Fy fan…

… vilka dagar det har varit. Så mycket jag inte varit ett dugg beredd på. Orkar egentligen inte skriva just nu men det känns skönt att få ut frustrationen.

Min lillebror Niclas körde mig till vårdcentralen för att ta sprutan igår. Jag var för en gångs skull inte orolig utan var redo och upprymd inför vad som skulle hända. Ovanlig känsla men den var nedrans skön.

Men när jag kom in träffade jag en distriktssköterska som måste ha haft en väldigt svår barndom. Hon var rent ut sagt en Fitta. (Undrar om hon kan vara Gynekologen FittBarbros syster?) (tänk vilka käcka släktträffar de skulle ha).

Hon var fientligt ettrig. Spottade hetskt ur sig frågor som jag omöjligt kunde svara på, eller sånt som hon borde förstå om hon tog sig en snabb kik i min journal. Men då jag svarade avbröt hon mig hela tiden, brysk som fan var hon. Jag ville bara få min spruta och sen hem till värmedynan.

Men det blev först riktigt jobbigt då hon börjar prata om min behandling. Hon tyckte att det var väldigt konstigt att Doktor Duktig skrivit ut denna spruta då det var en specialspruta. (Sätter hon sa specialspruta fick det att låta som om jag hade övertalat Doktor Duktig att skriva ut en atombomb och att hon nu skulle aktivera den åt mig). Sen stirrade hon surt på mig, inväntades ett svar på hennes åsikt.

Jag valde direkt att inte diskutera med det med henne utan upprepade bara om och om igen: "Detta är den behandling som jag och Doktor Duktig har fram till."

Ville hon veta mer kunde hon ju ta ett "anti-bitch-piller" eller läsa min journal. Jag hade ont, var trött och har mött nog med människor av hennes sort och vägrade ge mig in i leken. Men jag visste saker som jag var tvungen att veta; och fick reda på att min mamma inte kan ge min sprutan på grund av att.... (gissa!) det är en specialspruta.

Då jag fråga om jag skulle stanna kvar en stund (på sprutan står det att det är viktigt att vara under uppsikt efter första sprutan för att man kan reagera negativt på den) såg hon på mig som om jag fråga om jag fick rida hem på min lila noshörning.

Jag blev tyst efter hennes underliga svar men hon fortsatte pratade om denna specialspruta. Jag fick en obehaglig känsla då hon började prata om att Doktor Duktig inte skulle få ha hand om detta, då han inte var en specialistdoktor. (Hon var besatt!) Att hon tyckte att de borde skicka mig till någon Gynmottagning istället. Vilket gav mig en skräck klump i magen. Kärringen ville inte att jag skulle ta sprutan och helt enkelt börja om från noll igen... snart fick jag reda på varför.

Precis då hon ska ge mig sprutan ändras hennes attityd abrupt, hon höll sprutan i handen och såg på mig som om jag var ett litet spädbarn. Då undrade hon mjukt hur många gånger jag skulle ta sprutan. Hur lång behandling skulle vara. När hon fått sina svar återgick hon till sitt normala jag igen och tog en håll-käften-paus och gav mig äntligen sprutan.

Sen stod hon vid fotändan och stirrar på mig igen, som en rynkig bitter vålnad, och sa att jag borde inte ta Enantonen en så lång tid. Den kostar dem ju alldeles för mycket. Den var ju så dyr (även då det är jag som betalar för dem). Jag trodde jag skulle sätta tungan i halsen. Med panik i magen börjar jag försvara min dyra specialist spruta.

"Ja, men då visste han säkert inte hur dyr den va." Svarar hon barskt med den fula feta näsan i vädret. Jag vill slå henne. Men samtidigt ler jag inombords och berättar att Doktor Duktig hade pratat om kostnaderna med mig innan. En kort kort stund blir hon mållös. Tills...

"Ja, han har ju bara skrivit ut två sprutor så vi får nog se på det." kärringen flinar malligt mot mig! Jag trodde knappt mina ögon. Sen boka hon in ett nytt besök för den nästa sprutan.

