När Spiralen flyttad in i livmodern

Min första reaktion då jag det gått en timma efter att jag tagit "mensvärkspillret" var:   
"Men det här är ju knappt kännbart! Det molar och gnolar lite i magen, men det här är ju inget problem!"
Det gick så bra att jag börja tvivla på att de ens fungerade. Öppnade de verkligen upp livmodern? Tänk om de inte gör någonting, tänk om livmodern bara rycker på axlarna och kniper ihop munnen ännu mer.
Christoffer avbröt mina "tänk om" med "Tänk om en elefant kommer in här i väntrummet just nu." Hans psykologi funkade kanske inte som han tänkt sig då jag istället kom på att jag väldigt gärna vill ha en bebiselefant som husdjur och det blev den kommande kvartens samtalsämne. (Jag blir väldigt babblig då jag är nervös) (och då är jag babblig redan från början).

Sen gick det rätt fort. Gynekologen hämtade oss, upp i gynstolen, Christoffer höll min hand, fram med alla gyn-prylar och sen vart det igång.

Min första reaktion, då hon förde in en metallgrej för att mäta livmodern, var "Oj var det allt?". När vi försökt för en vecka sin gick det inte alls för att det gjorde så ont! Så pillret gjorde det den skulle och jag och Christoffer skrattade lättat.

Sen skulle hon göra något som inte alls var med på videon jag tittade på innan besöket. Hon ökade storlek på instrumentet. Först en storlek större, för att se så att spiralen skulle komma in, och sen ännu större för att vara helt säker. Och den första gjorde ont. Mensvärk från helvetet kramade livet hur min mage och jag flämtade efter luft. Värst var hur lång tid det tog innan krampen släppte, även då hon inte längre gjorde någonting med livmodern. Christoffer krama min hand och det var helt tyst när jag samlade mig för att fortsätta.

Denna gången gjorde det så ont att det svartnade för ögonen. Och jag skrek. Jag har aldrig skrikit hos en läkare förut, inte ett vrål som inte går att styra och där jag inte ens vet vad som kommer ut ur min mun. Christoffer berätta att jag skrek "Hjälp mig!" "SLUTA!" "Det gör för ont!" och att en del svordomar flödade. Men jag minns inte det, det enda jag minns är den skärande, krampande, överväldigande smärtan som vägrade släppa. Jag trodde jag skulle kräkas och kroppen var helt kallsvettig. Liggandes i den där jäkla stolen höll jag på att svimma av och Christoffer fick en blöt handduk som han höll över min panna medan han viskade snälla ord till mig. Det gjorde så fruktansvärt ont och jag var inte ens klar än! Det kändes som att hon slitit med sig min livmoder ut ur mig och hela jag skakade.

Jag vet inte hur länge vi pausade. Andades genom näsan och ut genom munnen. Vifta på fötterna uppe i de där byglarna för att få igång blodcirkulationen. Det kändes som att smärtan aldrig skulle släppa. Den släppte heller inte helt men jag ville få skiten överstökad och jag sa till henne att bara köra på.

Det gjorde inte lika ont då spiralen sattes in. Det var som första försöket, mensvärken, kippandet efter andan, men det var snabbt klart. Jag blev liggandes i stolen, med benen på en pall, och en filt över mig där jag fick ligga och återhämta mig så länge jag ville. En sköterska gav mig vatten som skakade i mina händer.  Det värkte och skar inom mig medan Christoffer pussade på mig och gav mig jätte fint beröm.


Bilresan hem var bedrövlig. Det krampade och gjorde så ont att det enda jag kunde göra var att gny och stirra rakt framför mig. Min plan var att köra mig raka vägen till akuten så fort vi kom fram till Uddevalla men väl där började det äntligen lugna sig och kramperna blev mindre skärande och pauserna fler.

Hela den kvällen var fruktansvärd. Mensvärkskramper sköljde över mig och mina smärtlindrande var som sockerpiller. Christoffer gjorde allt han kunde för att göra allt lättare för mig, öste presenter över mig från sjuklådan (två julklappar råkade visst glida med i bara farten) och kylskåpet var fyllt med godsaker.

Det har blivit bättre. Till exempel sitter jag upp just nu (orkat föra det i tjugo minuter just nu!) och för ett ögonblick orkade jag plocka tvätt från golvet. Men annars har jag varit sängliggandes. Så fort jag äter (allt utom Lussebullar av någon underlig anledning) (och soppor) så får jag kramper som däckar mig. Det känns som en blandning av mensvärk (den hemska jag brukade ha) och att återhämta sig efter en bukoperation. Som efter titthålsoperationen (då jag också blev galet dålig) (jävla endo).
Sen får jag inte heller bada på en vecka, så min stora räddare i nöden då ryggsmärtorna blir för intensiva har nu gått på semester. Något som min gynekolog inte ens berättade utan min mamma tog reda på innan jag (tack och lov) hunnit lägga mig i badkaret. En infektion är det sista jag vill ha just nu!

Nu gäller det att bara hålla ut medan dagarna blir lättare. Mamma har varit hos mig i flera dagar och tagit hand om mig. Idag är första dagen själv då Christoffer jobbar och det är inte lätt, får jag erkänna, men det är också skönt att känna att "jag kan själv" (tänk dig nu en trumpen unge som trampar i golvet).

Jag lägger allt mitt hopp på den här jäkla t-formade spiralen nu. För jag tänker bannemej inte ha gjort det här i onödan! Hör du det Spiralen?! Jag har gjort mitt! Nu tar du och lägger manken till och gör ditt jobb ordentligt!

Tisdagen var ett äventyr må jag säga. Inte ett "åh vi åker till Liseberg!" äventyr. Inte ett "vi överraskat någon med ett besök" äventyr. Utan ett "låt oss se hur mycket stryk Elins livmoder kan ta" äventyr.

Jag rekommenderar det inte.