Hormonmonstret har talat

När man har fel, du vet riktigt fel, är det viktigt att stå för det. Inte skylla på någon annan, inte låtsas som om ingenting skett utan faktiskt säga: Ja, jag hade så jävla fel nu att det är pinsamt. 

Jag kan ha gjort ett smärre misstag, mina fina läsare. Yttepytte litet mini fel.

Låt oss ta en kik på förra inlägget som hette: "Recept på din alldeles egna..." (och nej, jag tänker inte alls medge att receptet som stod under denna rubrik inte skapar en anställd människa på Försäkringskassan) (det vore ju galet). Däremot vill jag kika lite närmre på min handledare.

Efter det förfärliga samtalet med kvinnan kom jag fram till att hon gått på en kurs där hon blivit piskad med pinnar, blivit spottad rätt i nyllo och blivit tvingad att luncha på sniglar. Jag kan ha gått lite djupare på vad som kan ha skett på denna utbildning, men det behöver vi ju inte upprepa, det räcker att påpeka att tonen var en gnutta hätsk.

Det hemska bedrövliga samtalet minns jag som tortyr för mitt öra, hur hon var så otrevlig att jag hade svårt att sova. Hon var fräsig, oförskämd och stygg.

När jag nu tänker tillbaka till vad som faktiskt blev sagt under samtalet så kan jag inte peka ut exakt vad i hennes beteende det var som var så hemskt. Jag kan inte upprepa någon mening som sårade mig förutom det ihärdigt gnällande om att hon inte fått tag i mig. Ärligt talat så var kvinnan inte ens arg, hon kan till och med bara ha varit trött. Kanske lite stressad.

När jag dagen därpå pratade med henne var jag redo att försvara mig, att ha svar på tal och insistera på att få en annan handledare. Det visade sig att denna kvinna, min handledare, var en förtjusande människa. Hon var medmänsklig, varm och proffsig. Inte alls det monster jag skrev om dagen innan.

Jag skämdes en smula över hur arg jag blivit på henne. Hur jag hade analyserat sönder hennes korta samtal och bestämt mig för att hon borde brännas på bål. Jag är fullt medveten om att jag har svårt att läsa av människor, nu när jag är så hormonell. Det är som om sprutan ger mig Aspergers. Och jag vet det, men glömmer det hela tiden.

Istället blev jag ett äkta hormonmonster och släppte det lös här på bloggen. Faktiskt är det rätt kul att så påtagligt se hur mina känslor gör min verklighet skev. Såhär reagerar jag väldigt ofta på hormonerna, jag ser/hör saker som inte finns. Fast oftast blir jag ledsen och tror att jag sårat någon.

För er som undrar hur det gick med min ansökan så fick jag avslag. Av den enda anledning att det inte är säkert att jag kommer vara sjukskriven i minst ett år till. Vilket i sig är fantastiskt, jag är hellre utan pengar och blir kry än har bidrag i ett år. Fast det hade ju varit skönt om man kunde kombinera ersättning med att bli piggare, det ska jag inte sticka under stolen med.

I alla fall så stämmer inte mitt tidigare inlägg, jag vill inte kasta skit på någon som inte skit förtjänar. Min handledare var nedrans käck och i mitt hormonella kaos uppfatta jag hennes (tonläge?) (ordval?) (andetag?) (valfri underlig ursäkt?) fel. Jätte fel.

Visst låter det kanske som att jag inte tar på mig hela skulden, att jag skyller på Enantonen.

...och det gör jag.

För Enantonen är en värre parasit än utomjordingen i "Alien" filmerna. Och då den jäveln sprättar upp magen och slänger sig på tangentbordet kan vi väl ändå inte, till 100 procent, skylla på stackars lilla mig?