2 mars 2011

EMO Elin


Hormonerna gör mig emotionell. Jätte emotionell. Löjligt emotionell. Men bara i perioder. (Tack Gode Gud för det!) Jag är inte kapabel att hantera någonting som kan röra till mina känslor. Som till exempel; sorgliga filmer/serier/reklamer på TV, att låtsas bli förnärmad, smärta, tröttledsenhet (ja, det är ett ord) eller riktiga situationer som nu när Christoffers morfar blev sjuk igår och tog ambulans in på NÄL. Jag ville vara ett stöd för Christoffer. Men tack vare hormoner slutade jag inte gråta förrän idag. Vid tre tiden. På eftermiddagen.

Låt mig beskriva lite bättre hur min humör ser ut just nu. Det är en stor skillnad mot då jag tog Primolut-Nor eftersom den formen av PMS var mer underhållande. Jag blev bara rörd av konstigheter. Nu blir jag också... förkrossad vid konstiga tillfälligheter. Men jag fattar inte riktigt själv vad det är som händer. Ibland blir jag bara ledsen för ingenting, och då gråter jag en stund tills det bara försvinner igen.

Men tro för all del inte att jag nu bara är nere och har gått in i en djup depression. Dessa attacker är ovanliga och vanligtvis korta. När dessa sorgestunder lämnar mig återgår jag till mitt vanliga jag. Kanske till och med en Elin på uppåttjack (fast det är närmre min personlighet än det där deppandet). Jag blir fylld av energi, planer och jävlar-anamma. Är till och med en smula förnuftig emellanåt.

Sen råkar jag se mig i spegeln. Har jag inte ovanligt avlångt ansikte ändå? Väldigt stor haka? Herre Gud... barnen som svälter... hundar som blir slagna med tidningar... finnar... åh ser inte Christoffer lite uttråkad ut? Nej...väldigt uttråkad! Nej!!! Han är ju förtvivlad! Han är förtvivlat svältande och är rädd att jag (med mitt hästansikte fyllt med bölder) ska slå honom med en tidning!! Jag gråter som om världen ska gå under.

(Detta kan ha varit en smärre överdrift.)

Hoppsan sa, jag skulle ju kunna göra ett kort som ser ut som Eiffeltornet! Och göra en härlig smoothie! Gosa med Christoffer (som inte alls är förtvivlad utan i verkligheten glatt guppar på foten i takt till Radioheads nya album och knapprar på sin dator). Snart börjar Big Brother och jag börjar locka mitt hår med en tång (inte en sån man hittar i havet, fattar du väl din dummer?).

Men om vi lägger min mano-Emo-ighet (ja, det är också ett ord) åt sidan så har jag lagt märket till att min kropp är lite mer medgörlig än vanligtvis. Jag kan röra mig enklare (vilket jag upptäckte då jag gjorde en överdriven hipphopp dans till Christoffers ära med tillhörande Rap) och jag har haft fler perioder med mindre smärta.

Jag försöker tänka på det, att mina biverkningar inte är förgäves. Men tänker jag på det alldeles för länge så blir jag rörd och börjar gråta. Igen.





5 kommentarer:

Anonym sa...

Oj oj du skriver så det är som att åka bergedalbana !! Det är nog för att du gör och du är då den roligaste människan i världen. Jag tycker att Manoemoighet är ett bra ord och förstår precis vad du menar !! Sen var det med tång väldigt kul och framför allt att du har bättre perioder !!! Är det Rodja på bilden eller den är gör kul ! Du är bäst älskar dig massor mamma

Linda som bor på gräddhyllan i Uddevalla sa...

Vad hade man gjort utan sin sense of humor (vilket du har massor utav!!)

Själv minns jag när jag var mitt uppe i en mensgråtattack då jag såg "Fab Five" på tv:n o bröt ihop för att jag inte hade fler gayvänner (normalt? Någon annan som haft liknande erfarenheter? Nej?)

Det var nog kronan av underliga saker jag gråtit över. Men trötthetsgråt är ett mycket verkligt fenomen som ej ska skrattas åt (speciellt om man är en pigg pojkvän som inte förstår) utan ska tas på enormt stort allvar o botas med tröst, en kudde, Sex n the city och choklad!

Elin Sandman sa...

Mamma, jag hoppas att det var en härlig berg och dal bana i alla fall. :) Du är så go som alltid läser min blogg och tycker till. Det hade kunnat vara Rodja på bilden, kanske skulle ha en photo shoot med honom? Älskar dig mamma! DU är bäst!

Linda, tack smulan! Jag tycker att din Fab Five incident inte alls var allt för skrämmande. Jag kan tänka mig att det var en pers att gå genom dock. Inte många som har förståelse för de attacker man kan få.

Min värsta, än så länge, var då jag grät för att min färsk pasta hade blivit dålig och då Sanna diskade min lunchlåda. :)

Du är bra go du stumpis!! :D Tusen kramar!!

Sandman sa...

Du ar ju underhallande som ingen annan med ditt oberaknerliga humor och emo-attacker. Ibland kan dom skrappas bort, ibland kramas bort. Helt random. Men jag tycker hormonerna kan harja mer sa lange du mar battre som du nu har det senaste. Snart blir det spruta tre och ennu en emo-boost!

Alskar dig mer an allt <3

Katarina sa...

Du har mina sympatier! En annan höll på att börja tjuta inne på Akademibokhandeln när hon stod och bläddrade igenom en bok om andra världskriget... Fick kvickt stänga den och ställa tillbaka den i hyllan, heh. Det är attans att inte kunna kontrollera sig.

Och den där bilden ska sparas!