29 dec. 2010

--- Planen ---



Två stora saker har hänt på bara två ynka dagar. Första fenomen upptäckte jag igår då jag inväntade Doktor Duktigs samtal. Som alltid gick jag upp tidigt för att vara redo, då dessa samtal har en tendens att bli bokade på befängda tider (mellan 8 och 9). Men det fattades någonting och jag kunde inte sätta fingret på vad. Tills jag hade lagt på telefonluren och pysslade om min krampande mage.

Jag hade ingen ångest, ingen droppe svett och händerna var stilla som händer ska vara. Med andra ord: min skräck inför telefonsamtalet med Doktor Duktig hade aldrig infunnit sig. Det enda jag känt var förväntan, och det är verkligen en stor skillnad mot den andra känslan jag annars brukar dras med; panik.

Innbär det att min läkarfobi nu inte innefattar Doktor Duktig? Har jag äntligen fått ett så stort förtroende för honom att jag inte längre är rädd att han ska överge mig eller slå mig med en stekpanna i bakhuvudet om jag vänder honom ryggen till? Vad som än har hänt så är det en behaglig känsla. Och cool. Så där; glida på knäna längst golvet medan man vilt spelar luftgitarr-coolt. Eller kanske, till och med, coolare.

Efter detta så hände nästa kollosala häftiga grej. Och det började med att jag vaknade av att Doktor Duktig ringde i morse. Vi har nu ett uttalad hormon-plan och jag är så ivrig att komma igång. Ivrig men ändå väldigt medveten om att det jag ger mig in på inte lär bli en dans på någon form av blomsort. Men här får ni del av vad som väntar mig 2011:

Planen
Någon dag efter nyår, den dag som jag känner mig fysisk och
psykiskt redo (vilket helt beror på hur allert jag är efter vår första fest på
evigheter) avbryter jag min Primolut-Nor behandling och invänta min första
riktiga mens på år (bör ta ungefär en vecka). Vilket, i sig, är hemskare än
vilken skräckfilm som helst (och då har jag sett alldeles för mycket skräck).

För att ge er ett humm över denna känsla, tänk er att ni är ensam hemma i ett gammal hus där man brukade avrätta folk i vardagsrummet. I köket har tre barnfamiljen blivit mördade av psykopater (som egentligen är spöken som blivit bitna av zombies som också har ett alienägg i magen). Det finns en legend att det bor en demon på vinden som ibland kommer ner och besätter de som är ensamma hemma. Denna demon kan också se ut som en asiatisk kvinna, som aldrig kan borsta sitt långa svarta hår ur ansiktet. Detta hus, som du är alldeles ensam hemma i (och ja, du poppar popcorn i dina underkläder) (dubbel ja, din telefon fungerar inte av okänd anledning) står på en gammal indiask begravningsplats.

känns det att veta att jag ska få mens. Att ha mensvärk är ungefär som slutet i en skräckfilm då huvudkaraktären hasar sig fram över golvet med söndertuggade ben, med en ensam arm och det enda som finns kvar i ansiktet är en enslig dregglande tunga. Ungefär så...

I alla fall, tillbaka till "el plano". Jag ska få mens (vilket ni verkligen borde ha fattat vid det här laget) men man kan ju undra varför, då jag har denna monster mensvärk att vänta mig? Jo, för att Doktor Duktig vill att jag ska "blöd ut"
en gång innan nästa behandling. Allt för att förhindra några kommande problem men livmoders slemmhinnor och grejer som jag inte riktigt förstår.

På femte blödar dagen ska jag ta mina fina sprutor
Enanton
till vårdcentralen och få en sköterska att ge mig min första behandling. Sedan
är det väl bara att vänta, upprepa behandlingen en gång i månaden och se vad som händer. Jag har hittar informationen att sprutorna inte kommer att påverka smärtorna förrän någon vecka efter andra sprutan.

Jag ska erkänna att det är lite blandade känslor jag har inför denna behandling. Naturligtvis är jag mest super glad! Det är detta som jag väntat på så länge! Jag vill börja med sprutorna så snart jag kan. Detta är en stor seger i sig, att bara ha hormonerna väntandes på apoteket, redo att användas.
Men, som de flesta människor, är jag rätt skrajsen över det som är nytt. Jag vet inte alls hur det känns att ta så här starka hormoner, jag ska ju hamna i klimakteriet för Gud skull! Tur som fasiken att jag kommer att ta mig ur den också, då behandlingen är klar.

