Alldeles alldeles .... underbart!

... (som allas vår Askungen så klokt sagt). Igår var en fantastisk dag! Mycket föll på plats i mitt huvud också, vilket gjorde att dagen blev ännu bättre. Nu undras det väl exakt vad som gjorde denna dag så förträfflig? För all del, inte ska du behöva vänta på ett svar!

Jag vaknade efter en natt full av värmevallningar, vilket inte gör en Elin på gott humör. Luffade runt i lägenheten i min stora vita morgonrock, som gör att jag ser ut som ett mjukisdjur, och inhalerade cappuccino. Vi planerade att åka till sjukhuset för att besöka Christoffers morfar igen. Jag klädde på mig. Och så stannade jag upp i min rörelse med en ovan konstig känsla i kroppen.

Men jag kunde inte sätta fingret på det så jag fortsatte med att föna håret.

När jag gjorde en fån-dans in i vardagsrummet (vem gör inte det, då håret är ny fixat?) var känslan där igen. En oartigt ihärdig känsla.

När jag satte mig ner i soffan sa jag det som jag inte vågat att ens tänka.
"Det går ju riktigt bra idag."
(Översättning: "Men... Det gör ju inte ont!"

Varav Christoffer svarar med tillhörande leende:
"Jag har märkt det."
(Översättning: "Woohooo!!!")

"Det har inte gjort ont på hela dagen."
(Översättning: "Betyder det vad jag tror att det betyder?"
Det känns nästan läskigt att känna efter,
som om att vi har lurat Endon genom att ignorera den.)

"Jag har sett det."
(Översättning: "Sprutan hjälper.")

Sen flinar vi chockat mot varandra en löjligt lång stund innan vi makligt börjar nysta i hur jag har mått den senaste veckan. Vi liksom petar i veckan som varit med fingertopparna, så ömtåligt känns det. Till min häpnad har jag haft betydligt fler och större bra stunder än jag kunnat minnas.

Det kanske verkar konstigt, att jag inte har sett skillnaden. Men hade du frågat mig i förrgår om sprutorna hjälpt något så hade jag inte kunnat ge ett ordentligt svar. Christoffer sa att jag verkade piggare, mamma sa det, men jag såg det inte. Jag visste helt enkelt inte.

För jag får fortfarande ont. Varje dag måste jag vara noga med att inte ta ut mig, för att det gör smärtan värre. Men genom att fokusera på det hade jag helt missat hur jag (utan att tänka på det) lagat mat flera gånger, fixat kaffe till Christoffer många gånger, suttit upp länge och gått ner på stan.

Klockan var efter 20:15 igår då jag fick så ont att jag behövde lägga mig på värmedynan. Efter klockan åtta! Jag vet inte när jag upplevde det senast.

Stora framsteg har hänt den senaste veckan bara! Jag sitter upp och skriver just nu!

Herre Gud. Jag är på min andra spruta och känner att behandlingen hjälper mig. Om två sprutor kan göra såhär mycket, vad kan då inte sex stycken?

Jag har svårt att hitta ord som kan beskriva hur det här känns.