En gnutta frustration

Det där brevet styr mitt liv. Det enda som ideligen ligger och pyr i min hjärna är brevet. Jag blir ovanligt allert och flyger upp direkt då jag hör det där dunset ute i hallen. Jag har till och med börjat stirra ondskefullt på brevbäraren då hon misslyckats att ge mig rätt post. Med andra ord börjar jag bli lite lätt frustrerad.

Jag är inte känd för mitt tålamod och Endon har tvingat mig att jobba på den bristen. Men efter att ha ihärdigt inväntat läkarbesök efter läkarbesök och det enda som står emellan mig och en behandling är ett ytte pytte litet brev så har tålamodet helt tagit slut. Sista droppen. Bägaren är tom. Snipp snapp slut. Alla vägar leder till Rom. Det är inte du, det är jag. The End. Jag vill helt enkelt inte ha det så här mer!

Jag vill ha mitt brev och jag vill ha det nu! Inte imorgon utan nu! Det ska ramla in genom mitt vardagsrums fönster och landa i mitt knä för att också öppna sig automatiskt. Eller så hade jag bara blivit glad om jag helt enkelt fick ett svar innan jag tappar förståndet.

Det handlar egentligen inte om ett brev i sig. Det handlar om att Endo-värken eskalerar och jag börjar få det svårt att göra saker jag tidigare kunde. Promenader ner på stan, följa med till Torp eller bara göra en tvätt är mig övermäktiga. Jag får mer ont och jag blir frustrerad på att det finns en lösning så nära som kan vända på förloppet. Smärta är frustrerande, alla ni med dundrande förkylning just nu vet hur knepig i huvudet man blir om man haft ont ett tag. Ibland klarar jag röra på mig, ibland inte. Luriga jävla Endo.

Sen tar inte Tiparolen som den ska. Det är ju rätt så logiskt eftersom jag har mer ont än tidigare. Naturligtvis har det blivit enklare då jag kan ta tabletterna tätare och fler men samtidigt kommer attackerna så snabbt att jag inte alltid hinner medicinera dem i tid. Mornarna är också fortfarande löjliga, med mitt dåliga morgonhumör och samtidigt spökar Endon som Laban.

Detta leder till att jag inte kan göra det jag vill då jag vill (vilket varit mitt ständiga problem) och jag blir tokigt rastlös. Endon styr min dag med en hjärnhand (eller livmodershand kanske det skulle heta) och nu har den mer kontroll än tidigare. Det innebär tyvärr också att jag får det väldigt svårt att planera saker och ting. Det enda jag vet, så som min vardag ser ut nu, är att jag måste vila varje morgon. Sedan kan jag röra mig ungefär två timmar och sedan måste jag ligga igen. Senkväll brukar bli sig aningen bättre, men då är jag så trött och groggy på Tiparolen att jag knappt är förmögen att göra något vettigt. Har jag haft ont hela dagen blir jag väldans trött efter den persen också.

Jag blev så otroligt ledsen då jag och Christoffer fick se sanningen i vitögat att vi inte kan åka på hans mosters sextioårs födelsedags kalas. Det är för långt att åka och det gör fruktansvärt ont att åka bil då det krampar och svanken vrider sig. Hade hoppats att tankekraft skulle hjälpa mig få en paus i Endon om bara för en dag. Det gör mig också frustrerad.

Sedan tar min frustration ut sig på helt andra saker. Som bankmannen på Swedbank som tog emot oss då vi behövde nya bankkonto utdrag. Han var hånande, fånig, maktgalen och helt menlös. Men ändå låg jag i bilen på parkeringen vid Willys och muttrande funderade ut bra svar jag hade kunnat ge honom. Och Christoffer hade blivit stolt. Och alla hade applåderat. Han hade bett om ursäkt och vi hade fått 100 000 kronor som ursäkt från banken. Fast mest skällde jag bara.

Mest blir jag ändå frustrerad på min frustration. Jag vet att ingenting blir bättre av att jag stressar upp mig och blir upprörd. Brevet kommer inte fortare bara för att jag vaktar brevinkastet. Jag kan inte styra över min vardag just nu men jag vet att jag kan göra det bästa jag kan utav situationen. Men ändå tappar jag fattningen ibland och vill bara skrika rakt ut. Fast skrik och gap gör ju inget bättre... Coca Cola light däremot och en puss från Christoffer lindrar en hel del.

Imorgon är en ny dag och jag ska göra mitt bästa att inte strypa brevbäraren.