17 juli 2015

Underlig biverkning from Hell.

Min kropp funkar såhär:

Finns det en biverkning på en medicin som är konstig och jobbig så vill min kropp direkt testa den. Ungefär som då man ser en ny youghurt och även då den smakar kåldolme/vanilj så kan man inte låta bli att köpa den. 

Detta har alltså hänt. Jag har riktigt tuffa stunder med ångest med den nya starkare Enantonen, om jag inte skriver dagbok och pratar ständigt om sånt som kan bekymra eller oroa mig så kraschar jag i en tornado av panik. Ibland händer det även fast jag skriver och babblar allt vad jag förmår. Det är ju egentligen inte konstigt, jag har tre gånger så stark Enanton i mig plus hormonspiralen. Jag är en vandrande hormon just nu.

Så för att göra det emotionella enklare trappade jag upp det antidepressiva lite (medicin jag redan tar för att kunna hantera alla hormoner). Jag menar: jag ska ju göra allt så bekvämt för mig som möjligt.

Och kroppen såg en knepig biverkning som jag aldrig ens kunnat föreställa mig... 

Plötsligt brann det i innerlåren. 

Som om jag fått lårskav, bränt mig i solen och på spisen samtidigt. Och det blev bara värre. 

Jag gick som en pensionerad cowboy, så fort låren nuddade någonting sved det så jag ville gråta. Inte ens tyg kunde snudda huden (förutom ett par byxor som var så tunna att de funka som barriär). Det blev svårt att sova för på natten pulserade smärtan efter varje hjärtslag om de råkade nudda någonting.
Och knepigast av allt: huden såg helt normal ut. Inte minsta röd. 

Efter psykbryt (pallade fyra-fem dagar) kom vi på att vi hade en gammal tub aloe vera gel liggandes och till min lättnad gav den tillfällig lindring. 

Tillsist trappade jag ner mitt antidepressiva till tidigare dos och nu äntligen börjar smärtorna lätta. Det gör fortfarande ont, jag går fortfarande som om jag hade en osynlig ponny mellan benen, jag har fortfarande på mig samma tunna byxor (gissa om de behöver tvättas!) och aloe vera tuben står framme. Men först nu kan jag se det lustiga i situationen, särskilt då jag drog på mig en lurvig svart tröja som byxor för de var så mjuka som moln mot huden och såg ut som en faun.

Det jag lärt mig av detta lilla elände är följande:
• Jag gråter hellre över hormonella saker som inte är verkliga än över att mina lår brinner sönder.
• Aloe Vera är fantastiskt.
• Jag har en makalös familj som bidragit till en superb sjuklåda (fast jag visste redan att de är underbara).
• Jag borde va en hejare på Gnagnam style nu. 


2 kommentarer:

Anonym sa...





Det var allt nåt jävla skit att få .Krya på dig raring <3

Veronica sa...

Har först nu hunnit sätta mig ner och läsa detta inlägget, och slås av ett par saker:
1, fan vad jag hatar kroppar, hormoner och mediciner. De fuckar upp så jävla mycket. GAAAH. Lårsvid (du) och problem att bli gravida (jag).
2. Du kan få mig att skratta så jag gråter varje gång du ska berätta/skriva något. Osynliga ponnyer och lurviga tröjbyxor. Tack, nu känns det lite bättre igen (inte lika bittert som förra punkten)
KRAM