TV-Shop är i maskopi med Endon

Fick en träningsmaskin av min morfar, Seppo. Han ville inte ha den längre. Efter snart två år med kronisk värk har jag tillbringat pinsamt många nätter fixerad vid TV-shop. Jag har velat ha allt från ”Proactive” mot finnar, minderalsminket "Sheer Cover" som ”får mig att se ut som en filmstjärna” , ångstrykjärnet "Tobi" som kan platta ut gardinerna utan att ta ner dem (även då jag aldrig strykit mina gardiner i hela mitt liv) och sist men inte minst Trampträningsmaskinen som kommer få mig så platt, muskulös, lycklig, frisk, vacker och solbränd (?) att alla kommer vända sig om efter mig som om jag var en enhörning som trippa ner för kungsgatan. Och nu fick jag den. Bara så där.

Jag testade den första dagen. Tog ut mig och låg sen och tittade på TV-shop i tre dagar tills jag var någorlunda rörlig igen.

Men jag hade en ny plan! Om jag bara använde den en stund och slutade innan det gjorde ont så kunde det kompensera för de dagar då jag inte klarade av att promenera långt. Så i förrgår stod jag där och trampade och drog i handtagen igen. Svetten flöt och jag var glad som ett troll på trollkalas.

Men redan på kvällen kändes det inte rätt. Endon var stygg. Värst blev det under natten och morgonen då jag vaknade om och om igen. Smärtan var så retsam att jag drömde att jag födde barn. Imorse vaknade jag vid halv åtta och var så trött efter en flaxig natt. Det var då jag fick acceptera att jag helt enkelt måste hålla mig borta från ”hård” träning tills jag kommer till smärtkliniken och förhoppningsvis en sjukgymnast.

TV-shop är fortfarande där och lockar med sina guldskimmrande varor och alldeles för glada ansikten. Trampmaskinen står i sovrummet, i skammvrån.

Kanske borde försöka få tag på det där ångstrykjärnet istället? Har aldrig sett det förut, men våra gardiner är faktiskt väldigt väldigt skrynkliga.

Smärtbrev och "kreativa" projekt

Nu jäklar händer det saker! Jag fick en stor bunt med papper från smärtbehandlingsenheten (som var det korrekta namnet) i Uddevalla idag. Detta brevet kom fort som en torpet riktad mot en rysk ubåt. Istället för snigelbrevet från Uppsala som jag antagligen aldrig kommer att få.

Det första som står är: ”Följebrev” (låter toppen bra!). Rent citerat står sen följande:

”Vi skulle uppskatta om Du kan svara på bifogat frågeformulär och tillåtelse att rekvidera journalkopior från andra vårdinrättningar. ..”

I ett senare papper förklarar de att de vill ha dessa journaler för att kunna ”göra en så god bedömning som möjligt”. Det låter väldigt lovande!

Jag har en vecka på mig att ha det skickat. Det är underbart att något händer så fort! Och att de vill att jag ska skynda mig gör mig helt salig. Först ska jag markera på en manlig (hm..) tecknad kropp var jag har ont. Alltså kan de tro att jag har ont i testiklarna om jag råkar slinta med pennan lite. Stort ansvar ligger på mina axlar.

Sen ska jag förklara min smärta mer tydligt. Kort historia om hur det började och sen mer ingående information. Frågor som:

Hur påverkas din smärta av värme? Lindras? Oförändrad? Förvärras? Vet ej?

Hur blir det om du sitter upp i 15 minuter? Lindras? Oförändrad? Förvärras? Vet ej?

Vad tar du för värktabletter?

Vad tror du det är som är fel?

Har du testat akupunktur?

Har du andra symptom förutom smärta, som sockerdrickskänsla?
(Nej, men lite Coca Cola light blir det på fredagar.)

Gillar du långa promenader i skogen och dricka ett glas vin framför en bra film?
(Eller kanske inte just den frågan) (men den hade varit väldigt kul).

Det är faktiskt lite konstigt, jag får lite prestationsångest. Det känns som ett prov som i skolan och jag vill verkligen svara rätt och få MVG. Tvivlar på att dessa frågor har ett ”rätt svar” däremot men det känns väldigt skönt att kunna dubbelkolla allt med Christoffer. Jag har en väldigt effektiv förträngningsförmåga som hade gjort Freud stolt.

