Provera och Hemingway kissa i min hand

Vardagen ser inte alls ut som den gjort tidigare. Mycket är tack vare Promolut-Nor. Den andra anledningen är Christoffers utbildning på Saab. Jag tillbringar en stor del av min dag att längtaefter min man. Men fysiskt får sig Endon en spark i... livmodern... härden... i Endon.

Det är som om ”Elin fr Endo-attack” sakta kommer krypandes tillbaka. Jag orkar vara mer social. Min bubbliga energi börjar välla igenom mig igen vilket leder till massor med kreativa projekt som sprider sig i lägenheten som mögel (fast fint glittrigt mögel).

Det händer försiktigt och sakta. Mer energi pö om pö. Färre matbebis-födslar på toaletten då nummero deux ska göras. Nu blir jag skakad av mina smärt attacker istället för att ta den förgivet (låter kanske inte positivt men det är fantastiskt). Kramperna i magen blir färre. Smartfria ryggstunder blir långsamt längre. Och äventyren i min vardag blir fler.

Samtidigt har det hänt en ännu större och kalas bra nyhet! Doktor Duktig ringde precis och skrev ut nya hormoner till mig. Det är inte samma som Primolut-Nor men tillhör samma familj (när man pratar om tabletter som familjer ser jag Ipren, Diclofenak och Voltaren sittandes runt ett bord ätande potatis pratande om sin dag).

Den nya hormonen som stiger ut på scenen är... Provera. Det är också ett gestagen och det absolut bästa med den här rackaren är att den kan tas hur länge som helst. Behöver inte vara orolig att mina äggledare rullar ihop sig till små russin för att jag tagit Primolut-Nor för länge. Fast den tanken har faktiskt inte slagit mig förrän just nu. Konstig tanke.

Jag ska fortsätta dela med mig av det positiva som har hänt den senaste tiden. Hormonerna har presenterat en värld som jag saknat och till detta hör: Popcorn.

För att vara exakt; en stor bio popcorn med extra kryddor på (det var lika läskigt som att gå över ett fält med varningsskyltar för minor över allt) (Christoffer viskade oroligt om och om igen att jag borde ta en paus) (en paus var ungefär 15 sekunder i min popcornvärld). Vi såg vår första 3D film på biografen i Uddevalla också. Jag åt nästan hela bunken med popcorn men inte ens ett litet tecken på magkramp. Det låter kanske löjligt men jag har saknat att kunna äta goda mumsiga popcorn utan att hamna i fosterställning efteråt.

Samtidigt har jag alla projekt som jag nämnt tidigare. Det är äkta tantpyssel. Jag stickar, knypplar (knyter egna spettsar), scrapbookar (det ungdomligaste av dem alla), syr sönder plagg och avrundar snart allt med att plantera om alla mina växter. Än så länge ligger ett par nya grön-bruna fingerlösa vantar klara till Christoffer, ett linne redo att sys ihop och ett par föredetta jeans som aldrig kommer kunna bli byxor igen. Sen har jag två roliga hemliga pyssel till min storebror Dan och min brorson Jonathan. Vad gör man inte för att få tiden att gå då ens stora kärlek inte är hemma om dagarna längre? Jag njuter av att skapa sånt som gör honom glad.

Jag kämpar med att ta igen mig då kroppen skriker åt mig att ge den en paus. Har alltid haft svårt att lyssna på dess signaler så idag har jag inte kunnat ta mig ut soffan över huvudtaget. Smärtan är en stor påminnelse att jag fortfarande har Endo och måste lära mig ta den lugnt.

Varje dag då min älskling kommer hem känns det som julafton. Jag har saknat och längtat efter honom så många timmar. Jag vet att detta låter som riktig sliskig tjej-romantik-film men jag känner mig inte hel utan honom. Det är som om han tagit med sig halva min hjärna och ena benet till Saab. Och tryggheten, värmen och glädjen. Han är allt det för mig. Nu längtar jag efter att få berätta för honom om de nya hormonerna! Han är vid min sida hela tiden (utan då Saab är inblandat) (Saab är bra) (men jag saknar honom så) (jag kanske kan följa med som en prydnads kudde eller något) (eller som Christoffers personliga assistent) (det vore ju konstigt).

Som avslutning på detta inlägg ska jag bara informera om att Hemingway har kommit tillbaka! Denna gången saknade han oss så mycket att han hoppa och skuttade utanför vår dörr. Hans stora glada ögon, den gigantiska pluffsiga magen och det knöggliga vårtiga huvudet. Den sötaste tjockaste groda i världen.

Men när jag bar honom till säkerhet (det finns alldels för många hundar i vårat område som kan råka sätta sig på honom) så blev han så rädd att han kissa i min hand. Det var därmot väldigt äckligt. Mycket olikt Hemingway (så pass mycket att Christoffer insisterar på att det inte var Hemingway utan Oscar Wilde) (men jag känner allt igen mina grodor) (som Christoffer påstår är paddor) (feta grodor ska inte diskrimineras).

Jag ser det som ett tecken (minus att han kissa på mig) att jag ska ha tålamod och njuta av de framsteg jag gör. Och att om jag inte är i nuet kan jag missa att se Hemingway då han står där på trappan. Det kan bli ödesdigert...