Det är mycket som jag vill orka skriva just nu. Har fått ett jätte fint Award med tillhörande rolig utmaning av en blogg och endosyster som heter Cattis men hjärnan och kroppen har inte varit kopplade de senaste dagarna.
Men dagens inlägg kommer istället handla om min oärlighet.
Jag ljuger inte med avsikt. Det har blivit ett sätt att relatera till att ständigt ha ont. Men ändå säger jag sällan hela sanningen. De som verkligen känner mig ser när jag har det tufft. Jag har fått det förklarat för mig att jag blir tystare, ser sorgsen eller väldigt fokuserad ut och ler jag så är det ett stelt onaturligt flin som bara ser knepigt ut. Ungefär som den där smilande clownen i "Det" filmen. Har jag det riktigt jobbigt så försvinner jag, mitt medvetande är någon helt annanstans, en plats jag aldrig skulle rekommendera dig att ta familjen på en charter till.
Men jag säger sällan rakt ut hur illa ställt det är, särskilt inte då jag har det som mest ont. Istället börjar jag tala i kodspråk om någon vänlig själ undrar hur jag mår.
"Det går..."
Detta är mitt vanligaste svar. Det flyger ut ur munnen lika lätt som ett hej. "Det går." Det betyder att jag har ont men jag vill inte prata om det. Jag vill inte tänka på det. Jag önskar att jag kunde säga att det går bra men jag vill ju inte vara helt oärlig. Istället lägger jag till ett konstigt leende (kom ihåg clownen) eller någon form av axelryckning tix."Det börjar bli jobbigt nu..."
Vilket, översatt till ärlighet, betyder att jag nu har så ont att jag börjar få svårt att andas. Jag kan inte sitta/ligga still för smärtan början bli outhärdlig. Jag vet inte varför jag säger att det börjar bli jobbigt, då det jobbiga är i full fart genom kroppen.
"Det har varit tufft..."
Vilket betyder att jag har gått igenom ett rent helvete (på gränsen till snuskigt lortigt). Gråtit, ylat, svurit, förbannat min olycka och tillbringat mer tid ihop rullad som en kanelsnäcka än ett foster. Det har gjort jävligt ont och flera stunder höll jag på att förlora mitt förstånd. Tufft, alltså.
Det finns säkert många fler konstigheter jag slänger ur mig. Dessa är det vanligaste. Jag kan inte säga exakt varför jag inte kan erkänna hur jobbigt jag har det. Kanske för att jag inte vill ses som svag och ynklig då jag har ont. För att jag inte vill vara till besvär. För att jag inte ska bli dömd av någon idiot att jag vill ha uppmärksamhet (låter overkligt att någon skulle sjunka så lågt och tro en sån sak, men jag har tyvärr varit med om det, bara då jag hade mensvärk). Kanske är jag rädd att skrämma upp någon. Skrämma bort någon.
Och då vet jag inte ens vem denna "någon" är. Alla jag älskar och som älskar mig behöver veta hur jag mår. De vill ha det serverat på ett fat, tydligt och klart, så att de vet vad de kan göra för att hjälpa mig. Och nu kan de mina kodord också. Jag kommer inte undan med att skydda dem mot min smärta mer. (Visste låter det som en väldigt konstig mening, det är ju jag som har ont).
Jag jobbar i alla fall på att ändra mig!
För just nu har jag det helt för jävligt. Jag har betydligt mer ont. Magen krampar så att jag tappar andan, kan inte ens få ut ett ljud för att be om hjälp. Svanken strålar ut i benen och har också eskalerat i styrka. Huvudet spränger. Det gör så ont att det känns som att jag ska kräkas.
Inte hela tiden (tack Gode Gud) men alldeles för ofta. Hela dagen igår hade jag det sådär. Knappt en enda paus att andas in mer styrka. Jag har undrat flera gånger hur mycket mer av detta det är tänkt att jag ska orka egentligen.
Jag härdar, gråter, andas ut, andas in och äter så jävla mycket snask jag vill ha. Just nu gäller det att bara överleva stunderna som det känns som att min kropp har gått sönder.
Det finns säkert många fler konstigheter jag slänger ur mig. Dessa är det vanligaste. Jag kan inte säga exakt varför jag inte kan erkänna hur jobbigt jag har det. Kanske för att jag inte vill ses som svag och ynklig då jag har ont. För att jag inte vill vara till besvär. För att jag inte ska bli dömd av någon idiot att jag vill ha uppmärksamhet (låter overkligt att någon skulle sjunka så lågt och tro en sån sak, men jag har tyvärr varit med om det, bara då jag hade mensvärk). Kanske är jag rädd att skrämma upp någon. Skrämma bort någon.
Och då vet jag inte ens vem denna "någon" är. Alla jag älskar och som älskar mig behöver veta hur jag mår. De vill ha det serverat på ett fat, tydligt och klart, så att de vet vad de kan göra för att hjälpa mig. Och nu kan de mina kodord också. Jag kommer inte undan med att skydda dem mot min smärta mer. (Visste låter det som en väldigt konstig mening, det är ju jag som har ont).
