Endo i hjärnan

"Du kommer bli tvungen att leva med den rädslan ett tag nu..."

Det är vad Doktor Duktig sa till mig då vi pratade sist gång. Jag var rädd att smärtorna skulle komma tillbaka och delade med mig utav det till honom. Han fick mig att känna mig normal, som att mina tankar och min oro var en naturlig reaktion. 

Jag har hört förut samma sak ifrån Christoffer, min mamma och flera andra så orden var inte nya, men då en person som behandlar sjuka människor ger mig samma bekräftelse... ja det gör mig ännu lugnare. 

På samma möte med Doktor Duktig pratade han om att han ville att jag skulle fundera på att göra någon enstaka kurs till hösten. "Bara fundera på det lite" var hans order. Anledningen till detta var flera; att jag skulle utmana mig själv, att jag skulle våga bryta vardagsmönstret jag nu lever i och för att testa min koncentrationsfunktion. Har man levt/lever med kronisk smärta kan det påverka ens hjärna.

Jag Googlade lite i efterhand och har hittat mer information som stärker hans påstående. Jag hittade en artikel som heter "När det gör ont - länge" som jag fastnade helt i. Där står det att smärta räknas som kronisk om det har pågått i mer än tre till sex månader. Att det finns ungefär 18% av Sveriges befolkning som lider av kronisk smärta i detta nu.

"Långvarig smärta påverkar oss också mentalt. I den stora europeiska undersökningen som nämndes inledningsvis svarade två av tre av de tillfrågade med långvarig smärta att de också har koncentrationssvårigheter. Var fjärde lider av depressiva besvär." 

Informationen är inte direkt förbluffande för mig, har man jävligt ont hela tiden så är hjärnan upptagen med att hantera den situationen. Den har fullt upp att hantera hur kroppen skriker att någonting är åt helvete fel, det är svårt att koncentrera på annat då. Samtidigt är det jobbigt, psykiskt, då det gäller allt som har med smärta att göra. 

 Personligen är det ett rent under att jag inte blivit deprimerad... fast vid närmre eftertanke var jag nog rätt så nere innan jag träffade Christoffer. Redan innan det faktiskt, då jag flydde hem till Dalsland om och om igen. Mer om det en annan dag.

Men vad jag däremot inte hittar på nätet är hur man ska ta sig vidare om smärtan börjar ge med sig. Hur blir min koncentration nu? Eller rädslorna. Ingen skriver om rädslorna över att detta härliga förbättrande ska försvinna och istället vända sig mot mig och bli värre igen. Jag växlar mellan att göra för mycket eller vara rädd om min kropp och göra för lite. 

Därför var det väldigt skönt att prata med Doktor Duktig om det. Enlighet honom ska jag trappa upp på min fysiska träning lika långsamt som jag trappar ner på Tiparolen. Naturligtvis ska jag röra mig då jag orkar men inte pressa mig. Inte styrketräna eller göra Aerobics utan ta mina promenader. Sedan sa han en sak som satte sig i hjärnan:

"Du kommer aldrig känna dig helt redo..."

Det låter kanske nedlåtande eller deppigt men inte för mig. Det gjorde att jag insåg någonting som jag borde ha fattat för längesen. Att jag inte kommer vakna en morgon och VIPS är det som om jag aldrig gått igenom någon Endo alls(Christoffer lär skrika: Vad va det jag sa?! ) (ja, han har sagt det väldigt många gånger) (nej, jag har inte lyssnat) (ja du hade rätt, älskling). Att jag ska våga göra sådant som skrämmer mig, fast utan att ta ut mig fysiskt.

Så nu erkänner jag att jag är rädd ibland. 

Men mesta är jag hoppfull. 

Hoppfull, otroligt lycklig och redo att träna upp både kropp och knopp.