25 okt. 2016

Panikångest

Det här är ett jobbigt inlägg att skriva.

Varför är det alltid svårare att berätta om smärtan som sitter i själen istället för i kroppen?

Men jag ska berätta.
Jag har alltid försökt dela med mig om vad jag går igenom för att förhoppningsvis hjälpa någon där ute att inte göra samma misstag som mig eller förstå att de inte är ensamma. Men den här gången tar det, ärligt talat, emot.

Jag avslutade och genomförde min arbetsutvärdering. Som resultat hade fick jag fruktansvärda smärtor som höll i sig stadigt i över en vecka.
Det var längesen jag hade så ont, så länge, utan pause. Och det skrämde mig såklart. Och jag var (läs: är) utmattad. Helt utpumpad in i märgen.

Men jag skulle på intervju. Innan min utvärdering var färdig bestämdes det att jag skulle på intervju till en 50 procentig praktiktjänst.
Det finns inte på kartan att jag skulle orka en 50 % tjänst i dagsläget. Och jag försökte avstyra det men jag var aldrig tydlig med vad jag tänkte, jag sa aldrig nej. Jag var också orolig för om det skulle ställa till det med Arbetsförmedlingen  om jag vägrade gå. Sen vet man ju aldrig om de är väldigt flexibla med procenten och kunde tänka sig att jag började med några timmar i veckan. Så jag valde att gå.

Men jag var fortfarande så utmattad efter utredningen.
Jag var stressad över att hitta till mötet.
Så fort jag kom ut ur trapphuset började smärtan och den ökade för varje steg men jag kände att jag inte kunde ställa in mötet nu i sista stund.

Jag gick vilse.
Jag stressade.
Det gjorde ont.
Men jag hittade.

Och när vi satt oss ner, ett litet gäng, dörren stängdes och det var dags att börja intervjun, kom plötsligt panikångesten. Attacken kom som en explosion.

Jag tappade känseln i benen och armarna  pirrade och vågor av kyla sköljde över mig och jag kunde inte andas och jag blev så fruktansvärt illamående och det surrade i öronen jag skulle svimma jag kunde inte andas de tittade alla på mig och jag skulle svimma rakt framför dem men jag får inte luft herre Gud varför händer detta nu varför händer detta nu jag känner inte min fötter alls det får inte hända nu vad är fel på mig jag måste ut härifrån jag kommer kräkas jag måste ut jag måste ut jag måste ut ut ut måste bort herre Gud jag dör.

Där någonstans insåg jag vad som hände. Vad som hände. Jag har väldigt sällan panikångest, hormonerna gör mig orolig men det här händer så sällan att det var ren tur att jag kunde se vad som pågick och inte bara drogs in i paniken.

Jag tvingade mig att ta lugna andetag. Jag var så spänd att jag hade hållit andan.
Jag bad dem öppna dörren och sög i mig det svala syret som sipprade in. Så fort det flimrade för ögonen som att jag skulle svimma tänkte jag "okej, det värsta som kan hända är att jag svimmar
eller spryr, och då svimmar jag och spyr, det dör jag inte av."
Jag fokuserade allt jag kunde på hon som talade. Även fast jag inte helt förstod vad hon sa efter som jag inombords mumlade "snart försvinner det snart försvinner det snart försvinner det."
Och långsamt lugnade sig attacken.

Jag tryckte fast mina skakande händer mellan låren och hoppades att jag log och inte grimaserade.
För jag hade lyckats dölja hela attacken.
På något knäppt sätt såg de aldrig vad som hände för de hade en lång utläggning av tjänsten medan jag var mitt i min ångest tornado. Jag hade inte kunnat dölja det om den brakat loss för fullt och jag var så tacksam att jag lyckats få det under kontroll.

När det var min tur att prata kändes det som att jag besteg ett berg varje gång jag avslutat en mening. Men jag gjorde intervjun och jag tror till och med att den gick så bra den kunnat gå. Med tanke på att jag inte kunde ge ens hälften av det de ville ha tidsmässigt så kändes det ändå som slöseri med deras och min tid. Men det var ett bra jobb och jag avundas den som får det.

Så fort jag kom ut från mötet var jag helt skakig och uppjagad.
När jag kom hem grät jag.
Och oron och ångesten släppte inte.
Jag har gråtit väldigt mycket i en fortsatt dimma av ångest.
Den har legat där som en blöt tung filt över mig och jag hoppas hela tiden att den snart ska försvinna,

Nu i efterhand, medan jag pratat med mina föräldrar och min man, inser jag att jag har pushat mig själv alldeles för långt. Nu säger psyket också ifrån att jag måste sluta.
Första tiden på utvärderingen var jätte rolig och jag var mer trött men hade inte så mycket mer ont men efter det har det varit tufft.
Och jag har helt glömt bort vart mitt fokus ska ligga: på att bli smärtfri och ha en fungerande lycklig vardag.

Idag har jag mer ondare och har fått ångest. Allt för att få jobba. För de där 3000 kronorna jag skulle få.
Mitt liv är värt mer än det.
Jag är värd mer än det.

Det är dags att tänka om.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Du var fantastisk som genomförde detta ❤Sen är det som du säger du är värd så mycket mer 😍😍😍

Anonym sa...

Hej!
Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med dig angående lite frågor om endo, jag har kämpat i flera års tid med att få reda på vad som spökar i min mage men får ingen hjälp och blir bara slängd som en boll fram och tillbaka.

Elin Sandman sa...

Hej Anonym!

Jag vet själv hur det är att vara de där bollen som ingen vill ta hand om och det är en fruktansvärd känsla. Lämna din e-mail här i kommentar till mig så mailar jag dig så fort jag kan, naturligtvis kommer jag aldrig publicera din mailadress utan den är bara till mig att se.

Hoppas du har det så bra du bara kan!
Kram
Elin

Sofia sa...

Hej! Tack för din blogg! Det är helt underbart att läsa om andra som gått /går igenom samma som jag. Det kanske lät konstigt men jag har aldrig hittat någon med samma symtom och länge känt att det är mig det är fel på. Under 5 års tid har jag haft problem med smärta, inte outhärdlig, men en viss smärta som hindrar mig i min vardag.
Jag är 24 år och uppskattar att jag hittills varit på ca 15-20 gynundersökningar under 5 års tid med ca 6 olika läkare, utan något lyckat resultat eller diagnos. För 2 år sedan genomgick jag en titthålsoperation och man konstaterade då att jag inte har endometrios. Under våren 2016 gjordes detta igen eftersom jag då hade en cysta som var 10*10*10 cm stor, än en gång konstaterade man att jag inte har endometrios. Efter operationen får jag för ungefär 4e gången höra att om jag får ont ska jag bara ta en 2 alvedon och 1 ipren så blir det nog bra.
Smärtan har sedan dess bara förvärrats och detta gjorde att jag sökte en specialist som har väldigt bra rykte. Igår, 14e november 2016, träffade jag honom och han blev upprörd över min historia och sa att jag trots allt förmodligen har endometrios ändå, ockult endometrios, som innebär att de vanligtvis blodfärgade "fläckarna" som syns vid endometrios är hos mig glasfärgade, alltså genomskinliga.
Jag har nu påbörjat Enantonbehandling och tagit spruta nummer 1. Jag är så fruktansvärt rädd och vill verkligen inte uppleva biverkningarna som följer.
Jag kommer fortsätta följa sin blogg under min resa, tack för all information!