Räddninspatrullen

Det är många faktorer i mitt liv som gör att jag inte blir nere av att kämpa med Endon varje dag. Jag har nämnt min underbara Doktor Duktig, som hjälper till med mediciner, Endo kliniken och sjukskrivningar. Jag har socialtanten som fixar så vi kan få ihop det ekonomiskt. Men det verkliga stödet, det som gör att jag är lycklig mitt i Endo-röran, är de speciella människor som är i mitt liv. Detta är en inlägg om dessa personer, för till dem är jag evigt tacksam för att de finns till och är precis som de är.

Min mamma Sirpa och pappa Pether har funnits med sedan allt började (bokstavligt talat, jag ploppade ju ur en av dem) och de har sett hur Endon har trappats upp. Jag vet inte hur många gånger de slängt sig in i sin volvo (oberoende av vilken färg det är på den) som Batman och Robin på uppdrag (av diplomatiska skäl säger jag inte vem som är vem). När jag är ledsen tröstar dem och när jag är sprudlande glad skrattar dem med mig. Mamma gråter av lycka då saker går som vi vill och hon bölar av illska då det kör ihop sig. Pappa har en förmåga att lugna och sansa mig med bara en enda mening, han tänker klart då jag knappt kan tänka. Alltid är de redo att hjälpa till, bara vi ber dem (ibland lite oftare). Lyckliga som troll i urskogen körde de mig till Uppsala Endo klinik och lyckades på något underlig vis få det hela att bli som en semesterresa.

Mina bröder Dan, David och Niclas har också alltid varit tillhands. När det varit tungt har jag fått ett samtal eller ett meddelande. Dan hjälpte oss med pengar då det var kärvt och håller sig alltid uppdaterad. David bar mig till toaletten efter min titthålsoperation och höll min hand i väntan på ambulans. Niclas kom körandes som en iller till sjukhuset för att hämta hem oss. De är alltid där och jag vet att jag kan luta mig på dem. Be dem om hjälp. Och för att inte glömma alla godsaker de gett till mig. Jag är lyckligt lottad som har starka, roliga och genom sköna bröder. Sen har de en otroligt sjuk humor som leder till skratt vilket tillfälle som helst.

Jag har fått en extra familj och har en jätte cool svåger, Robin, som direkt har hanterat min Endo perfekt. Han har underlättat då det är tufft och frågat om det är något han undrar. Jag har fått ännu en bror som retar mig för min längd. Sen har jag också svär-mormor och –morfar som är så mysiga som det går. Mormor är en riktig bullbakande, stickande Mormor. De kramas och tar hand om oss.

Mina vänner, som aldrig ger mig dåligt samvete för att jag inte orkar, som gör mig glad, som är så otroligt roliga! Sanna (som också är min släkting, men hon är framförallt min vän) som har piggat upp mig då jag legat i dvala, är så ruskigt rolig, givmild och busig. Hon inspirerar mig.
Mikkiz som gav mig en jätte fin blomma och som alltid är redo att hjälpa. Mikkiz är alltid redo att hjälpa mig med mer information och jag imponeras av hennes styrka. En genomskön människa som hittat en karl som matchar henne perfekt.

Sedan har vi ett, ny-gammalt, par som vi trivs ihop med som foten i ballerinaskon. Linda och Mattias som det är så lätt att prata med. Som lyssnar lika bra. Jag är ovan vid att ha vänner som inte klandrar mig då jag måste ställa in planer i sista stund (Endon är också impulsiv) och jag blev jätte rörd då ni förstår. Mer te ska förbrukas.

Jag har också turen att ha många som läser denna bloggen. Bland annat Ann, Jeanette, Veronicaa, Jennily, moster Seija, kusin Mickaela (jag blir så rörd av att ni följt bloggen sedan den började!) och många Endo-systrar där ute gör att jag inte känner mig ensam även om jag inte orkat ta mig ur lägenheten på evigheter. Jag älskar att ni läser och är så tacksam för att ni gör det.

Sedan min älskade underbara pojkvän Christoffer. Han är mitt allt. Min hjärna kan villa iväg sig på konstiga spår och han har en förmåga att lätt och enkelt lägga den på plats igen. Det finns ingen som kan göra mig så lycklig som han gör genom att bara hålla min hand eller se på mig. Han gör saker för mig som jag inte orkar, som då han tappar upp ett bad (för att lindra min rygg) och lägger sig med mig i bubblorna och håller om mig tills smärtan lättar. Eller hur han påminner mig dagligen ”du har tagit Tiparol, snart släpper det...” och alltid packar ner mina mediciner så fort vi ska lämna lägenheten.

Innan jag blev tillsammans med Christoffer åkte jag alltid ensam på mina läkarbesök (förutom då mamma kunde komma) och jag var van vid att bita ihop och möta gynekologerna på egen hand. Första besöket jag hade då vi hade blivit ihop så tog han ledig från sin praktik. Chockat sa jag att han inte behövde, jag har gått ensam förr och fick så som svar: ”Min flickvän ska till sjukhuset, klart jag ska med.” Jag grät nästan av lycka. Okej, jag grinade. Min första "glad-ledsen" (alltså blir man så glad att man gråter) (riktigt behagligt faktiskt).

Christoffer är en fantastisk människa och jag vet inte hur jag gjort mig förtjänt av honom. När jag får dåligt samvete för att vi inte kan göra något kul påminner han mig om att det är Endons fel. Jag är inte min sjukdom. Jag är helt enkelt hans tjej.

Jag har säkert glömt någon, och om så är fallet skyller jag på Tiparolen (jag är så dåsig), men jag blir så glad för varje läsare jag får till bloggen. Alla kommentarer gör mig helt ivrig. Om jag skulle nämna alla skulle detta bli ett löjligt långt inlägg.

Men ett stort tack till alla som bryr sig, som vill veta mer, som finns där, som läser, ni gör mitt liv enklare. Jag har så många att skratta med. Har personer som kan bli förbannade på skiten då jag inte orkar. Som distraherar mig. Som får mig att känna mig frisk.

Jag trodde alltid att jag var svag om jag bad om hjälp eller visade att jag hade det svårt. Ni har bevisat att det är helt tvärtom.

Tack!