Rullstolsbunden i en Ark

(Mitt internet har krånglat så jag har inte haft någon kontakt med bloggen på alldeles för lång tid. Jag har verkligen saknat att skriva här. Nu kommer äntligen en uppdatering, den är lite gammal men jag hoppas du gillar den i alla fall!)

Sköldpaddor som pussas, röda pandor som sover högt uppe i trän, grodor som är stora som gamle karlars nävar, renar som ser ut som John Travolta, vargar som lockar stockholmare till sig likt bin till socker och en väldigt konstig järv som gallopera som en tusenfoting. Allt detta såg jag fram emot så mycket i måndags kväll att jag ivrigt vaggade fram och tillbaka mellan garderoberna och vardagsrummet medan jag packade och förberedde allt. Som då man var liten och skulle till Liseberg la jag fram kläder vid fotändan av sängen innan vi la oss för att sova. Och precis som på julafton var det väldigt svårt att somna.

Antagligen var jag och två åriga Jonathan lika exhalterade över vår stora äventyrs dag på Nordens Ark.

Jag och mitt livs kärlek Christoffer har inte kunnat göra heldags utflykter på väldigt länge så denna resan kändes som en jätte stor härlig fläkt i ett kvavt rum. Vi är väldigt spontana människor som behöver små äventyr. Att Endon varit så tuff de senaste veckorna har varit en gnutta frustrerande. Nordens Ark kändes som en lyxkryssning genom Karibien.

Mamma och pappa planerade denna storslagna upplevelse och då hon berättade om sin plan blev jag direkt nedslagen. Det finns inte en chans att jag fixar att gå runt mer en en timma åt gången. Och som det ser ut nu tar det lång tid innan smärtan lugnar sig, framför allt om jag har överansträngt mig.

Men så kom hon med en oväntad lösning på mitt problem. En rullstol.

Min första reaktion var att det var ju fullkomligt tokigt. Jag kan ju röra benen, jag kan gå, jag har ingen rätt att sätta mig i en rullstol och bli knuffad överallt. Tänk om en ”riktig” rullstolsbunden ser mig, de kommer ju direkt se att jag är en faker! Det kändes idiotiskt. Men jag lovade att överväga det.

När jag pratade med Christoffer hade jag redan börjat smälta iden. Då han påminde mig om de yttepytte små rådjuren och den röda pandan visste jag att jag var tvungen att se dem.

Vi kom fram till Nordens Ark och det var härlig varmt och alla var på gott humör. Redan efter vi kom innanför grinden var ryggen helt galen och jag satt i rullstolen och visste inte vad jag skulle göra med benen. Skulle jag låtsas att jag inte kunde röra dem? Borde jag sitta blickstilla? Blir inte jag väldigt tungt att knuffa runt på?

Men då Endon verkligen kickade igång var det helt klart värt blickarna man fick (en unge stirrade så mycket att jag var orolig att hans ögon skulle ramla ut) (till och med vuxna agerar lite underligt runt en person i rullstol, antingen finns man inte riktigt eller så flinar de konstigt och sorgset).

Jag hade det verkligen jätte kul och det var så skönt att sätta sig ner då jag inte klarade av att röra mig mer. Naturligtvis gick jag så mycket som jag orkade, i många omgångar, men jag hade aldrig fått se järven, den stirrande ungen eller John Travolta renen om det inte var för min mammas plan.