Vårds(lös)

Jag är så arg. Frustrerad till tårar. Sjukvården har den påverkan på mig. Ibland undrar jag hur vissa människors beteende på sjukhus eller vårdcentraler ens kan kallas för "vård". Vården på sjukhus, borde enligt mig, ha sin grund i trygghet, respekt och värdighet. Eller kanske bara lite simpelt folkvett?

Hur svårt kan det vara?

Jag har inte skrivit särskilt mycket de senaste dagarna. Haft lite olika anledningar men har framför allt haft svårt att få ner mina ord på grund av min oro för min mormor. Mormor Meeri ligger på sjukhus efter att hon blev dålig, ramlade och skadade sin axel-knöl-håle-grej (ja, det är det medicinska ordet för denna kroppsdel). Vi var rädda att hon fått en stroke och som myror samlades vi runt henne likt en sockerbit.

Till allas vår lättnad var det ingen Stroke. Antagligen hennes Diabetes. Men hon har brutit axel-knöl-håle-grejen och har förbannat ont. Min mormor är en riktigt fräck dam. Få människor pratar så mycket som hon gör (till och med jag ligger i lä där), hon vill inte oroa någon och trivs som bäst då hon hänger med sina finska vänner och spelar Bridge (eller "RRidds" som hon uttalar det).

Det känns så självklart att min älskade mormor ska få smärtlindring och omsorg nu när hon är så dålig. Visst låter det logiskt? Jag kan förstå (men inte acceptera) att jag inte fått den respekt som min sjukdom förtjänar eftersom de inte kunnat se vart jag haft ont. Men hon hade ju till och med fått en röntgen bild av läkaren där man såg frakturen.

Men inte ens det räckte.

Hon larmade och fick vänta flera timmar på att få Morfin. Hon larmade och fick ligga flera timmar för att få gå på toaletten. Hon blev ignorerad (eller otrevligt bemött) av sköterskor för att de ansåg att hon låg på fel avdelning.

Hon fick inte ens veta att hennes arm var bruten, utan mamma fick berätta det för henne.

Sedan vill de skicka hem henne, där hon bor ensam. Med bara en fungerande arm. Med diabetes som hon inte ens skulle kunna behandla själv med en arm. Och glöm nu för all del inte att den stackars kvinnan har ont. Djävulskt ont. Men hem ska hon.

Det är mer än tur att mormor har mamma och min moster Seija. De var redo att slåss för hennes rättigheter och kräva smärtlindring. De väsnades, diskuterade i äkta finsk anda för att deras mamma skulle få en värdig vård.

Men alla har inte så här fantastiska anhöriga. Alla patienter vågar inte säga ifrån, som min mormor gjorde. Man blir så utsatt som patient. "Om jag klagar nu, hur lång tid kommer det ta nästa gång jag behöver hjälp?"

När man åker in på sjukhus är man som minst morsk. Det är i dessa lägen som man inte orkar säga ifrån. Man är ju där av en anledning, och inte är det för att bråka.

Det är dags att vi säger ifrån nu! Inte bara för vår egen skull utan också för de som inte orkar kämpa emot. För de som är ensamma och så sjuka att de inte orkar. Så att det här inte kan fortsätta, så de inte kommer undan mer. De sparkar på oss som ligger ner, när vi väl kommer på fötter igen vill man bara lägga skiten bakom sig och gå vidare.

De kommer undan med alldeles för mycket, och väntar du för länge finns chansen att din anmälan inte räknas. För, i regel, brukar de inte utreda händelser som är mer än 2 år gamla. Alltså kommer Fitt-Barbro till exempel inte få någon konsekvens för allt hon gjorde mot mig, av den anledning att jag skjutit alldeles för länge på att anmäla henne.

Så hur gör man egentligen för att anmäla dålig vård? Man fyller i en broschyr och skickar in den till Socialstyrelsen. Eller så går man via sin patientnämnd.

Här hittar du information om hur man gör för att anmäla fel eller brister i vården.

Broschyren för att anmäla hittar du här.

Vill du hitta din patentnämnd, klicka dig vidare via denna länk.

Det är så synd att dessa oprofessionella, känslolösa, maktgalna idioter förstör ryktet för alla de fantastiska arbetare inom vården som gör ett makalöst jobb.