I will expect the Spanish Inquisition!

Detta är Klimakteriehäxan som talar. Med känslor stora som överviktiga valar har hon nu helt tappat tålamodet då det gäller små saker här i världen som är orättvisa. Saker som folk lätt kan gnälla över. Saker hon själv har klagat på. Saker som får henne att se rött. Så rött, intensivt förbannad som bara en Klimakteriehäxa kan bli.

Jag har inget tålamod kvar alls för vissa beteenden längre. Det har aldrig varit något jag stört mig på tidigare men efter dessa (snart) 3 år med (så gott som) daglig smärta ser jag världen från en annan vinkel. Och via denna vinkel kan jag bli galet arg över vissa saker.

Låt mig presentera mitt första förbittrande objekt: Den ynkligt sjuka. Personen som har (till exempel) en redig förkylning, som har ont i kroppen och slem kletande ur halsen. Personen som har varit sängliggande i två dagar med feber. (Inga onda känslor här än. Men...) Denna person gnäller som om han/hon var på sin dödsbädd men vägrar ta någon form av värktabletter för att lindra sina besvär. Inte ens Alvedon. Inte ens om personen vet att denna lilla tablett kan ta bort alla symtom.

Detta gör mig fullkomligt tokig av irritation! Det känns som ett hån mot oss som trycker i oss så starka mediciner att vi kan bli beroende av dem, allt för att bara få några timmar utan smärta. Vi som hade gett vår högra hand för att kunna ta en endaste jävla Alvedon för att slippa våra besvär. Vi som avundas att er sjukdom kommer tyna bort av sig själv. Ta era helvetes värktabletter om ni är sjuka, helt enkelt! Det är det som de är till för!! (Sen kan det gnällas, för nu har du gjort allt i din makt för att slippa dina besvär).

Men om du inte vill ta Alvedon, så sluta gnälla! Vill du ha ont, tror du att du är duktig som väntar in i det sista med att medicinera eller har du någon knepig princip från 1600-talet att det är bättre att härda smärta? Om så är fallet, lid i tystnad! Kan jag hålla mitt sjukdoms gnäll under kontroll så borde du kunna det under en ynka förkylning.

(Icke-Klimakterie-Elin vill nu så klart tillägga att: Naturligtvis är det jävligt att vara sjuker och man jämför aldrig sin smärta med någon annans då man är febrig och äcklig. Men, för att vara övertydlig, det är de som gnäller och som vägrar använda uppenbara hjälpmedel som gör mig tokig.)

Nästa sak denna person kan göra, som skulle göra mig förryckt, är att säga följande mening:

"Nu orkar jag inte mer, jag ger upp . "

Detta är ord som slängs fram och tillbaka lika grundlöst som då man sa "Jag Älskar honom" om varje kille med page, då man gick i mellanstadiet.Jag säger inte att jag har varit med om det värsta en människa kan, här i livet, men jag vet att det krävs mer. Visst kommer man till en punkt då man känner att magsjukan tar musten ur en och att man inte orkar kräkas mer spagetti nu. Men det är en helt annan sak...

Att komma till den gräns att man faktiskt är på väg att ge upp kräver så mycket mer. De flesta vet inte hur det känns att komma till den nivån att man fysiskt inte orkar mer. Att man psykiskt är så utpumpad att man får panikångest för att smärtan inte tar slut. Och sedan fortsätter det ändå. Om och om och om och om och om igen.

Sen kan vi avrunda med en samling av kommentarer som gör att jag spyr galla (inte bokstavligt talat) (min hjärna kräks galla).

"Fy fan, jag höll på att bli galen! Jag var tvungen att vänta på akuten i två timmar, jag borde stämma dem!"

(Jag har väntat på akuten i 9 timmar, stående lutande mot en brits eftersom jag inte kunde vare sig sitta eller ligga ner av smärta. Under mina otaliga akutbesök så har jag i alla fall fått vänta 4-5 timmar innan jag fått möta en läkare. Minst.)

"Du kanske bara ska vara lite mer positiv, då skulle du säkert ha mindre ont!"

(Och hur skulle denna person inte kunna se detta som en förolämpning? Jag tror att de flesta som känner mig anser att jag är en glad tjej. Skulle jag bli mer käck hade jag väl sett ut som en Disney figur.)

"Så, det är bara mensvärk alltså?"

(Spring. Spring fort din lilla fitta för jag tänker slå sönder dig.) (Utan-hormoner-Elin hade sagt: Nej. Men Du har uppenbarligen inga stora problem med mensvärk ser jag.)

Just nu är dessa de värsta irritationsmomenten. Det finns säkert många fler som jag inte kan få in i min arga lilla hjärna just nu. Jag är väl helt enkelt trött på det där onödiga tjatet. Det där tjatet som bara vill ha uppmärksamhet.

Även då till och med en KlimakterieHäxa kan klaga i onödan så skyr jag den där ömkande uppmärksamheten likt ett brinnande bål.

Om jag varit i en Monty Python sketch hade garanterat Spanska Inkvisitionen varit ute efter denna KlimakterieHäxa. Men jag hade absolut förväntat mig dem, efter detta inlägg.