Busigt eller Dumdristigt?

Jag har en samling med Zumba tränings dvd:er framför mig. De bara är där. Vi liksom glor på varandra, inväntar att den andra ska ta tag i elefanten i rummet. Nu är det så att jag (som tur var) inte är denna elefant, inte heller Zumban, utan det är Endometriosen som gömt sig inuti min kropp.

Nu sitter vi (jag och Zumban) och överväger att träna mig. Jag är så sugen, varit sugen på att testa Zumba sedan jag hörde talas om det för första gången. Och Endon har hindrat mig. Just nu mår jag bättre, mår rent av riktigt bra sen de senaste dagarna. Förutom total trötthet. Kanske är det helt enkelt lite träning som behövs?

Nu kan jag höra Christoffers röst i mitt huvud: "PROMENERA!! Du måste börja försiktigt!"

Men (som en trumpen liten unge vill jag stampa med foten i golvet och tjuta) jag vill inte vara försiktigt mer! Jag vill bara.. go wild and crazy!

Nåja, det är idiotiskt att göra samma misstag om och om igen, tycker du inte det, för det är exakt såhär jag gör jämt. Jag tröttnar på att tuffa på i en lagom takt och vill bara rusa framåt. Och det gör sällan gott. Väldigt sällan. Skulle kunna säga aldrig. Men det vill jag inte.

Jag får dra på mig de nytvättade byxorna, på med träningsdojjorna och promenera ut i värmen och blåsten. Så får jag göra något svängigt svingande med höften när ingen ser mig.

Varning: Om du lyssnar på en riktigt skön låt och tror att ingen ser dig då du skakar rumpan till den, mellan hyllorna på Willys, DUBBELKOLLA att ingen ser dig. Eller förresten... fortsätt dansa och ge de andra shopparna i affären något att dela med sig av vid middagsbordet när de kommer hem!

Lika vård för kvinnor

Min fantastiska vän Veronica skrev en jätte bra uppsats om  Endometrios och fick till allt så rätt! Det hon skrev var som taget ur mitt liv och mina tankar och erfarenheter, så välskrivet att jag fick gåshud och tårar i ögonen. För det betyder så mycket, att det pratas med om Endo nu. Mensens dag var igår och en tjej nämnde Endometrios och jag och Christoffer tittade på varandra med stora flin, och jag började till och med applådera för att hon inte bara skaka av sig det som "bara mensvärk".

Veronicas uppsats heter "Endometrios, Dold kvinnosjukdom eller ignorerad kvinnosjukdom?" och förhoppningsvis kommer jag kunna lägga upp den här senare, så ni alla ska få läsa! (Ni kommer älska den!) och den fick mig att undra om kunskapen om Endo varit större om det varit en sjukdom som inte bara hände kvinnor. Om det var en sjukdom både kvinnor och män kunde få. Eller om det var en sjukdom bara män fick. För jag har märkt att då jag sökte hjälp i början togs jag aldrig på allvar. Jag blev skickad mellan olika mottagningar, fick antibiotika flera gånger om, smärtstillande och sen blev jag misstrodd då jag behövde mer och då behandlades som en narkoman som var ute efter nästa "fix".

Jag berättade om min mensvärk tidigt, men det skakades på axlarna och då jag berätta att jag också fick mens ur rumpan (shit, att det ska va så pinsamt att skriva ner! Hur gammal är jag egentligen?!) så trodde de bara att jag misstog mig. För sånt är ju lätt att ta miste på (... nej....).

Men samtidigt hör man om andra sjukdomar, som är typiskt kvinnliga, och historierna om hur de bollas mellan läkare, hur de glöms bort (ramlat mellan stolarna, som jag fått höra flera gånger) och blir misstrodda så undrar man ju ändå om det handlar lika mycket om sjukdomen i sig eller vad för kön man har.

När jag var säker på att så var fallet, blev min bror sjuk, och han fick gå igenom samma skit som mig. Bolla hit och bolla dit, till akuten, till vårdcentralen, till akuten, till specialist, till akuten, och ingen kan svara och ingen kan laga. Vart är det det blir så fel?

Mina sjukhusbesök har förändras markant sen jag träffade Doktor Duktig. Han är duktig och lyssnar på mig, men jag har också förändrats. Jag berättar verkligen hur illa det är, jag sminkade mig aldrig och försökte sudda ut mörka fläckar då jag fick på besök, jag grät och jag ställde frågor. Jag ifrågasatte och jag kom själv med förslag på vad som skulle kunna funka. Det var till exempel jag som sa att jag ville testa Enanton behandlingen. Jag tror inte att det varit aktuellt på ett bra tag om jag inte tagit tag i det själv.

Handlar det om attityd? Att gå till en läkare, ordentligt påläst, och sen vägra bli trampad på? Krävs det att man ska vara frisk för att orka kräva få en bra vård här i Sverige? För det verkar som att läkare hellre hittar på en diagnos eller säger att det "är psykiskt" än att erkänna att de faktiskt inte vet vad som är fel.
Ibland blir man så ledsen då man läser om alla dessa människor som inte får hjälp, som inte blir lagade även fast de kunde bli det.

Men så träffar man plötsligt en fantastisk doktor, (som Doktor Duktig eller min nya gyn, eller käkkirurgen jag träffade igår) och det de alla har gemensamt är att de lyssnar, att de verkligen lyssnar på och vill förstå sin patient. Att de sen är smarta och kan sitt jobb är ett stort fett plus i kanten!

Dvärgen Butter

Om jag vart en av de sju dvärgarna hade jag vart Butter idag. Den sura skäggiga (men ändå lite finurliga) dvärgen med putande underläpp (och käke som sitter fast).

Nu ska jag informera om vad man saknar då käket suttit fast i fem dagar:

1. Gäspa ordentligt utan att se ut som om jag försöker klämma ut en fjärt.
2. Äta mat som inte är platt eller flytande eller mjuk.
3. Slippa känslan av att all mat kan vara ute efter att kväva en.
4. Att kunna prata. Jag älskar att prata. Mycket. Nu går det i korta perioder sen gör det ont.
5. Att få äta min födelsedagsmiddag på restaurang, där jag kan tugga tugga tugga tugga (utan att mat flyger runt en som myggor).
6. Mina antiinflammatoriska tabletter gör mig så dåsig och trött att jag skulle kunna sova hela dagen lång. Om det inte vore för att jag har den roligaste härligaste sambon i universum så hade jag nog vart i ide i fem dagar nu.
7. Att kunna gapa. Bara för att jag vill gapa. Gapa gapa gapa.

