16 apr. 2016

Läskigt och stressigt och alldeles alldeles underbart

Jag kände att bloggen behövde en ny look!

Det händer mycket just nu och jag vill dela det med er allihopa. Och något med den gamla mallen gjorde att jag kände mig lite... mörk. Denna vattenfärgs design med ljus och färg gjorde mig upplyft och det är så jag vill att livet ska kännas.

Jag har möten inbokade som alla är bevis på att min behandling gör susen. Nästa vecka ska jag prata med Dr Duktig om att börja ta bort mina Depo Tabletter.
Veckan efter det ska jag till Arbetsförmedlingen för att se vad de har att erbjuda mig nu när jag vill försöka komma igång igen.

Det känns stort, läskigt, härligt, spännande, roligt och omskakande.

Jag har känt mig fruktansvärt frustrerad av att gå hemma den senaste tiden och även då detta steg känns stort och läskigt så är jag samtidigt så otroligt pepp att jag har svårt att sitta still.

Problemet är att jag är så satans hormonell att jag inte riktigt kan resonera med mig själv som jag brukar. Vanligt sunt förnuft fungerar bara tidvis och sen blir jag så stressad att det känns som att jag får svindel.

Värst var det igår då vårdcentralen krånglat med mina smärttabletter. Jag skulle fått dem utskrivna som vanligt men två dagar på raken hände inget och igår gick vi dit istället för att prata direkt med receptionisten (eftersom mina tabletter då var helt slut).
Det visade sig vara hennes egna misstag men ville att jag skulle vänta i fyra timmar på att prata med en doktor (som dagen innan hade skrivit ut mina tabletter utan att ha träffat mig om hon inte hade gjort sitt misstag). Men fyra timmar utan smärtlindring hade inneburit ett stort smärtutbrott för mig och jag kunde inte vänta.
Kortfattat blev det en väldans krångel och det var uppenbart att receptionisten helt enkelt inte ville anstränga sig utan att det var smidigare för henne om jag väntade. Det slutade med att Christoffer röt ifrån och sa att vi vägrade gå därifrån om jag inte fick min medicin och mycket riktigt fick vi då vår medicin.
MEN såklart inte nog med tabletter för att räcka tills jag ska prata med Dr Duktig på torsdag.

Jag var, minst sagt, så enormt stressad när allt det här var klart. Jag var skakig i kroppen och hade svårt att tänka. Helt plötsligt kändes det som att Dr Duktig skulle vägra mig någon mer smärtlindring någonsin, Arbetsförmedlingen skulle sparka ut mig och kräva mig på pengar för att jag tagit upp deras tid och plötsligt skulle Enantonen inte fungera längre och jag skulle krascha ner i smärtträsket igen.

Så jag fick så förbannat ont. Jag hade så otroligt jäkla ont igår att jag har minnesluckor. Jag badade som en fisk och låg och gungade på värmedynan med muskelavslappnande och massage. Och hela tiden kändes det som att det var mitt fel. Att om jag bara kunde ta och slappna av, sluta stressa så jävla mycket och bara SLAPPNA AV så skulle det här inte hänt.

Christoffer pratade mig lugn. Påminde mig om att jag är fullproppad med hormoner som gör det svårt att slappna av. Att detta är Endons fel, ingenting är mitt fel. Påminde mig om att skriva av mig mina känslor i min vackra dagbok. Ventilera och sortera i huvudet varje dag. Men inte skylla på mig själv.

Ibland känns det som att jag skulle kunna ta på mig skulden för allt ont i världen, andra världskriget var säkert mitt fel också om jag bara får tänka på det en liten stund. Och jag kan inte förstå varför jag gör så mot mig själv.

Idag är jag helt mör i hela kroppen. Till och med armarna är ömma efter gårdagens smärtattack. Ändå känner jag fortfarande denna blandning av känslor inför de kommande mötena, den där bubbliga lyckan och svindlande rädslan. Som en gott och blandat påse med känslor.

Jag måste lära mig hantera stressen på ett bättre sätt. Hitta redskap som gör mig lugnare så jag inte behöver brottas så med att hormonerna förstorar stressen.

Någon som har några bra tips?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har ☺Ring mamman 💜Sen tyckte jag du gjorde allt som du skulle .Jävla folk som stressar upp dig 😨Älskar dig min tös 💜 💜 💜

Anonym sa...

💖💖🌸🌹🌻🌼
Förlåt att jag är dålig på att höra av mig men jag tänker på dig!
kram Bettan