Skräckfiluren

Jag blir mer än ängslig, numera. Tankarna kommer först. Jag blir så hispig att jag har svårt att sova, de virvlar och virvlar tills jag blir snurrig av känslor. Hjärtklappning, svettningar medan tankarna blir en tornado som växer sig större och större tills jag tappar kontrollen.

Jag kan bli som förryckt av småsaker. Sånt som kanske hade gjort mig lite tveksam innan hormonbehandlingen gör mig nu livrädd. För att ge dig ett hum av det som jagar upp mig så har den senaste tidens vidunder varit:

• "Tänk om jag inte har nog med pengar att betala med i kassan?!" (Även då jag vet att vi precis fått in pengar på kontot).
• Jag skar mig på ett krossat glas då jag diskade och var rädd att jag skulle behöva sy det.
• Jag råkade skrapa upp samma glas och var säker på att jag fått grus i såret.
• "Tänk om jag måste åka buss!" (Kan inte förklara denna rädsla alls).
• Har jag haft en dålig smärtsam dag blir jag rädd att jag håller på att bli värre igen.
• Jag är livrädd att jag ska ha en fästing på mig eller hudcancer.
• Jag är livrädd att Christoffer ska ha hudcancer. (Undrar varför just Hudcancer?)
• "Tänk om..." (lägg till vilket trams som helst efter det påståendet).
• Förlamande rädsla att jag sårat någon. 
• Förlamande rädsla att jag glömt någonting viktigt.

Listan kan bli mycket längre, men jag anar att du förstår hur det ligger till. Dessa attacker av oro är (vanligtvis) rätt så kortvariga och då det släpper är det som om de aldrig funnits där över huvudtaget. Då ser jag tydligt hur knasiga de är och jag kan skratta åt dem. De är som en mental käft smäll, helt enkelt.

Det är uppenbart att det är Hormonerna som påverkar mig och då jag inte gråter lika mycket längre tror jag att denna hyper-nervositet har tagit över rollen som känslomonster.

Värst är helt klart på kvällen, då jag ska sova, och tankarna surrar så högt att jag kommer på mig själv med att bita ihop käkarna sten hårt. Jag kan inte komma till ro utan kan bli bekymrad över vad som helst, hur litet som helst, och mest handlar det om hur jag gjort någonting under dagen som har gjort Christoffer, min familj eller mina vänner illa. Även då jag vet att jag inte gjort någonting fel.

Men jag har hittat ett superbt knep för att lura bort Skräckfiluren; att läsa. Så länge jag läser ur en bok innan jag släcker lampan så somnar jag skönt sen. Historierna jag matar in i huvudet dämpar oron och snart sussar jag tätt bredvid Christoffer. Lustigt nog läser jag just nu en bok av skräckförfattaren H.P Lovecraft.

Men även denna biverkning är helt klart värt effekten behandlingen ger mig! I förrgår var första gånger på år som jag har känt mig frisk. En dag då jag inte kände mig sjuk av Endon och som en normal städgalen människa. Så lite skräck inför en ofarlig buss, overkliga påhitt och ett blödande skärsår är helt okej.