 Det lustifika i hela situationen är att min Endometrios är helt knäpptyst! Jag känner knappt av den över huvud taget! Min rygg är chill, min mage tar det lugnt, Endometriosen verkar bli dämpad av de nya hormonerna (ökningen) och jag vill så gärna njuta av det! Helt och hållet bara luddra runt och känna mig nöjd! Men jag kan inte vara nöjd när min käke är dum i huvudet.

Hur får man en inflammerad käke?! Hur?!

Nåja. Imorgon bär det väl av till sjukhuset dårå. Inte alls vad jag har lust med, men jag har mindre lust att gå runt såhär.

Dumma käke.

Käken är låst

Jag fyllde år igår (hurra för mig!) och hade en superb dag! Blev firad och åt glass och fick sol och bebis (inte "fick" bebis, som att jag helt plötsligt födde en utan fick gosa med en bebis) (ingen främmande bebis då alltså, inte så att jag gick fram till en liten kludd på stan och bara börja dra den i kinderna, det var min brorson). Men. Stort MEN.... min käke var låst.

Alltså kunde jag inte öppna munnen mer än ett fingers bredd. Sen tog det stopp. Käkjäveln var låst och jag hade drömt om en kycklingsallad på Leijas hela veckan! Helt plötsligt åt jag som en två åring, tryckte ihop maten så den blev platt och tillbehör flög åt alla håll, medan jag pressade in maten mellan läpparna. Och ont gjorde det!

Vaknade idag. Och öppnade munnen med ett tjut av lycka!

INTE.

Käkhelvetet vart fortfarande låst. Så jag hade inget val än att ta mig till doktorn. Vilket kändes lika lockande som att gå fram till en främlings bebis på stan och dra den i kinderna för att sen se vad som hände. Nej förresten, jag hade hellre bollat runt med en främmande unge, om jag ska va ärlig. Men vad gör man då man helt plötsligt bara kan äta platt mat?

Det visar sig att min 31 åriga käke har blivit inflammerad. Helst hade doktorn velat att jag skulle in till en specialist (även kallad: käk kirurgin) (även kallad för: tandläkare) (även kallade för: Satan och hans moster) men vi kom fram till att lite antiinflammatoriskt vore bättre att testa först.

Jag har sagt det förut och kommer säga det igen.
Hade jag varit en häst hade de tagit mig ut i skogen och skjutit mig för länge sen.

Men nu är jag som tur var ingen häst. Önska mig lycka till nu!

Antagligen är detta vad som väntar mig på Käk kirurgin...

Obotligt optimist eller Obotligt självkritisk?

Jag har varit kry från febern (som jag gnällde mig igenom som ett spädbarn) i två-tre dagar nu och det är ljuvligt. Det är konstigt hur kroppen vänjer sig vid att "bara" ha Endometriosen, och nu när jag har ont i ryggen känns det gött att det "bara" är ryggen. Nu känner jag också återigen hur Primolut-Noren gör sitt jobb och att jag är piggare än innan.

För jag får erkänna att jag hade mina tvivel. Ena stunden var det Primoluten som gjorde mig sjuk. Andra stunden var det Endon som gav mig feber. Tredje stunden så hade jag blivit biten av ett (ännu oupptäckt) spindeldjur och snart skulle avlida i förskräcklig sjukdom. Och så hade jag klara stunder då jag bara hade någon form av förkylning som inte ville ge med sig.

Nu har det i alla fall släppt och i förrgår började jag leta efter jobb.

Japp. Du hörde mig rätt. Jag skrollade runt på Arbetsförmedlingens hemsida för att hitta ett jobb jag kan göra hemifrån. Skrolliskroll. Sparade några och var så nöjd så nöjd. Tills jag berättade för Christoffer om min strålande idé.

"Men du är ju fortfarande sjuk."
"Ja men det här kan jag ju göra hemma."
"Men du är ju fortfarande sjuk." 
"Ja ja, men det är flexibelt och jag gör det när jag är här hemma."
"Men. Du. Är. Ju. Sjuk."
Då valde jag att ta en tankepaus och sa sedan bestämt.
"Det är nog dags för mig att börja plugga nu helt enkelt, läsa upp betyg och så."
"Det är nog dags att du mår bra längre än två dagar åt gången innan du börjar ta livsavgörande beslut. Du är sjuk, Elin."
"... jaha... ja jo... du har en poäng..."

Sådär gör jag hela tiden. Så fort jag är på benen igen så blir jag chockad över att jag inte städar hela lägenheten än. Att jag inte fixat mig ett heltidsarbete med bra lön ännu. Att jag inte gjort alla mina gymnastikövningar och kunnat öka dem med det dubbla.

Och jag ger mig inte med chocken, jag blir samtidigt stygg mot mig själv för att jag "bara legat och slappat" flera dagar. Helt glömt bort att jag varit så dålig att jag inte kunnat röra mig. Snabbt drar jag fram piskan och skäller på mig själv medan jag pryglar mig.

Sen kallar jag mig tjock. Bara för att snyggt runda av hela bestraffningen.

Jag kan se på Christoffer hur han förundras av mina tankar, av hur hård jag blir mot mig själv, och då jag kommer på mig själv känner jag mig dum. Jag skäms över att jag inte är snällare mot mig själv. Så jag tänker: "varför är du så jävla elak mot dig själv din kossa!?"

Och så kommer jag på mig själv.

London bevis

Jag är besatt av vår fina norska skogskatt London. BESATT. Jag tar kort på honom hela tiden, håller djupa samtal med honom, han rullar ihop sig runt mina fötter som tofflor och kurrar runt min hand när jag tagit mina morgontabletter. Att han sen är helt tokig är ju bara ett plus i kanten! 

Jag vet att alla kattägare tycker att just deras missar är speciella, men på riktigt, London är unik. Och jag har bildbevis. 

Varsågoda och njut av den bäst katten i universum. Min lilla tokstolle.