Smärtbehandlingsenheten verkar väldigt bra i alla fall!

Annars har Fröken Jävlar Anamma varit i full rulle. Ryggen har inte varit lika käck men jag har försökt att göra sånt jag orkar hemma i lägenheten istället. Så jag har sytt ett överkast. Problemet med hela syprojektet är att jag egentligen inte kan sy.

Det enda jag egentligen har lärt mig är det min syslöjdslärare lärde mig på Valboskolan i högstadiet. Och i ärlighetens namn lyssnade jag inte så mycket i ren protest (jag fick ju varken sy en stor Ior eller en medeltida klänning med guld dekorationer) (eller en dräkt som skulle kunna användas i Xena serien) (eller läderbyxor) (ställde ju inga stora krav) (hade bara en tydlig tyg-vision som aldrig fick utlopp) (ja, jag hade en speciell klädstil vid den åldern).

Men jag hade bestämt mig för att sy ett överkast så jag klippte frenetiskt sönder allt som gick i grått och fyra dagar senare var det klart. Jag är faktiskt riktigt stolt, det tog många timmar och en hel del frustration då jag varit tvungen att ligga i soffan istället för att svära åt symaskinen. Men den blev klar och jag stolt!

Tyvärr råkade jag bli lite väl kreativ och började pynta allt som kom i min väg. Jag får tyvärr bjuda på denna mycket underliga scappade burk som ska stå bredvid min säng. Det är en burk som jag ska lägga mina använda linser i istället för att slänga dem på golvet (vilket jag naturligtvis aldrig skulle göra ändå).Nu har jag alltså en läskigt pimpad alvedonburk som är det första jag ser då jag vaknar på morgonen.
Borde kanske hindra vissa av mina projekt men samtidigt är det så skönt för knoppen att pyssla medan man väntar på att någon ska fixa kroppen! Döm inte min "Godnatt Lins burk" för hårt, jag har alldeles för mycket fritid.

Jävlar Anamma på Liseberg

Äntligen vaknade Fröken Jävlar Anamma till liv igen. Jag har verkligen saknat henne. Hon har funnits där i utkanten då det gällt att pressa mig fysiskt, att göra mer än jag orkar. Men då jag bara fick mer ont av det skämdes hon och gick på semester. Nu är det dags igen och jag känner hur energin sprudlar i mig.

Innan jag hamnade i denna sinnestämning gick jag igenom en ordentlig kraschlandning. En kort men intensiv gråt, ”varför”, "vad ska jag ta mig till", ingen behandling panik, gråt. Men det kändes inte så produktivt så jag ringde Doktor Duktig istället, han har en tendens att ha bra svar på konstiga frågor och så kunde jag ju också dissa Dexofenen (jag är säker på att kamelbajs hade gjort med nytta). Doktor Duktig är tyvärr på semester till slutet av augusti. Och det var då Fröken Jävlar Anamma stod och knackade på dörren.

Det är ju absolut ingen ide att deppa då det bara är destruktivt. Endometrios kliniken lär ju inte känna av mina deppvibbar och ringa mig och erbjuda en behandling. Det var dags att hitta lösningar på Endo-hindren och göra på något oväntat, galet och bara rakt igenom: Skit kul.

Så vi åkte till Liseberg. Egentligen en helt galen sak att ge mig in på men jag vägrade acceptera det. Min släkt från Norrland, mina givmilda föräldrar (som sponsrade oss) (tack igen!), lillebror Niclas och storebror Dan plus go ungen Jonathan hade redan planerat att åka. Även då vi tog beslutet dagen innan vi åkte så var det det närmsta vi kommit ett spontan äventyr på evigheter! Detta belönades med en spontan ”Vi ska åka till Liseberg”-dans och sång. Det var episkt.

Så helt plötsligt satt jag i en flashig röd rullstol med åkturer swishande runt mig och folk gapskrikande av skräck och förtjusning. Det luktade Liserberg. Christoffers breda leende var matchat med mitt. Det kändes overkligt, vi var äntligen på Liseberg tillsammans för första gången!

Den behandling man får på Liseberg som rullstolsburen är helt makalös. Jag kände mig riktigt skamsen först. Det kändes som att jag fuskade. Men alla i mitt sällskap sa att jag aldrig hade klarat av en dag där utan Rullis. Jag hade inte klarat av en halvtimma i kö utan att kollapsa. Utan Rullis hade mitt besök varat två timmar, max.

