"Jag tror inte på mensvärk"

Precis som de flesta kvinnor med Endometrios började mina problem då jag haft min mens i ett par år.

Det gjorde så ont att jag låg i fosterställning, klättrade på väggarna och gick knappt att komma i kontakt med. Jag trodde att det var så det var att vara kvinna, vissa har ingen mensvärk och andra har det som mig eller värre (jag har alltid varit glad att jag inte är en av de stackarna kräks). Att ta ledigt ett par dagar från skolan varje månad var inget konstigt för mig. Jag klagade inte men om jag ska vara ärlig såg jag verkligen fram emot klimakteriet.

Mens började bli en skräckliknande upplevelser. De jag såg de första dropparna blod stannade hjärtat och jag började frebrilt leta efter värktabletter. Paniken kunde liknas vid att veta att man ska föda en jätte stor flodhästbebis när som helst och ingen kan eller vill förhindra det, alla står istället och nickade ler och kallar ”naturligt”, att det är detta som är "att vara kvinna”.

Jag hade en någolunda jämn mens men eftersom jag fick så in i helvete ont förträngde jag ofta vilken dag jag skulle uppleva mensvärken igen. Ibland hade jag otur och då kom den lite som den själv ville.
Ungefär som då jag besökte Ullared för första gången och hade inga värktabletter med mig. Jag blev skjutsad genom hela affären sittandes i en rullstol med min kompis Ann som sällskap. En vakt tjöt som en galning: ”Flytta er!!! Akta er!!! Vi måste förbi!!”.

Folk vände sig om och stirrade och jag försökte sjunka djupare ner i stolen. En av vakterna klappade mig på axeln och sa om och om igen att allt skulle bli bra. Klart det skulle bli bra, jag var inte döende, det gjorde bara så ont att jag borde vara död när som helst. Jag hoppades innerligt att den godhjärtade drama vakten inte skulle skrika: ”Hon har mens!! Hon blöder!! Flytta er, hon har mensvärk ser ni väl!!”.
Inte ofta man ser någon ta sitt jobb på så stort allvar. Jag fick en taxi som körde till närmsta sjukhus och närmsta morfinspruta. Jag besökte inte Ullared igen på sju år. Ullared sög.

Allehanda saker har hänt, fast mindre dramatiska, som då min pappa fått avbryta en arbetsdag för att hämta mig i skolan medans min bästis Linda satt och klappade på mig istället för att gå till nästa lektion. Jag kommer så väl ihåg att hon sa: ”Du ska inte behöva ha det så här. Det här är inte normalt.”

Efter mycket funderande kom jag fram till att hon (och många andra som rynkat näsan åt min hysteriska drama queen mens) hade rätt, jag kunde inte ha det så här längre. Så jag började testa olika p-piller i hopp om att de skulle göra ”lingonveckan” mer acceptabel. Först blev det Trionetta. Men istället för en enklare tillvaro, där jag kunde trycka i mig en liten Ipren då det gjorde ont, så kände jag fysiskt ingen skillnad alls. Det som däremot hände var att jag blev väldigt ledsen. Och då menar jag PMS gånger hundra: Ledsen.

Som till exempel då jag satt framför Oprah och dagens program handlade om en väldigt överviktig tant som kämpade med att gå ner i vikt. Hennes största problem var att hon inte kunde åka berg-och-dal-bana med sin son. Det var så sorgligt. Jag grät så jag knappt kunde andas då de visade hur hon försökte klämma sig in i den trånga sitsen. Och det blev värre. Den gjorde en uppdatering om och hon hade gått ner i vikt! När de visade hur hon åkte runt runt med sin son, som såg måttligt uttråkad ut, grät jag som då Simbas pappa dog. Det var inte vackert.

Min lågpunkt var då jag såg mina fötter i profil och gråtande kom fram till att jag har de fetaste fötter i hela världen och aldrig kunde använda flippflopps igen. Jag måste intyga att detta inte var en ”fin gråt”, du vet den gråten då en ensam liten tår rinner ner för kinden och man ser vackert plågad ut. Jag bölade som en ihopskynklad gris och hulkade värre än Hulken samtidigt som det kändes som att min värld hade blivit förstörd. Hur hade jag kunnat missa de där gigantiska fettklumparna till fötter?

Tillsist fick jag en gynekolog som tog mina problem på allvar och gav mig mini-pillrena Cerazette och en låg dos antidepressiva för att balansera upp mina feta fötter. Snart försvann min mens helt (och kom inte tillbaka förrän Endon verkligen satte igång) och jag var mig själv igen.

Efter detta slapp jag hade ont varje månad. Jag slapp lingon helt och hållet. Det var väldigt skönt och nästan overkligt tills jag vande mig och det blev naturligt.

Mensvärk, och då menar jag den där grisigt hemska mensvärken som påverkar ens vardag, är den vanligaste symptomen på Endo. Hade jag fått rätt behandling då jag sökte hjälpt från början hade jag antagligen inte haft kronisk värk nu. Det är därför mensvärk ska behandlas. Det är inte normalt och det sitter absolut inte i ditt huvud!

Det är så konstigt, då det kommer till mensvärk, för man får oftast höra att man ”bara” har mensvärk. En tjej med Endo hade förklarat sin sjukdom och fått svaret: ”Jaha, det är bara mensvärk alltså?” Jag har till och med fått höra att ”Jag tror inte på mensvärk, för jag har ju aldrig haft det.”

Jag skulle kunna förklara en svår mensvärk så här: De som har haft migrän säger att det inte är huvudvärk, det är så mycket värre än huvudvärk att de inte går att jämföras. En annan Endo tjej har kallat sin smärta som ”Migrän i magen”. Det är inte magont. Det är som då man får kramp i foten fast det sitter i hela nederdelen av buken istället. Och det släpper inte.

Så kom ihåg, att ha en mensvärk som stör ditt liv, är inte naturlig. Det är inte meningen att man ska härda och vara tacksam för att "kroppen faktiskt fungerar”. Tänk om det hade varit männen som blött ur sin penis och krampat och plågats en gång i månaden, hur hade sjukvården sett ut då tror ni? Jag tror i alla fall att bindor och p-piller hade varit gratis (appropå ingenting).

Så mer sjukvård till mensvärkande medsystrar.

Sjukvård och en jäkla massa glass och laktris!