Endo suger och borde dö

Ni får stå ut med gnäll, detta inlägget. Jag försöker att inte ge mig in i sånt trams för mycket, då jag själv blir deppig av det. Men dagen har varit så satans jävlig att jag inte kan hålla tyst och ler mer nu. Jag är så förbannat trött på att ha ont varje dag. Så trött, less, utled på Endon att jag skulle ha en Endo-fri dag.

En Endo-fri dag går ut på att jag och alla i min närhet ignorerar den stora elefanten i rummet. Istället manövrerar vi oss runt den smidigt som ballerinor. Skulle elefanten råka svänga med snabeln och välta en vas får man inte ge den någon uppmärksamhet alls utan helt enkelt låtsas att alla har en elefant som sällskap. Men idag har jag inte kunnat ignorera elefant-Endon. Den har inte ens gett mig en chans att ta ett djupt andetag. Dum Endo!

Vi sov hos Christoffers mammas hem igår. Lussebullar, pepparkakor och sällskapa mitt ute i ödeskogen var planerade. Men redan igår orkade jag inte mycket. På kvällen däremot, då Tiparolen äntligen tog tag i problemet, hade jag en sån kick av att inte ha ont att chansen är att vi har lämnat blivande-svärmor-Anna med ett stort hål i huvudet.

Jag vaknade klockan tio i morse. Det är ju ingen stor nyhet som borde läckas ut på WikiLeaks direkt. Och jag var själv glad efter en mycket underlig men utvilande dröm där jag och Christoffer umgicks med tjejerna i ”Sex and the City”. Tills jag mindes att jag inte tagit min klockan 7 morgon tablett. Inte konstigt att min mage krampade helt galet emo då jag slog upp ögonen. Och jag svor. Svor, anade vad som komma skulle, men försökte ändå glida in i min Endo-fria dag.

Kort och gott: jag har haft helvetes ont idag.

Från det att jag vaknade tills nu. Just nu har jag hittat en position på vår bäddsoffa, där jag har laptoppen balanserande på en del av magen som klarar tyngd, och ligger jag så här... helt stilla... då gör det inte ont.

Jag har badat två gånger och försökt att få lindring men det har inte fungerat. Tabletterna har varit likt sockerpiller och jag har inte kunnat ligga, sitta längre än någon minut innan jag börjat rulla runt som en porrig mask. Sen mår jag illa. Jätte illa. Jag har alltid tagit förgivet att det är magkatarr som gör mig redo att kräkas, men efter lite tankeverksamhet idag så vore det ju konstigt om det inte var Endon.

Alltså, jag är helt slut. All smärta, oron att inte få hjälp (vilket inte ger mig något gott utan bara mer arg Endo), kämpandet med att hålla mig sysselsatt och pigg, att aldrig veta hur ont jag kommer få idag men att jag kommer få ont, det gör mig galen!

Jag kan inte vänta till den 20:e innan jag får någon annan lindring. Varför är det så svårt att hjälpa någon som lider varje dag? Att den ens är tillåtet...

Min hjälte, Christoffer, bestämde sig igår för att ringa Smärtkliniken imorgon och prata med dem om hur mitt läge är. Han har en tendens att fånga folks uppmärksamhet (vem skulle inte lyssna på den härliga murriga smarriga mörka rösten?) Egentligen hade jag protesterat att han skulle behöva ta över mitt kämpande med läkare men då han frågade om det var okej... då kändes det enklare. Mindre tyngd på mina axlar. Jag är så lycklig som har honom i mitt liv!

Kortfattat:

Denna Söndagen sög!

Jag hatar Endo!

Är trött på folk som inte är villiga på att hjälpa!

Och är lycklig att jag har dem som alltid är redo att ta vid då jag inte pallar mer.