Liseberg lämna sina spår

Har precis avslutat en vecka full av aktiviteter och den har lämnat sina spår. Jag har gått ifrån att luffsa ner på stan och hem någon gång i veckan till att helt plötsligt blivit galen. Har shoppat på Torp i timmar med min mormor, bror och brorson. Hängt hos optikern tills jag testat alla deras glasögon. Sett vampyrfilmen "Breaking dawn" gått på bio med sötnosarna Sanna och Johanna. Hunnit med tre kalas och i går var crescendot: Jul på Liseberg.  

Det var fantastiskt kul! Hela familjen var samlad och mamma hade lånat mig en ny smidig rullis (som även var stylish lila). Det små duggade hela dagen men aldrig så att det störde oss. Ljusen, dofterna av glögg och bakat gjorde att det kändes som om julafton var runt hörnet. Att vi också vann tre vinster (efter tre hundra försök) (antagligen en överdrift) som jag ylade hysteriskt av lycka utav, gjorde kvällen ännu bättre. Nu kan jag ticka av ännu en "Sak jag ska göra då jag blir friskare"-lista.

Men idag är jag knäckt. Helvete vad ont jag har. Emellanåt blir jag tokig och vet knappt vart jag ska ta vägen för smärtorna hemsöker hela min kropp. Hormonerna gör mig inte starkare heller, för den delen, de gör mig arg och ledsen. Jag måste tänka, om och om igen, att jag i alla fall fått ut någonting av denna smärta. Jag har haft en händelserik vecka.

Ska inte göra mer än min kropp orkar igen. Jag måste lära mig att lyssna på den. Att dela upp mina dagar så att jag inte tar ut mig, det gör så fruktansvärt ont. Har legat i badet i två omgångar redan, kommer bli ett livs levande russin om jag fortsätter såhär. Det är svårt att sätta gränser nu när jag ändå orkar mer, det är så mycket jag vill göra. Ingen jag vill missa.

Än en gång påminner jag mig själv om vikten att hitta balans, att samtidigt se hur långt jag kommit. Framsteg som sker varje månad.

Och nästa år, då ska jag fanimej kunna gå och gosa med Christoffer då vi besöker Jul på Liseberg, som det där äckligt förälskade sliskiga par vi faktiskt är.