Den ondskefulla livmodern

Hittade denna bild på 9GAG och kände igen mig så, samtidigt som jag inte kunde hålla mig för skratt. Det är sånt här jag pysslar med nu när jag fortsätter vara sjuker. 

Endo och Feber

Min Endo blir alltid extra störd då jag är sjuk. Ligger nu i feber och är sur sur sur. 

I brist på något vettigt att göra organiserar jag våra tv-kanaler, och bara det gör mig utmattad. 

Nej. Det här var då inte alls på schemat. 

Idiot feber. Idiot Endo. 

Det kunde vara värre

Jag minns en tjej som var sjuk i cancer, som fick en massa meddelande av folk där de skrev "När jag läser om ditt liv och det du går igenom, känns det idiotiskt att klaga på mina små problem. Det kunde ju vara så mycket värre."

Jag förstår att hon som lämnade kommentaren bara ville skriva något gulligt, men samtidigt känns det som en så konstig sak att säga. Jag ser på ditt liv och är så glad att jag inte har dina problem. Det är ju inte direkt peppande, som om det är kört för den personen som "har det så mycket värre."

Men samtidigt, det kan ju alltid bli värre. Jag avskydde när folk sa så till mig när jag var liten. Hade jag ont i huvudet så mådde jag ju inte bättre av att en annan stackars sate låg i en säng i Italien och hade värre ont. Nu, däremot, får jag styrka av att inte tycka synd om mig själv, att se mig omkring och se att mitt i allt elände har jag faktiskt haft tur.

Tur för att jag inte behöver opereras om och om igen.
Tur att jag inte har fyra armar istället för två (svårt att hitta kläder då).
Tur att Endometrios inte är dödligt.
Tur att jag får en behandling och att min smärtlindring funkar så bra som den gör.

Så, mitt i allt, kunde det bli värre.

Men har jag en riktigt tuff dag kan det vara bra att tänka på de stackare som vaknar en dag med den här sjukdomen:

Hormonell härdsmälta

Jag gick från 10 mg Primolut-Nor (en morgon och en kväll) till 20 mg (två morgon och två kväll). Bara sådär. Ena dagen 10 mg, andra dagen 20 mg.

Har jag berättat för er att jag alltid varit känslig för medicin? Att Tiparol gör mig groggy och knäpp, att jag fick en smärtlindring som heter Orudis som fick mig att kaskad spy, att sömntabletter får mig att sova i flera dygn och lugnande gör mig helt fläng i bollen. Jag och medicin hänger inte alls bra ihop, vi borde inte ens vara bekanta, knappt hälsa på varandra på stan. Jag har aldrig tyckt om att ta tabletter, jag trodde till och med att jag var narkoman då jag var liten då jag tog alvedon (jag hade rätt livlig fantasi) (trodde också att mina föräldrar byttes ut mot Aliens då de hade nattat mig, men det är en helt annan historia).

Så när jag ökade mina hormoner, ja, då blev jag helt kajko i bollen.

En total hormonell härdsmälta.

Och det värsta med hormoner är att man inte fattar att det är hormonerna som ställer till det! Det är som att leva i ett parallellt universum, folk får helt plötsligt en dålig attityd, små saker gör en plötsligt väldigt ledsen, ännu mindre saker (som att min sambo ska skriva en post-it-lapp och sätta den på dörren) är plötsligt lika viktigt som världsfreden och att vår katt London får mat. Apropå London så börjar han också se lite snett på mig, och jag är nästan helt säker på att han älskar Christoffer mer än mig.

En mening kan upprepas exakt likadant tre gånger och den får tre olika betydelser varje gång, för plötsligt ser jag något (en ledsen blick) (som inte finns), en grinig ton (som inte finns) eller en anklagande betoning på vissa ord (som inte finns) (jo, orden finns men inte betoningen).

Och inte förrän jag är så förvirrad och ledsen att jag bryter ihop förstår jag att det är hormonjävlarna som spökar.

Då kommer det dåliga samvetet.
"Har jag varit otrevlig mot Christoffer nu?" 
"Var jag oförskämd mot mamma på telefonen?" 
"Råkade jag knuffa den där ungen när jag var ute på stan?"
"Är jag en fruktansvärd människa att umgås med?"
"Hur jobbig är jag inte att leva med när jag är så här labil hela tiden?"

Det man inte förstår, då man är mitt i skulden och gräver runt, är att det här också är hormonerna som jävlas! Det här är deras smyg strategi! När du tror att du kommit på fötterna och bara ska reda ut det sista, då tyngs du av detta istället. Hormonerna är ena stygga styggingar.

Sen släpper det. Jag har ridit ut den hormonvågen, är mig själv igen och kan skratta åt eländet. Jag ser tydligt att det är svårare att hänga med, för mig, nu när det är nya hormoner jag ska lära mig. Att det alltid är värst i början innan kroppen vänjer sig.

Christoffer säger alltid "Det är inte jobbigt för mig, det är inte jag som är hormonell." då jag frågar om det inte är för mycket för honom, med alla dessa humörsvängningar. Och sen lägger han alltid till:
"Det är klart att jag blir ledsen då du har det tufft, men det är inte jobbigt för mig."
Och då vet jag, att hur mycket hormoner jag än har i kroppen, så kan jag och min underbara kille hantera allt!

Sen hade jag aldrig rört hormoner om det inte var för att de gör mig friskare. De må va stygga, men de är minst lika stygga mot Endometriosen också!

Fint familjefoto!

Familjefotot "gone wrong".

Bye bye Enanton

Jag gick till en ny gynekolog för några månader sedan. Egentligen ville jag inte gå, och hade jag kunnat hade jag inte gjort det heller. Men jag har en pojkvän som bekymrat sig över hur min livmoder mår (inte många killar som ens tänker en sån tanke) och jag ville inte att han skulle oroa sig mer. Så jag bokade ett besök, "Jag gör det här för Christoffer" (tänkte jag om och om igen) och fick skjuts av min pappa till mottagningen som låg flera mil ifrån Uddevalla.

Det som oroat Christoffer (och mig också, om jag ska vara helt ärlig) är att jag tagit Enanton i över 3 år. Jag har alltså varit i klimakteriet i över 3 år. Under hela mitt och Christoffer underbara förhållande har jag varit i klimakteriet mer än hälften av tiden. Och det som oroade oss var att min livmoder nu skrumpnat ihop till ett russin och aldrig skulle återhämta sig igen.

