Så lycklig att tårarna fastnade

Detta inlägg skrev jag måndagen den 16:e Januari. Eftersom jag har internetproblem har jag inte kunnat posta det men nu äntligen ska jag dela med mig av lite roligheter. Läs och njut.

Jag som gråter för så gott som allt blev så rörd att jag torkade igen som en öken. Grimaserna, kippandet efter andan och den viktorianska handviftningen framför ansiktet var där, men tårarna innefann sig aldrig. Trodde att det kan ha varit Doktor Duktigs defensiv mot tårar (snabbt byta samtalsämne) som fick mig att liksom komma av mig i min gråt attack. Men inte ens då jag pratade med min älskade Christoffer trilla någon tår med tillhörande slaskigt snor. Inte ens då jag berättade för min svägerska Johanna eller över sms till min mamma. Min kära mor tog däremot vid där jag misslyckades och grät över sms. Det måste vara en bedrift i sig själv.

Om vi backar bakåt bandet till min resa till vårdcentralen kommer du ser en bedrift större än den där snubben som hade ihjäl Goliat. Jo, jag åkta buss hela vägen till vårdcentralen. Och inte bara det, nej du, jag åkte alldeles själv. (Föraren va ju med givetvis, hade blivit en lång resa annars) (eller väldigt kort, beroende på hur man ser det). Christoffer var inte med. Ingen annan som stand in heller. Jag bestämde mig för några dagar sen att jag orkade ta bussen istället för skjuts denna gången. Och efter lite mer funderingar kom jag fram till att jag är redo att möte Doktorn själv. Med tanke på min läkarskräck, som på grund av alla skräckinjagande läkare, så har det varit fruktansvärt jobbigt att ens föreställa mig en doktor. Nu tog jag mig dit själv och kände mig som den starkaste kvinnan på jorden.

När jag sen pratat igenom allt som hänt sen senast med underbara Doktor Duktig, när vi bestämt att jag ska testa Tradil mot ryggvärken, så ser han på mig med huvudet lite på sned. (Låter pretto men det var faktiskt lite snett, han kanske har ett ovanligt tungt höger öra, vad vet jag?) Och så sa han:

"Jag tror att du kommer bli helt bra ifrån det här." 

Jag vet inte om han sa det till mig eller till sig själv. Kanske till oss båda. Kanske till och med till Distrikssköterskan Kärringen (fast det vore konstigt för hon var inte där). Jag blev så chockad att jag gjorde de tidigare nämnda flämtningarna, minerna och viftandet med högerhanden. Men jag kom aldrig igång. Istället pratade Doktor Duktig bort mig och snart satt jag på bussen. Själv. Som rena superhjälten på mega äventyr. Oövervinnerlig.

Inte förrän några timmar senare sjönk det han sagt in. Jag sms.ade runt den underbara nyheten. Skrev ut den på Facebook. Och först då jag läste alla berörande kommentarer började fulgråten. Jag grät med en lycklig klump i magen.

På något vis har min fokus alltid varit på att bli symtomfri igen. De stunder jag gett upp hoppet har Christoffer eller mina nära och kära varit där och peppat mig. Men Doktor Duktig har alltid insisterat på att jag måste vara redo på att bli tvungen att leva med smärtan resten av mitt liv. Endometrioskliniken gav mig samma dom, fast aningen strängare. Men jag hade blivit lagad av hormoner förut, varför skulle de inte kunna göra det igen?

Att äntligen få höra Doktor Duktig ta tillbaka sitt tvivel och helt tro på att jag kommer bli "frisk" (läs: symtomfri) var oväntad och alldeles… alldeles…. wunderbar!