...

Jag har haft som "lag", till mig själv, att inte skriva om någonting annat än min Endo eller mitt liv här på bloggen. Så att det inte blir för "luddigt" och rörigt. Men idag har jag en anledning till att göra ett undantag för det som hänt i Norge igår måste ventileras.

Igår blev jag förbluffad av bomberna som exploderade i Oslo. Satt med gapande mun framför TV.n och trodde inte mina ögon. Låter kanske naivt men jag tänkte om och om igen: Hur kan detta hände i Skandinavien? 

När jag vaknade idag kollade Christoffer mobilen efter nya nyheter och vi blev båda förvirrade då det stod att "84 döda." När vi la oss hade det varit 2, vilket var illa nog. Men när vi satte oss i soffan med mannagrynsgröten och kaffet började jag nästan gråta direkt. Massakern i Utøya är chockerande. Förfärlig. Overklig. 


Jag har gråtit av och till, då jag fått mer information eller då jag sett skadade ungdomar. Då jag hört politiker med gråten i halsen. Då jag tänkt på de anhöriga, på mammor och pappor som nu sörjer sitt barn. Syskon som sörjer sin bror eller syster. Såna tankar för att mitt hjärta gör ont, hur klyschigt det än må låta. 


Jag tänker på min egna lillebror Niclas som är politiskt aktiv och bryter nästan ihop, jag vet att han inte var där (så klart!) och det kan tyckas som om jag ältar mig i tragedin, men det var ju ungdomar som han som var där eller till och med så unga som mellan 14-15 år. De var ju bara barn. 

Det är så grymt hur det gick till. Så fasansfullt. Aldrig att Niclas får åka på något läger någonsin, nu! (Jag struntar i hur irrationellt det kan låta.)


Mina tankar går till alla offer där ute, deras familjer och vänner. Jag kan inte skriva mer utan att börja gråta. Ska tända ett ljus idag för att hedra offren. Det här är fasansfullt och helt sjukt helt enkelt.


Här är artiklar kring attentaten i Norge, för er som inte läst dem ännu:

Detta har hänt

Han spred sitt hat på nätet