När jag satt och väntade på min gynekolog så ville jag kräkas. Jag avskyr att gå till gynekologer efter allt jag stått ut med och jag bestämde mig (flera veckor innan besöket) att bara göra en kort beskrivning av läget och det enda jag ville var att ha en undersökning, inget annat.

Så möter jag en helt fantastisk kvinna. När hon frågar om min diagnos berättar jag allt. Hon kan också fastställa att jag mycket troligt har Endometrios i tarmen eftersom jag alltid får blödningar via tarmen också. (Kommer göra ett inlägg om detta, för att föra vidare vad hon förklara för mig om hur det här ens är fysiskt möjligt). Sen undersökte hon mig, allt såg tipp topp ut, och sen satte  vi oss ner igen och pratade. Jag berättade att Enantonen var tuff med biverkningarna och att varje månad visste jag inte hur jag skulle må, helt beroende på hur sprutan skulle ta.

"Jag tycker att du ska testa Primolit-Nor, utan uppehåll. Om det inte fungerar går vi tillbaka till Enanton men så får du Östrogen plåster för att lindra dina biverkningar. Hur tycker du att det låter?"

Ja ja ja, jag grät väl som en idiot dårå, efter det här besöket samtidigt som Christoffer utförde "I told you so" sång och dans i telefonen. Pappa klängde jag mig fast på och bölade innan han ens fick veta exakt vad som hänt. En riktigt trevlig dag helt enkelt.

Min första uthämtning av Primolut-Nor (20 paket!)

Primolut-Nor var den hormon som "lagade mig" 2005, som jag testade innan Enanton och som fungerade men inte bra nog. Men nu kändes det som en utmärkt idé att testa dem igen. Så det gjorde jag. Jag bytte ut, mådde piss då Enantonen försvann ur kroppen och sen... mådde jag likadant. Exakt som på Enantonen fast utan alla pissiga biverkningar!
Under ett kort ögonblick, då jag fortfarande hade Enanton i kroppen och tog Primolut-Nor så hade jag helt smärtfria dagar. Smärtfria!

Så jag ringde min fina gynekolog igen och frågade om vi kunde öka Primoluten. Och hon var förvånad att den låga dos jag redan tog inte gav mig blödningar, sa att det inte alls gjorde någonting att öka utan att jag absolut skulle testa det.

Och det är där jag är nu. Jag ökade för mindre än en vecka sen och jag mår bättre. Jag gör verkligen det! Orkar mer, mindre smärta, hormonell som en hel buss full av gravida kvinnor, jag får långsamt lära känna min nya kropp igen, se vad jag orkar och vad jag kan.

Men det här, mina underbara vänner, känns som ett framsteg utan dess like!
Enantonen, som hjälpt mig något otroligt mycket, har också varit en bitch och det glädjer mig om jag kan slippa den för resten av mitt liv.

Tänk vad coolt det vore om det är Primolut-Nor som lagar mig igen, till 100 procent!
Så jäkla coolt!

Jag och Pappa, precis efter mötet hos Gynekologen.

Slut på Finsam

Mina vänner, lika bra att acceptera läget och dela med mig av vad som händer nu. Haft helgen på mig att lugna ner mig och har nu, efter flera samtal, ork att berätta att jag inte kommer praktisera mer. Jag älskade det stället och jag fick förklarat för mig att även då det inte fanns någon tidspress att öka mina timmar så orkade jag inte med ett så fysiskt jobb.

Jag hade väl förstått det, i ärlighetens namn (oj vad dramatiskt det blev), men när jag då får till svar att jag inte får va kvar på Finsam, mina pengar försvinner och jag står plötsligt ensam igen så bryter jag ihop. Fulgråt gånger hundra och jag avskyr när främlingar ser mig gråta. 

När jag fått tänka efter så är det så förbryllande att jag inte fått testa ett mindre fysiskt jobb. Men det visar sig att min handläggare missförstått att arbeta i en butik ofta innebär att det är tungt. Särskilt då man ska bära rullar, varor, gå och aldrig sitta. Detta missförstånd blev på något sätt mitt fel "varför sa du inget" . Men nu har jag diskuterat för mig, argumenterat och beslutet bollas mellan de olika instanserna så mycket att jag helt enkelt ger med mig.

Så imorgon går jag till praktiken med en stor blomma till min fantastiska chef och tackar för allt hon gjort för mig. Sen blir det tillbaka till att bygga kroppen själv, se om de nya hormonerna funkar bättre än Enantonen och kanske börja något kul kurs, och på egen hand ta reda på om min kropp orkar en mer stillasittande aktivitet.

Klart man blir besviken

Men det här kommer inte hindra mig från att bli bättre.

Kanske kommer jag tillbaka till Finsam i framtiden. Kanske kommer jag kunna söka riktigt arbete istället. 

Bebisyra

Jag har blivit faster igen!!

Inatt föddes en guldklimp och min storebror Dan blev pappa igen! Johanna och Dan har gjort ett toppen jobb och gjort en urgullig bebis. Mitt hjärta smälter då jag ser honom, precis som då min andra brorson föddes! Jag längtar efter att få hålla det lilla knytet och lukta och gosa med det.

Jag hoppas att de nyblivna föräldrarna har det bra på sjukhuset, haft svårt att sova inatt för att jag oroat mig för dem (som om jag kunnat påverka något från min säng).

Vår familj växer och blir större och starkare! Jag är så lycklig idag att jag (ja ni kan nog gissa det) gråter!

Nyårs-tänk, inga löften

Jag minns inte ens om jag hade ett nyårslöfte 2013. Men då jag och Christoffer satt på en liten klippa (sten) (ingen klippa) (det lät mer romantiskt med en klippa, men det var sten) och såg hela Uddevalla spricka upp i fyrverkerier frågade vi oss om vi skulle ha några löften i år. Jag har aldrig varit bra på att hålla mina löften, de har oftast inneburit att gå ner en viss mängd i vikt eller något annat löjligt. Men den här gången insåg jag att det jag behöver inte är ett löfte utan ett nyårs-tänk.


Vad "gjorde jag fel" och vad kan jag förbättra under 2014? Vilket nyårs-tänk vill jag ta med mig för att göra mitt liv enklare, roligare och helt enkelt bättre? Jag kom på två saker.

