Det är svårt att beskriva hur min vardag ser ut just nu. Jag har påbörjat flera inlägg här som jag inte velat publicera. Antagligen för att de varit fyllda med mina biverkningar av sprutorna och mina dagliga smärtor. Det är som att få en Endo-tårta uppkörd i ansiktet. En Endo-tårta jag inte ens hade velat äta, om jag hade fått välja.
Är så otroligt jävla trött på Endon och allt som hör dit till. Jag får aldrig en ordentlig paus ifrån skiten just nu och det gör att jag aldrig får ett ordentlig (semi) objektivt synsätt. Jag sitter mitt i gröten och då är det svårt att se var skålen slutar och gröten börjar. (Måste vara hungrig, all denna symbolik med hjälp av mat). Men jag vill ändå dela med mig. Samtidigt som jag inte vill tänka på hur jag har det. Försök få ihop det, om du kan!
Jag hade velat veta hur det kändes att ta Enanton, även då jag vet att alla kvinnor reagerar olika på hormonet. Och det är bra för mig att skriva av mig lite.
Jag har ont (mer än vanligt) men inte bara i rygg och mage (inte ens "bara" på de vanliga platserna i magen och ryggen) utan i benen, ryggen, huvudet, armar. Ja, kortfattat känns det som att en kokosnöt stor som en buss har rullat över mig. Sen tumlar den tillbaka och krossar mig igen. För att sen lägga sig tillrätta ovanpå mig. I tre veckor. Tills den äntligen långsamt vältrar bort ifrån mig, kommer halvvägs upp för en liten backe för att sen (glatt och skumpande) drumlar tillbaka och mosa mig än en gång.
Är stel i hela kroppen. Ungefär som om en koloss till kokosnöt har mosat mig. (Läs ovanstående stycke en gång).
Sen kan vi fokusera in på mina känslor. PMS, släng dig framför ett tåg (eller köp en biljett och åk någonstans, välj själv). Jag är känslig. Läcker som ett durkslag, ofta och utan särskild anledning. Det krävs inte mycket för att jag ska bli ledsen, orolig, rädd eller annat onödigt. Och istället för att fundera ut en lösning så grinar jag en skvätt istället.
Mitt störta besvär är att jag ideligen blir orolig att Christoffer är ledsen eller har tråkigt (för får han det tråkigt så dör han och han får inte dö!! Jag kan inte leva utan honom!) (... tankarna blir infekterade av känslorna ...) (dum kombination må jag säga). Men som tur är går mina sorgestunder över rätt så fort. Snart är jag som vanligt igen och kan skratta åt att jag grät över att min mjukisgris legat under sängen i någon vecka alldeles ensam.
Men ett stor plus med dessa känslostormar är att pendeln svingar åt andra hållet också. Jag kan känna total eufori. Blir så lycklig att det kittlas i kroppen och jag får gåshud. Det är en alldeles fantastisk känsla! Har bara hänt tre gånger men senast idag. Den biverkningen behåller jag gärna de resterande månaderna!
Tyvärr ligger jag mycket i soffan just nu. Kommer ut korta stunder men får ofta ta taxi hem för att kura ihop mig på värmedynan. Och detta är det mest frustrerande. Att ha så ont att jag inte ens kan gå ner på stan en snabbis utan att jag gråter hela vägen hem. Eller att jag än en gång har hamnat i rullis för att kunna komma ut en längre stund (för jag blir tokig av att ligga inne mer!).
Kroppen är alldeles fantastisk på att glömma de stunder man har det riktigt ont eller jobbigt fysiskt. Men samtidigt är kroppen för jävlig då man har haft ont länge, för jag kan inte ens fantisera över hur det skulle kännas att inte ha det såhär jämt. Och tanken skrämmer skiten ur mig. Även då jag vet att Enantonen gör det hela värre, så hänger inte alltid hjärnan med utan blir virrig av all smärta och tokiga känslor.
