Titanic

Äntligen har jag gått från att vara en surig zombie till en normal Elin igen, och jag blir så sprallig att jag har svårt att sitta still. Mina damer och herrar, den oändliga förkylningen har släppt. Mina damer och herrar, hostmedicinen blev slängd och den nya magsmärtan är borta. Mina damer och herrar, jag är tillbaka i action redo att slåss mot Endon med full kraft igen. Kortfattat: nu jävlar!

Det har varit tufft att vara sängliggande igen, att få läskiga magkramper, att inte kunna gå på mina inboka Pilates lektioner som skulle hjälpa till att laga mig. Missade till och med varenda en (kan vara en smula bitter över det) (fast inte nu längre) (jo det är jag) (inte längre) (hormonerna gör mig galen!).

Det har varit som en flashback av hur jag levt innan jag fick min hormonbehandling, och det rörde upp känslor som gjorde hela situationen ännu värre.

Hormonmonstret är piggare än någonsin och jag har noll koll över mina känslor längre. Jag går ifrån pirrande lycklig till bestört på en sekund. Livrädd till förbannad till fnissig till sörjande till normal till orolig till överlycklig till busig till förtvivlad till normal (allt detta under en eftermiddag). Och känslorna är äkta men inte baserad på verklighet. Låt mig förklara det såhär:

Tänk dig Titanic. Du vet den där filmen med Leonardo DiCaprio (då den manliga pagen var inne) och Kate Winslet (som fick röd hårfärg att sälja lika bra som haremsbyxor i ett... ja...harem). De blir vansinnigt kära, knullar i en bil, gör porrbilder och sen sjunker båten. Minns du nu scenen då Kate hissas ner i livbåten medan Leo står på däck och de ser sådär sorgligt på varandra? Var du en av dem som grät då? Kanske till och med en av dem som spolade tillbaka och såg den scenen ett tiotal gånger medan du grät så att tårarna sprutade? Minns du den känslan? (Om inte, här är en länk till just det klippet.)

Så känns det.

(Tillägg till min storebror Dan: Tänk "Lejonkungen")

Fast utan någon sjunkande båt med vacker bakgrundsmusik. Detsamma gäller ilskan, det är som att se en film där någon blir så illa behandlad att man vill slänga ut TV.n genom fönstret om personen inte får upprättelse.

Fast utan TV.

Och utan orättvist behandlad person.

Känslorna är ju äkta. Du känner dem ju. Men de är samtidigt inte på riktigt.

Det är värre då Hormonmonstret datear Skräckfiluren. För det går inte att jämföra med en film. Det känns snarare som om jag glömt någonting hemskt som hänt och att jag måste komma på det fort som fan för att kunna lösa problemet. Eller som att jag sårad Christoffer (eller annan valfri person som står mig nära) och värst är den kvävande känslan av att någon har dött. Jag vet att det inte är på riktigt men det känns så verkligt.

Jag vet att jag måste släppa ut det direkt istället för att kämpa emot känslorna. Bara ut med eländet så det inte hinner förgifta mig inifrån. Nu när sjukan är borta orkar jag med att vara ett Hormonmonster, viktigast är ju att inte glömma varför jag tar Enantonen till att börja med och hur mycket den hjälper.

Snart kommer garanterat ett inlägg om alla underliga saker jag att gråtit och skällt över... ärligt talat är det faktiskt väldigt underhållande så länge jag inte är mitt inne i en fulgråts attack. Fast jo, idag hände faktiskt något underligt.

Jag råkade göra sönder mina fina blå klänning och förtvivlad vägrade acceptera att den kanske skulle gå att laga. Besatt av känslomonstret började jag slita i alla plagg jag har i garderoben och såg stora fel i dem allihopa. Av någon anledning fanns det ingenting jag hellre ville ha på mig än ett par tajta byxor. Då jag inte kunnat ha tajta (eller åtsittande över huvudtaget) byxor på över ett år nu så borde jag ju ha vant mig vid idén att detta inte var aktuellt. Men inte idag inte. Så jag ylade som en övergiven varg och begravde huvudet i en av mina garderobshyllor.

Alltså står jag där, i min garderob, gråter så jag skakar, framåt böjd med huvudet intryckt i en av de där mjuka hyllorna som man kan köpa på Ikea för att få mer plats. Då kommer jag på hur idiotiskt detta måste se ut och börjar fnissa. Samtidigt som jag bölar. När jag hör Christoffers tveksamma röst bakom mig återgår jag till att gråta (kom på att jag fortfarande inte kunde ha byxor på mig).

Så det finns faktiskt stunder då jag lyckas se det underhållande i mina hormonella breaksdowns. Kanske ska skriva en hel bok om dem någon dag? En drama komedi.