Första är att jag ska fokusera på den stora bilden. Om jag försöker pressa min kropp att göra mer än den orkar kommer jag inte bli bättre. Om jag stressar upp mig över konstiga grejer kommer jag få mer ont och jag kommer inte bli bättre. Om jag istället kan lyssna på min kropp, göra allt jag kan för att må så BÄST jag kan, varje stund, varje sekund, varje dag, så kommer jag att ge mig kropp en större chans att bli bättre! Och då jag stå där i dörren, och vill så gärna gå och jobba även då det molar i svanken och jag egentligen vet att jag inte kommer orka, då ska jag tänka:

Vilken handling gör att jag kommer närmre mitt och Christoffers blivande bröllop?

Observera nu att jag inte är friad till, vi är inte förlovade eller något sånt, men jag vet att vi kommer gifta oss en dag. Men för att kunna gifta oss måste vi ha ekonomin och jag vill vara friskare så jag orkar med bröllop och resa och hela faderullan lej. Jag längtar efter att gifta mig och bli fru Sandman! Så istället för att dras med i vad jag vill just den stunden, ska jag lyssna på vad min kropp orkar, så att jag så snart som möjligt kan gifta mig med mitt livs kärlek!

Mitt andra nyårs-tänk; mer kärlek till de som förtjänar det och mindre energi till de som inte gör det.

Så tänker jag försöka leva det här året, hålla fast vid allt det goda och vara en lugnare och gladare Elin, förhoppningsvis flera steg närmre att uppnå alla mina drömmar!

Hur var mitt 2013

Då var mitt 2013 slut och 2014 har gjort entré. Men hur var mitt år egentligen? Det är alltid roligt att reflektera över hur man haft det och hur ens liv varit, och jag älskar listor (gör listor som en besatt dyrkar satan) (eller nåt) så här kommer ett frågeformulär i listformat! Nu kör vi!

 

1. Vad var det bästa som hände dig 2013?
2013 gjorde succé! Om jag ska rada upp allt så kommer det här inlägget bli en stor klumpeduns med lyckohändelser, och inget fel i det men det blir så nedrans långt då bara. Så jag ska försöka välja ut mina favoriter.

London chillar.

• Ikea. Christoffers heltidsjobb gjorde att vi kom ifrån soss, vi slapp "precis klara oss" varje månad och helt plötsligt fick vi pengar över. 
• Flytt. Vi flytta till en mindre billigare lägenhet där pervon inte kan kolla in genom fönstren.
• London. Vår underbara fantastiska kissekatt som förgyller våra dagar, till och med då man vaknar med hans röv i ansiktet.
• Min praktik. Det är så många delar av min praktik som glädjer mig. Att jag orkar arbeta två timmar två gånger i veckan är stort. Att äntligen kunna bidra till vår ekonomi känns häftigt. Att jag hittat ett ställe jag trivs så på är fantastiskt!
• Min födelsedag och allt därtill (återkommer till denna senare.)

2. Vilken var din största utmaning?Att inte göra för mycket utan lyssna på min kropp är alltid min största utmaning. För jag vill så mycket, men det är sällan kroppen och knoppen är synkade. Det är något jag jobbar på dagligen och det är svårare än man kan tro. Sen har jag också fått anstränga mig att hålla käften, inte låta min känslor styra över min mun.

3.Vad var en oväntad glädje från året som gått?
Min födelsedag (och allt därtill) (host Paris host) men mer om det senare.

En oväntad sak som hände är helt klart de (över) 18 000 kronor jag plötsligt fick av min försäkring. Pengar som kom som ett brev på posten (på riktigt gjorde de faktiskt det) och hjälpte oss skaffa lyxigheter som en platt tv och mig en sprillans ny (för första gången i mitt liv) dator!

Men självklart så har vi "Effe". Det var en överraskning att en liten bebis skulle poppa in i vår familj igen! Snart kommer min bror Dan och hans älskling Johanna att ha en liten snodd och jag skulle inte kunna vara gladare!

4. Vad var ett oväntat hinder?
Att folk kan vara så stygga. Som till exempel min första praktik som chockade mig så djupt att jag blev sängliggande i ett par dagar. Jag insåg, under 2013, hur naiv jag kan vara. Och att planer aldrig går som planerat, men att det alltid blir bättre än det var tänkt från början.
 
5. Välj tre ord att beskriva 2013 på.
Till det bättre.

6.Är du kär och i såna fall hur länge har ni varit tillsammans?
En så dum fråga, alla vet att jag älskar Christoffer så tokigt mycket. Vi har varit tillsammans i 4 år och vi hoppas på att fira vår 5 års dag ordentligt, har redan börjat planera.

7. Om du fick ändra något du gjort år 2013 vad skulle det vara?
Jag hade följt min magkänsla mer. Vilket till exempel hade lett mig direkt till min nuvarande praktik.

8. Vilken var den bästa bok du läste 2013?
Jag läste 80 stycken böcker i år, så det är svårt att välja en endaste. Men några favoriter är absolut "En man som heter Ove" av Fredrik Backman, "A Game of thrones" av George R R Martin och "Let's explore diabetes with owls" av David Sedaris.

9. Förlorade du någon närstående, året som gått?
Nej, tack och lov.

10. Vilka var dina största personliga förändringar under året som gått?
Jag trappade ner på mina Depo Tiparol! Det är stort, var kämpigt men jag klarade det! Min praktik har också varit en förändring som varit kul men påfrestande.

11. Vad har varit din största "tids tjuv" under året som gått?
Smärtan, med tankar över att det är mitt fel då jag har ont. Och att oroa mig för dem jag älskar.

12. Vilken sång har du nynnat på under året?
Pinsamt nog upptäckte jag Spotify för första gången på slutet av 2013, så jag börja komma ikapp på musikfronten. Jag avskyr testen i "Blurred lines" av Robin Thicke men den är så svängig att jag ändå tycker om den! Sen tycker jag fortfarande att "What does the fox say" med Ylvis är hysteriskt rolig.

13. Hur firade du din födelsedag?
 Jag fyllde 30 (yey!) och fick en överraskningsfest! Min älskling planerade ett kalas med min familj och vänner, och plötsligt stod jag i hallen och de kom alla ut ur vårt sovrum. Hurrande och glada, finklädda och urgulliga allihopa! Jag gladgrät en del den dagen, får jag erkänna, det var så rörande!

