någon väldigt glad och du delar med dig av dina alldeles egna guldklimpar.

Mina Endo Läxor

Liggandes i feber med slem i lungorna och värk i hela kroppen slötittade jag på tv. Jag har varit inne i dumburken i två hela dagar nu och fått veta allt från naturgas till hur man bör krydda sin fläskfilé. Men efter att jag kikat på Oprah kom jag att tänka på en mening jag själv använt ofta:

"Jag hade inte varit den jag är om jag inte haft mina motgångar."

Detta har jag absolut inte tänk mitt i gröten, då jag stått där och trampad allt jag förmår för att inte sjunka ner på botten och kvävas. (Mycket dramatisk bild jag ser framför mig nu, en liten rödhårig Elin som stampar frenetiskt i en skål med havregrynsgröt). Men detta är tankar som smugit sig in i huvudet då man tagit sig igenom det värsta, då man kommit så långt att man kan vända sig om och chockeras över hur man haft det. Hade någon sagt: "Men tänk vad mycket du lär dig nu!" då jag låg i fosterställning, gråtandes i tron att min kropp slutligen gett upp, ja då hade den personen fått en käftsmäll.

Nu kan jag däremot ta ett steg tillbaka och se vad jag kan ha lärt mig genom denna Endo kris. För jag är en sån person som tror att man faktiskt får något positivt genom de flesta hemskheter man är med om. (Fast helst hade jag lärt mig mina läxor på lite smärtfriare vis, naturligtvis). Så vad har jag lärt mig då? 

Jag har lärt mig att...

• ... jag måste sluta stressa.
• ... jag inte måste vara bäst hela tiden.
• ... jag är värd att älska, även då jag inte är glad hela tiden.
• ... jag är starkare än jag trott.
• ... havregrynsgröt är gott.
• ... cigaretter bara är av ondo.
• ... tålamod... och lär mig fortfarande...
• ... sätta gränser.
• ... våga visa "negativa" känslor (inklusive fulgråt).
• ... ta smärtstillande för att stilla smärta (låter ju rätt så logiskt skrivet på det här viset).
• ... jag vill skriva en bok.
• ... det finns folk som gillar att läsa det jag skriver.
• ... säga ifrån till läkare, att utmana dem.
• ... inte ta min kropp för givet.
• ... vilka människor jag vill ha i mitt liv och vad jag önskar i en vän.
• ... jag inte är gräslig, grotesk eller mindre älskvärd för att jag går upp i vikt.
• ... jag är ovanligt klantig.
• ... jag inte är min sjukdom.
• ... jag kan så mycket mer än jag tror.
• ... uppskatta de små sakerna, som att kunna ta en promenad med Christoffer.
• ... inte bry mig lika mycket om vad "folk" tycker.
• ... massor med skratt distraherar smärta väldigt bra.

Bland annat. Jag har säkert lärt mig en nedrans massa mer saker men detta är ändå en härlig mix. Jag vet att jag hade lärt mig dessa saker tids nog, även om Endon hade hållit sig borta, men det hade nog tagit mycket längre tid.

Jag är inte tacksam för att jag har Endometrios men jag är glad att jag kan få ut något positivt ur skiten. 

Bokorgie

Vi hade en fantastisk dag på Bokmässan i Göteborg! Så härlig att jag tycker att våra eskapader förtjänar ett alldeles eget inlägg. Luta dig tillbaka och njut av vårt stora äventyr.

Jag var så uppspelt kvällen innan att jag hade svårt att sova. Påminde en hel del om en liten unge som skulle fylla år eller något liknande. Christoffer var inte uppe på min nivå men var väldigt spänd han med. Nördar som vi är gjorde vi en lång lista på allt vi behövde ha med oss. Rena scouter som var redo på allt! Värmeplåster, plånböcker, pass, värktabletter, plåster, nässpray, läppsyl... ja listan var lång och vi betade av den som riktiga proffs. Nästa dag, då mamma stod i dörren med pappa väntandes utanför i bilen fnissade vi åt oss själva då vi nästan glömde att ta med Rullis.

Så klantigt av oss! Va?! Glömma Rullisen? Ha ha ha ha ha!! Så virriga vi är! Rullis var ju bland det viktigaste som tvungen skulle med för att denna resan skulle fungera!

På väg!

När vi rullade in i Göteborg fick jag en konstig känsla i magen. Då kom vi på att vi hade glömt Bokmässan biljetterna hemma. De där biljetterna som vi fått gratis. Japp, de biljetterna låg i hyllan och slappade som två feta sälar en solig sommardag.

Efter en intensiv men kort hormonell stund (på gränsen till tårar) kom vi äntligen in i mässhallen och kvittrade glatt att inträdet inte alls var särskilt dyrt. Det lilla dramat var direkt bortglömt för vi befann oss i Bokhimlen.

Aldrig förr har jag sett så många böcker! Så många bokälskare! Så många författare! Så många koftor! Aldrig förr har jag sett så många matcha färgerna brunt och orange! Såg till och med en tjej som flätat in bokmässans tidning i sitt hår... det var väl kanske inte direkt en frisyr jag själv hade velat testa på men det var underhållande.

Det var .. alldeles alldeles... underbart!

Jag hade varnat Christoffer innan vi åkte att jag har en tendens att bli löjligt starstruck då jag ser en kändis. Det behöver inte vara en känd person jag tycker om. Det behöver inte vara en A kändis. Inte heller en B. Och jag kan inte styra över detta alls. Jag tror personligen att det kan vara någon form av hjärnskada.

Väldigt snart fick Christoffer se mig i mitt esse. Till min totala förtjusning (och hans förtvivlan) såg vi Alex Schulman. Låt mig först tillägga att jag inte är särskilt glad i herrn egentligen, men då blev jag totalt chockad. Slet fram kameran och började flämtande ta kort efter kort. Christoffer fick till sist slita den ur mina händer medan han skratta: "Elin! Det är Alex Schulman, för fan!" Ungefär som om jag ställt mig och fotograferat bajamajorna (vilket jag faktiskt också gjorde kort efter denna incident).

Stalkar Alex.

Jag fortsatte att ta kort på folk åt höger och vänster. Samtidigt som jag växlade mellan att gå eller bli rullad. Utan Rullis hade denna dag inte fungerat alls, jag hade inte orkat särskilt länge innan vi blivit tvungna att åka hem. Nu var vi tre ett perfekt team.

En av våra favorit montrar var The English Bookshop! Vi hamnade där direkt då vi kom in och dregla över böckerna medan vi klappa på dem. Med flin så breda att clowner hade blivit imponerade blev vi London-nostalgiska. Där gjorde vi vårt första inköp.

Vår favoritmonter.

Att dela med sig av alla timmar av bokshoppande och författar-stalkande skulle ta upp hela bloggen så jag avslutar med lite mer bilder. Jag hade jätte roligt och vi ska garanterat gå på Bokmässan igen nästa år! Vi kom hem med 15 böcker (en signerad), 3 filmer (det fanns allt några såna där också), en handduk, en kylskåpsmagnet, en tygväska och en serietidning. Vilken Bokorgie! Nu måste vi till IKEA för att köpa bokhyllor till alla våra böcker.

Henning Mankell är käck och pratig.

Rikard Wolff! Tur att jag inte va nära och skämde ut mig. Så jag yla!

GW Persson! Sicken go gubbe! Det borde göras nallebjörnar med honom som modell.