Mamma Mia

Christoffer har (tyvärr) inte alltid varit klistrad vid min sida. Alla som läser denna blogg vet att han är min stöttepelare och att jag kan piska Endon tack vare honom. Vilket naturligtvis leder dig till att undra: hur i helvete klarade hon sig innan de blev tillsammans?!

Jo, det ska jag svara på! (Så slipper du ligga sömnlös resten av ditt liv). Jag hade en annan klippa att klänga mig fast på som en härligt slemmig alg. En person som höll mig på båda fötterna (utan att kräkas) då vi svepte runt i Endo cirkusen. Många gånger fanns hon där med hjälp av sitt vassaste vapen; telefonen.

Alla ni som träffat henne hade vetat vem jag pratade om. För er andra; låt mig presentera Sirpa. Min fina mamma.

När jag tänker tillbaka på allt jag varit med om (f. Cr) (före Christoffer) har alltid min mamma stått vid min sida. Antingen på andra sidan luren eller fysiskt redo. Hon har inte alls fått den uppmärksamhet, här i bloggen, som hon förtjänar. Så nu ska ni få höra om min mamma och Endon. För hon har varit en av huvudrollerna, i denna drama komedi. (Ibland finns en skvätt av Rysare också).

Första gången vi förstod att något stod helt fel till, var konstigt nog inte under mina monster mensvärkar, utan då jag gjorde situps på en heltäckningsmatta i London. Egentligen borde den handlingen räcka för att få allvarliga fysiska men, eftersom den mattan var så skitig att när jag dammsög den så visade det sig att den var beige och inte brun (men guldiga medaljong mönster).

Men nog om den fula mattan, tillbaka till berättelsen: Min mage krampade ihop en stund efter min träning och direkt ringde jag (så klart!) mamma. Hon är undersköterska och har en omåttligt stor kunskap om allt. (Ibland misstänker jag att hon improviserar lite information, men hon brukar ha rätt) (om det inte handlar om hennes egna hälsa, då är hon alltid dödssjuk). På order från mamma besökte jag akutmottagningen i Ealing och så började hela Endometrios kaoset.

Mamma ville att jag skulle komma hem till Sverige, långt innan jag till sist gav upp och satte mig på det där flyget. Men hon pressade mig aldrig. Istället fick hon maktlöst höra om olika läkarbesök, smärtor och jag kan inte ens ana paniken hon måste ha fått då jag "försvann" (blev inlagt på ett annat stort sjukhus, helt oplanerat). Jag hörde aldrig av hennes fulla oro, men om vi säger såhär: Att pappa inte ströp henne var nog ett rent under.

När hormonerna "lagade" mig utan att vi fått något svar på varför, skakade vi av oss allt och gick vidare. Jag blev faktiskt så gott som lovad att dessa smärtor aldrig skulle komma tillbaka igen. Ja, du vet ju att man ska lyssna på sin gynekolog, de är ju experter.

Nu vet ni ju vad som hänt sen dess. Och här ligger jag på soffan med magkramper (tror att jag kan blivit magsjuk eller så är det biverkningar på Enantonen) och minns allt jag och min mamma har gått igenom. På alla stygga, maktgalna, känslokalla dårar som vi träffat inom den svenska sjukvården.

Hon höll mig sällskap under många av de där kvällarna jag blev iväg skjuten till akuten. En underbar människa att ha som sällskap då jag var rädd, liten och förvirrad av allt aj. I vanliga fall är min mamma inte känd för att hålla sig lugn och sansad då det är kris. Men de timmar vi tillbringade i allehanda väntsalar, där var hon min hjälte.

(Hon är allt bra att ha utanför sjukhus området också, men det lät inte lika pampigt).

Jag minns hur hon fått mig att skratta åt galna kvinnor som fått fnatt för att de inte får VIP behandling på Akutgyn, vi har läst sönder "Klimakterietant tidningar" från 1995 och hon har hittat på lekar (favoriten var då vi prickade snarkande munnar med små tuggade pappersbitar).

Ett annat bevis på hur fantastisk min mamma är, är hur hon berättar en av historierna ifrån ett av många sjukhusbesök. Hon skulle berätta att jag fått akuta smärtor och stod i väntrummet i 8 timmar lutad mot en brits för jag klarade inte av att vare sig stå eller sitta. När hon berättar om den kvällen/natten så får du veta att jag en kort stund kunde halv ligga i hennes knä, lutade all min vikt mot hennes överkropp. Och då säger hon med nästan glansigt stolt ögon: "Och du frågade du mig om det gjorde ont i min skuldra! Du som hade så ont!"

Det hon aldrig nämner är hur hon höll om mig, satt stilla som en staty och rörde inte en min även då hon hade en inflammerad muskel i skuldran (om jag inte minns fel) som hon tog starka värktabletter för. Hade jag inte frågat om hon hade ont hade vi fortfarande suttit där som en mänsklig knut, än idag. Den delen fokuserar hon aldrig på, jag vet inte ens om hon tänker på det, men jag gör det. Så osjälvisk är min mamma.

Men det räcker inte att brottas med att ens dotter har Endo, som mamma får man stå ut med en helt annan behandling från sjukvården. Jag kan inte ens räkna på fingrarna hur många gånger min mamma blev illa behandlad för att hon gjorde sin dotter sällskap till sjukhuset. Hon blev sedd på som om hon var sjuk, överbeskyddande och galen. Antagligen var det nog hennes fel att jag hade ont. Jag fick till och med kommentaren:

"Allvarligt? Du är 25 år gammal och har med dig din mamma!?"

Hade de blivit gladare om jag hade legat alldeles ensam i väntrummet, i fosterställning och på gränsen till att kräkas av smärta? Skulle jag kanske ha tagit bussen till akuten då jag har så ont att jag inte kan gå? Sen när är det fel för en mamma att stötta sina barn, hur gamla de än må vara?
Jag tycker att det är idiotiskt. Idiotiskt att de fått min mamma att känna sig spetälsk, då jag varit så dålig att jag inte klarat mig själv. Byter man ut mamma mot pojkvän så blir det ett jävla fjäskande mot honom. Är det bättre att han en kille som bryr sig än en mamma som stöttar sin vuxna dotter?

Men min mamma har ändå stått emot läkarvården. Hon har fortsatt kämpa för mig, med mig och åt mig. Hon gråter då jag kommer med goda nyheter, gråter då jag har det tufft och bölar om hon ser på Oprah. Kvinnan borde ha fått vätskebrist för längesen.

Det har varit en omställning för henne, nu när Christoffer har tagit hennes plats. Jag tror att det tog henne en lång tid innan hon slutade oroa sig för att jag var ensam, ledsen och rädd. Nu är jag aldrig det längre. Och det är enklare för oss båda två.

Jag har en ofantlig tur som har exakt den mamman jag har. Hon är rolig, tuff, godhjärtad och påhittig. Många gånger har hon lugnat mig då jag varit orolig. Och Christoffer är alltid redo att kontakta henne om vi blir förvirrade över något. Både min mamma och pappa är ständigt redo att rädda oss om vi behöver hjälp. De gör att Endon får ännu mindre makt.

Så, nu vet du lite om min mamma, Sirpa. Hon som skriker och pekar ut mördaren då hon är på bio. Hon som blir full på ett halvt glas cider. Hon som är besatt av Doktor Fille. Hon som har ett hjärta stort som universum.

Visst är det inte direkt konstigt att Jag älskar min mamma så...