Förberedelserna är så gott som klara nu.
För att förenkla första steget (sluta med Primolut-Nor och få mens) och göra det mindre läskigt har jag och Christoffer gjort allt vi kan för att jag ska tänka: "Yey! Jag har mens!" Istället för att börja kallsvettas och gråta.
Hur åstadkommer man detta? Särskilt då jag har en monstermensvärk och chansen finns att jag kommer krascha utan mina hormoner (alltså, bli liggandes i fosterställning och dylikt under större delen av min dag).
Jag är en simpel människa på många vis och har vissa "svagheter" som nu ska utnyttjas för att göra mig glad istället för skraj. Ungefär som den där stora feta kudden man gömmer sig bakom då man ser på skräckfilm (eller soffa, om man är min moster Seija) (eller hall, om man är min moster Seija som ser på "När Lammet Tystnar").
Vi har varit ute hela dagen och inhandlat allt som kan tänkas behövas. Jag har köpt tre par mystrosor, såna där bekväma sköna som också har roligt mönster. Sen har jag inköpt en randig lång mysklänning (mys är vad som gäller). Dessa plagg är förbjudna att användas förrän jag börjar droppa blod likt rena CSI avsnittet.
Jag är en av de personerna som älskar att ta på mig nya kläder direkt (har bytt om i framsätet på en bil löjligt många gånger på grund av denna böjelse). Alltså har jag nu lurat mig själv att se fram emot att få ta på mig mina härliga mysplagg vilket också innebär att jag kommer ropa "Yey!" när timman är slagen.
Sen har vi införskaffat saker som ska syselsätta mig (oss) om jag blir liggandes en längre tid. Mina fina scrapbooking grejer kom på posten idag (och ja, man kan scrappa i soffan men då måste man vara pigg nog att kunna halvligga, annars är oddsen stora att man sväljer en pyntat bebis, eller liknande.).
Om jag nu måste ligga plattfall har jag också införskaffat två nya par stickor. Har också införskaffat nya ögon till de allehanda varelser som jag råkar virka fram (kycklingen Sventina är snart klar).
Och så har jag naturligtvis köpt in massor med olika magkatarr tabletter. Det sista jag vill ha samtidigt som mensvärk är ett extra illamående.
Det som fattas nu är att jag ska hämta upp Enanton sprutorna på apoteket (de behövde beställas) ihop med de nya värktabletter Doktor Duktig vill att jag ska testa.
Man skulle ju kunna tro att vi ska ut och resa eller att jag ska föda tjugotre ungar på en kväll om man ser till våra förberedelser. Det känns faktiskt lite som att vi är påväg någonstans. För mig är denna hormonbehandling en väldigt stor händelse och innerst inne önskar jag så klart att jag kunde slippa att få mens innan jag fick ta den. Men jag börjar känna mig redo nu.
På torsdag morgon slutar jag att ta Primolut-Noren, då är vi äntligen igång. Och jag upprepar för mig själv om och om igen en mening jag såg på Paulo Coehlos facebook sida, som är så sann!
"Rädslan för smärtaär värre än smärtan själv."
6 kommentarer:
Vi kan nog göra något bra av denna situationen me med alla förberedelse och kul som vi planerar. Nu är det bara idag kvar sen så sätter slutkampen mot endon igång. Nu tar du fanimej snart hormon sprutor! Vi atombombar hela buken på dig :D Fast på ett bra sätt...
Jag älskar dig baby!
Hej hjärtat ! Det kunde blivit en bra titel på en skräckfilm !! Du och Krille tillsammans är en fantastisk kombo . Vill bara påmina er om att ni är unika .Detär säkert bara ni två i hela världen som kan försöka att göra nåt kul av denna situation . NI är inte svåra att älska. Nu dyker du i snart och du får höra av dig när du behöver lite simdynor att hålla i <3 Nu ska jag fundera på vårat bidrag till att distahera er . Älskar dig puss mamma
Lycka till! Jag håller tummarna för att du inte kommer att ligga totalt deckad så du inte ens orkar att pyssla.
Kramar
Åh, hjärtat! Jag känner verkligen med dej och jag hoppas att det går så bäst som möjligt, men fy fan för Endo-helvetet!
Vad vi tvingas gå igenom...
Fast jag håller nog inte med Pauolo och jag är trött på att smärta ska förringas hela tiden överallt: SMÄRTA gör ONT och man måste få tycka att smärtan är outhärdlig och värre än allt annat i världen!
Du är grymt stark och ett STORT stöd för mej i alla fall!
Massor av kramar från din Endo-syster Cattis <3
Åh gumman! Du kan skriva om de tunga stegen på en grön mil på ett sätt som får mig att skratta! Hur mycket du än bävar för den närmaste tiden så vet jag en sak Endon aldrig kommer kunna dämpa hos dig. Din förmåga att kunna få folk (alltså mig ;P) att skratta. Ska hålla tummar och tår att det inte blir så där gräsligt som du kanske förbereder sig för. KRAM!
Tusen tack! Era kommentarer och peppande ord gör mig glad och redo. Jag blir, som alltid, rörd av att ni läser om mitt liv och att ni stöttar mig.
Massor med kramar till er alla! Ni gör allt mycket enklare, ska ni veta.
Skicka en kommentar