Jag klarar det inte ensam

Igår, när jag gick ner mig i frustration och bubblande hormoner, kändes det som om jag kvävdes i min egna kropp. Den här magen, ryggen, låren, armar, bröst och rump var mitt fängelse. Och med hjälp av den gigantiska hormonella dos jag har pumpande runt i mig förvillar också mina tankar. Jag förklarade det som om jag hade en liten Alien i skallen som kände, tyckte och funderade utan att jag kunde styra den.

Låt oss kalla Alien Håkan, för enkelhetens skull. Håkan Bråkan och Endo är nära vänner. Det blir liksom den tid man lekte med bilar, Lego, Barbies (välj passande leksak) med sin bästaste bästis och då var Håkan tvungen att följa med. Och innan man vet ordet av det så sitter bästisen och Håkan uppe i ett träd och har the time of their lives medan du står ensam på marken och petar i ko bajs med en pinne. Utanförskap är inte att leka med. Särskilt inte då du blir utstött från din egna kropp.

Jag vet en sak som är säker i hela den här Endo cirkusen (som enligt mig har pågått alldeles för länge) och det är att jag aldrig hade orkat med den här villervallan på egen hand. (Alla bildliga liknelser får mig nu att se en övergiven sorgsen clown stå i mitten av en manege som halvhjärtat försöker få sin blommiga brosch att spruta vatten) (finns det något mer tragiskt än en ledsen clown?) (Helt klart en död clown... mycket sorgligare)

Har du någon gång skapat ett scenario och sen planerat hur du skulle reagera i den situationen? Man skulle kunna tro att det är så jag har gjort med påståendet jag gav (innan allt clown tjat). Men jag har varit ensam i skiten. Första gången 2005 då jag var bosatt i London, men också denna gång. När Endon blossade ut stod jag handfallen på en toalett i Göteborg och tänkte "Du måste skoja med mig... inte igen..."

Jag var i ett förhållande där jag lämnades mycket ensam. Fast jag satt hellre med en ilsken katt som ville strypa mig i min sömn än att höra ett ord till som fick mig att känna mig som en börda.
Att försöka peppa sig själv då man mår piss är väldigt svårt. Tacka Teknik Guden att telefonen fanns. För jag ringde hela tiden till min mamma, och med hjälp av henne och cigaretter höll jag blicken stadigt vid vårat mål. Men jag sprang in i väggen många gånger utan att ha någon tillhands som kunde bygga upp mig igen. Ensam går det inte. Jag hade inte varit en glad tjej idag om jag inte hade lämnat det livet för att hitta en bättre.

Jag har lärt mig mycket, nu när jag har ett liv som är perfekt. Som jag brukar säga till mina läkare, som så gärna vill att jag ska säga att min man slår mig i magen så att de kan lösa min smärta fort, "mitt liv är perfekt förutom att jag har ont hela tiden".

Jag har förstått betydelsen av att ventilera alla känslor.
Jag har förstått att om man älskar någon blir den personen aldrig en börda.
Jag vet att jag inte blir en sämre vän bara för att jag inte är sprudlande glad hela tiden.
Jag har lärt mig se skillnaden på en bra vän som stöttar och en dålig vän som kväver och kräver.
Jag har förstått att jag absolut kan själv men livet blir otroligt mycket enklare om jag delar med mig till de som vill finnas där för mig.

Sen kommer jag absolut att uppskatta de där ytte pytte små sakerna i livet då jag får ett liv med mindre smärta. Som att kunna gå till affären och sen hem igen. Eller att ha byxor på sig. Ni anar inte vad mycket ni tar för givet här i livet. Saker som man inte ens vet att man gör, för de är så självklara. Men det kommer bli fantastiskt då de sakerna hör ihop med mitt perfekta liv.

Den dagen ska jag ta på mig riktigt tajta jeans, höga klackar, promenera till strandpromenaden och sen långsamt dränka Håkan Bråkan i havet. Och med ett leende, som når från öra till öra, kommer jag äta popcorn medan jag ser hans hormonella lilla kropp guppar bort i solnedgången.

Sen super jag mig redlös.