Berg-och-dalbanan

Jag har tagit den starkare versionen av Enanton i snart två månader nu. Det snurrar i min skalle emellanåt då jag verkligen sitter på hormon-berg-och-dalbanan nu. Biverkningarna är intensivare men smärtorna blir bättre. 

I min drömvärld så säger det zwoom och så vips är jag smärtfri.

I verkligheten så är det än en gång en berg-och-dalbana, då jag ena dagen/stunden mår bra tills att snabbt rusa neråt...

...för att sen tuffa upp på nästa kulle igen. 

Upp.

Och ner.

Och upp.

Och ner igen. 

Aldrig vet jag när jag kommer upp på toppen eller när jag störtar neråt igen. 

Det gör det, liksom, svårt att planera. Men vi planerar ändå, förutsätter att det ska funka att göra vissa saker och så får vi se sen.

Det svåraste är besvikelsen då kroppen inte är på rätt ställe i berg-och-dalbanan och vi måste avboka. 

Och med tolv ton med hormoner i kroppen är det svårt att inte bli ledsen.

Men jag känner att det vänder. Och de där fantastiska stunderna jag är helt smärtfri och fullkomligt glömmer bort att jag ens haft ont är så underbara att det är svårt att beskriva med ord.

Det är som julafton då man var liten blandat med första gången man kysste den man älskar mest, blandat med då man sätter sig ner för att se ett nytt avsnitt av Game of Thrones med en stor skål av ens favorit snask.

Det känns som att åka världens roligaste berg-och-dalbana helt enkelt.