Sen fick jag en korg fullproppad med franska saker, och jag vägra tro på att jag verkligen fått en resa till Paris förrän Christoffer sa det högt. Då fullgrät jag lite till.

Det var den bästa resa jag någonsin varit på!

14. Fattades det någonting under 2013?
Mitt paket med nagellack som jag beställde från Hong Kong, det kom aldrig fram och det fattas mig.

Spelar Smallworld med David och Christoffer.

 15. Vad tror du att du la mest pengar på, under hela året?
Förutom vår Tv, så la jag nog mest på nagellack och brädspel... fast egentligen har jag inte lagt så tokigt mycket på nagellack utan haft tur och fått en massa från min älskade mamma. (Även stulit några flaskor ur hennes kyl, ssshhh säger inget).

16. Nämn tre saker du gjort för första gången under 2013.
Äta sniglar (smakade skog), använt kinesiologitejp (och den funka) och åka utomlands med Christoffer (yey!).


17. Vad förvånade dig mest under året som gått?
Hur allt löst sig så bra och hur snälla människor det ändå finns där ute. 


18. Vilken är din favoritfilm från 2013?
 This is the end Bara se den!

David gör en lyckodans i sin nya lägenhet.

19. Vem tycker du förtjänar en 2013 statyett för sina bragder detta året?
Jag tycker att min lillebror David förtjänar en gigantisk statyett för hur han hanterat sitt år! Han har varit en förebild för oss alla och jag älskar honom massor.

20.  Vad önskar du dig från 2014?
Mer av det goda! Jag tycker verkligen om mitt 2013, det har varit en del upp och ner, hastiga såna, men samtidigt har det alltid varit till det bättre till sist. Jag är helt enkelt girig och vill ha mer!

Bjuder på lite mer bilder, från mitt älskade 2013.

Lite av min Nailart

Jag och London vilar.

En natt med Endo

Vakna mitt i natten med tänderna ihop bitna så hårt att det värkte i käkarna. Åh nej, varför är jag så spänd?!
Försöker slappna av men märker att axlarna nu är uppe vid öronen.
Men vad nu då?! Slappna av Elin!
Käkarna är fast igen, händerna är knutna. Jag börjar bli stressad av min egna kropp.
Sluta sluta sluta göra så då! Vad är det med mig, varför kan jag inte bara chilla som vanligt folk? 
Märker nu att jag har magknipande ångest.
I helvete då... vad är det nu jag håller på med?! BARA SLAPPNA AV FÖR FAN ELIN!! Sluta knyta händerna! SLUTA OCH BÖRJA SLAPPNA AV!!

10 minuter senare.

Det är ungefär här som jag inser att jag har ont. Så ont att kroppen spänner sig och det ger mig ångest och plötsligt känns allt logiskt, logik tycker jag väldigt mycket om. Så jag rullar ihop mig till en boll, med rumpan upp i vädret och ansiktet nedtryckt i madrassen.

5 minuter senare
 
"Är det där verkligen bekvämt?" hör jag Christoffer mumla sömnigt.
"Gfffph ggghhpp ffp ffffph" svarar jag med munnen in i kudden.
"Är det säkert? Du kanske skulle lägga dig i badet?"
"Ghhuuugg fffuuugh ghhpp" svara jag.
"Gör det som är bäst för din kropp bara..."
Och jag höll med. Väl medveten om att ett bad skulle göra susen men kunde inte ens föreställa mig att hasa ut i badrummet och tappa upp vattnet. Varför jag inte fråga Christoffer är fortfarande ett mysterium.

10 minuter senare

Jag vecklar upp min kropp och tar mig badrummet. Katten sicksackar mina ben, överlycklig att någon är vaken och vill leka. Tjuter då jag sätter mig i det kalla karet medan tårna känner det rykande vattnet som långsamt fyller upp. Min hud blir röd och luften tjock av avdunstat vatten. Försöker läsa medan katten förtjust slickar bort skum från min arm. Det är så varmt att det bränns, det är skönt och plågsamt samtidigt.

20 minuter senare

Jag förstår hur kräftor känner sig då de blir kokta levande. Reser mig upp, huvudet snurrar och lägger mig direkt på golvet. Katten hinner precis rulla undan då min blöta kropp dunsar ner på badrumsmattan.  Det ryker från handen som sträcker sig efter min bok, och först nu gör det inte ont längre. Naken på badrumsgolvet ligger jag sen och läser, London tittar förundrande på mig.

15 minuter senare

Inser att Christoffer kommer få en hjärtattack om han hittar mig såhär. Ryggen börjar mola och jag reser mig upp. Vinglar in till sovrummet med katten sicksackande mina ben. Dunsar ner i sängen, väsnas med att starta värmedynan och tappa mobilen i golvet och slamrar lite extra med tablettlådan. När jag äntligen hamnar i en bekväm ställning lägger jag handen på Christoffers arm, han drar åt sig den och mumlar att jag är brännhet. (Grrr...) (eller inte) London lägger sig vid mitt huvud och för nu kan jag somna, men först efter att jag plockat bort all kattsand som fastnat i min hud efter min läs stund på toagolvet.

Dagen därpå fråga jag Christoffer, förr i tiden, hur jag orkade ha så här ont hela tiden.
"Det gjorde du inte."

Nej. Det var visst så.

Vilken jävla bitch!

Jag blev så arg att jag skakade.
Så besviken att jag ville gråta.
Vilken jävla bitch alltså!
Vilken självisk jävla menlös bitch!

Den satans värmedynan har gått sönder IGEN! 

Fattar den inte hur mycket jag behöver att den ska funka när jag har ont? Hur min rygg ska lindras av den, mjuka upp mina muskler och få mig att slappna av? Va?!

