Kolla in tjockisen!

Jag har aldrig haft ett hälsosamt synsätt på min egna kropp, även då jag vet att med tiden har den absolut förbättrats. Jag misstänker att jag inte är ensam om denna hatkärlek till skalet vi bor i.

Jag har väldigt lätt för att pendla i vikt och det har inneburit att jag alltid haft extra koll på vågen. Okej, det kanske är snäppet värre än så, jag har bli fullkomligt besatt av att väga mig. Därför är denna mackapär förbjuden i vårat hem. Det får räcka med att jag väger mig hemma hos andra, där jag inte kan missbruka den.


Jag har haft ett knep varje gång jag gått upp i vikt: träna. Och då har jag inte tränat under kontrollerade former utan verkligen rå tränat som en idiot på ett löpband (fast utan löpband). Onyttigheter har varit förbjudna i större mängd (om jag inte gått ner mycket i vikt, då har jag unnat mig gott).

Nu (läs: senaste 3 åren) har jag däremot inte kunnat träna. Har ju inte ens kunnat röra mig ordentligt. Har jag haft det riktigt jobbigt så har snask varit en tröst eller belöning (särskilt då jag slutade röka/snusa/röka/röka). Lägg på mina ettriga craving ovanpå detta.


Men ändå har jag haft vikten under kontroll. Tills den sista stora feta droppen landade i min bägare: Hormonbehandligar. 

Jajemensan. Jag blir svullen som en uppblåst säl på en sandstrand. Det har gått långsamt till att börja med. Primolut-Nor gjorde sitt, smärtstillandet Lyrica var en riktig jävel men nu så har jag Enantonen som verkligen gör mig plump. Låter kanske som en petitess jämfört med att ha ont, och du har rätt, det är det. Men samtidigt skäms jag ibland över hur knubbig jag har blivit. Hormonerna gör också att alla känslor blir ännu större och starkare. När jag är ute på stan förväntar mig nästan att folk ska stanna upp, stirra på mig och skrika i ren fasa:

"Kolla in tjockisen!!"

Det finns stunder då jag äcklas av min egna kropp. Jag vill inte se mig i spegeln och det gör ont i själen då jag inte passar i kläder jag tidigare kunnat ha på mig. Jag har en tendens att vara extra hårt mot mig själv och försöker att trivas i min kropp medan jag nu rör mig mer och försöker tygla mina cravings. Det går väl sådär, får jag erkänna.

Men idag, när jag vaknade, kände jag mig mindre bastant än vanligt. Så jag tog fram mitt måttband och jämförde mina mått med de jag tagit för bara några dagar sedan. Och till min totala förtjusning såg jag att jag var fyra centimeter mindre över magen! Till och med rumpan hade krympt! På ett par dagar! Vilket borde vara omöjligt.

Det fick mig att inse hur mycket Enantonen får min kropp att svullna upp. Hur det inte är "mitt fel" och att det verkar ta ungefär två veckor innan vätskan börjar lägga sig. Lättnaden låg inte bara i kroppen utan mina tankar svävade glatt runt i rummet.

Jag vet att man nästan kan räkna med att gå upp tre kilo i vattenvikt då man tar en sån här behandling. Jag vet att man kan bli riktigt svullen men på något vis har jag inte riktigt trott på det. Jag vet ju att jag snaskar mer än jag borde. Att jag inte rör mig lika mycket som normalt folk. Och det har varit väldigt nedslående hur mina ansträngningar att äta nyttigt och röra mig mer inte gjort någon skillnad på vågen.

Nu fattar jag äntligen (till 100%) varför.

Och jag kan ändå inte låta bli att undra varför jag bryr mig så himla mycket. Naturligtvis vill man vara nöjd med sin kropp men gör de där kilona verkligen så stor skillnad? Ska de styra över ens egna självkänsla? Christoffer talar om för mig dagligen hur vacker han tycker att jag är.

Kanske är dags att jag slutar klanka på mig själv? Sluta kalla mig plump, bastant och klumpig. Istället berömma min kropp som är stark nog att återhämta sig efter så många år med plågor. Det kanske är dags att vi sluter fred, jag och min kropp.