Så jag och Christoffer fick använda special kön, vilket innebar: Ingen kö alls. Aldrig förr har jag tänkt på var rullstolsbundna tar sig fram till Balder. Eller hur det är tänkt att man ska kunna åka Flume Ridens galna stockar. Jag åkte flera olika roligheter men orkade inte alls lika mycket som jag vanligtvis hade gjort, men det gjorde ingenting. Vi spelade på godishjul och vann till och med en stjärnvinst, giganto Tobleronen, tillsammans med min stora kärlek. Jag njöt av att se mina släktingar bli nerblötade i Kålleradon och se Jonathan stolt åka Cykelturen själv. Framför allt var jag så lycklig att jag kunde vara med. Låter kanske konstigt men sittandes i Rullis med Christoffer klappandes på mig kände jag mig friskare än på länge, jag var delaktig.

En heldag på Liseberg! Jag trodde inte att jag skulle få uppleva det förrän tidigaste nästa sommar. Men tack vare Rullis, Christoffer och mina snälla föräldrar upplevde vi ett makalöst äventyr. Precis då ett äventyr var som mest otroligt och uppskattat. Jag hade det så tokigt roligt!

Denna dagen lärde mig väldigt mycket! Om jag använder Fröken Jävlar Anamma rätt är hon en stor tillgång. Och varför deppa då man kan åkta till Liseberg i en Rullis?

Trött men lycklig i Rullis.

Rehab för chocken

Jag tror att jag är och har varit i chock. Har inte velat ta in allt som hänt. Inte orkat ta tag i saker som borde göras. Har hållit hela Endometrios klinikens svar på en armlängds avstånd för att kunna ta igen mig efter natten utan smärtstillande. Det har känts som om jag varit överbelastad. Behövt tid att samla ny energi och lägga helvetes natten bakom mig.

Jag är inte riktigt klar ännu. Det blir enklare för var dag som går. Börjar till och med känna mig rastlös! Det är ett super bra tecken på att jag snart är igång igen.

Då ska jag prata med Doktor Duktig igen och se vad vi kan hitta på. Och den otroligt sköna tanken som ideligen maler på i bakhuvudet är att medan jag samlar mig kommer jag närmre Smärtenheten (tror att min remiss kommer vara till den mottagning som jag linkat till men är inte säker). Även då det känns hopplöst emellanåt så står jag i varje fall inte still.

Nu ska jag fortsätta min själsliga och kroppsliga behandling med god dricka, snask och (förhoppningsvis) bra film.

För att garantera framgång ska jag gosa med min pojkvän, han är rena hälsopillret

(fast med en mohawk på toppen)

(konstigt piller det hade varit)

(och med vackra ögon som växlar mellan gröna, grå och blå)

(piller med ögon?)

(fasiken vad läskigt det låter)

(vad fel det blev nu)

(Christoffer är som ett livslevande lyckopiller)

(fast inte i pillerform)

(bara för att vara tydlig).

En av de värsta nätter i mitt liv

Låter dramatiskt, jag vet, och det vad det ta mig fan också. Först allt vel med Endokliniken (som jag inte har ork att ens tänka på idag) och sedan problem med mina värkstillande. Man skulle inte kunna tro att en starkare tablett skulle kunna vara så stygg. Trodde att den skulle vara som Alvedon slogan: Om man är stor och stark måste man vara snäll.

Vi tog helt enkelt förgivet att Dexofen skulle vara stor och stark, som sitt syskon Tiparolen.

Dexofenen fungerade inte alls på mig. För första gången på väldigt länge fick jag uppleva exakt hur ont jag har utan medicin som stillar. Eller så har jag det ännu ondare och Dexofenen lugnande det något, jag vet inte riktigt. Det enda jag vet är att jag hade det så fruktansvärt ont igår kväll och natt. Det var första gången jag varit på gränsen till panikångest en hel natt.

Kortfattat så älskar jag mina trogna Tiparol. Även om de inte tar bort all smärta jämt så gör de otrolig nytta! Tack vare dem kan jag ligga här nu, helt stilla och se på piss dålig TV.