Men nejdå, igår, efter en lång promenad då jag går framåtlutad som en mycket gammal gumma och det enda jag drömmer om är att få lägga mig ner på den varma härliga dynan och bara andas ut, så möttes jag av en plastig dyna kall som en sill, platt som en pannkaka (fast det ska den ju vara i och för sig) och inte minsta lilla försök till att hjälpa mig. Själviska jävla värmedyna! (Ursäkta min franska)

Stackars älskling mådde själv dåligt, till och med sämre än mig, så jag fick dra på mig kläder och förbannad på den relativt nya värmedynans svek och med smärta lufsa till Claes Olsson för att köpa en ny. När jag stod mellan hyllorna där värmedynorna alltid är, och inte ser en endaste, är jag på gränsen att sätta mig på golvet och böla som en unge. Men jag bet ihop och vagga (som ett ägg som skitit på sig) till kassan och får till min lättnad hjälp att hitta en. Där hittar jag också en handske av plast med massa kulor på som ska göra att man kan ge ryggmassage utan att bli trött i händerna, i ren trots köper jag den också (jag ska fanimej ha den här jävla handsken också, så det så!  Och den ska va den bästa massage plast handske som någonsin köpts!)

Gungande fram och tillbaka, som om jag bar en gigantisk blöja, bar jag mina skatter hem. När jag låg på den fluffiga varma dynan bestämde jag mig för att, på riktigt, införskaffa några värmedynor som reserver. En som ligger där, redo att rädda mig om denna dynan också visar sig vara en bitch. Om jag kunde hade jag haft en hel garderob fylld med värmedynor. Ett helt rum fyllt med värmedynor. Ett helt hus, proppat med värmedynor från golv till tak.

Nej, nu ska jag lägga mig på min dyna igen, försöka att inte titta på den stygga kalla bitchen som ligger slängd i hörnet av rummet.

Förr hade du en kvävd livmoder

Tänk dig att du är mitt inne i din bästa hällristning någonsin! Du är mitt i the flow och den där vagnen du ristar just nu är så verklighetstrogen med alla sina hjul att du inser att du är en konstnär, men mitt i detta så händer det, du får mensvärk!
Tänk dig att du precis ska vinka av din make som ska iväg och plundra byar och så helt plöstligt får du sån magkramp att du inte kan stå upprät!
Tänk dig att du står lutad över en svidande kall bäck för att tvätta familjen kläder och så sätter svanksmärtorna igång!

Tänk dig hur det hade varit att ha Endo förr i tiden.

Det finns information om Endometrios så lång tillbaka som 4000 år bak (japp, fyra tusen inte fyra hundra jag slant inte på nollan). Så låt oss fortsätta att leka "tänk om" så får vi se hur våra kära Endosystrar haft det innan oss.

Du har blivit riktigt dålig, kan inte göra din del hemma och söker slutligen hjälp för din svåra Endometrios. Till din förvåning så finns det inte bara en diagnos utan också en behandling! Läkaren säger att du har sjukdomen "Arg Flytande Livmoder" (såklart!) och sen tar han fram sina små husdjur: blodiglarna. De slemmige sugarna fick sätta sig på ett ingångshål där de fick mumsa blod, in med lite nyttigt blodigelsaliv och tadaaaa Endon är botad!

Det låter ju fullkoligt galet, men efter lite googlande såg jag att blodiglar används än idag mot Endometrios. Så om du vill gå lite old school, kan det ju vara värt att testa.

Men tillbaka till det förflutna. Blodiglarna funkade inte så du går till en annan farbror doktor som också har en behandling mot Endo. Där säras dina ben och din stackars kussimurra blir ursköljd av hett vatten.
Vilket inte är en vidare bra idé då vattnet kan rubba balansen där inne och leda till infektioner och svamp. Det kan helt enkelt bli värra efter att du har skållats där nere, du kom dit med Endo och går därifrån med en hel svampskog i trosan.

Så du vägrar! Nej till skållning! 

Och då behandlas du med... att... bli hängd upp och ner.

Detta kan jag inte se någon anledning till alls förutom att det måste se väldigt lustigt ut. Kan också vara för att de vid det här laget bör ha börjar kalla dig för galen, du med dina konstiga magkramper och blödningar och smärtor i svanken och dumheter. Du har ju ingen Arg Flytande Livmoder, du är ju en Tokstolla!

Om du nu har otur, kanske testat alla behandlingar och inga fungerat, eller helt enkelt hamnat hos fel doktor, så finns det en sista diagnos. Det är ju uppenbart att du är besatt av en demon. Det ser väl vem som helst?! Och vad gör man för att bli av med en demon? Man dödar den såklart.

Vilket trist nog innebär att du där samtidigt.

Detta får mig direkt att tänka på vilka fantastiska skräckfilmer som kan göras med det här ämnet! Endo-Demonen som tar över kroppen på oskyldiga kvinnor... vi har ju rena guldet här tjejer!

Över till Endons olika diagnoser. Det finns riktiga kändisar, från förr, som har funderat på vår sjukdom. Den store filosofen Platon kom fram till att vi alla lider av "En Kvävd Livmoder" (vilket låter som att livmodern inte riktigt får plats där inne och har svårt att andas) (vilket livmödrar är mycket beroende av) (att inhalera luft) (igenom sina äggledare). Han vet i varje fall att du har en livmoder inuti dig och inte en demon, så jag antar att det är ett framsteg.

Men istället för en filosof kan vi ju fråga en psykolog? Och vem är inte bäst att fråga om inte Sigmund Freud, för jo han har också hittat en diagnos! Inte så oväntat har han kommit fram till att du lider av "Hysteri". Inte så konstigt kanske då Freud använde hysteri som diagnos till en massa sjukdomar och tillstånd (ungefär som jag gillar att använda ordet Grejimoj när jag inte vet vad jag pratar om.)

Innan titthålsoperationen (laparoskopi) uppfanns var enda sättet att diagnostisera Endon att skära upp buken (ca 10-15 cm snitt) och titta in, peka och säga där är något skevt! Men det var så farligt och dyrt att detta bara gjordes i akutfall och om patienten var gammal (alltså mellan 30-40 år) och inte skulle ha (mer) barn.
Men detta innebar att bara gamla kvinnor fick en diagnos (ingen tänkte så långt att de aldrig ens kollat efter härdar i en yngre kvinna)och på något vänster drogs slutsatsen att Endo bara fanns i gamla kvinnor. En myt som lever kvar än idag.

Det har hänt mycket inom behandlingen av Endo, nu när det finns smärtstillande och hormoner för att hjälpa oss bli av med våra symtom. Det är svåra behandlingar men vi blir i alla fall inte utpekade som besatta och sen mördade.
 Men ändå finns det saker från förr som vägrar att ändra sig. Jag menar, Endometrios har varit en erkänd sjukdom i 300 år men när vi söker hjälp för den blir vi fortfarande kallade galna.  Hur lång tid ska det ta innan vi får den respekt vi förtjänar?

Två stora saker har hänt

Jag har påbörjat många inlägg den senaste tiden, men inga av dem blir färdiga. Det är som om jag börjar med en rasande fart och en massa roliga berättelser för att sakta tappa gasen och tillsist stänga ner bloggen. Det är inte alls för att jag har så hemska saker att berätta för dig, inte alls, det är bara så många härliga saker och jag vill inte tappa bort minsta lilla detalj. Det leder till att allt jag skriver blir så, in i skogen, långt! Handlederna blir trötta, fingrarna matta och min hjärna längtar efter kaffe innan jag ens kommit halvvägs (okej, min hjärna längtar alltid efter kaffe). Men nu ska du få veta allt underbart som skett i mitt lilla liv. Jag lovar att göra mitt bästa att skriva allt så kort som möjligt.

Vi får väl se hur det går.

Roliga underbarhet nummer ett:

Jag och älskling hade köpt pizza (vänta, det roliga kommer) och jag hade ågren över hur mycket pengar vi slängt på att inte laga mat. Ibland blir jag nojig över underliga saker, ibland blir jag nojig över idiotiska saker och ibland är jag bara nojig klart slut. Denna gång var Christoffer däremot också orolig. Han tog tag i mig med skakande händer, ruskade mig så håret flänge och skrek vad har vi gjort?! Nu har vi inte pengar till räkningarna! Nu kommer London svälta ihjäl och vi måste använda hans päls som värme för elen kommer stängas av och vi kommer frysa till döds!

Okej okej, i verkligehten sa han: Kan du inte kolla ditt konto och se hur mycket pengar vi har kvar?

Så jag tog upp mobilen (stressad efter att i min alternativa värld sett Christoffer bryta samman) (och sett London glo anklagande på mig medan han tvätta pälsen) och såg till min förvåning väldigt många siffror. Jag hade räknat med ett par hundralappar. Nu var det över 18000 kronor.

Vad gör man då? Jag vet inte vad en normal människa hade gjort, men jag skakade telefonen som om den vore en skallra och försökte gömma den för Christoffer. Det var uppenbart att några siffror ramlat in på mitt konto av misstag och jag behövde bara ruska rätt allt. Eller att jag gått in på fel konto. Eller kanske... kanske kanske kanske hade mer försäkringspengar kommit in.

Saken är den att min mamma insisterat på skicka in fler papper till hennes försäkringsbolag, där jag varit försäkrad innan jag blev sjuk. Och vi fick ut en härlig summa samma år som jag och Christoffer blev tillsammans. Eftersom jag blivit sämre sedan dess fick hon för sig att jag kunde få mer pengar. Vilket lät lika troligt för mig som att London en dag skulle komma in i vardagsrummet på ryggen på en talande gris som presenterar sig som Herr Trynolf och frågar om han får bo här hos oss.
Hon hade däremot rätt och helt plötsligt satt vi med pengar som vi aldrig kunnat drömma om. I samma stund som vi kommit fram till att vi skulle ta vårt första skrämmande lån så att vi kunde ha en bra tv. En tv som passade in i 2000-talet. Samtidigt som min laptop med jämna mellanrum ryckte på axlarna och däckade när den själv tyckte det var passande. Ja, helt plötsligt kunde vi unna oss saker. 

Så just nu skriver jag på min nya laptop, som jag härmed döper till Belly (osäker på varför) och på tv-bänken står vår nya platt-tv. I köket vårt runda snygga bord. Sånt vi velat köpa men haft på "så-fort-vi-sparat-klart" listan. Bland annat är detta saker som vi kunnat unna oss, som en belöning för lite av det jävliga vi gått igenom de här åren. Och det kändes fantastiskt! Overkligt och skrämmande (att helt plötsligt beställa en tv och en laptop samma kväll!) men härligt!

Jag kan ha unnat mig lite nagellacks saker också... kanske...

Roliga underbarhet nummer två:

Det finns en butik på torget här i Uddevalla med tyger, garner, hemdekorationer och en massa härligheter. Den affären brukar jag dra med mig folk till och bara luddra runt i med fånigt flin på läpparna. Jag älskar det stället, att det också blivit fyllt med söta ugglor för ju inte saken sämre.
Så med fjärliar i magen gick jag in och frågade om jag fick arbetsträna där. Och efter några få samtal så har jag nu gjort två dagar på min nya praktik! Och jag älskar det!
Chefen är förstående och härlig, jag får gå där i två timmar och rätta till tyger, lära mig om nya redskap och nålar och band. Att organisera vackra saker, finns det något bättre? Nu ska jag bara lära mig att göra allt i lugn och ro, inte allt på en gång. Jag pressar mig tills jag får jätte ont, men har börjat bli bättre redan efter andra dagen. Jag får inte glömma att min kropp inte är lika pigg som min skalle. Jag får träna träna träna på att arbeta.

Det är här vi är nu. Jag har ett hem jag älskar, nya tapeter i sovrummet, en praktik jag stortrivs i, en sambo jag dyrkar, en säregen ljuvlig katt (som äter som en häst) och min famj nära. Livet är härligt, nej mer än härligt, det är roligt och underbart!

Mina naglar är min besatthet

Jag är besatt av Nail Art just nu. Jag drömmer om hur jag filar mina klor, varje gång jag är i en affär dras blicken till de där fina små flaskorna som fullkomligt ylar köööööööp miiiiiig snääääällaaaaaa! Jag skrev om det i ett tidigare inlägg, och nu är det dags att gå djupare in på hur pass besatt jag är.

September var den månad jag gjorde min första nagelutmaning, en ny design för varje dag. Och vid min stortå vad roligt det var! Man följde en lista, första dagen skulle designen vara röd, andra dagen blå och så vidare. Eftersom detta upptar så mycket av min hjärna ska jag härmed överösa er med bilder från min utmaning och andra designer. Hoppas ni tycker om det, i alla fall några procent lika mycket som jag gör.

Berätta gärna vilken som är just DIN favorit.