Påminnelse till mig själv:
Om du har ont och behöver distraheras med en film, särskilt då Christoffer sover och du är själv, se för fasiken inte på en skräckis.
Undrar om jag kommer våga somna inatt? Paranormal activity av alla filmer. Nu ligger det spöken och lurar varje tänkbar vrå.
Jag har börjat morgonen i kloakerna.
Okej, må vara en smärre överdrift men jag har vart under diskbänken och skruvat loss avloppsrör. Tänk vad glad man blir då man står vid kaffekokaren vid halv sex och ser hur vattnet fyller vasken.
Fast, om jag ska erkänna en hemlighet, så är det ingenting jämfört att vakna med smärtor. Jag blev till och med lite förundrad av den konstiga orangea klumpen som korkat igen rören. Stor som en morot.
Råd, bli inte så nyfiken på avloppsstopp att du börjar peta och gegga med det. Det är skit äckligt. Tack så mycket tacofärgade fett som ser så lurigt ut!
Dra sen inte en diskborste genom röret så att gegget skvätter runt dig som en vattenspridare. Vidrigt!
Men fortfarande så mycket bättre än att ha ont!
Jag njuter rent av att kunna klaga på vardagssaker som stopp i avlopp och för mycket tvätt. Ett tecken på att jag mår bättre.
Nu sitter jag i soffan med mitt kaffe och tittar på Big Brother reprisen. Inväntar dagens mamma dotter dag. Ska bli roligt att leka med mamma!
Jag hoppas ni alla får en lugn och busig dag!
Jag sitter på bussen. Ska åka ner på stan och ge Christoffer pepp innan hans intervju. Om jag hinner fram i tid.
Har du problem med att lyssna på musik i hörlurar då du sitter på bussen? Just nu kniper jag ihop läpparna och andas i konstigt i skräck att jag ska börja sjunga med i Robyns låt utan att tänka på det. Undrar om mitt flämtande inte är snäppet värre då det sitter en drös ungar runt mig?
I'm gonna loooove you like I neeeever beeen hurt befooor!
Fan nu fastna jag med I-poden i dörren!
Vilken dag jag hade igår!
Vi åkte hem till mina föräldrar för att äntligen kunna umgås. Det var evigheter sen vi var i de Dalslänska skogarna och uggla runt. Min storebror Dan och brorson Jonathan hade redan hunnit före oss så halva familjen var samlad (på något vis gick detta ihop i min matematiskt efterblivna skalle).
Vi grillade, pratade, grillade, umgicks i trädgården och flumma runt. Det var så roligt! Fram med leksakerna och snart kastade vi runt på en freesbie. Då hörde jag Dan säga:
"Hade du trott att du skulle stå här och kasta freesbie, för två år sen?"
Hell to the no. Aldrig. Och ändå tänkte jag inte tanken då jag slängde iväg den platta plast tallriken åt helt fel håll (jag kommer inte bli en freesbie proffs). Det är så kul hur min älskade familj lägger märket till såna saker. Jag och Christoffer tänker liksom inte på det på samma sätt eftersom vi upplever framstegen stegvis. För min fina familj blir skillnaden större. Det är fantastiskt att få såna kommentarer.
En annan sak jag chockades av igår var då vi var samlade i soffan och jag kom på att jag umgåtts med dem hela dagen. Inte en enda gång var jag tvungen att lägga mig i mammas och pappas rum för att vårda ryggen. Fan, jag packa inte ens upp värmedynan!
Jag har verkligen kunnat umgås med min familj. Prata med Dan, se på roliga sjuka klipp och lyssna på bra musik. Tjattra med mamma och pappa. Och leka med Jonathan, så som jag velat med inte orkat förut.
Detta var min första riktiga vårdag och precis som naturen känns det som att jag vaknar till liv igen. 2012 är fanimej året allt kommer fixa sig, jag känner det!
Doktor Duktig har än en gång bevisat att han är värdig sitt namn. Och än en gång har jag bevisat att det är svårt att lära en läkarrädd tjej att inte ha hjärtklappning innan ett doktorsbesök. Idag var jag galet orolig för allt och alla. Som tur är fick jag skjuts till vårdcentralen av min storebror Dan och hans son Jonathan (det var Dan som körde). Då vi gick igenom de automatiska dörrarna ylade Jonte glatt "Älin, mitt bajs är alldeles rosa och luktar gott!" Det var fantastiskt underhållande och distraherande må jag säga. Jag är så glad att de var med, de gjorde en nervig stund riktigt kul.
Sen satt jag där i rummet med Doktor Duktig och oron försvann direkt. Jag babbla hål i hans huvud som vanligt. Men till min stora glädje fick jag veta att Duktig bokat in ett möte med ett rehabteam som ska värdera mig och hur vi ska gå vidare. Det känns verkligen toppen! Jag behöver hjälp med vart jag ska och när jag ska!
Doktor Duktig sa också att jag inte ska oroa mig över min förra månad. Att jag kommer ha stunder då det gör mer ont igen men det blir lätt så. Det kändes så skönt att få det bekräftat.
Nej nu ska jag fira detta med lite mer bubbelvatten innan jag däckar bredvid den coolaste mannen i världen (ja Christoffer jag menar dig så klart).
Nu jäklar kommer inläggen bli fler men antagligen snäppet kortare. Äntligen har jag klivit in i android världen och kan nu blogga via mobilen. Vi får hoppas att jag kommer dela mer av min vardag med hjälp av denna grejimoj.
De senaste fyra dagarna har livet kommit tillbaka till mig. Den senaste sprutan har varit fantastisk och gjort sitt jobb (som sig bör). Månaden innan fick jag en jävla slapptask till spruta som bara jävlades. Den va som en Big Brother medlem som söp, trasha och hånade min stackars kropp.
Men nu har energin kommit tillbaka och jag gör hela tiden mer än min kropp orkar. Fast jag får inte alls lika ont av det som förut. Istället har jag.... Håll i er nu.... Wait for it.... TRÄNINGSVÄRK! Fy fasiken va underbart!
Nu ska jag städa ihop med min älskling och det ska bli så himla kul. Vårstäd here I come (för att va lite svengelsk som ungdomarna där ute).M