Men vad jag hade gjort utan min underbara Christoffer, det vet jag absolut inte! Han fick kämpa som ett djur för att distrahera mig eller ens kunna komma i kontakt med mig. Han är den starkaste, mest godhjärtade och underbara människa som finns! Att jag har fått denna perfekta man gör att mitt liv, även med dumma Endo, är fantastiskt.

Sen har jag också min härliga familj som jag kan ringa när som helst. Det känns väldigt bra att veta att de kan hjälpa oss med saker idag. Nu har jag ju också min underbara släkt från Norrland här! Men jag tror att jag ska fixa till mig innan jag träffar dem. Just nu ser jag ut som om jag inte ens hört talas om en dusch.

Känns som att jag blivit överkörd av en lastbil. En stor, fet lastbil med horn och huggtänder. Visst är det förjävligt då det händer?

Diagnos “Okänd”

Har du någonsin haft en riktig magkänsla att en viss sak ska hända? Jag hade en väldigt ihärdig sån då det gällde mitt brev från Uppsala. Men det kändes så ologiskt, det var säkert mina hjärnspöken som var igång igen. Ibland är det verkligen inte kul att kunna säga: ”vad var det jag sa?”

Jag vet inte hur tydlig jag har varit hittills med att jag faktiskt inte har en diagnos än. Eller om jag ska ge en riktig bild av det hela så har jag fått diagnosen Endometrios ungefär åtta gånger men det är aldrig någon som har kunnat bevisa det. Jag antar att min Endo är väldigt blyg. Eller helt enkelt yttepytte liten. Eller i livmodern. Eller eller eller.

Det är ändå fakta som har lett till att jag, alla runtomkring mig och min Doktor Duktig vet att det är Endo som jag har. Så gott som alla symptom stämmer in. Jag har en sjukdomshistoria som stämmer. Samtidigt har en hormonbehandling gjort mig "frisk" för fem år sedan. Men det enda problemet är att Endons fula nylle aldrig synts på någon undersökning.

Idag pratade jag med min underbara Doktor Duktig och blev sittandes chockad med luren i handen efteråt. Min magkänsla hade haft löjligt rätt och det kändes inte alls bra. Det kändes konstigt. Helt fel.

Endometrios kliniken vill inte hjälpa mig. Brevet jag väntat på som en idiot har inte kommit till mig men min doktor har de kontaktat. De hittade inga Endo-härdar på min magnetröntgen och kan därför inte ”gå vidare med behandling”. Jag fattade verkligen ingenting, Endo-doktorn sa till och med att man ”inte kan se allt” på en sån undersökning och att Endo kan finnas i livmodern. Men eftersom de inte ser den gör de ingenting. Jag har uppenbara ”smärtcentrum” i underlivet och svår smärta (och all annan symptom) men tydligen räckte inte det som bevis.

Jag kan väl ändå inte vara den enda kvinnan som har Endo som inte går att se med blotta ögat?

För att få lite extra råd har jag mailat Endometriosföreningen för att se deras åsikt av det hela.

Det som gjorde att jag inte bröt ihop av denna information var att min fantastiska läkare Doktor Duktig direkt sa att han ska skicka mig till en ”smärtenhet”. Han vill göra allt för att jag ska bli smärtfri och det ger mig hopp. För första gången blir jag inte helt övergiven av min läkare då jag börjar bli extra ”krånglig” att laga.

Han skrev också ut Dexofen mot den tilltagande smärtan för att testa om den fungerar bättre än Tiparol.

Jag vet egentligen inte riktigt hur jag ska känna eller göra just nu, den behandling som jag längtat så efter är inte påväg. Blir bara mer och mer förbannad ju mer jag tänker på det. Att få rätt vård i Sverige är verkligen inte självklart.

Endo nerver gör det tuffare

Det är dags att acceptera läget. Mina värktabletter funkar inte alls bra längre.

Jag har försökt att inte se illavarslande tecknen men nu är det så uppenbart som om en dinosaurie satt på mitt huvud. Det är svårt att ignorera en dinosaurie på knoppen. Doktor Duktig sa att jag skulle ringa honom om jag behövde mer hjälp med medicineringen. Det är helt enkelt dags nu.

Visst känner jag en viss förbättring smärtmässigt, ska inte dissa Tiparolen helt, då de fungerar så fungerar de verkligen. Men det tar inte lång tid innan min gång blir en vaggande flodhästs eller jag står ihopvikt över min egen mage som en mänsklig bok. Det gör ont igen.

Fosterställning, värmedyna och frustration är fortfarande en stor del av min vardag.
Jag ska erkänna att det faktiskt är en aning irriterande nu, som en mega stor fluga som sätter sig i ens nylle då man försöker sova. Oftast kan jag inte åka för långt hemifrån och det känns konstigt då jag och Christoffer kommer på att jag inte haft en smärtfri dag sedan December. Men det ska det bli ändring på! Det är ju min och Doktor Duktigs plan! Endo arbetar verkligen inte bra i grupp, den borde gå en kurs i samarbete.

Det största problemet med smärtlindringen är att jag har flera olika former av ont men det är framför allt en som inte går att medicinera bort. Jätte konstigt tyckte jag i morse. Nu vet jag bättre. Det onta gör ont högre upp i magen och hugger och är en riktigt skarp smärta, en sådan som får en att kippa efter andan och tappa förståndet. Tiparolen funkar inte och då gäller det att använda sig av ”happy thoughts” och distraheras så gott det går.

Denna skarpa smärta kommer lite hipp som happt. Ibland då jag ätit och ibland bara för att jag finns till. Men jag surfade in på en australiensk hemsida gjord av en läkare som är expert på bland annat Endo smärta som heter "Help with Pain". Där har jag fått en stor dos med ”aha!” upplevelser och idag fick jag ännu en. Den jag hittade idag handlade just om dessa huggande smärtor.

Anledningen till att jag (och mina Endosystrar) kan få magkramper står tydligt på deras sida men jag gör en sammanfattning på svenska här:

“Skarp och huggande smärtor är väldigt vanligt hos Endometrios patienter. Det betyder att nerverna i buken har blivit förändrade. Nerverna skickar smärtsignaler till hjärnan utan någon anledning utan tolkar fel.

Problemet är INTE i ditt huvudet, det är i dina nerver. Kvinnor med detta problem vaknar ofta upp på nätterna med en skarp smärta och känner sig kraftlösa av smärtorna. Denna smärtan kallas för neuropatisk smärta.

Du har antagligen redan insett att de flesta normala smärtstillande inte fungerar mot denna smärta. Ingen operation kan lösa detta problemet men det finns speciella mediciner för att få nerverna att agerar bättre. Neuropatisk smärta kan också skapa uppblåsthet, huvudvärk och ömmande punker vid musklerna runt dina skuldror.”

Jag sitter som en guldfisk och gapar av denna information. Om Christoffer masserar vissa punkter på mina skuldror stönar jag i ren Meg Ryan anda. Men samtidigt undrar man ju hur man ska lösa det här problemet. Svaret hittade jag på samma hemsida.

”De goda nyheterna är att det finns lyckade hanteringar av detta med en kombination av:

- Medicinering.
- Träning (börja försiktigt annars kommer det bli värre i början)
- Regelbunden jämn sömn (vilket blir enklare då du är medicinerad)
- Lösa eller bli av med stress i ditt liv.

Stress skapar inte problemet men det kan reta upp det.”

Naturligtvis började jag leta efter de olika mediciner som hemsidan rekommenderar, särskilt nu när jag ska prata med Doktor Duktig om Tiparolen.

Jag blev aningen chockad då de första jag hittade var mediciner mot Epilepsi. Ergenyl och Gabapentin Actavis hette två och ju mer jag läste fann jag att den också kunde användas mot kronisk smärta. Det känns ändå lite läskigt. Epilepsi medicin låter så... kroniskt och sjukt.

Sen läste jag om Tryptizol. Där blev jag ännu mer förvirrad. Den är mot ångest, depression och lugnande. Det kändes riktigt ironiskt då kvinnan insisterade att smärtan inte satt i huvudet men i nerverna. Sedan stod det också:

"Tryptizol kan även användas vid sängvätning hos barn över 7 års ålder (endast kortare tid)."

Samtidigt stod det att de användes mot kronisk smärta för de hämmade nervernas impulser. Jag har hört talas om det innan, först från min goda vän Mikkiz som pluggar till sköterska. Ändå var det nu väldigt läskigt. Håravfall, svårighet att orientera sig samt kontrollera muskelrörelser stod som bieffekter (plus magsmärtor). Ironi igen.

Men det finns säker andra mediciner som kan hjälpa (och bieffekterna ska man ta med en nypa salt, bara Alvedon har ett dussin) och även då medicinerna känns grymma så är ändå Endon grymmare. Tanken på smärtfrihet känns främmande och efterlängtat.

"Help with Pain" är väldigt intressant sida men jag tar det ändå med en nypa salt. Allt jag undrar över ska jag prata med Doktor Duktig om. Och medicinerna ska han också sköta, duktig som han faktiskt är.

Jag måste understryka att man aldrig ska mixtra med sina mediciner utan att ens doktor rekommenderar det. Personligen hoppas jag att vi ska hitta någon lite starkare tablett att boosta Tiparolen med då jag behöver det, men det är Doktorn som bestämmer.Vi får se hur det går, något ska ju hända i alla fall!

Men ser ni en flintskallig vaggande flodhäst haltandes som en pirat som förvirrat cirkulerar samma område, då vet ni i alla fall att det bara är jag som är ute och går.

Rullstolsbunden i en Ark

(Mitt internet har krånglat så jag har inte haft någon kontakt med bloggen på alldeles för lång tid. Jag har verkligen saknat att skriva här. Nu kommer äntligen en uppdatering, den är lite gammal men jag hoppas du gillar den i alla fall!)

Sköldpaddor som pussas, röda pandor som sover högt uppe i trän, grodor som är stora som gamle karlars nävar, renar som ser ut som John Travolta, vargar som lockar stockholmare till sig likt bin till socker och en väldigt konstig järv som gallopera som en tusenfoting. Allt detta såg jag fram emot så mycket i måndags kväll att jag ivrigt vaggade fram och tillbaka mellan garderoberna och vardagsrummet medan jag packade och förberedde allt. Som då man var liten och skulle till Liseberg la jag fram kläder vid fotändan av sängen innan vi la oss för att sova. Och precis som på julafton var det väldigt svårt att somna.

Antagligen var jag och två åriga Jonathan lika exhalterade över vår stora äventyrs dag på Nordens Ark.

Jag och mitt livs kärlek Christoffer har inte kunnat göra heldags utflykter på väldigt länge så denna resan kändes som en jätte stor härlig fläkt i ett kvavt rum. Vi är väldigt spontana människor som behöver små äventyr. Att Endon varit så tuff de senaste veckorna har varit en gnutta frustrerande. Nordens Ark kändes som en lyxkryssning genom Karibien.

Mamma och pappa planerade denna storslagna upplevelse och då hon berättade om sin plan blev jag direkt nedslagen. Det finns inte en chans att jag fixar att gå runt mer en en timma åt gången. Och som det ser ut nu tar det lång tid innan smärtan lugnar sig, framför allt om jag har överansträngt mig.

Men så kom hon med en oväntad lösning på mitt problem. En rullstol.

Min första reaktion var att det var ju fullkomligt tokigt. Jag kan ju röra benen, jag kan gå, jag har ingen rätt att sätta mig i en rullstol och bli knuffad överallt. Tänk om en ”riktig” rullstolsbunden ser mig, de kommer ju direkt se att jag är en faker! Det kändes idiotiskt. Men jag lovade att överväga det.

När jag pratade med Christoffer hade jag redan börjat smälta iden. Då han påminde mig om de yttepytte små rådjuren och den röda pandan visste jag att jag var tvungen att se dem.

Vi kom fram till Nordens Ark och det var härlig varmt och alla var på gott humör. Redan efter vi kom innanför grinden var ryggen helt galen och jag satt i rullstolen och visste inte vad jag skulle göra med benen. Skulle jag låtsas att jag inte kunde röra dem? Borde jag sitta blickstilla? Blir inte jag väldigt tungt att knuffa runt på?

Men då Endon verkligen kickade igång var det helt klart värt blickarna man fick (en unge stirrade så mycket att jag var orolig att hans ögon skulle ramla ut) (till och med vuxna agerar lite underligt runt en person i rullstol, antingen finns man inte riktigt eller så flinar de konstigt och sorgset).

Jag hade det verkligen jätte kul och det var så skönt att sätta sig ner då jag inte klarade av att röra mig mer. Naturligtvis gick jag så mycket som jag orkade, i många omgångar, men jag hade aldrig fått se järven, den stirrande ungen eller John Travolta renen om det inte var för min mammas plan.