Men jag njuter av de små sakerna istället. Försöker lägga all fokus på det istället. Som att vi har en ny matta i sovrummet. Eller att min nya frisyr gör så att jag (magiskt!) fått naturliga korkskruvar, att Christoffer sitter mitt emot mig och ser så otroligt söt ut då han surfar på sin dator och att imorgon ska vi starta med "Fredags-middag". Vilket betyder att vi gör varsin nytt maträtt (imorgon är det Christoffer som gör varmrätten och jag efterrätten).
Jag blir fullkomligt galen av biverkningarna, till och med de små som jag inte nämnt ännu, och tokig av att ha ont hela tiden. Ibland känns det som att Endon kommer göra mig vansinnig. Och då är jag redan lite vrickad innan någon sjuka besatte kroppen som den där demonen i filmen "Exorsisten". Men då tänker jag bara på det som Salvador Dali sa... med lite extra visdoms från mig.
"Den enda skillnaden mellan mig och en galning är att jag inte är galen."
(Jag är bara i klimakteriet)
5 kommentarer:
Den bilden du har kommer garanterat att ge mig mardrömmar. En äckel tant som stryper en t-rex... undra om det var så dinosaurierna dog ut :P
Jag tycker du ska hålla hårt i euforin och se till att undvika alla andra symptom :P men smärtorna får gärna avta snart så vi slipper endojäveln!
Älskar dig mer än livet baby! <3
Kära älskade unge vilket inferno!! Jag väntar såååå på att bacillerna är borta här snart så vi kan ge er lite semester här hemma ! Det var så roligt att få se dig igår ( med lockigt!!! hår helt fantastiskt ) men vi sa det att nästa gång bestämmer vi att vi försöker 2 dagar i rad och att vi bara ska ha din shopping eller nåt annat för osss , för då kan du vara ute lite kortare och ändå känna att det blir klart nästa dag ,smart va! Sen kan vi om ni vill och du orkar skicka killarna på nåt och vi kan göra tjejgrej ! Först ska vi bli 100 friska ( det är pappas hals ) .Din symbolik med kokosnötter och att sitta i gröten är väldigt rolig och väldigt talande !!!. Bilden är mer än rolig.Jag tycker om din justering av Salvador Dali !!!! Din enda lustiga biverkan med lyckokänsla är det enda jag känner av klimakteriet . Tro inte pappa om han säger annat mitt dåliga humör är hans fel hi hi .Finns det NÅT vi kan göra för att göra det lättare så bara säg pipp!! Älskar dig över allt och undrar hur Krille ställer sig till pisse katt istället för mini gris mamma
Jag lider med dig Elin..och jag blir så jävla förbannad att världen? vården? samhället? whatever
låter oss ( du värre än mig )som har så jävla ont hela tiden bara accepterar att det är så! Jaha du har Endo a men lycka till och lid för resten av ditt liv hejhej..
AAAAAAAAAAAAAhh Jag slår vad om att om det var en sjukdom som alla kunde få så skulle pengarna rullat in och vid det här laget så skulle de kunna bota skiten 6 ggr om!!!!
(Jag börjar också bli OTROLIGT trött på allt och är riktigt impad av dig som kan bevara humorn nånstans i allt elände..)
Bamsekram/ Helena
Nu är det helg & jag tar mig äntligen tid att läsa i kapp det jag har missat i ditt liv & resten av cybervärlden ;-) Du är en kämpe du Elin & det är banne mig tur för du har det inte lätt alla ggr. Men du vet ju varför du kämpar dig igenom den här skiten nu & då går det lättare antar jag.
& jag tycker det är fint att du fokuserar på de små sakerna i livet som ger det där extra positiva känslan i kroppen, de vardagliga små sakerna som alla borde uppskatta men tyvärr tror jag det glöms bort i massa annat många ggr.
Jag önskar jag var bättre på det att stanna upp i livet, att vara nöjd & inse hur jäkla bra man har det( nu ser jag bortom alla sjukdomar & orättvisor) istället för att fundera om, hur & varför om precis allt!
Hoppas du har en fin helg & att limepajen smakade ypperligt!
Bamsekramar Jeanette
Ps. Ser att det bara är 4 dagar kvar tills nästa spruta med. & då hoppas jag så klart att du slipper gnällkärringarna som blev bittra för de inte hade betygen att komma in på läkarlinjen ;-P
//J
Skicka en kommentar