Om jag ändå vore en Emo kärring

Imorgon klockan 11:45 gäller det. Enanton spruta nummer två ska in i magen och mörda mer Endo. Känslorna är många och stora inför detta. Fast det betyder inte särskilt mycket, mina känslor är mastodontiska i allmänhet just nu.

Denna månaden har ålat sig fram som en klibbig orm men samtidigt har den fått riktigt bra glid och rutschat framåt. Jag trodde att jag var så förberedd på hur det hela skulle kännas att jag omöjligt skulle kunna bli för deppig och ledsen. Men där hade jag helt fel! Lika lite som jag har kunnat hålla mina kittlande lyckorus under kontroll har jag kunnat hindra den pulserande ilskan då en liten ful fräknig snorunge stirrade med gapande mun på mig då jag satt i Rullis.

Jag försöker komma ihåg att jag omöjligt kan hålla mitt humör under konstant övervakning, eftersom skiftningen sker inne i huvudet. Och helt plötsligt tänker man någonting väldigt konstigt baserat på en ännu underligare känsla som inte är grundat i någonting! Med andra ord kan jag vagga runt i lägenheten jätte orolig och bekymrad för ingenting. Lägg sedan en stor skiva förvirring ovanpå detta (man blir lite snurrig av att förstå att ens känslor inte är "verkliga" utan kemiska).

Som jag har skrivit förut, ökar Östrogenet direkt efter första sprutan. Och till min stora skräck fick jag en reaktion jag aldrig kunnat vänta mig. Kaffe smakade blä. Bittert, strävt och så såg det ju ut som utblandat bajs. Men tror du att jag slutade dricka denna dryck på grund av detta? Nej då, jag tvingade i mig en kopp varje morgon för saks skull. Ingenting skulle få ta mitt kaffe ifrån mig. Wiskey har jag däremot inte kunna dricka redan sen min Primolut behandling. Mina smaklökar har uppenbarligen fått fnatt.

Nu har Östrogenet sjunkit och kommer nog slå i backen imorgon efter sprutan. Och till min stora glädje smakar kaffe utsökt igen. Jag dricker alldeles för mycket, för att ta igen alla koppar jag aldrig visade äkta uppskattning.

Jag är lite nervös inför imorgon. Vill verkligen inte få en bitchig kärring till sköterska igen. Jag hoppas innerligt att den kvinna jag möter imorgon i alla fall har ett hjärta. Kan inte hantera dumma människor alls nu när jag är så emotionellt ömtålig. Får jag en surig tant som fräser åt mig skjuter underläppen direkt ut och börjar att darra. Stunder som då önskar jag att jag hade blivit mer bitchig av hormonerna, så hade jag kunnat skälla, gorma och gestikulera istället för att se ut som en ynklig sparkad kaninbebis.

Sen är det ju också lite nervigt då man aldrig vet hur kroppen kommer reagera på injektionen. Har jag tur får jag inte lika ont i magen som sist gång. Men om så blir fallet, är jag ju redo denna gång i alla fall.

Det känns däremot mest som en lättnad! Äntligen spruta nummer två. Sprutan som kan ge mig smärtlindring efter två veckor. Naturligtvis är det mycket tankar och känslor inbakade i denna sprutan.

Men jag försöker att bara ta dagarna som de kommer. Ge utlopp för alla känslor jag får. Jag lär ju i alla fall inte få vätskebrist av allt gråtande då en annan biverkning som jag har fått är: törst. Blir det vattenbrist i Uddevalla så vet ni vem som är den skyldige.