"Det blir ju svårt för han slutar ju antagligen nu i slutet av månaden."
Slutar Doktor Duktig? Antagligen? Slutet av denna månaden? Antagligen? Nej, vänta, slutar Doktor Duktig?
Det kändes lite grann sådär som då min favorit Doktor "dog" i Doctor Who.(Sorgsen paus.)
Eller så ni icke-nördar ska förstå: som då SD kom in i riksdagen.
Alltså: Hur i helvete gick det här till och varför har ingen varnat mig i förväg?
Doktor Duktig var den doktorn som lyssnade på mig då jag helt hade gett upp hoppet på att läkare hade fungerande hörsel och/eller empati. Han lyssnade, han kunde Endometrios och han kämpade tillsammans med mig för att hitta vad som skulle funka för just mig.
Med tiden har han blivit mindre, låt oss säga, aktiv i beslut fattande och jag har känt många gånger att jag behandlar mig själv. (Ja, det har tidvis varit besvärligt) Men samtidigt har jag gjort ett jävligt bra jobb och jag håller på att bli smärtfri så varför sticka det bi som gör honung som de brukar säga? (Ja, det är ett riktigt talesätt) (från och med nu).
Men nu försvann Doktor Duktig. Bara sådär. Inte ens ett samtal för att prata om överlämnandet av mig som patient till en annan läkare. Inte ett hejdå. Han bara klev in i sin Tardis och försvann (ja, jag har sett på alldeles för mycket Doctor Who det senaste).
Personen i telefonen hade inga svar på min ynkliga fråga "men vem ska ta hand om mig nu då?"
Som svar fick jag att ringa igen nästa vecka och försöka få en tid hos den läkare som ska ta över efter Doktor Duktig (fast just då hade de ingen aning om vem den doktorn ska bli). Och jag tänkte:
"Varför inte, jag har pratat med den här vårdcentralen varje dag i två veckors tid, varför inte fortsätta socialisera med dem på det här viset tills Endon tröttnar på deras tjat och i ren tristess skrumpnar ihop helt och självdör inuti mig? Det är ju nte så att jag har något bättre för mig att göra med min tid. På riktigt. Det har jag inte."
Men först fick jag panik.
Såklart.
Min stöttepelare inom vården försvinner och jag står plötsligt i den där situationen jag absolut inte avundas någon annan med sjukdom: utan läkare. Direkt gick jag igenom en storm av känslor, rädslor för att slängas in i samma karusell igen, där man jagar hjälp och blir illa behandlad eller ignorerad. Sen panik över att inte bli trodd. Panik över att börja om från noll.
Men min älskade blivande man placerade varsamt mina fötter på jorden igen och påminde mig om att denna gång är jag inte på jakt efter en diagnos. Denna gång är jag inte en rädd och vilsen patient som bara vill veta vad som är fel.
Jag är inte samma kvinna som gick in i den där karusellen. Jag är så mycket starkare nu.
Och full av hormoner.
Så det är ju de som borde vara nervösa, inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar