13 maj 2010

Så rädd men hoppfull


Det är dags att jag berättar mina motsägelsefulla känslor och tankar inför Endo Centrum besöket nästa vecka. Först ska jag understryka att jag är ofantligt tacksam över att ha fått tid för både läkarbesök och magnetröntgen samma dag. Jag är ännu mer tacksam att mina besök är så snart.

Jag är överlycklig. Tro mig, jag är det verkligen. Men jag är också livrädd.

Det är svårt att beskriva hur tankar och känslor snurrar runt inuti mig. Christoffer har fått mig sätta ord på min oro och jag kan se på hans ansiktsuttryck att jag inte är logisk. Tänk om känslor kunde vara mer logiska, hur skönt hade det inte varit?

Jag ska försöka förklara vad som skrämmer mig så. Det finns flera olika skräckscenarion som ploppar upp i mitt huvud då jag minst anar det. Det ena är att gynekologen kommer att säga att jag faktiskt inte har Endometrios och plötsligt står jag diagnoslös igen, vilsen utan att veta vart jag ska vända mig. Att inte veta, är det som har gjort mig mest förtvivlad.

Nästa scenario är att läkaren tar mina smärtstillande. Jag vet inte varför en expert på Endometrios skulle komma fram till att jag ska klara mig på Ipren. Men som sagt, min rädsla är inte logisk. Den är baserad på tidigare erfarenheter. Och tidigare har mina läkare antingen tryckt på mig Oxynorm eller tagit all smärtlindring jag har och fnysande kalla mig narkoman.

Tredje scenariot är att han inte sätter mig på någon ny behandling. Att Orgametrilen, som jag tar nu, är den ultimata medicinen jag kan ta även då jag inte har en fungerande vardag på dem.

Detta är nog det som skrämmer mig mest. Att jag ska komma till Endometrios centrum och inte få någon hjälp. Att jag inte ska få en fysiskt friskare vardag än såhär. Att inte bli trodd. Jag tror tyvärr att de läkare som påstått att det sitter i mitt huvud, de som gett mig diagnosen och sedan tagit bort den igen, påverkat mig mer än de läkare som faktiskt hjälpt mig.

Christoffer hjälper mig att hamna på rätt tankespår igen. Vi vet att jag har endometrios, annars hade inte hormonerna gjort sån skillnad och faktiskt lagat mig en gång tidigare. Även då de inte gör mig helt smärtfri så har jag betydligt mindre ont med dem än utan dem.

Jag ska träffa experter på sjukdomen och som Christoffer sa: ”Jag och du kan jätte mycket om Endo efter allt Googlande och letande efter svar. Men ändå vet vi inte ens hälften så mycket som den läkaren vi ska till. Han vet exakt hur vi ska gå tillväga, du är inte menad att komma dit med en lösning, det är hans jobb.”

Han är smart min älskling. Många gånger är han mitt förnuft då mina känslor tar över helt. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle orka med allt det här om det inte var för honom.

Jag måste helt enkelt lära mig att släppa kontrollen över saker som jag inte är menad att kontrollera. Det är väldigt skrämmande att acceptera men jag kan faktiskt inte göra något mer nu. Jag har gjort min del och nu är min enda uppgift att vara i Endometrios centrums väntrum den 18:e Maj.

När jag var som mest bekymrad försökte jag förklara för Christoffer hur det kändes.

”Det är som då man spelar Super Mario Bros och inte har några liv kvar. Man kommer till den sista stora Bossen och man är så rädd att inte kunna slå den.”

Svaret blev då:

”Men du tänker ju helt fel! Se det som att du är Super Mario och hittar den största härligaste extra livs svampen i hela spelet!”

Jag ska erkänna att detta är väldigt spel-nördigt men varför inte, Endo är inte så jävla hippt heller!

(För mamma, eller alla andra från stenåldern som aldrig spelat Super Mario Bros, har jag här en helt annat liknelse. Bara så att ni inte känner er utanför! )

”Det är som då du var tonåring och du gjorde upp eld för att laga mat. Det börjar regna och du är jätte rädd att det inte kommer bli någon middag. Antagligen svälter ni ihjäl hela bunten.”

Svaret blir då:

”Men du tänker ju helt fel! Nu när det regnar betyder ju det att det är slut på den 300 åriga torkan och nu kan du ju odla potatis och annats grönt! Sen kan du ju också göra upp eld under ett träd eller i din grotta, dumhuvud.”

Så nu är alla med på tåget. Tåget till Uppsala. Fast vi ska åka bil.

4 kommentarer:

mammma sa...

Kära älskade unge!! När t.o.m pappa är nervös så är det inte svårt att förstå hur du känner.Det är ju så att spec, den sista fitt jäveln (du vet vem) inte direkt stärkte ditt självförtroende.Sen tack gode gud för din styrka även när du är svag och att ni två har funnit varandra.Jag är alldeles för nevrotisk för att ens kunna stötta en hundra del.Jag är glad att jag ens får följa med!!! Sen är jag faktiskt inte från stenåldern ,jag bara ser ut så.Tänk på att den doktorn du får vill jobba med detta och att det finns inget annat det kan vara.Tro mig jag har läst om jordens alla sjukdommar .Tyfis är det inte. Tack för att jag får åka med på tåget och jag ska spele lugn som en filbunke. Favo mammma

Sanna Elina sa...

Det är klart att du tagit hårdare när läkarna inte hjälpt dig, jag tror alltid man tar ett nederlag hårdare än en vinst för det, speciellt i ditt fall, gör jävligt ont.

Hur som helst, du ska åka till ENDOMETRIOSKLINIKEN, inte gyn på ett ställe där kärringa Eden jobbar.

Allt kommer att bli bättre på ett eller annat sätt och jag tror verkligen att du kommer få din fungerande vardag tillbaks snart :)

puss puss

Elin Sandman sa...

Tack bada tva!!

Ni ar sa super gulliga som peppar mig och hjalper mig tanka ratt!!

Manga manga kramar

Elin

Sandman sa...

Det kommer bli sa javla bast i Uppsala baben! SA JAVLA BAST!!!