"Varför stirrar alla på mig?"

Jag var ute två gånger igår! Om jag ska beskriva känslan så tänk dig att du sitter hemma och ugglar en lördag. Plötsligt hör du ett tjut och då du tittar ut genom fönstret ser du ett gigantiskt kryssningsfartyg glidande mot dig. Landgången dunsar ner vid din ytterdörr (bor du i en lägenhet blir du nog ännu mer förvånad av detta) och sedan bär det av på en lyxkryssning fullt med oväntade äventyr.

Ungefär så kändes det då vi åkte till Torp. I verkligheten var fartyget en mörkblå Volvo där kaptenen var min bror Niclas och hans tjej Johanna. Men jag var likt förbannat lika lycklig för det. Jag bokstavligt studsade upp och ner på sätet hela vägen till vår slutdestination.

Ni som har läst om mina resor till Torp innan vet att detta inte är det ultimata ställe för mig arr åka till då jag känner mig en smula pigg (läs inlägg som "Tomten, Tiparol och Torp" eller "Torpet är hemsökt") men jag vägrar att ge upp min rättighet att få shoppa.

Jag fick runt bland affärerna med ett dum-flin och petade på alla varor som om de var djur som behövde bli kelade med. Men snart kände jag mig iakttagen. Som om jag hade femton spioner som smög runt mig. När jag förstod hur bisarrt det vore om det var sant lade jag märket till att folk glodde på mig. Överallt.

Hade jag snor i näsan? Sylt på hakan? Kjolen fastnat i strumpbyxorna så att hela min bak blottas? Använt toapapper som klibbat sig vid min sko och fladdrar fint bakom mig? En macka i håret? Vad? Vad? Vad?!

Men risk att låta som om jag blivit tokig hugger jag tag i Christoffer och viskar nervöst:"Folk stirrar på mig... varför stirrar alla på mig?"

Vilket ledde till att Christoffer log så där mysigt som bara han kan och sen ger han mig en jätte go kram. Han förklarade att jag helt enkelt inte varit ute bland en massor med folk på länge och helt enkelt inte är van vid att "Vi tittar på varandra hela tiden. Om du ser att någon stirrar så tittar du ju på den personen också."

Har det verkligen gått så lång tid? Och det har det nog faktiskt. Det var väldigt mycket människor på Torp igår. När jag går ner på stan är det oftast ganska så ensligt, för det är ju iskallt ute och då jag orkar ta mig ut brukar det vara lagom sent. Jag har ju inte varit isolerad men ändå var mängden av folk (omedvetet) nytt och jag har på något vis glömt vissa saker som man oftast gör automatiskt.

När jag förstod att jag inte var förföljd eller drog till mig uppmärksamhet som en neonfärgad clown så störde det mig inte längre. Men tyvärr fick jag ont ungefär då så vi fick ta båten (förlåt; bilen) tillbaka hem. Men jag njöt i fulla drag av att komma ut och köpa nagellack och scrapsaker.

Vi avslutade kvällen med en Melodifestival kväll hemma hos min David och hans stumpa Sanna. Det har varit fantastiskt att komma ut ur lägenheten och orka vara social. Att orka lämna lägenheten efter att ha varit på Torp samma dag är stort!

Stegen är rätt så små men jag njuter av dem. Och det känns väldigt skönt att veta att jag inte har SÄPO smygandes på mig. Skulle de nu behöva få kontakt med mig så ska jag underlätta genom att bjuda på en bild från äventyrsdagen. Så kan de helt enkelt sluta smyga på mig och helt enkelt kidnappa mig direkt istället.