Diagnoser på villovägar

Äntligen är jag färdig med den nya "sidan" här på bloggen. Du kan nu se den ovanför texten, bland de andra länkarna Om mig, Bilder och annat smått och gott. Jag låg här och åmade mig av smärta och plötsligt slog det mig: Jag har ju inte beskrivit hur man får en diagnos.

När jag hade skrivit, kopierat och pratat i telefon med härliga Mikaela som hjälpt mig förstå konstiga medicinska termer (tusen tack gumman! Du har ännu ett tack på själva sidan, missa inte det!) slogs jag än en gång. (Våldsam dag) Det är ofantligt viktigt att få en diagnos då man har Endo.

Det räcker inte att du vet, att jag vet, din pojk/flickvän vet, din mamma vet, din bror vet, din feta katt vet, din dementa farmor vet, din rökluktande granne vet eller (om hon finns) självaste Gud vet! Finns det inte skrivet med stora bokstäver på ett testresultat så finns det inte. Det är som magi, fast inte för patienten.

Där är så konstigt. När jag hade bihålsinflammation gick jag in till doktorn på vårdcentralen (detta var innan Doktor Duktig). Han fråga efter mina symtom. Jag svarade. Han petade lite på mina kinder. Sen hade jag en diagnos. Nässpray och Antibiotika.

Han hade inga bevis på att jag hade Bihålsinflammation. Men det räckte med att jag sa rätt symtom och jag fick en behandling. Det är ju absolut inget konstigt i det, det är ju bara bra! Inte ska jag plågas med bihålsinflammation i onödan och går jag med det en längre tid kan det ju bli kroniskt. Det vill vi ju verkligen inte!

Men när man kommer till en Gynekolog, ja, då sker det magi igen...

"Har du riklig mens?"
"Ja"
"Har du svår mensvärk varje månad och måste stanna hemma
från jobbet?
"Ja."
"Gör det ont när du går på toaletten och efter du
tömt blåsan?"
"Ja!"
"Smärta vid samlag?!"
"Jo ja, det med!"
"Kolikliknande smärtor då tarmarna rör sig?!"
"Jaaa!!"
"Ja, men då är det ju psykiskt."

Det är skrämmande hur många tjejer/kvinnor/damer där ute delar samma historia som mig. Läkare som misstrott dem. Behandlat dem fel. När allt man vill är att bara kunna leva igen.

Uttrag från min nya sida: Diagnos.

VIKTIGAST AV ALLT är som sagt att läkaren du träffar lyssnar på dig! Det krävs inte en specialist för att göra dig symtomfri. Det enda som behövs är någon som ser hur du har det, förstår vad du säger och vill hjälpa dig. Jag tror att denna sjukdom är skrämmande för läkare och det gör att de hellre knuffar bort patienten för att slippa ha ansvaret att hjälpa henne. Vi skrämms.

Men de måste förstå hur rädda vi är. Att ha en diagnos är så mycket mer än att kunna tala om för folk vad som är fel. Det är oftast det som krävs för att få en behandling. Det borde inte vara så.

Om man inte hittar något men allt pekar på Endo; varför inte testa några behandlingar men samtidigt undersöka om det kan vara någonting annat? Varför är det så läskigt att prova någonting för att se om det kan hjälpa? Det hade räddat många Endotjejer från den misär de hamnar i på grund av brist av vård.

Inte trodde jag att man fick behandla folk här i Sverige på det vis som jag har blivit behandlad. Aldrig hade jag trott att en läkare fick säga till en patient, som lider av svår smärta, att "jag tror inte på smärtstillande" och peka tillbaka henne till en läkare som inte ville hjälpa henne från första början?

Det har aldrig varit smärtan som hållit på att knäcka mig (även då jag många gånger undrat hur mycket mer jag orkar ta) utan det är läkare. Doktorer som inte gett mig en diagnos, tagit min diagnos ifrån mig, kallat mig sjuk i huvudet, bara stressad, som inte haft nog med kunskap men vägrat inse det, som varit rädda eller helt enkelt inte velat hjälpa.

En diagnos är viktig. Viktigare än den borde vara. Men tydligen är det så, om man har en sjukdom här i Sverige. Särskilt om sjukan råkar finnas inuti en kvinna.