Kokande arg (men glad att jag fick sprutan!) satte jag mig ute i väntrummet med Christoffer och Niclas. Jag var så kränkt. Hon har ingen aning om vad jag har gått igenom, vad jag varje dag går igenom. Hon försökte inte ens förstå.

Istället skrämde hon upp mig och tvingade hon mig att försvara den dyra behandling som jag får. Den behandling som antagligen kommer att bli jobbig. Den behandlingen som jag önskar att jag slapp!

Då gjorde jag det som jag har rekommenderat här på min blogg. Det jag aldrig vågat göra innan, särskilt inte då jag haft ont och känt mig ledsen. Men Christoffer och Niclas hurrande på mig gick jag raka vägen till receptionen och klagade. (Jag lämnar utrymme för applåd här).

Ni som känner mig kanske vet att jag kan bli dumsnäll med en liten mix av rädsla för konflikt. Jag vill inte förolämpa någon, bli utskälld eller göra någon ledsen. Jag var till och med så "snäll" att jag inte kunde med att skriva elaka saker till en man som stalkade mig på sms, för jag visste att han var ensam och kunde bli ledsen.

Men nu hade jag fått nog! Jag har varit med om så många idioter inom vården att jag vägrar gå med på det här mer. Ingen ska få sätta sig på mig, behandla mig illa, bara för att de råkar vara en av flera sköterskor som kan ge mig en spruta som ska göra mig bättre. Maktgalna kärringar/gubbar har jag fått nog av.

Och som present för mitt klagomål fick jag en ny sköterska som ska ge mig mina sprutor i fortsättningen. Stolt över mig själv vaggade jag ut ur vårdcentralen.

Sen började jag känna av sprutan. Ganska så direkt blev jag fyllesnurrig, inte så att det blev obehagligt utan rätt svängigt bara. Det gjorde ont i, en stor cirkel kring sprutmärket var ömt.

Men sen började smärtan. Den enda känsla jag kan jämföra med är hur det kändes direkt efter att jag vaknade efter titthålsoperationen. Jag reagerade kraftigt på den undersökningen/operationen och kunde inte ens röra mig utan att jag var redo att skrika. Igår var det så. Som tur var kunde jag hitta smärtfria ställningar att sitta i.

Idag har den ihållande smärtan varit lindrigare men istället får jag mega kramp attacker och ryggen gör otroligt ont större delen av tiden. Har också fått huvudvärk och en underlig känsla i bröstet. De två sista kommer och går, lite som de vill.

Värst är däremot att Christoffer också har blivit sjuk. Jag gissar på att det är influensa som spökar. Så idag har vi knappt kunnat ta hand om oss själva allra minst varandra. Men vi gör så gott vi kan. Om jag klarar av att göra frukost då gör jag det. Orkar Christoffer fixa badet så gör han det. På så vis får vi det viktigaste gjort, som att äta och dylikt.

Det känns hemskt att se honom sjuk. Särskilt då jag vill pyssla om honom så bra som han tar hand om mig. Nu har jag knappt kunnat göra någonting. Men min härliga bror David fixade slemmlösande till oss! Det är en lättnad att veta att han och hans tjej Sanna är så nära, bara några hus bort.

Men det verkar som att Christoffer börjar bli bättre nu, han står ute i köket och diskar, den token! Han har fått tillbaka lite av orken i alla fall. Han får helt enkelt inte vara sjuk. Det gör ont i mitt hjärta då han ser plågad ut. Han borde inte få vara i ett annat tillstånd än total eufori. När jag blir president ska det bli lag.

Nu vill jag få tillbaka lite energi och få en paus från dessa mödosamma kramper. Bara en ytte pytte liten andningspaus innan ajjet kör på igen. Fast om jag fick välja hade gärna ajjet fått parkera vid en flygplats, gå i pension och skaffa sig ett hus i Spanien. Kanske är det att hoppas på för mycket, så här snart?

Jag hade nog faktiskt nöjt mig just nu om att ajjet drog på charter till Egypten en vecka... kanske borde inhandla lite broschyrer?