Jag jobbar i alla fall på att ändra mig!
För just nu har jag det helt för jävligt. Jag har betydligt mer ont. Magen krampar så att jag tappar andan, kan inte ens få ut ett ljud för att be om hjälp. Svanken strålar ut i benen och har också eskalerat i styrka. Huvudet spränger. Det gör så ont att det känns som att jag ska kräkas.
Inte hela tiden (tack Gode Gud) men alldeles för ofta. Hela dagen igår hade jag det sådär. Knappt en enda paus att andas in mer styrka. Jag har undrat flera gånger hur mycket mer av detta det är tänkt att jag ska orka egentligen.
Jag härdar, gråter, andas ut, andas in och äter så jävla mycket snask jag vill ha. Just nu gäller det att bara överleva stunderna som det känns som att min kropp har gått sönder.
Hatar Endo!
5 kommentarer:
Vilket bra inlagg min alskling. Jag ar sa javla stolt over dig att du erkanner for alla hur du funkar och hur jobbigt du har det. Det kan inte skada nagon att veta hur jobbigt du har det, bara hjalpa dom forsta sig pa situationen och hjalpa dig. Du behover bara forklara en gang om du ar helt arlig med situationen, men om du ger forfinade versioner av hur det ar sa kommer inte folk att fatta och du blir tvungen att saga det om och om igen.
Alskar dig mer an livet baby! Kan folk inte hantera hur ont DU har sa kan dom dra at helvete!
Så jävla bra skrivet! Berörd.
Känner igen mej själv i varenda ord och du:
JAG HATAR OCKSÅ ENDO!
..ibland tänker jag t.o.m att jag inte orkar mer och det är då jag börjar förneka, ljuga och distansera mej. Som nu. Jag är IS-Fucking-KALL. För att min kropp helt enkelt inte orkar mer smärta. Att gråta gör för ont.
Men du, skit i den där jävla awarden, den e inte viktig alls!
Jag förstår dej, tror jag!
*kramar om*
Älskade barn ! Det är klart att vi vet att du hela tiden försöker att skydda oss. Håller med Krille att det handlar om hur du har det och annars kan man faktiskt dra åt helvete! Kör på och säg precis som det är . Speciellt var tydlig om det går i hur du ni behöver hjälp med vad som helst. Det är sååå jävligt att veta hur fan du har det , det enda som är värre är att fantisera om hur det är och att du behöver hjälp utan att säga det . Sen förstår jag att det är inte så enkelt och att vi kanske inte ens kan var till hjälp ,Mycket ledsen för att du har det så här men mycket stolt att du säger som det är . Du är sä underbar och älskar dig över allt pussgurka ! mamma
"Det går." Så klassiskt och betyder en massa olika saker och inte ett dugg på samma gång. Jag använder mig av det jättemycket, just för att jag är kass på att ljuga men ändå inte vill gå in på hur jobbigt det är. Det känns som ett mellanting på nåt vis, för hur ont man än har haft så har det gått. Man lever ju.
Man har så många anledningar till att ljuga när man har ont - man vill inte oroa, vill inte dra ner stämningen med att vara negativ, vill inte vara tjatig... Jag vet att jag använder det lite som ett försvar också, om jag bara snabbt säger att det går, eller att det är tufft om jag vill vara lite ärligare, så slipper jag känna efter ännu mer och tänka på hur jävligt jobbigt det faktiskt är.
Ibland finns det ingen värre eller mer svårsvarad fråga än "Hur är det?" *kramar*
Oj oj oj oj vilka härliga reaktioner på detta inlägg! Kändes så naket att prata om detta, att erkänna allt så rakt av.
Christoffer: Du är fantastisk och jag är evigt tacksam och lycklig över att du är du och att du är galet och fantastisk.
Catis: Du fick mig att tänka till då du sa till mig att inte rycka på axlarna åt mig smärta. Att jag får klaga och tycka att det är piss. Och även då det kändes läskigt att skriva detta så var det också befriande! Tack för att du förstår och finns här :)
Mamma: Du är så härlig mammsi! Du förtjänar all ärlighet, för jag vet att allt blir enklare för oss alla om jag bara säger rakt ut hur jag vill ha det och hur jag har det. Jag vill ju att du ska vara minst lika ärlig mot mig. Puss mamma!
Katarina: Precis!! Precis så känner jag med! Du beskriver det väldigt väldigt bra! Att träffa någon som frågar hur man mår kan bli rena pinan. För man vill inte bara tjata om sin sjukdom eller att man går igenom ett helvete just nu. Man vill ju vara en glad tjej. Så fräckt att vi känner igen så mycket i varandra!!
Giganto mega kramar på er allihopa!!!
Skicka en kommentar