Många har det tufft med bieffekterna. De saker som oroar mig mest är att få jobbiga humörförändringar. Ingen vill ju bli deppig, surig och otrevlig. Usch, men tänk om jag började fräsa åt min älskade Christoffer till exempel? Jag skulle avsky mig själv.
Han däremot skulle garanterat ha betydligt mer överseende med såna bieffekter. Jag vill helt enkelt att han ska ha det så bäst som möjligt, en klimakteriehäxa står inte med på den listan.

Läste också att man kan få värre symptom på Endon i början av behandlingen. Anledningen är för att östrogenhalten till en början ökar istället för att minskar. Så det är klart att jag blir lite orolig.

Fast tanken på klimakteriet är ju faktiskt rätt lustig. Inte trodde jag att jag skulle hamna i klimakteriet före min egna mamma!


4 kommentarer:

Sandman sa...

Det kommer ga javligt bra med hormonsprutorna alskling. Jag kanner pa mig att dom kommer att gora hundra ganger mer nytta an onytta. Om du blir lite mer kanslig, eller till och med mycket mer kanslig, och taggig, osv, sa va fan gor det om du i slutandan slipper alla endo symptomen och kan funka som en vanlig liten Elin igen? Jag kan garanterat hantera det, och det ar nog inte mig vi ska fokusera pa, det ar dig och hur vi kan gora hela klimakterie bergochdal banan lite engklare!

Alskar dig mini babeh <3

mamma sa...

Ja älskade unge du skriver igen så din mamma skrattar så hon gråter. Din skildring av mens är bara så sanslös . Det får mig och tänka på en annan gång när du skulle ha det och hela familjen var i denna skräckfilm !! Allt alla pratade om var Elin ska ha mens ! Helt ornormal familj och det är ta mig fan på tiden att du får din behandling . Sen får du tänka på att jag kommer i klimakieriet för att jag åldras du kommer i klimakteriet för att bli bra ! Men visst känns det konstigt att min unga dotter kommer i klimakteriet före mig! Älskar Krilles kommentarer! Älskar dig över allt och klimakterie häxa blir du aldrig du är för god för det .Puss Mamma

Emma sa...

Elin, Elin! Jag känner inte dig, men vill bara säga att jag tänker på dig och alla andra som har det så här! Jag är själv sjuksköterska, som nästa vecka börjar jobba som skolsköterska. Jag har endoemtrios med mycekt smärtor och är inne på tredje gången med Enanton sprutorna. Jag tar dem nuförtiden själv och det har varit den behandling som dungerat bäst på mig! Visst jag är i klimakteriet, men hellre det än att ha ont ;) Din beskrivning av mensen är ju helt underbar (tolka det rätt), du lyckas verkligen sätta ord på hur det kan vara! Jag håller alla tummar för dig! Kommer fortsätta läsa din blogg! Ska nu i vår skriva min magisteruppsats under vidarutbildningen till skolsyrra och den kommer att handla om tonårstjejer med endometrios och hur de har upplevt stödet från skolhälsovården/skolsyrran! Jag skrev till och med min kandidatuppsats för två år sen när jag pluggade till sjuksköterska om endometrios.. Någon måste ju göra något för alla unga tjejer, någon måste se dem! :)
Ta hand om dig, och vilken fantastisk pojkvän du verkar ha. Min är helt underbar och tar hand om mig otroligt mycket, de är guldvårda.. svåra att hitta, men det gäller att hålla hårt i dem och vårda dem!
Kram kram /Emma

Elin Sandman sa...

Tack mamma och Christoffer för era kommentarer! <3

Emma! Tack för att du skrev här till mig. Dina ord värmer väldigt mycket och att höra ifrån någon som förstår att klimakteriet är bättre än jätte ont gör mig lugnare. Lite läskigt är det allt med hormoner måste jag ju säga.

Det känns så skönt att veta att du sprider informationen om Endometrios. Det måste bli mer omtalat, det är sjukt att den är så osynlig som den är.

Tack så hemskt mycket för din kommentar! Det känns så skönt att ha ditt stöd!

Mångamånga kramar!